Lenin: Moskvaupprorets lärdomar

Lenins text från 1905 beskriver på ett målande sätt barrikadkampen och förhoppningar att strejkerna skall övergå i allmänt väpnat uppror. Hur revolutioner egentligen går till diskuteras som bekant sällan i Sverige. Det man inte talar om är man väl inte särskilt intresserad av?

“Barrikadbygget blir säkrare och är inte längre någon enskild företeelse utan obetingat redan en massföreteelse. Hela befolkningen är ute på gatorna; hela staden täcks med ett nät av barrikader på de viktigaste centrala platserna. Under några dagar utvecklas förbittrade partisanstrider mellan de frivilliga stridsgrupperna och trupperna …”. (bilden ovan föreställer en barrikad under upproret i Paris 1871)

Revolutionärerna försökte hela tiden demoralisera tsarens soldater och vädja till deras klasskänslor. Även om värnplikten i Sverige är avskaffad så kan det nog vara värt att prova denna taktik även i Sverige så småningom. Det här skulle man vilja se:

“10 december i stadsdelen Presnja, då två unga arbeterskor, som bar en röd fana i ett (av 10 000 personer bestående demonstrationståg, rusade emot kosackerna och ropade: ”Döda oss! Levande kommer vi aldrig att lämna ifrån oss fanan!”. Och kosackerna råkade i förvirring och red snabbt bort, följda av massans rop: ”Leve
kosackerna!”.

Moskvaupprorets lärdomar

Boken ”Moskva i december 1905” (Moskva, 1906) hade inte kunnat utkomma vid lämpligare
tidpunkt. Det är en ytterst angelägen uppgift för arbetarpartiet att tillägna sig december-
upprorets erfarenheter. Tyvärr gäller för denna bok att litet galla skämmer mycken honung.
Där finns utomordentligt intressant material – trots dess ofullständighet – men slutsatserna är
otroligt ytliga, otroligt banala. Vi skall behandla dessa slutsatser särskilt och nu endast ta upp
det aktuella politiska temat, Moskvaupprorets lärdomar.

Huvudformen för decemberrörelsen i Moskva var fredlig strejk och demonstrationer. Den
överväldigande majoriteten av arbetarmassan deltog aktivt endast i dessa kampformer. Men
just decemberaktionen i Moskva visade påtagligt, att generalstrejken hade överlevt sig själv
som självständig och huvudsaklig kampform, att rörelsen med spontan, oemotståndlig kraft
bryter igenom denna trånga ram och skapar en högre kampform – upproret.

Alla revolutionära partier, alla fackföreningar i Moskva insåg och kände rentav då de
förklarade strejk, att denna oundvikligen skulle förvandlas till uppror. Den 6 december beslöt
arbetardeputeradesovjeten att ”sätta in sina krafter på att leda strejken över i väpnat uppror”.
Men i själva verket var alla organisationer oförberedda härför och till och med koalitionsrådet
för de frivilliga stridsgrupperna talade (den 9 december!) om upproret som om någonting
avlägset, och utan tvivel försiggick gatukampen utan dess deltagande eller kontroll.
Organisationerna blev efter rörelsens tillväxt och omfattning.

Strejken höll på att växa ut till uppror framför allt under trycket av de objektiva förhållanden,
som hade uppstått efter oktober. Det var inte längre möjligt att överrumpla regeringen med en
generalstrejk, den hade redan organiserat kontrarevolutionen som var redo till militära
aktioner. Såväl den ryska revolutionens allmänna förlopp efter oktober som den följdriktiga
utvecklingen av händelserna i Moskva under decemberdagarna bekräftade på ett förvånande
klart sätt en av Marx’ djuplodande teser: revolutionen bryter sig väg genom att skapa en
sluten och mäktig kontrarevolution, dvs genom att den tvingar fienden att tillgripa alltmer
extrema försvarsmetoder och därigenom utarbetar allt mäktigare angreppsmedel.

Den 7 och 8 december: fredlig strejk, fredliga massdemonstrationer. Den 8 på kvällen:
Akvarium belägras. Den 9 på dagen: dragoner överfaller och pryglar en folksamling på
Strastnaja-torget. På kvällen demoleras Fiedlerska huset. Stämningen stiger. De oorganiserade
folksamlingarna på gatorna börjar fullständigt spontant och osäkert bygga de första
barrikaderna.

Den 10 december: artilleri börjar beskjuta barrikaderna och folksamlingarna på gatorna.
Barrikadbygget blir säkrare och är inte längre någon enskild företeelse utan obetingat redan en
massföreteelse. Hela befolkningen är ute på gatorna; hela staden täcks med ett nät av
barrikader på de viktigaste centrala platserna. Under några dagar utvecklas förbittrade
partisanstrider mellan de frivilliga stridsgrupperna och trupperna, en strid som utmattade
trupperna och föranledde Dubasov att tigga om förstärkningar. Först den 15 december får
regeringsstyrkorna ett fullständigt övertag och den 17 december intar Semjonov-regementet
stadsdelen Presnja, upprorets sista fäste.

Från strejk och demonstrationer till enskilda barrikader. Från enskilda barrikader till
barrikadbygge i massomfattning och till gatukamp mot trupperna. Över organisationernas
huvuden övergick den proletära masskampen från strejk till uppror. Häri ligger den ryska
revolutionens största historiska vinning, som den tillkämpade sig i december 1905 – en
vinning som, liksom alla de föregående, köptes till priset av de största offer. Rörelsen höjdes
från den politiska generalstrejken till en högre nivå. Den tvingade reaktionen att gå till det
yttersta i sitt motstånd och förde därigenom i enorm grad det ögonblick närmare, då också
revolutionen kommer att gå till det yttersta vid användning av angreppsmedel. Reaktionen kan
inte gå längre än till artillerield mot barrikaderna, husen och folksamlingarna på gatorna.
Revolutionen kan gå ännu längre än de frivilliga stridsgrupperna i Moskva, den kan gå
mycket, mycket längre både på bredden och på djupet. Och efter december har revolutionen
hunnit långt på vägen. Den revolutionära krisens grundval har blivit omätligt mycket bredare
– klingans egg måste nu vässas skarpare.

Proletariatet kände tidigare än sina ledare den förändring i de objektiva kampbetingelserna,
som krävde övergång från strejk till uppror. Praktiken gick som alltid före teorin. Fredlig
strejk och demonstrationer upphörde med en gång att tillfredsställa arbetarna, som frågade:
vad bör göras härnäst? – och krävde mer energiska aktioner. Anvisningen att bygga barrikader
kom ut till stadsdelarna ytterst försenad, då barrikader redan byggdes i stadens centrum.
Arbetarmassorna gick till verket, men var inte heller nöjda härmed utan frågade: vad bör
göras härnäst? – och krävde energiska aktioner. Vi, det socialdemokratiska proletariatets
ledare, liknade i december en härförare, som hade placerat sina regementen så illa, att största
delen av hans trupper inte deltog aktivt i drabbningen. Arbetarmassorna sökte förgäves
anvisningar till energiska massaktioner.

Det finns således ingenting kortsyntare än Plechanovs åsikt, som alla opportunister lagt sig till
med, att det var meningslöst att börja den olägliga strejken, att ”man inte borde ha gripit till
vapen”. Man skulle tvärtom ha gripit till vapen mer beslutsamt, mer energiskt och offensivt,
man skulle ha klargjort för massorna, att enbart en fredlig strejk var omöjlig och att man
oförskräckt och skoningslöst måste gå till väpnad kamp. Och nu måste vi äntligen öppet och
offentligt erkänna, att de politiska strejkerna är otillräckliga, vi måste agitera för det väpnade
upproret bland de breda massorna utan att skymma undan denna fråga med några slags
”förstadier”, utan att på något sätt beslöja den. Att för massorna dölja nödvändigheten av ett
hårdnackat, blodigt förstörelsekrig som den förestående aktionens omedelbara uppgift innebär
att bedra både sig själv och folket.

Detta är decemberhändelsernas första lärdom. Den andra lärdomen gäller upprorets karaktär,
metoden att genomföra det, betingelserna för truppernas övergång på folkets sida. Inom vårt
partis högerflygel har en ytterst ensidig åsikt om denna övergång vunnit stark spridning. Man
kan inte kämpa mot de moderna trupperna, heter det, trupperna måste bli revolutionära. Det är
självklart, att det inte ens kan bli fråga om någon allvarlig kamp, om revolutionen inte blivit
en massrörelse och inte omfattar också trupperna. Det är självklart, att det är nödvändigt att
arbeta bland trupperna. Men man får inte föreställa sig truppernas övergång som något slags
enkel engångshandling, vilken skulle vara resultatet av å ena sidan övertygelsekraft och å
andra sidan medvetenhet. Moskvaupproret visar oss åskådligt hur schablonmässig och
dödfödd en sådan åsikt är. Truppernas vacklan, som under varje verklig folkrörelse är
oundviklig, leder i praktiken till en verklig kamp om trupperna, när den revolutionära kampen
skärps. Moskvaupproret visar oss just bilden av den mest hårdnackade, mest rasande kamp
mellan reaktionen och revolutionen om trupperna. Dubasov själv förklarade, att av de till
15 000 man uppgående trupperna i Moskva var endast 5 000 pålitliga. Regeringen försökte
hålla kvar de vacklande med de mest olikartade och desperata åtgärder: man försökte övertyga
dem, smickrade dem, mutade dem genom att dela ut fickur, pengar osv, man hällde i dem
brännvin, man bedrog dem, skrämde dem, spärrade in dem i kasernerna, avväpnade dem, tog
med hjälp av förräderi och våld undan de soldater, som ansågs mest opålitliga. Man måste ha
mod att direkt och öppet erkänna, att vi i detta avseende blev efter regeringen. Vi förstod inte
att utnyttja de krafter vi hade för en lika aktiv, djärv, företagsam och offensiv kamp för att
vinna de vacklande trupperna som den regeringen igångsatte och genomförde. Vi
organiserade en ideologisk ”bearbetning” av trupperna och kommer att bedriva den ännu
intensivare. Men vi skulle uppträda som ynkliga pedanter om vi glömmer, att under upproret
krävs också en fysisk kamp om trupperna.

Moskvaproletariatet gav oss under decemberdagarna förträffliga lektioner i fråga om
truppernas ideologiska ”bearbetning”, så t ex den 8 december, då folkmassan omringade
kosackerna på Strastnaja-torget, blandade sig med dem, förbrödrade sig med dem och fick
dem att dra sig tillbaka. Eller den 10 december i stadsdelen Presnja, då två unga arbeterskor,
som bar en röd fana i ett (av 10 000 personer bestående demonstrationståg, rusade emot
kosackerna och ropade: ”Döda oss! Levande kommer vi aldrig att lämna ifrån oss fanan!”
Och kosackerna råkade i förvirring och red snabbt bort, följda av massans rop: ”Leve
kosackerna!” Dessa exempel på djärvhet och hjältemod måste för alltid inpräglas i
proletariatets medvetande.

Nu några exempel på att vi blev efter Dubasov. Den 9 december tågar soldater under
avsjungande av Marseljäsen längs Bolsjaja Serpuchovskaja-gatan för att ansluta sig till de
upproriska. Arbetarna sänder delegater till dem. Malachov rider själv hals över huvud till
dem. Arbetarna kom för sent, men Malachov kom i tid. Han höll ett flammande tal, fick
soldaterna att tveka, lät dragonerna omringa dem, förde dem till kasernen och spärrade in dem
där. Malachov hann komma i rätt tid, men vi hann inte, ehuru under två dagar 150 000
personer hade rest sig på vår maning, vilka hade kunnat organisera och borde ha organiserat
patrullering på gatorna. Malachov omringade soldaterna med dragoner, men vi omringade inte
malachovmännen med bombkastare. Vi hade kunnat och bort göra det, och den socialdemo-
kratiska pressen har redan för länge sedan (gamla Iskra) påvisat att det är vår plikt att under
uppror skoningslöst tillintetgöra civila och militära befälspersoner. Det som tilldrog sig på
Bolsjaja Serpuchovskaja-gatan upprepades antagligen i huvudsak också framför Nesvizjskije-
och Krutitskije-kasernerna och vid proletariatets försök att ”hämta ut” Jekaterinoslav-
soldaterna, likaså vid utsändandet av delegerade till sappörerna i Aleksandrov, vid åter-
vändandet av Rostov-artilleriet, som skulle avsändas till Moskva, vid avväpningen av
sappörerna i Kolomna osv. I upprorsögonblicket var vi inte vuxna uppgiften att kämpa om de
vacklande trupperna.

December har åskådligt bekräftat ännu en av Marx’ djuplodande och av opportunisterna
bortglömda teser, nämligen att upproret är en konst, och att huvudregeln för denna konst är en
med största djärvhet och orygglig beslutsamhet genomförd offensiv. Vi har inte i tillräcklig
grad tillägnat oss denna sanning. Denna konst, denna regel om offensiv till varje pris har vi
inte i tillräcklig grad lärt oss själva och inte heller massorna. Vi måste nu med all energi
inhämta det försummade. Det är inte tillräckligt att gruppera människorna efter deras
inställning till de politiska parollerna, man måste dessutom gruppera dem efter deras
inställning till det väpnade upproret. Den som är mot det, som inte förbereder sig till det,
honom måste man skoningslöst stryka från revolutionsanhängarnas antal och fördriva till
revolutionsmotståndarna, till förrädarna eller de fega stackarna, ty den dagen närmar sig, då
händelsernas styrka, då kampens läge kommer att tvinga oss att efter detta mått skilja mellan
vänner och fiender. Det är inte passivitet vi bör propagera, inte att helt enkelt ”vänta” till dess
trupperna ”går över” – nej, vi måste slå på alla trummor om att det är nödvändigt att djärvt gå
till offensiv och till anfall med vapen i hand, att det härvid är nödvändigt att tillintetgöra
befälspersonerna samt att föra den mest energiska kamp om de vacklande trupperna.

Den tredje stora lärdom, som Moskva har gett oss, gäller taktiken och organisationen av
krafterna för upproret. Den militära taktiken är beroende av krigsteknikens nivå – denna
sanning har Engels många gånger upprepat och inpräntat hos marxisterna. Den militära
tekniken är nu en annan än den var vid mitten av 1800-talet. Att i samlad tropp strida mot
artilleri och försvara barrikaderna med revolvrar skulle vara en dumhet. Kautsky hade rätt när
han skrev, att efter Moskvaupproret är det på tiden att revidera Engels’ slutsatser och att
Moskva fört fram en ”ny barrikadtaktik”. Denna taktik var partisankrigets taktik.

Den organisation, som en sådan taktik betingade, var rörliga och synnerligen små avdel-
ningar: grupper på tio, tre, ja t o ni två man. Man kan för närvarande hos oss ofta träffa på
socialdemokrater, som flinar då fem- och tremannagrupper kommer på tal. Men flinet är bara
ett billigt sätt att blunda för den nya frågan om taktiken och organisationen, sådana de under
militärteknikens nuvarande läge betingas av gatukampen. Läs ordentligt igenom berättelsen
om Moskvaupproret, mina herrar, och ni skall förstå sambandet mellan ”femmanna-
grupperna” och frågan om ”den nya barrikadtaktiken”.

Moskva har fört fram denna taktik men långt ifrån ännu utvecklat den, har inte tillämpat den i
någon betydande omfattning, i verklig massomfattning. Det fanns få frivilliga stridsgrupper,
arbetarmassan fick inte parollen att företa djärva anfall och tillämpade den inte, partisan-
avdelningarna var till sin karaktär alltför ensartade, deras vapen och kampmetoder otillräck-
liga, deras förmåga att leda massorna nästan alls inte utvecklad. Allt detta måste vi inhämta,
och vi kommer att göra det genom att dra lärdom av Moskvas erfarenheter, genom att sprida
dessa erfarenheter bland massorna och väcka massornas egen skapande kraft för att vidare-
utveckla denna erfarenhet. Och det partisankrig, den massterror, som efter december nästan
oavbrutet pågår överallt i Ryssland, skall otvivelaktigt bidra till att lära massorna att i upp-
rorets ögonblick använda den riktiga taktiken. Socialdemokratin måste godkänna denna
massterror och uppta den i sin taktik, måste givetvis organisera och kontrollera den, under-
ordna den arbetarrörelsens och den allmänna revolutionära kampens intressen och betingelser
samt skoningslöst avlägsna och utrota den ”trasproletära” förvrängning av detta partisankrig,
med vilken moskvaborna under upprorsdagarna och letterna under de berömda lettiska
republikernas dagar så förträffligt och skoningslöst gjorde upp räkningen.

Under den allra senaste tiden har militärtekniken återigen gjort nya framsteg. Det japanska
kriget lanserade handgranaten. Vapenfabrikerna har släppt ut automatgeväret på marknaden.
Både den förra och det senare började användas redan med framgång i den ryska revolu-
tionen, ehuru fortfarande i långtifrån tillräcklig omfattning. Vi kan och måste dra nytta av
teknikens fullkomnande, måste lära arbetaravdelningarna att tillverka bomber massvis, måste
hjälpa dem och våra frivilliga stridsgrupper att skaffa sig tillräckliga förråd av sprängämnen,
tändare och automatgevär. Om arbetarmassorna deltar i upproret i städerna, om massorna
anfaller fienden, om kampen om trupperna, som efter duman, efter Sveaborg och Kronstadt
vacklar ännu mera, förs beslutsamt och skickligt, och om landsbygden med säkerhet kommer
att delta i denna gemensamma kamp, så skall vi segra i nästa väpnade uppror, som kommer att
omfatta hela Ryssland!

Låt oss med stöd av lärdomarna från den ryska revolutionens stora dagar utveckla vårt arbete
allt bredare och ställa våra uppgifter allt djärvare. Till grund för vårt arbete ligger en riktig
uppskattning av klassernas intressen och den allmänna folkutvecklingens behov i nuvarande
ögonblick. Tsarmaktens störtande och konstituerande församlingens inkallande genom den
revolutionära regeringen – det är den paroll som vi samlar och kommer att samla allt större
del av proletariatet, bönderna och trupperna omkring. Utvecklandet av massornas medvetande
kommer som alltid att förbli hela vårt arbetes grundval och huvudinnehåll. Men låt oss inte
glömma, att i sådana ögonblick som det vi nu upplever i Ryssland, till denna allmänna,
ständiga och huvudsakliga uppgift sällar sig särskilda speciella uppgifter. Låt oss inte
förvandlas till pedanter och kälkborgare, låt oss inte undandra oss de särskilda uppgifter, som
det nuvarande ögonblicket ålägger oss, dessa speciella uppgifter, som är betingade av de
givna kampformerna, genom att komma med intetsägande hänvisningar till våra ständiga,
under alla förhållanden, vid alla tider oföränderliga förpliktelser.

Låt oss minnas, att en väldig masskamp nalkas. Det blir ett väpnat uppror. Det måste såvitt
möjligt bryta ut samtidigt på alla orter. Massorna måste veta, att de går till en väpnad, blodig,
hårdnackad kamp. Dödsförakt måste gripa massorna och trygga segern. Offensiven mot
fienden måste genomföras ytterst energiskt; angrepp och inte försvar måste bli massornas
paroll, skoningslöst utrotande av fienden deras uppgift; kamporganisationen måste vara rörlig
och smidig; truppernas vacklande element kommer att dras in i aktiv kamp. Det medvetna
proletariatets parti måste fylla sin plikt i denna stora kamp.

Proletarij nr 2, den 29 augusti 1906

V I Lenin, Samlade skrifter, 5:e ry uppl, b 13, s 369-377

(Visited 65 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.