Om “fosterländskhet” (ledare i Röda Rappet Nr2/73)

Fascismen växer i Sverige och med den chauvinismen. Nationaldagen firas i Sverige som aldrig förr och stora delar av de som uppfattar sig som kommunister har sedan årtionden tillbaka anslutit sig uppfattningen att Sverige är förtryckt och att man därför bör underblåsa nationalism och ha förståelse viftande med den blågula flaggan. Mot denna bakgrund är KPML(r):s artikel skön läsning. Vi hoppas att de förlåter oss för “stölden”. (KMPL(r) hade på 70-talet en lite lättsammare tidning som hette Röda Rappet som artikeln nedan är hämtad ur.)

Efter några årtionden av nationell upplösning, liberalism och kosmopolitisk slapphet breder svenskheten åter ut sig över landet. Som en seg klibbig massa  rullar den fram, havregrynssöt och äppelkäck. Ät svensk gröt! Köp svensk mat! Fira  svensk jul! Överallt trumpetas det kärnsvenska budskapet ut.

Den blågula börjar åter komma till heders. Prins Bertil blir samlande gestalt. Den nationella samlingens tid har kommit. Eller för att säga det på ett annat sätt:  det är kris i landet Sverige: ekonomiskt, politiskt och ideologiskt.
Den ekonomiska krisen med allmän stagnation, arbetslöshet och skärpt konkurrens på  världsmarknaden, det är den som målat skyltfönstren i varuhus och  livsmedelsaffärer blågula. Maningen att handla svenskt får tjäna som ett  komplement till skyddstullar och som en upprustning av hemmafronten i det  handelskrig, som redan fått sin start imperialisterna emellan.

Fosterländsk darr

Den fosterländska darren hos sportkommentatorerna, finniga gymnasisters Gustav Adolfsmarscher, småborgarvänsterns uppslutning kring den blågula fanan  och annat av samma sort – allt detta kan vid första anblicken förefalla ganska harmlöst, löjligt.

Skenet bedrar. Alla dessa olika blågula manifestationer har en slutpunkt, en  gemensam nämnare och det är krig. Fosterländskhetens chauvinismens yttersta  konsekvens är kriget mellan olika imperialiststater i jakten på profiter. Det  visade första världskriget liksom det andra.

Båda föregicks av upprustning på hemmaplan, inte bara militärt och ekonomiskt utan också politiskt och ideologiskt. Fanorna dammades av, nationalsånger fräschades upp och nationalhjältarna plockades fram ur arkiven av tjänstvilliga  historieprofessorer. Allt i samma syfte: att lura ut arbetarna som kanonmat i  borgarnas kamp om världsherraväldet. Ty utan arbetare, utan fotfolk är inga krig  möjliga. Arbetare mot arbetare – för kapitalets profiter – det är innebörden i all  chauvinism, i alla s k fosterländska krig mellan imperialistiska länder.

Utlänningshets

Men chauvinismen har också en annan sida, en som har omedelbar effekt här och nu: utlänningshetsen i Sverige. Också här är krisen den motor, som dragit igång det hela.

När hjulen fortfarande snurrade, när högkonjunktur rådde öppnades dörrarna på vid gavel för utländsk arbetskraft. Värvningsagenter for Europa runt på jakt efter frisk, ung arbetskraft, efter objekt att utsuga på SKF, Asea, Volvo och SAAB. I hundratusental lockades de in i landet med förespeglingar om en bekymmersfri  framtid i välfärdsparadiset.

Det var då det på femtio och sextio-talen. Men på sjuttiotalet är det kris. Med kris följer arbetslöshet. Slaven har fullgjort sin uppgift -slaven kan gå. Då! Då  sätter utlänningshetsen in. Då passar det att låta murvlarna blåsa under med  historier och rykten om hur utländsk arbetskraft är inblandade i mordhistorier,  hur finnar drar kniv stup i kvarten, hur jugoslaver föder upp grisar i  bostadslägenheterna, hur greker parasiterat på det sociala o s v. Allt för att  bland den infödda befolkningen piska fram stämningar som utmynnar i vrålet: »Ut  med dom djävlarna!» Dä passar det — också av ett annat skäl.

Sossarna splittrar

Ty med krisen följer ökad utsugning, ökad press på dem som ännu har sina arbeten  kvar. Arbetstakten höjs, lönerna sänks. Bland arbetarklassen uppstår en spontan  önskan att gå till försvar mot kapitalisternas offensiv. Det blir strejk.
Vilda strejker har brutit fram på företag efter företag. Arbetarna har gått ut i  rättmätig kamp för sina intressen. En kamp som bara kan lyckas om majoriteten av  arbetare lyckas upprätthålla en militant enighet i strejken. Ofta har de  misslyckats, splittrats.

Ett av arbetsköparnas viktigaste splittringsvapen har just utlänningshetsen varit. Från facket och från sossepressen har de utländska arbetarna utmålats som orosstiftare, egoistiska splittrare m m. Den agitationen har ofta  fallit i god jord.

Bland de svenska arbetarna finns idag inte den naturliga solidariteten med de  utländska klassbröderna. Språksvårigheter och kulturella särdrag har gjort sitt  till för att underlätta den socialdemokratiska splittringsagitationen. Vinsterna  har räddats, arbetsfredens lugn har åter brett ut sig bland slavarna. De som  förlorat är arbetarna – såväl de infödda som de utländska. Också i detta fall  gäller borgarregeln: arbetare mot arbetare för kapitalets profiter.

Vår regel är den motsatta: arbetare med arbetare mot kapitalets profiter.  Utländska eller svenska, svarta eller vita, har ingen som helst betydelse. Det  enda som betyder något är: arbetare eller kapitalist, utsugare eller utsugen, slav  eller herre. Detta gäller såväl i den ekonomiska kampen som i kampen mot  rövarkrigen och kapitalismen som system. Den kampen kan endast föras under den  röda fanan – internationalismens baner.

2014-06-11 17_46_10-Scan

 

(Visited 217 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

2 thoughts on “Om “fosterländskhet” (ledare i Röda Rappet Nr2/73)

  1. Pingback: Helt rätt av flyktingarna att kräva att bussen skulle vända tillbaka | Kommunistiska Arbetarkommunen

  2. Mfcane

    Utmärkt att vända gamla r:arna mot revisionismen. Det finns många i och kring det partiet (KP) som behöver läsa på sina gamla texter så på det bara kamrater!

    Mfcane

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.