Resultatet av tågstrejken. SVEKO eller SEKO?

Som säkert ingen har missat så ville det franska företaget Veolia omvandla 2/3 av tågvärdarnas och hälften av lokförarnas heltidanställningar till deltidsanställningar i två bolag i Sverige.

Totalt så skulle ca 250 av 420 arbetare komma att drabbas. Diskussioner om vild strejk förekom bland arbetarna och på nätet (se Proletären nr 26 s 2) och trycket ökade på SEKO:s ledning att inte förlänga avtalet med arbetsköparorganisationen ALMEGA (som företäder Veolia). SEKO sade upp avtalet i mitten av maj. Detta öppnade för möjligheten till en laglig strejk eftersom det är olagligt att strejka när det finns ett gällande avtal (i det “demokratiska” Sverige är det som bekant i praktiken strejkförbud). SEKO kallade till strejk den 2 juni. Den 12 juni beslutade LO:s styrelse att alla LO-förbund skulle varsla om sympatiåtgärder. Statliga medlingsinstitutet som enligt lagen skall medla i arbetsmarknadskonflikter ryckte ut och gav ett bud som arbetsköparorganisationen Almega och SEKO accepterade den 19 juni.

Det nya avtalet en seger eller ett svek?

Med tanke på Socialdemokraternas historia av uppgörelser med arbetsköparna som har varit direkt skadliga för arbetarklassen så finns det anledning att fundera över SEKO:s socialdemokratiske ordförandes (partistyrelseledamoten Janne Rudén) påståenden om en “historisk seger“. Vi har inte glömt hur Socialdemokraterna i Kommunal såg till arbetarma strejkade sig till ett sämre avtal än de hade före strejken 2003. Men detta är knappast något nytt utan började redan under Hjalmar Brantings ledning vid förra sekelskiftet. Socialdemokraterna började då alltmer dämpa arbetarnas aktioner istället för att samordna och leda dem (se Knut Bäckström, Arbetarrörelsens historia del 2, s. 23). Socialdemokraterna har sedan dess varit en bromsande och återhållande kraft på kampen.

Det lokala avtalet

Målet med strejken var enligt SEKO att hindra Veolia från att göra heltidsanställda till timanställda samt att skapa allmänt “sunda anställningsvilkor” för arbetarna generellt inom SEKO:s branscher. Enligt det lokala avtalet (s 4) så skall timanställda få arbeta max 5 % av alla arbetade timmar. Så långt låter det bra men SEKO har av någon anledning skrivit under på att “att avsteg kan göras från kollektivavtalet” (se s. 4). De har även accepterat (se s. 4) vad som på förmodat branschslang kallas en SUPERSKUBB. En superskubb är tydligen ett gäng timanställda som sitter och väntar på ett telefonsamtal. Att i ett så gynnsamt kampläge acceptera skrivningar som öppnar för att många skall fortsätta tvingas vara “timmisar” bör rimligen betraktas som ett svek. Kommer de 250 arbetarna få behålla sina heltidstjänster? Detta skall de enligt uppgift få besked i början av juli.

Det centrala branchavtalet

Det centrala branschavtalet innehåller “inga begränsningar av användandet av tim- och visstidsanställda” enligt Almega. De som tvingas vara timanställda skall få lika mycket lön per timme som de heltidsanställda plus 6 %. Skulle detta göra att arbetsköparna inte längre vill köpa sig daglönare? Arbetsköpare som idag köper arbetskraft från bemanningsföretag betalar avsevärt mer än genomsnittslönen på en arbetsplats plus 6 % för att slippa anställa. SEKO har även accepterat att den höjda lönen för de timanställda skall tas från de andra arbetarna (se s. 6 i avtalet). De har alltså accepterat ett avtal som inte omedelbart kostar arbetsköparna något. Var detta verkligen nödvändigt?

En “historisk seger” eller ett svek?

Är SEKO:s avtal med ALMEGA en “historisk seger” eller ett svek? SEKO:s avtalssekreterare Valle Karlsson hävdar att avtalet är ett “genombrott när det gäller att stoppa missbruket av deltider och timanställningar på den svenska arbetsmarknaden”. Om de hade valt att fortsätta kämpa så skulle de säkert lyckats med detta “genombrott” men innehållet i överenskommelsen med ALMEGA är troligen inte detta “genombrott” och det lokala avtalet luktar typiskt socialdemokratiskt svek.

En politisk seger

Det var sannolikt de drabbade arbetarnas kampvilja och avtalsläget som ledde fram till att SEKO valde att sätta igång strejken. Eftersom strejken har varit på allas läppar så öppnar den upp för diskussioner på arbetsplatserna. Strejken väcker klasskänslor och sår frön som vi måste ta vara på. Därför är den en politisk seger för arbetarklassen i Sverige oavsett vad SEKO-ledningen har gjort. Ljusare tider kommer men det förutsätter att vi fortsätter kampen för att bryta ner Socialdemokratins inflytande över arbetarklassen på det ideologiska och organisatoriska planet. Den s.k. “svenska modellen” är i själva verket den “socialdemokratiska modellen” och deras idéer om “samförstånd” är det sista arbetarklassen i Sverige behöver.

(Visited 118 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.