IV. SVERIGE ÄR ETT KAPITALISTISKT SAMHÄLLE

oppressor

§ 16. Det kapitalistiska systemet innebär produktion för profit och inte produktion för att tillfredsställa folkets behov. Detta sker genom att borgarklassen, som kontrollerar produktionsmedlem, tillägnar sig det mervärde som arbetarklassen skapar. Eftersom arbetarklassen – den egendomslösa klassen – endast äger sin arbetskraft, tvingas den sälja denna till kapitalisterna som betalar ett pris som är lägre än det värde arbetaren skapar i produktionen.

§ 17. Konkurrenskapitalismen utvecklades till monopolkapitalism genom att produktionen centraliserades till allt färre händer. De små företagen går fortlöpande i konkurs eller köps upp av stora monopolgrupper. För dessa monopol räcker det inte att kontrollera marknaden i enskilda länder, utan de måste bedriva internationell utsugning för att inte slås ut i konkurrensen. Kapitalismen har nått sitt högsta stadium – imperialismen.

§ 18. Sverige inträdde i sitt monopolkapitalistiska (imperialistiska) stadium strax före första världskriget. Sverige är en liten men hungrig imperialiststat. Den svenska imperialistiska borgarklassen har aldrig kunna föra en självständig politik gentemot imperialistiska stormakter. Den har i stället försök alliera sig med någon av dem eller manövrera mellan dem.

§ 19. Kapitalismen i Sverige har utvecklats till statsmonopolkapitalism. Produktionsmedlen är inte bara höggradigt monopoliserade – staten i dess egenskap av totalkapitalist spelar en helt nödvändig roll för att understödja monopolen, säkra den allmänna ekonomiska utvecklingen och lindra de ständigt återkommande kriserna. På senare år har olika regeringar, främst borgerliga, i Sverige privatiserat stora delar av den offentliga sektorn för att säkerställa kapitalisternas profitjakt.

§ 20. De båda huvudklasserna i Sverige, proletariatet och borgarklassen, bildar huvudmotsättningen i Sverige. Denna huvudmotsättning är bestämmande och avgörande för samhällsutvecklingen. Den kan endast lösas genom en socialistisk revolution, det vill säga genom att arbetarklassen med våld fråntar borgarklassen makten och upprättar proletariatets diktatur. Arbetarklassen måste förbereda sig på ett våldsamt maktövertagandse, eftersom historien lär oss att borgarklassen inte släpper samhällsmakten frivilligt, om den inte tvingas med våld.

§ 21. Proletariatet, som uppskattningsvis utgör omkring 70 procent av folket, i Sverige har successivt ändrat karaktär sedan mitten av 1970-talet. Andelen tillverkningsarbetare har sjunkit, medan arbetare inom handels, tjänste- och offentlig sektor har ökat liksom andelen tjänstemän. Andelen utan fast anställning har ökat, framför allt på grund av införande av bemanningsföretag. Dessutom förekommer lönedumpning på grund av EU-medlemskapet och okontrollerad invandring. Samtidigt har den fackliga organisationsgraden inom den svenska arbetarklassen sjunkit från 90 procent till drygt 60.

§ 22. Den tredje klassen är småborgerskapet, som utgör runt 28 procent av folket. Det egentliga småborgerskapet, det vill säga småföretagare, bönder och fiskare etcetera, kännetecknas av att de äger sina egna produktionsmedel och att de själva måste delta i produktionen. Denna del av småborgerskapet minskar. Samtidigt ökar de småborgerliga mellanskikten. Dessa är formellt lönearbetare, men i kraft av sin befälsställning och beroende på inkomst och arbetsförhållanden tillhör de inte proletariatet. Småborgerskapet har en dubbel karaktär: å ena sidan strävar det att utvecklas till borgerskap – å andra sidan proletariseras delar av detsamma hela tiden. Småborgerskapets motsats- och konkurrensförhållande till borgerskapet kan utnyttjas av proletariatet. Delar av småbourgeoisien och de småborgerliga mellanskikten är arbetarklassens naturliga allierade.

§ 23. Den härskande klassen utgörs av borgarklassen, som uppgår till högst 2 procent av folket. Inom denna har det uppstått ett skikt, monopolborgerskapet, som har makten i samhället och som utövar det avgörande inflytande inom statsapparaten, särskilt våldsapparaten, som bland annat består av krigsmakten, säkerhetspolisen, polismakten och domstolsväsendet. Varje parlamentarisk regering i Sverige har underordnat sig monopolborgerskapets långsiktiga politiska och ekonomiska intressen.

§ 24. I Sverige råder borgerlig demokrati. Formellt innebär detta medborgarnas likhet inför lagen och att all makt utgår från folket. I verkligheten är emellertid lagarna, domstolarna och den administrativa apparaten på alla nivåer ytterst borgerklassens redskap för att bevara utsugningen och förtrycka de arbetande massorna. De parlamentariska församlingarna (riksdag, landsting och kommunfullmäktige) måste hålla sig till de ramar, som den kapitalistiska samhällsordningen uppställer. Den borgerliga staten är och förblir endast ett organ för att förvalta borgarklassens gemensamma affärer. Det faktum att arbetarklassen vart fjärde år kan rösta på vilket som helst parti i valen förändrar inte detta. De historiska erfarenheterna visar att borgarklassen aldrig tillåter en rörelse som hotar kapitalismens grundval att få majoritet i parlamentet. Arbetarklassens maktövertagande går inte via parlamentet.

§ 25. Det kommunistiska partiet försvarar de demokratiska rättigheterna, som yttrandefrihet, organisationsfrihet, demonstrationsfrihet, strejkrätt, frihet att bilda fackföreningar och så vidare. Dessa rättigheter har arbetarklassen tillkämpat sig, och dessa rättigheter kommer kommunisterna att försvara mot varje form av inskränkning. Eftersom borgarklassen kontrollerar huvuddelen av press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakaneler utövas dessa rättigheter ytterst på den härskande klassens villkor. Försavaret av de demokratiska fri- och rättigheterna blir därför alltid en kampfråga, och vårt försvar av dem blir ofta en kamp mot borgarklasens sätt att förvalta dem och en kamp om deras konkreta innehåll.

§ 26. Statsmonopolkapitalismens fortbestånd försvaras också av ett antal öppet borgerliga partier och borgerligt arbetarpartier. De öppet borgerliga partierna, främst Moderaterna, Sverigedemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och ett småborgerligt parti som Miljöpartiet, stödjer sig främst på borgerskapet, småborgerskapet och de efterblivna delarna av proletariatet. Det socialdemokratiska partiet, som har haft sitt starkaste stöd bland de LO-anslutna arbetarna, har långsamt förlorat denna traditionella klassbas. Så länge partiet kan hålla proletariatet passivt och fast inom klassamarbets ramar, förvaltar det monopolborgerskapets intressen bättre än de öppet borgerliga partierna. Vänsterpartiet, ett revisionistiskt parti som förordar den fredliga vägen till socialismen, har reducerats till ett parlamentariskt parti, som fungerar som socialdemokratins vänsterflygel.

§ 27. Eftersom huvudmotsättningen mellan proletariatet går mellan proletariatet och borgerskapet måste det kommunistiska partiet och arbetarklassen rikta huvudstötet mot monopolborgerskapet och dess stat. De arbetande massorna måste i första hand mobiliseras kring de dagliga och näraliggande frågorna, i kampen på arbetsplatserna och i bostadsområdena.

§ 29. Det kommunistiska partiet utvecklar sin politik och linje i dagspolitikens alla frågor utifrån följande grundläggande huvudlinje:

a) Det kommunistiska partiet strävar efter att gå i spetsen i kampen för de arbetande människornas dagskrav, till exempel löner, arbetsvillkor, hyresfrågor och andra näraliggande intressen. Segrar i denna kamp blir aldrig bestående under kapitalismen, och kampen för dagsfrågorna måste därför förenas med kampen för ett socialistiskt samhälle.

b) Den spontana kampen på arbetsplatserna, till exempel strejker för högre lön, leder inte automatiskt till insikt om att socialismen är nödvändig. Därför måste vi i varje kampfråga påvisa nödvändigheten av socialismen.

c) Det kommunistiska partiet tillämpar enhetsfrontens metod. Det betyder att ena alla som kan enas i varje given aktion för att uppnå maximal styrka och slagkraft för en riktig politik. Därvid upprätthåller det kommunistiska partiet alltid sin självständiga roll och propaganda och försöker vinna enhetsfronten för en proletär linje.

d) Det kommunistiska partiet arbetar i de befintliga massorganisationerna, framför allt i fackföreningarna samt i andra rörelser som har betydelse för klasskampens utveckling. Det kommunistiska partiet kombinerar och utnyttjar alla lämpliga kampformer, legala som illegala.

§ 30. Det kommunistiska partiet bedriver en oförsonlig teoretisk och ideologisk kamp mot alla former av borgerlig ideologi, i första hand mot reformismen och revisionismen inom arbetarklassen. En riktig linje kan endast utvecklas i kamp mot felaktiga linjer, även inom det kommunistiska partiet.

(Visited 147 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.