Om de maoistiska dissidenternas historia i Sovjetunionen

Bilden är från ett bostadsområde i Charkov i Ukraina. Statyn är ett segermonument som restes efter andra världskriget. I Charkov höll bröderna Romanenko till. De bildade 1964 det mao-influerade “Arbetarnas och böndernas revolutionära parti”.

För de allra flesta är det så klart helt obegripligt varför vi väljer att lägga upp en artikel som denna. Är det inte bara en väldigt smal artikel om ett obskyrt ämne? Jo så tycker säkert de som avskyr socialismen men för oss andra som är intresserade av hur man kan undvika att socialismen förstörs innifrån är detta ett intressant ämne. En ny privligerad kapitalistklass uppstod i Sovjetunionen och missnöjet började jäsa när dessa byråkrater roffade åt sig allt mer av samhällets rikedomar. Maos idé var att klasskampen skulle fortsätta mot byråkraterna och olika uttryck för kapitalistiska idéer. Han menade att de som var i maktposition och som hade blivit som en ny borgerlig klass måste störtas. Dessa idéer fick spridning också i Sovjetunionen och det är vad denna artikel handlar om.

Om de maoistiska dissidenternas historia i Sovjetunionen. Del 1.

Detta är en översättning av en artikel av Alexei Volynets som finns på engelska här och på ryska här.

Från 1960-talet fram till 1980-talet fanns tiotals maoistiska grupper i Ryssland och som kämpade mot den “borgerliga degenereringen” av byråkratin.

När berättelser om dissidentrörelsen i Sovjetunionen skrivs så handlar det mest om den “demokratiska” västvänliga delen av denna rörelse. De får mest uppmärksamhet av skäl som är ganska uppenbara. Mycket mindre uppmärksamhet ägnas åt nationalisterna i det “ryska partiet” och de olika vänsterdissidenterna. Men de allra minst belysta grupperna av oliktänkande är ordförande Maos anhängare, de sovjetiska “rödgardisterna”. De har utelämnats i historien av de “västerländska rösterna” och har suddats ut ur samtidens historiska minne. Och ändå var de som försökte upprepa lärdomarna av den “Stora Kulturrevolutionen” i  Kina inte färre än de som predikade västerländsk demokrati i Sovjetunionen.

Efter Stalins död, och särskilt efter SUKP:s tjugonde kongress, blev Maos Tsetung för många medborgare i Sovjetunionen som uppriktigt trodde på bolsjevismenen en naturlig ledare för den “internationella kommunistiska rörelsen”. Kamrat Mao, en gammal hedrad partisan, höll den röda fanan högt i det mest befolkade landet i världen. Han tycktes ha nog med visdom för att vara världsledare i jämförelse med en professionell apparatchik med en ganska oklar biografi som Nikita Sergeevich Chrusjtjov.

Sovjetmedborgare för den leninistiska socialismen.

Sovjetledarna kände sig verkligen illa till mods på grund av dessas existens. I mars 1962, skickade en då en 40-årig  arbetare vid namn Kulakov som var medlem i det sovjetiska kommunistpartiet och som arbetade med byggandet av Bratsk-vattenkraftverket i  Irkutsk-regionen ett brev till Chrusjtjov. I brevet, framförde han sina åsikter till första  sekreteraren i centralkommittén: “Den största delen av det sovjetiska folket anser att du är en fiende till Lenin och Stalins  parti. Med andra ord så har du förblivit en verklig trotskist … V.I. Lenin drömde om att göra Kina till en vän av det sovjetiska  folket och denna dröm förverkligades av kamrat Stalin, men du har förstört denna vänskap. Mao är mot din nedsmutsning av det  leninistiska partiet och Stalin. Lenin och Stalin kämpade hårt mot revolutionens fiender och segrade i öppen strid och fruktade  inte fängelserna. Du är en fegis och en provokatör. Medan kamrat Stalin levde du kysste hans arsle, och nu häller smuts på honom …”

För detta brev fick arbetaren Kulakov ett fängelsestraff på ett år, anklagad för “antisovjetisk propaganda”. Och liknande  deklarationer, vissa av dem offentliga, saknas inte. I Kiev, den 18 mars samma år (1962) under valet till Högsta sovjet i  Sovjetunionen fanns en 45 år gammal kolchosordförande vid namn Boris Loskutov som var medlem i det sovjetiska  kommunistpartiet. Han distribuerade flygblad med texten: “Länge leve det leninistiska partiet som klarar sig utan pratmakare och  förrädare som Chrusjtjov. Denna galnings politik har lett till förlusten av Kina, Albanien och miljoner av våra tidigare vänner.  Landet har nått en återvändsgränd. Låt oss sluta leden. Låt oss rädda landet.”

Kolchosordföranden arresterades och dömdes senare till fyra års fängelse.

På natten den 18 jun 1963 i staden Mena i Chernigovskayaregionen i Ukraina satte en 27 år gammal konstnär vid stadsteatern, Ivan  Panasetsky, upp några egentillverkade plakat med parollerna “Chrustjovanarkisterna slog ihjäl sanningen om Stalins tid för att ta makten!  “Ned med Chrustjevitanarkin! Länge leve kommunistpartiet i Kina”, “Länge leve Mao Tsetung – ledaren för arbetare i hela världen!”

På natten mellan den 3:e och 4 Augusti 1963 i staden Batumi i Georgien (där den en gång unge Stalin började sina första praktiska  aktiviteter som en revolutionär) satte tre sovjetmedborgare, den 28 årige G. Svanidze, hans hustru (24 åriga L. Kizilova) och deras  23-årige kamrat V. Miminoshvili (alla tre av dem Komsomol medlemmar) upp affischer med kravet att Chrusjtjov skulle störtas och med ett försvar av Stalins minne. De unga komsomolmedlemmarna hade skrivit “Vår ledare är Mao Tsetung” och “Sovjetunionen behöver Mao  Tsetung”.

1 juni 1964 i staden Donetsk klistrade en 37-årig gruvarbetare vid namn Vasilij Poluban upp anslag i staden med uppmaningen: “Stöd folkdemokratin i Kina som kämpar för fred och demokrati! Lenin! Stalin! Chrusjtjov fan ta dig!”, “Lenin och Stalin kommer att leva genom tiderna! Ner med Chrusjtjovs diktatur som förorenar sinnet hos arbetarklassen!”, “Lenin och Stalins parti kommer att leda oss till seger och till kommunisternas enhet! Ner med N.S. Chrusjtjov! Leve våra vänner i Kina!”.

Dessa är bara några exempel på hur röda oliktänkande arbetade dessa år när den formella ledaren i Sovjetunionen, Chrusjtjov  ställdes mot den informella ledaren för “kommunistiska världsrörelsen”, Mao. Dessa sociala stämningar, ledde också till uteslutandet av Nikita Sergeevich från makten. Men det är anmärkningsvärt att även efter Chrustjovs avgång så fortsatte sovjetmedborgare som stödde Maos idéer med sin verksamhet. Dessutom var det vid den här tiden som “kulturrevolutionen” i Kina nådde sin höjdpunlt och många sovjetiska medborgare var inte emot att tillämpa alla möjliga metoder som t.ex. röda garden mot sina egna byråkrater.

Från januari till mars 1967 delade en 21-årig pilotstudent (A. Makovsky) ut flygblad i Moskva vid ett flertal tillfällen.  Broschyrer där, enligt utredarna på åklagarmyndigheten “Mao Tsetungs idéer propagerades”. En del av flygblad spreds på Röda torget nära Kreml. Det är värt att notera att detta hände ett år innan “de sjus demonstration” i augusti 1968 som höjdes till skyarna av västerländsk media.

Den 13 februari 1967 i staden Komsomolsk vid Amur 6000 mil från Moskva fanns en 20-årig Komsomolmedlem som var ingenjör och medlem av stadens sjöfartsklubb (V. Ermokhin). Det fanns även en 21 år gammal komsomolmedlem och elev vid medicinska institutet, M. Chirkov och en 30 år gammal kommunist och professionell dykare vid namn P. Korogodsky. Alla tre klistrade upp anslag som deklarerade att “Mao Tsetung är en röd sol i våra hjärtan! Proletära kommunister, kamp mot detta gäng av moderna revisionister, Chrusjtjovs efterträdare!”

Vid nästan samma tidpunkt den 16 februari 1967 i andra änden av Sovjetunionen i ukrainska Donetsk fanns en 35-årig gruvarbetare som hette P. Melnikov. Han hängde upp skyltar och spred broschyrer som han själv skrivit där han hyllade Mao Tsetung och uppmanade till att störta Brezjnev.

Dessa är ytterliggare några enstaka exempel på aktioner som har undanhållits offentligheten av KGB. Men utöver enstaka enskilda aktioner i Sovjetunionen under dessa år så fanns studiecirklar som arrangerades av en underjordisk kommunistisk rörelse som grundade sig på Maos idéer och som spred hans revolutionära paroller.

Bröderna Romanenko, de sovjetiska maoisterna som vann berömmelse i Kina.

En av de första grupperna av detta slag uppstod 1964 i Ukraina i industriregionen Charkov där den “proletära traditionen”  fortfarande inte bara var som de sen-sovjetiska propaganda klichéerna. Där i staden Balakleya, inte långt från Charkov, fanns en marxistisk grupp. Den bildades med namnet “Arbetarnas och böndernas revolutionära kommunistiska parti”. Dess grundare var bröderna Adolf och Vladimir Romanenko. Den 35 årige Vladimir Romanenko arbetade som elektriker i Charkov och sedan studerade han vid fakulteten för  journalistik vid universitetet i Leningrad. Hans 33-åriga bror Adolf arbetade för en tidning som hette “Hammaren och skäran” som  fanns i den stadens industrikvarter.

I Leningrad lärde Vladimir Romanenko känna studenter från Kina som han fick maoistisk litteratur av. Redan i september 1963 skrev bröderna ett uttalande till centralkommittén för det kinesiska kommunistpartiet med kritik av det nya programmet för SUKP som hade antagits vid den XXII kongressen 1961. En kopia av denna kritik gavs till den kinesiska medborgaren Tchzan Dadi. Han var student vid Leningradinstitutet och hade skickats till Kina av centralkommittén för det kinesiska kommunistpartiet.

En högt uppsatt myndighetsperson i charkovregionen skrev en rapport till Kreml om att bröderna Romanenko “hamnat under påverkan av  kinesisk propaganda och beslutat att skapa en illegal radikal vänsterorganisation. Detta eftersom de kom till slutsatsen att SUKP hade slutat att representera arbetarnas intressen och övergått från att vara ett revolutionärt parti till att företräda småborgerliga intressen och till slut blivit en reaktionär kraft”.

I september 1964 hade Romanenkobröderna avslutat sitt arbete med programmet för sitt “Arbetarnas och böndernas revolutionära parti”. I programmet ingår följande rader:

Gapet i lön mellan den genomsnittliga arbetaren och specialisterna eller byråkratiska pennviftare fortsätter att växa dag för dag  … och till och med byråkraterna i den så kallad statliga kontrollen stjäl mervärdet från de produktiva klasserna …

De påstår att arbetarklassen och bondeklasserna inte behöver proletariatets diktatur och om man ens nämner begreppet arbetarklassens diktatur så får de tandvärk. Det är mer praktiskt att stjäla mervärdet inom ramen för en “nationalistisk” halv-borgerlig stat. Och när det styrande partiet inte kämpar mot detta utan hjälper till att legalisera det, då är detta parti är ett småborgerligt parti…

SUKP var ett politiskt parti som kunde leda massorna på den väg som fastställdes av den store Lenin … Därför finns det ingen tid  att förlora. Vi måste, så snabbt som möjligt, beväpna arbetarklassen och bönderna i kollektivjordbruken med äkta marxistisk  revolutionär teori … För att göra detta är det nödvändigt att skapa organisationer i varje fabrik, i varje by, i alla kolchoser och sovkhozer, i alla läroanstalter, i de militära enheterna. Allt med syftet att förklara SUKPs programs revisionistiska natur.

I slutet av hösten 1964 grep Romanenkobröderna av KGB. Under brottsutredningen fortsatte Adolf Romanenko att tala om sina tankar som var helt i linje med den “kulturrevolution” som förespråkades av ordförande Mao:

“Jag tror fortfarande att det i vårt land finns det alla förutsättningar för uppblomstring av småborgerliga element. Enligt min mening så har SUKP:s ledare, både i centrum och i periferin och ledarna för den sovjetiska regeringen och lokala sovjeter samt ledarna för de administrativa apparaterna, alla tänkbara privilegier. Så länge materiell rikedom distribueras felaktigt så kommer en småborgerlig ideologi att blomstra i vårt land. Det sovjetiska partiet och dess administrativa apparater kommer att försöka etablera sina privilegier i lagar och ojämlikheten i fördelningen av materiella rikedomen kommer fortsätta.

Av detta drar jag slutsatsen att broderskapen och jämlikheten har kastats över bord och jag anser att SUKP:s ledare inte längre uttrycker folkets vilja … Jag tror att de arbetande människorna och ledarskapet har diametralt motsatta intressen och utifrån detta anser jag, att det inte finns någon enighet mellan partiet och folket”.

De Romanenko Bröderna undgick ett långt fängelsestraff genom hjälp från Mao Tsetung. Bröderna greps dagen före centralkommittén extraplenum i Sovjetunionen. Det var där Chrusjtjov störtades från makten. SUKP:s nya ledare Brezjnev och Shelepin arrangerade avlägsnandet av Chrusjtjov från makten och de hoppades i det ögonblicket att de kunde ändra Sovjetunionens inhemska och internationella politik för att på något sätt övervinna schismen med det kommunistiska Kina. Därför beslutades det vid ett möte i Kreml, där myndigheterna och KGB-avdelningen i charkovregionen var speciellt inkallade, att de inte skulle ta åtalet mot de sovjetiska maoisterna (som var välkända i Kina) till domstol. Romanenkobröderna släpptes efter några månader från fängelset, men efter den tiden var de så nogrannt  övervakade av KGB att de inte hade möjlighet att fortsätta med sin politiska verksamhet.

(Visited 241 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

4 thoughts on “Om de maoistiska dissidenternas historia i Sovjetunionen

  1. Mfcane

    Detta var otroligt intressant och synnerligen angeläget att sprida. Stå på er! Byråkratin måste kritiseras och reaktionära auktoriteter störtas för att garantera segern för proletariatet. Att angripa revisionismen och socialimperialismen är rätt.

    Reply
    • Redaktionen Post author

      Tackar, jag skall försöka se till att vi översätter del 2 också. Har inte hunnit läsa den. Författaren har tydligen någon slags möjlighet att dyka ner i gamla arkiv vilket gör det hela riktigt spännande.

      Reply
  2. Einar Schlereth

    Jo om detta har det inte skrivits ett ord här i väst. De hann inte därför att de var så upptagen att förolämpa Mao och kulturrevolutionen. Det här kan dock jämföras med Kina idag, där det finns många grupper som diskuterar Mao. De har även egna publikationer och återpublicerar också skrifter av Mao. Även på bokmässor och i vissa bokhandel skall de finnas öppet tillgängliga. Det vore bra att skriva om detta.

    Reply
    • Redaktionen Post author

      Stefan Lindgren la för ett tags sedan upp en video med ett mao-firande i hans hemtrakter med massor av folk. Talarna angrep revisionisterna i partiledningen så det stod härliga till. Skicka gärna länkar till info om maoist-aktiviteter i Kina så kan använda dem till artiklar.

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.