Till anti-fascisternas försvar. Angående Åsa Linderborgs tankar om det anti-fascistiska våldet.

Åsa Linderborg har sin politiska bakgrund i Vänsterpartiet och är som bekant kulturchef på Sveriges största tidning. Hon har nyligen skrivit en artikel med rubriken “Våld utan försvar” där hon  kritiserar den del av den anti-fascistiska rörelsen i Sverige som är mest militant. Vi menar att det finns en hel rad uppfattningar i hennes artikel som kan ifrågasättas och att dessa åsikter kan vara farliga eftersom de bidrar till att försvaga den anti-fascistiska rörelsen. Vi mejlar denna artikel till henne.

En “helt galen” paroll?

Den anti-fascistiska rörelsen använder parollen “Anti-fascism är självförsvar” och denna är enligt Linderborg en “helt galen” paroll. Är det verkligen så? Det beror naturligtvis på hur man uppfattar den. Vi uppfattar parollen på så vis att handlar om att anti-fascism är självförsvar ur arbetarklassens perspektiv eftersom fascisterna fungerar som kapitalisternas spjutspets mot arbetarklassens organisationer. I det ljuset blir all seriös kamp mot fascismen  självklart en del av en allmän självförsvarskamp oavsett vilka former den tar sig.

Kamp “mot hela samhällsstrukturer”?

Linderborg fortsätter med att fördöma de anti-fascister som angripit enskilda fascister och menar att kamp “mot hela samhällsstrukturer” är det enda rätta. Visst låter det vettigt. Men detta är lättare sagt än gjort och hur fungerar detta i praktiken? Tänk er en liten ort där fascisterna är på offensiven för att bygga ett “näste” och misshandlar vänsteraktivister när de kommer åt. Vad gör man då? Ni som är den situationen borde mejla Linderborg och fråga henne om råd. Fråga henne hur ni  skall bekämpa fascisterna genom kamp “mot hela samhällsstrukturer”. Hon har säkert några handfasta  tips.

Lika nyanserad som Robert Conquest

Kritiken mot anti-fascisterna baserar hon till stor del på rykten och utsagor från biljettkontrollanter i tunnelbanan. Naturligtvis ljuger inte sådant folk. Det vet väl alla? Det är svårt att ta kritiken på allvar. Varför nämner hon inte hur den grupp hon kritiserar har stått och vaktat för att hindra eventuella fascistattacker utanför Socialiskt Forum i Stockholm eller hur de har försvarat strejkande arbetare mot strejkbryteri? Men herregud, varför skall man vara rättvis och göra lite research? Meningen är ju att sprida avsky. Då skall läsarna naturligtvis inte bli serverade en nyanserad bild. Det hela är så att säga på Robert Conquest-nivå.

Reta inte liberalerna!

Angående nazisten som blev skadad i Kärrtorp så skriver hon: “Om nazisten avlidit, hade aldrig idrottsplatsen fyllts helgen därpå”. Detta är hon naturligtvis helt säker på. För hade nazisten avlidit så skulle “Borgarna triumfatoriskt kunna trumma ut att fascister och anti-fascister är samma skrot och korn”. Känner du igen den typen av resonemang? Det gör du säkert eftersom det är en form av opportunism som är mycket vanlig i Sverige. Konsekvensen av det hon skriver är att vänsteraktivister skall anpassa sitt agerande efter vilka uppfattningar som kapitalisterna kan komma att föra ut i sina medier. Den som börjar anpassa sin politik efter vad motståndaren kan tänkas säga förfaller till en nervös och oförarglig skara. Det är snarare här som uttrycket “helt galet” passar in.

På fel sida i klasskampen

Om det sker en våldsam sammandrabbning mellan två grupper i Sverige så bör man rimligen fråga sig  vilka intressen som endera sidan tjänar. Ur ett klassperspektiv så är anti-rasistdemonstrationen i Kärrtorp ett uttryck för de förtrycktas kamp. Nazisterna representerar politiskt kapitalisternas klassintressen genom sin kamp för att bevara klassamhället och stärka det. I denna de förtrycktas kamp mot förtryckarna tar sig Linderborg rätten att moralisera över de förtrycktas våld. Ur vårt perspektiv är detta förhållningssätt i högsta grad omoraliskt eftersom hon på detta sätt bidrar till att skapa opinion mot de som kämpar mot förtrycket. Om händelsen med den skadade nazisten skulle hon kunna sagt att “det är sådant som händer i en stor kaotiskt situation och det finns alltid de som inte kan besinna sig”. Istället plockar hon ut och gör en stor sak av enskild händelse i ett stort kaos,  Enligt henne så skall man försvara sig med besinning och på ett sätt som passar en liberal redaktion. Den där städade renhåriga kampen hon efterfrågar kommer aldrig finnas. Hon hamnar med sina fördömanden på fel sida i klasskampen.

Den där allmänna demokratin

Hon skriver om att det är rätt att “försvara demokratin med våld”. Det är vackert. Har inte insatsstyrkan det som ett slagord på sina västar? Det låter lite radikalt och dessutom typiskt liberalt. Liberalerna talar alltid om en allmän demokrati som står över klasserna. Varför skall man bry sig om hur Marx såg på saken?

Teorin om “våldsspiralen”

“Våldsspiralen” är tydligen en naturlag som vi skall ta i beaktande. Men finns det verkligen en  naturlag som säger två stridande parter hela tiden fortsätter utöva våld eller ökar våldet i den fruktade “våldsspiralen”? Tänk om den ena sidan blir lite trött och dess anhängare hoppar av? Teorin om “våldsspiralen” är simpel och syftar till att skrämmas.

Man skall aldrig säga aldrig

“Anti-fascismen kan aldrig mobilisera från de anklagades bänk i en rättsal” skriver hon i slutet  av artikeln. Verkligen? Anti-fascismen kan alltså ALDRIG mobilisera från de anklagades bänk. Hur var det nu med ANC? Hon berömmer ANC för att de hittade en “dialektik mellan fredligt och våldsamt motstånd”. Den som utövar ett “våldsamt motstånd” kan nog riskera att hamna på de “anklagades bänk”. Men i Sverige kommer anti-fascismen, enligt Linderborg ALDRIG, under några omständigheter, kunna mobilisera från de anklagades bänk. Argumentationen är helt hopplöst motsägelsefull och den landar i legalism.

(Visited 149 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.