Lenin 1917: Parlamentarismens avskaffande

Betrakta första bästa parlamentariska land, från Amerika till Schweiz, från Frankrike till England, Norge o.a.; det verkliga “statliga” arbetet utföres bakom kulisserna och verkställs av departement, kanslier och staber. I parlamenten bara pratar man i det speciella syftet att bedra ‘det enkla folket´. (Lenin, ur utdraget nedan)

Typiskt för reformister är skönmålar riksdagen, staten och kommunerna och kommer med olika förslag om hur borgarstaten kan stärkas och utvecklas. Det är inte arbetarklassens självorganisering och kamp som skall lösa de problem som arbetarklassen har utan ständigt argumenterar de för att det är borgarstaten som skall lösa problemen. Det enda som behövs är att reformisterna blir invalda så att de kan få föra sin “vänsterpolitik”. Den reformistiska inställningen passiviserar arbetarklassen och hindrar i praktiken att de kommunistiska idéerna får stor spridning. Det flesta arbetare kommer nämligen endast att låta sig övertygas genom de insikter de får genom sin egen kamp.

Nu är det “supervalår” och kapitalisterna och deras politiker hoppas på ett högt valdeltagande men det gör inte vi som arbetar för parlamentarismens avskaffande.

Kapitlet “Parlamentarismens avskaffande” ur Lenins bok “Staten och revolutionen” från 1917:

“Kommunen” skrev Marx, “skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång …”

“… I stället för att en gång vart tredje eller sjätte år avgöra, vilken medlem av den härskande klassen som i parlamentet skulle företräda och förtrampa (ver- und zertreten) folket, skulle den allmänna rösträtten tjäna det i kommuner organiserade folket på samma sätt som den individuella rösträtten tjänar varje annan arbetsgivare att till sitt företag välja ut arbetare, förmän och bokhållare.”

Denna kritik av parlamentarismen, utförd år 1871, tillhör också numera, tack vare socialchauvinismens och opportunismens herravälde, marxismens “glömda ord”. Ministrarna och yrkesparlamentarikerna, proletariatets förrädare och de “praktiska” socialisterna i våra dagar har helt och hållet överlämnat kritiken av parlamentarismen åt anarkisterna, och på denna märkvärdigt förnuftiga grundval förklarat all kritik av parlamentarismen för “anarkism”! Det är inte underligt, att proletariatet i de parlamentariska “föregångs”-länderna vämjes vid anblicken av sådana “socialister” som herrar Scheidemann, David, Legien, Sembat, Renaudel, Henderson, Vandervelde, Stauning, Branting, Bissolati & Co. och allt oftare skänkt sina sympatier åt anarkosyndikalismen, ehuru denna var opportunismens köttsliga broder.

Men för Marx var den revolutionära dialektiken aldrig den tomma modefras, det klingklang, vartill Plechanov, Kautsky o.a. gjort den. Marx förstod att hänsynslöst bryta med anarkismen, emedan denna inte förmådde utnyttja ens den borgerliga parlamentarismens “fähus”, särskilt då det var uppenbart att ingen revolutionär situation förelåg, men samtidigt förstod han också att ge en verkligt revolutionär proletär kritik av parlamentarismen.

Att en gång under loppet av några år avgöra, vilken medlem av den härskande klassen som i parlamentet skall förtrycka och förtrampa folket – det är den borgerliga parlamentarismens verkliga kärna, inte bara i parlamentariskt-konstitutionella monarkier utan även i de mest demokratiska republikerna.

Men om man framställer frågan om staten och betraktar parlamentarismen som en av statsinstitutionerna, utgående från proletariatets uppgifter på detta område, var är då utvägen ur parlamentarismen? Hur kan man då undvara den?

Man måste ständigt ånyo konstatera: Marx på studium av Kommunen grundade läror har till den grad bortglömts, att den nutida “socialdemokraten” (läs: socialismens nutida förrädare) helt enkelt inte förstår någon annan kritik av parlamentarismen än den anarkistiska eller den reaktionära.

Utvägen ur parlamentarismen består naturligtvis inte i att avskaffa de representativa institutionerna och valprincipen, utan i att förvandla de representativa institutionerna från pratkvarnar till “arbetande” institutioner. “Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång.”

“Inte en parlamentarisk, utan en arbetande” korporation – detta träffar de nutida parlamentarikerna och socialdemokratins “knähundar” rakt i hjärtat! Betrakta första bästa parlamentariska land, från Amerika till Schweiz, från Frankrike till England, Norge o.a.; det verkliga “statliga” arbetet utföres bakom kulisserna och verkställs av departement, kanslier och staber. I parlamenten bara pratar man i det speciella syftet att bedra “det enkla folket”. Detta är så till den grad riktigt som alla dessa parlamentarismens synder kom till uttryck t.o.m. i den ryska republiken, en borgerligt-demokratisk republik, innan den ens hunnit skapa ett verkligt parlament. Sådana den ruttna kälkborgerlighetens hjältar som herrar Skobelev och Tsereteli, Tjernov och Avksentiev har lyckats besudla också sovjeterna med den uslaste borgerliga parlamentarism genom att förvandla dem till tomma pratkvarnar. I sovjeterna lurar herrar “socialistiska” ministrar godtrogna muzjiker [bönder] med frasmakeri och resolutioner. I regeringen försiggår en permanent kadrilj för att å ena sidan i tur och ordning ge så många socialistrevolutionärer och mensjeviker som möjligt plats vid “köttgrytan” med inbringande och hedrande poster samt å andra sidan “fängsla” folkets “uppmärksamhet”. Men i kanslierna, i staberna utförs det “statliga” arbetet.

Delo Naroda, de regerande “socialistrevolutionärernas” organ, erkände för kort tid sedan i en redaktionell ledare – med den oförlikneliga öppenhjärtigheten hos folk ur “de bästa kretsarna”, där “alla” sysslar med politisk prostitution – att t.o.m. i de ministerier som tillhör “socialisterna” (förlåt ordet!), t.o.m. i dem hela den byråkratiska apparaten egentligen förblir den gamla, fungerar som förr och fullständigt “fritt” saboterar alla revolutionära initiativ! Ja, bevisar kanske inte den faktiska historien om socialistrevolutionärernas och mensjevikernas deltagande i regeringen alldeles detsamma – t.o.m. utan detta medgivande? Karakteristiskt härvidlag är endast det, att herrar Tjernov, Rusanov, Sensinov och övriga redaktörer i Delo Naroda, som sitter i regeringen tillsammans med kadeterna, till den grad förlorat skammen, att de inte blygs för att offentligt och utan att rodna berätta, som om det gällde en bagatell, att allt är som förr i “deras” ministerier! Den revolutionärt-demokratiska frasen för att lura bondjannar, och den byråkratiska kanslislentrianen för att “blidka” kapitalisterna – det är kärnan i den “hederliga” koalitionen.

Kommunen ersätter borgarsamhällets fala och ruttna parlamentarism med institutioner, i vilka tanke- och diskussionsfriheten inte urartar till bedrägeri, ty parlamentsmedlemmarna måste själva arbeta, själva verkställa sina lagar, själva kontrollera de praktiska följderna, själva ansvara inför sina väljare. De representativa institutionerna står kvar, men parlamentarismen som särskilt system, som en uppdelning i lagstiftande och verkställande verksamhet, som en privilegierad ställning för de deputerade, finns inte här. Utan representativa institutioner kan vi inte föreställa oss demokratin, inte ens den proletära demokratin, men utan parlamentarism kan och måste vi det, för så vitt kritiken av borgarsamhället inte är tomma ord för oss, för så vitt strävan att störta bourgeoisins herravälde är allvarligt och uppriktigt menad och inte en “val”-fras för att fånga arbetarnas röster, såsom hos mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, hos herrar av typen Scheidemann och Legien, Sembat och Vandervelde.

Det är ytterst lärorikt att Marx, när han talar om funktionerna hos de ämbetsmän, som såväl Kommunen som den proletära demokratin behöver, såsom jämförelse tar tjänstemännen hos “varje annan arbetsgivare”, d.v.s. ett vanligt kapitalistiskt företag med “arbetare, förmän och bokhållare”.

Man finner hos Marx inte ens ett spår utopism i den meningen, att han skulle uppfinna eller hopfantisera ett “nytt” samhälle. Nej, han studerar det nya samhällets framfödande ur det gamla såsom en naturhistorisk process, studerar övergångsformerna från det sistnämnda till det förstnämnda. Han tar den proletära massrörelsens faktiska erfarenhet och försöker ur denna dra praktiska lärdomar. Han “lär” av Kommunen, liksom alla stora revolutionära tänkare inte fruktat att lära av erfarenheten från den förtryckta klassens stora rörelser, utan att någonsin förhålla sig pedantiskt “moraliserande” gentemot dem (såsom Plechanov i sitt yttrande: “man borde inte ha gripit till vapen” eller Tsereteli: “en klass måste känna sin begränsning”).

Det kan inte bli tal om ämbetsmannaväldets avskaffande genast, överallt och fullständigt. Det är en utopi. Men att genast krossa den gamla ämbetsmannaapparaten och genast börja bygga en ny, som gör det möjligt att efterhand omintetgöra allt ämbetsmannavälde, det är inte en utopi, det är Kommunens erfarenhet, det är det revolutionära proletariatets direkta, närmast liggande uppgift.

Kapitalismen förenklar den “statliga” förvaltningens funktioner, gör det möjligt att avlägsna “överheter” och reducera det hela till proletärernas organisation (som härskande klass), vilken i hela samhällets namn anställer “arbetare, förmän och bokhållare”.

Vi är inte utopister. Vi “drömmer” inte om att man genast skall kunna undvara varje slags styrelse, varje slags underordnande. Dessa anarkistiska drömmar, som har sin grund i bristande förståelse för den proletära diktaturens uppgifter, är helt och hållet främmande för marxismen och tjänar i själva verket endast till att uppskjuta den socialistiska revolutionen, tills människorna förändrats. Nej, vi vill en socialistisk revolution med sådana människor, som finns nu, vilka inte kommer att reda sig utan ett över- och underordnande, utan kontroll, “förmän och bokhållare”.

Men man skall underordna sig alla exploaterades och arbetandes väpnade förtrupp – proletariatet. Statsämbetsmännens specifika “överhet” kan och måste man genast, från i dag till i morgon, börja ersätta med “förmännens och bokhållarnas” enkla funktioner, vilka redan nu fullständigt motsvarar vanliga stadsbors utvecklingsnivå och mycket väl kan utföras för en “arbetarlön”.

Vi, arbetarna, skall själva organisera storproduktionen utgående från det, som kapitalismen redan skapat. Vi stödjer oss härvid på vår arbetserfarenhet och skapar den strängaste järndisciplin, som de beväpnade arbetarnas statsmakt understödjer, vi reducerar statstjänstemännen till blotta verkställare av våra uppdrag, till ansvariga, avsättliga, blygsamt avlönade “förmän och bokhållare” (naturligtvis med tekniker av alla slag, arter och grader) – det är vår proletära uppgift, därmed kan och måste vi börja vid genomförandet av den proletära revolutionen. En sådan början, på storproduktionens grundval, leder av sig själv till att allt slags ämbetsmannavälde småningom “dör bort”, att en sådan ordning småningom skapas – en ordning utan citationstecken, en ordning olik löneslaveriet – en ordning, under vilken de alltmer förenklade uppsynings- och bokhållerifunktionerna utföres av alla i tur och ordning för att sedan bli en vana och slutligen upphöra att vara ett speciellt folkskikts speciella funktioner.

En snillrik tysk socialdemokrat från 1870-talet betecknade posten som en förebild för en socialistisk hushållning. Detta är mycket riktigt. För närvarande är posten en efter det statskapitalistiska monopolets typ organiserad hushållning. Imperialismen förvandlar så småningom alla truster till organisationer av denna typ. Över de “enkla” arbetande, vilka är överhopade med arbete och svälter, står här en och samma borgerliga byråkrati. Men den samhälleliga förvaltningens mekanism är redan färdig här. Det gäller bara att störta kapitalisterna, att med de väpnade arbetarnas järnhand bryta dessa exploatörers motstånd, att krossa den moderna statens byråkratiska maskineri – och framför oss står då en från “parasiten” befriad, tekniskt högt utrustad mekanism, vilken de enade arbetarna själva utmärkt väl kan sätta igång genom att anställa tekniker, förmän och bokhållare, varvid alla dessas arbete, liksom överhuvudtaget alla “stats”-tjänstemäns arbete betalas med arbetarlön. Detta är en konkret, praktisk, genast genomförbar uppgift beträffande alla truster, en åtgärd som befriar de arbetande från exploatering och tar hänsyn till de erfarenheter, som Kommunen redan började praktisera (särskilt på det statliga uppbyggets område).

Hela folkhushållningen organiserad som posten, och så att tekniker, förmän och bokhållare, liksom alla befattningshavare överhuvudtaget, ej erhåller högre lön än en “arbetarlön”, under det beväpnade proletariatets ledning och kontroll – det är vårt närmaste mål. Det är en sådan stat på en sådan ekonomisk grundval, som vi behöver. Detta blir resultatet av att parlamentarismen avskaffas och de representativa institutionerna bibehålles; härigenom undgår de arbetande klasserna att dessa institutioner prostitueras av bourgeoisin.

(Visited 72 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.