Debatt: Svar till Tjatte från signaturen Cheops

En kamrat skickade detta till oss för ett par veckor sedan. Vi är även på gång med ett eget svar som har dröjt alltför länge. Tjattes text ligger under DEBATT i menyraden.

Kommak kan säkert svara för sig själv på kritiken. Här är bara några synpunkter från en som ser saken lite utifrån:

”Enligt min uppfattning” verkar vara en vulgärversion av postmodernism: verkligheten ersätts av personliga uppfattningar, där den ena kan vara lika mycket värd som den andra. I själva verket torde flera olika riktningar av traditionen efter Marx och Engels (såväl revolutionärer som reformister) kunna peka på framgångar. Ibland väldiga framgångar inom ramen för vad som var praktiskt möjligt. Att kritisera någon för att inte ha uppnått något som är omöjligt är meningslöst – och man kan ju lika gärna titta på vad som faktiskt har uppnåtts. I de flesta länder där kommunister hade ledningen fick man börja bygga från mer eller mindre feodala förhållanden, inte från en utvecklad kapitalism. Ändå gick det att komma långt.

Uttrycket ‘maoism’ är i detta sammanhang en anakronism om man talar om situationen tidigare än 1980-talet. Maoism fanns vad jag vet inte annat än som ett skällsord före 1980. När kineserna talade om ‘Mao Tse-tungs tänkande’ eller ‘maotstetungtänkandet’ i stället för ‘maoism’ när Ordföranden ännu levde, verkar det ha handlat om respekt för den äldre traditionen. Dels ville Mao inte upphöja sig till samma nivå som Marx och Lenin, dels var hans tänkande under utveckling.

Först något tiotal år efter hans död beslöt en del partier utanför Kina att det var dags att skapa treenigheten marxism-leninism-maoism. Man kan notera att ett par av dem försökte utveckla personkulten vidare, medan ett par andra viktiga partier inte gjorde det. De förstnämnda (peruanerna med ‘Gonzalos tänkande’ och nepaleserna med ‘Prachandavägen’) misslyckades trots initiala framgångar. Bland de senare finns de stora partierna i Indien och Filippinerna som ännu har chans att segra. Någon personkult omkring Ganapathy, ledare för CPI(maoist) i Indien tycks inte finnas, enligt folk som mött honom ute i djungeln. Vill man sortera in Kommak i ett större sammanhang verkar det röra sig om traditionen från slutet av åttiotalet, när Mao själv inte kunde tillföra något nytt, hans teorier och verk kunde utvärderas och det användbara sparas i form av en ‘ism’. (Själv är jag lite gammalmodig och föredrar Marx och Engels som tung grundval för min syn på samhällets utveckling. Men Mao är viktig.) Hur som helst, med ‘maoismen’ fick Tredje världen på allvar sin egen revolutionära teori byggd på marxism-leninism, och det är intressant att se hur/om den kan vandra tillbaka till Marx’ egen världsdel i vår tid. Och dessutom att se vilka vidare modifieringar som kommer att ske. Kan man göra en transplantation från halvfeodal till senkapitalistisk miljö utan att det verkar konstigt? I Malmö finns några ‘peruaner’ som håller fast vid Gonzalo och skriver eller översätter oläsbara kommunikéer. De är inget bra exempel. Kanske andra lyckas bättre, som bygger på det bästa i de lokala traditionerna och kan få ett bra grepp på vad som händer i nutiden..

Mina hågkomster från tidigt 1970-tal är ganska suddiga. I den mån någon grupp i Sverige lanserade parollen om ett ”oövervinnerligt tänkande” har jag glömt bort det. Det tyder på att episoden inte kan ha varit långvarig och låter faktiskt mer som de lite tidigare, kortlivade och fåtaliga ‘rebellerna’. Inte undra på att såväl ‘errare’ som trotskister gjorde sig omöjliga i jordnära grupper som DFFG, för övrigt. Under den tiden hade KFML en del fackliga framgångar, vilket socialdemokratin verkligen inte tyckte om.

Något KFML(s) har aldrig existerat, det var ett tramsuttryck som kom från (r) för att ursäkta att man sprängde KFML och en del andra grupper. Detta vid en tid när gamla SKP var stendött som parti och omvandlades till VPK som sedan blev V. Vad är det idag? Socialliberaler som viftar med röda flaggor på Första maj? Att det finns trevliga, duktiga och kunniga människor i partiet ändrar inte det faktum att det huvudsakligen handlar om att bli omvald vart fjärde år (med tillhörande traktamenten, löner och pensioner)! Någon gång får man ett ryck att man skall ut och träffa folk, men det går snart över. Skall partiet verka samhällsomvandlande kommer det att krävas väldigt hårda påtryckningar inifrån och utifrån. Det verkar som om arga ungdomar som går in i Ung Vänster för att de vill förändra upptäcker att det här är inte deras organisation, vilket gör att partiets rekryteringsbas krymper.

Att det behövs en klassallians för att knäcka kapitalismen är det inget konstigt med. Men man kan ju tänka på att stora delar av arbetarklassen (de som bara lever på lönearbete) inte utför direkt mervärdeproducerande arbeten. Tänk på städare, sjukvårdspersonal, kommunalare, den som plockar på lagret, etc. Men det krävs en väldig massa människor med alla möjliga kunskaper i alliansen. Under min korta tid med V förvånade jag mig bland annat att partiet inte i någon större utsträckning ville utnyttja alla sympatiskt inställda och kunniga människor i vetenskapens värld för att bygga sin politik. Men det berodde nog av att partiledningen ville vara helt fri att utan inblandning (från medlemmar och andra dumskallar) att göra vilka U-svängar som helst i politiken.

Om man tror att kapitalisterna kommer att ge upp frivilligt även om deras system spricker omkring dem är man nog inte marxist. Sedan är frågan om hur de skall köras bort – och då kommer givetvis frågan om folklig mobilisering upp. Eller om man säger så här: hur skall våld mötas? Jag har inte förstått hur politiken med ‘långvarigt folkkrig’ skall fungera i högt utvecklade länder, även om det är en lärosats som ingår i den moderna maoismen. Men hur handskas man med en kapitalistisk statsmakt som slår vilt omkring sig för att kunna fortsätta vara statsmakt?
/Cheops

(Visited 132 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.