Kulturrevolutionen: “Att utmana den officiella bedömningen”

Red: Denna text är skriven av författaren Mobo Gao som växte upp under kulturrevolutionen i Kina. Han har författat boken “The Battle for Chinas Past”.

Det kinesiska kommunistpartiet (KKP) officiella bild av kulturrevolutionen motsvarar den kinesiska intelligentians förståelse och tolkning och den har mottagits väl och stöds av de västerländska medierna och de flesta i forskarvärlden. Till exempel Thurston  (övers. anm. Anne F. Thurston som är forskare på universitetet i Berkeley i  Californien) som anser kulturrevolutionen lett till “förlust av kulturella och andliga värden, förlust av hopp och ideal, förlust av tid, sanning och liv, förlust av, kort sagt, nästan allt som ger livet mening” (Thurston, 1984-1985 s. 605-6). Vad Thurston säger här sammanfattar mer eller mindre den allmänna utvärderingen av kulturrevolutionen som den görs av den traditionella västerländska politiska, kulturella och akademiska eliten. Detta citat, till exempel, citeras av Lucian Pye (1986), en annan framstående amerikansk forskare inom kinesisk politisk kultur och Lee (2003) som forskar på själva frågan om kulturrevolutionen.

Många andra skulle dock hävda att medan de två första åren av kaos och förstörelse har uppmärksammats av det “kalla krigets krigare“ och nyliberaler så har de positiva och konstruktiva åren från 1969 till början av 1970 glömts bort eller  gömts (Wang Shaoguang 2006). Dessa positiva år inkluderar ett massivt infrastrukturprogram, radikala utbildningsreformer, innovativa experiment i litteratur och konst, utbyggnad av sjukvård och utbildning på landsbygden och en snabb utveckling av landsbygdsföretagen. Kulturrevolutionen involverade många miljoner människor som villigt deltog i vad de såg som en rörelse för att förbättra  det kinesiska samhället och mänskligheten i allmänhet. En hel rad idéer och frågor från politik till utbildning och hälsovård, från litteratur och konst till industri- och jordbrukspolitik undersöktes och prövades.

Vissa av dessa experiment lyckades, vissa misslyckats och vissa hade inte tid att komma till stånd. Inom vetenskapsområdet till exempel, om man tar de  uppsatta målen om “massvetenskap” på allvar, så är det klart att det fanns, i motsats till de vanliga kraven, en värdefull utveckling av vetenskapen under kulturrevolutionen (Schmalzer, 2006). De arkeologiska upptäckten i Mawangdui ledde till upptäckten av ett kinesiskt medicinskt botemedel mot malaria. Man utvecklade tekniker för att kontrollera skadeinsekter och jordbävningsförutsägelser och paleoanthropologi. Man vägleddes av teorin att arbete skapar och definierar mänskligheten och att arbetet är den drivande kraften bakom den mänsklig utveckling  och att det därför är de arbetande massorna som är bärare av vetenskapens fackla. Folklig vetenskapen såsom exemplifieras av tidningen Fossiler uppstod trots motståndet från eliten i intelligentsian (Schmalzer 2006) .

Maos politiska experiment, kulturrevolutionen, liksom alla andra sociala revolutioner innan det, krävde många offer. Det blev dock, liksom under andra sociala revolutioner, en del positiva resultat. Man uppmuntrade på gräsrotsnivå att delta i ledningen och uppmuntrade även idén om folklig demokrati. Masskritiken praktiserades i en tid präglad av Mao i allmänhet och under kulturrevolutionen i synnerhet. Kritiken ritualiserade och mobiliserades från toppen och lämnade en rik repertoar av protesttekniker (Perry,  2003). “Medlemmarna av rödgardisterna var inte bara passiva anhängare av en karismatisk ledare, de var aktiva deltagare involverade i en mängd olika ideologiska tvister och kamp om makten” (Calhoun och Wasserstrom 2003: 251). Kineserna var inte de hjärnlösa massorna som manipulerades av en hänsynslös diktator så ofta skildras i västerländska medier. De måste ses som aktiva deltagare för att forma sin historia och sina egna liv som alla andra människor. Den som på allvar tror på det inneboende värdet av individualism, i den självklara sanningen om människans strävan efter lycka eller den universella värdet av mänskliga rättigheter och demokrati bör vara välvilligt inställd till denna position.

Inom den industriella utvecklingen intog Mao en stark socialistisk hållning och de strävade efter att utrota den vanliga klyftan mellan landsbygden och städerna. Under hans ledning utvecklades en strategi med en decentraliserad icke -sovjetisk form av industriprogram. De meande att landsbygdsbefolkningen kunde bli industrialiserad utan att bygga städer och urbana getton. En strategi som som initierades tappade kraft under det stora språnget på grund av svältkatastrofen men kom igång igen under kulturrevolutionen. Som Wong (2003: 203) visar, i slutet av kulturrevolutionens decennium 1979 fanns det nästan 800.000 industriföretag utspridda i byar och små städer, plus nästan 90.000 små vattenkraftverk. Dessa företag sysselsatte närmare 25 miljoner arbetare och producerade uppskattningsvis 15 procent av den nationella industriproduktionen . Denna utveckling var en kritisk förutsättning för den snabba tillväxten av stads- och byföretagen under reformperioden efter Mao.

I mycket av den litteratur som granskas och diskuteras i böcker har kulturrevolutionen konceptualiseras som en personlig maktkamp mellan Mao som manipulerade partiet och armén, studenterna och det kinesiska folket. Det som  proklamerades och fördes fram under kulturrevolutionen var att en kontinuerlig revolution krävdes för Kina skulle förbli ett socialistiskt land och att nå sina socialistiska mål. Det konstaterades att vissa KKP-ledarna var revolutionärer och nationalister (med kapitalistisk klasståndpunkt -red) som anslöt sig till kommunistpartiet för att bekämpa imperialismen och “feodalismen“. Dessa ledare tolererade jordreform och förstatligande av kapitalistisk industri med utländska kontakter med gillade inte programmet för landsbygdens kollektivisering och konfiskering av fastigheter som ägdes av den kinesiska nationalistiska kapitalisterna . Liu Shaoqi, till exempel  gillade inte ens tanken på jordbrukskooperativ 1951 (Tao 2003) . Det fanns därför en risk för att Kina skulle återvända till kapitalismen om en linje för andra kulturella värderingar och övertygelser tog över. Det var därför det kallades kulturrevolutionen .

Inom den konceptuella ramen för mänskliga rättigheter och nyliberalism, ses de revolutionära mål och strategin för kulturrevolutionen som meningslöst och även repressalier mot alla inom den politiska och kulturella eliten. Det som antingen glöms bort eller ignoreras är man på Mao-tiden betonade att de som verkligen ville återupprätta kapitalismen var en liten minoritet , cirka 1 till 2 procent inom partiet. Bland denna lilla procentandel med “kapitalistfarare“, skulle de flesta utbildas till korrigera sig själva och man man menade att endast ett fåtal inte kunde ändras. Vi tal om den lilla grupp av “die-hard” kapitalistfarare (Mao, 1967-1968) så betonade de att deras söner och döttrar inte skulle stigmatiseras på samma sätt som sina föräldrar . Det stod klart vid den tiden under kulturrevolutionen att tanken var att utbilda och det var inte tänkt att diskriminera en hel klass av människor.