Vilken roll kan basområden spela i en revolution i Sverige?

En långlivad debatt som pågår i Sverige och internationellt är om Maos folkkrigsstrategi är universellt giltig. De som kommer ur den kommunistiska tradition som har sett “Oktober-vägen” som självklar för de imperialistiska länderna avvisar folkkrigsstrategin med att “den inte fungerar i de imperialistiska länderna”. Vad som fungerar och inte fungerar återstår att se. Vad som är klart är i alla fall att Oktoberrevolutionen inte gick att upprepa och när de försökte i Kina på order från Komintern så slutade det med en katastrof.

Texten nedan är ett utdrag ur en längre text av Mao. Särskilt intressant är beskrivningen av hur man kan upprätta basområden på slättland och diskussionen om nödvändigheten av att operera över stora ytor. I detta sammanhäng nämner han bland annat Belgien som ett land med för liten yta.

UPPRÄTTANDE AV BASOMRÅDEN

Det tredje strategiska problemet i det antijapanska gerillakriget är upprättandet av basområden, vilket är viktigt och väsentligt till följd av krigets långvarighet och skonlöshet. Återvinnandet av våra förlorade territorier måste anstå till den landsomfattande strategiska motoffensiven. Fiendens front kommer då att ha nått djupt in i mellersta Kina och ha skurit det itu från norr till söder, en del eller till och med kanske större delen av vårt land kommer att ha fallit i fiendens händer och vara hans uppland. Vi måste då utvidga gerillakriget över hela detta väldiga, av fienden ockuperade område, göra fiendens uppland till en front och tvinga honom till oavbruten kamp över hela det territorium han ockuperar. Intill dess att vår strategiska motoffensiv inleds och så länge våra förlorade territorier inte återvunnits, kommer det att vara nödvändigt att ståndaktigt fortsätta gerillakriget i fiendens uppland, säkerligen för en ganska lång tid, ehuru man inte kan säga bestämt för hur länge. Detta är skälet till att kriget kommer att bli långvarigt. För att trygga sina vinster i de ockuperade områdena är fienden tvungen att öka sina åtgärder mot gerillan och, särskilt sedan hans strategiska offensiv stoppats, att ge sig in på ett obarmhärtigt undertryckande av gerillan. Då, skonlöshet lägges till långvarighet blir det omöjligt att fortsätta gerillakriget bakom fiendens linjer utan basområden.

Vad är då dessa basområden? De är de strategiska baser, på vilka gerillastyrkorna stöder sig vid utförandet av sina strategiska uppgifter och för att nå målet att bevara och utöka sina styrkor och förinta och driva ut fienden. Utan sådana strategiska baser kommer det inte att finnas något för oss att stödja oss på vid genomförandet av våra strategiska uppgifter och i kampen för vårt krigsmål. Det är ett kännetecken för gerillakriget bakom fiendens linjer att det utkämpas utan ett uppland, ty gerillastyrkorna är avskurna från landets allmänna uppland. Men gerillakriget skulle inte kunna pågå länge eller växa utan basområden. Basområdena är sannerligen dess uppland.

Historien känner många bondekrig av typen “kringströvande rebeller”, men inget av dem blev någonsin segerrikt. I nuvarande tid av förbättrade kommunikationer och förbättrad teknologi, finns det ännu mindre skäl att föreställa sig att man kan vinna seger genom att kämpa på de kringströvande rebellernas manér. De kringströvande rebellernas idé består emellertid alltjämt bland utarmade bönder, och i gerillabefälhavarnas tankevärld blir den till åsikten att gerillabaser varken är nödvändiga eller viktiga. En förutsättning, för att man ska besluta om en politik för upprättandet av basområden, är därför att gerillabefälhavarnas hjärnor befrias från denna idé. Frågan huruvida man ska ha basområden eller inte och om man ska betrakta dem som viktiga eller ej, med andra ord, konflikten mellan idén om att upprätta basområden och idén om att kämpa som kringströvande rebeller, uppstår i all gerillakrigföring, och i viss mån är vårt antijapanska gerillakrig inget undantag. Därför är kampen mot de kringströvande rebellernas ideologi en oundviklig process. Först då denna ideologi är grundligt övervunnen och politiken att upprätta basområden är införd och tillämpad, kommer det att finnas gynnsamma betingelser för att upprätthålla gerillakriget under en lång period.

Låt oss nu, då nödvändigheten och vikten av basområdena klargjorts, övergå till följande problem som måste förstås och lösas då det gäller att upprätta basområden. Dessa problem är typerna av basområdena, gerillazonerna och basområdena, betingelserna för upprättandet av basområden, basområdenas konsolidering och utvidgning samt de former i vilka vi och fienden inringar varandra.

1. Basområdenas typer

I det antijapanska gerillakriget är basområdena huvudsakligen av tre typer, de i berg, de på slätter och de i flod-, sjö- och havsviksområden.

Fördelen med att upprätta basområden i bergsområdena är uppenbar, och de som skapats, skapas eller kommer att skapas i bergen Changpai,[1] Wutai,[2] Taihang,[3] Taishan,[4] Yenshan[5] och Maoshanl[6] hör allesammans till denna typ. De är alla platser på vilka det antijapanska gerillakriget kan hållas i gång under längsta tid och utgör viktiga fästen för försvarskriget. Vi måste utveckla gerillakrig och upprätta basområden i alla de bergiga områdena bakom fiendens linjer.

Slätterna är naturligtvis mindre lämpliga än bergen, men det är alls inte omöjligt att utveckla gerillakrig eller upprätta basområden där. Det vittomfattande gerillakriget på Hopeis och norra och nordvästra Shantungs slätter bevisar att det är möjligt att utveckla gerillakrig på slätterna. Medan det ännu så länge inte finns några bevis för möjligheten att skapa och för längre tid upprätthålla basområden där, har det bevisats att det är möjligt att upprätta tillfälliga basområden, och det bör vara möjligt att upprätta basområden för små förband och för användning under viss årstid. Å ena sidan har fienden inte tillräckligt med soldater till förfogande och genomför en makalöst brutal politik, och å andra sidan har Kina ett väldigt territorium och ett väldigt antal människor som gör motstånd mot Japan; de objektiva betingelserna för att sprida gerillakriget och upprätta tillfälliga basområden på slätterna föreligger alltså. Förutsatt att det finns kompetent militärt befäl, bör det naturligtvis vara möjligt att upprätta baser för små gerillaförband där, baser som är avsedda att användas under lång tid men inte är fasta .[7] I stort sett, när fiendens strategiska offensiv har stoppats och han övergår till att trygga de områden han ockuperat, kommer han utan tvivel att inleda ursinniga angrepp mot alla gerillans basområden, och de på slätterna blir naturligtvis de som får ta emot första stöten. De stora gerillaformationer som opererar på slätterna kommer att bli ur stånd att fortsätta att kämpa där under längre tid och måste småningom, allt efter som förhållandena så påfordrar, förflytta sig upp i bergen, till exempel från Hopeislätten till Wutai- och Taihangbergen, eller från Shantungslätten till Taishan och östra Shantunghalvön. Men under de förhållanden som råder i vårt nationella krig är det inte omöjligt för talrika små gerillaförband att hålla verksamheten i gång i olika härad på de stora slätterna och tillämpa ett flytande sätt att strida, dvs. genom att flytta sina baser från plats till plats. Det är säkert möjligt att föra ett efter årstiderna lämpat gerillakrig genom att utnyttja både den “gröna ridå” som de högväxande grödorna bildar under sommaren och de frusna floderna vintertid. Eftersom fienden för närvarande inte har någon styrka till övers och aldrig kommer att vara i stånd att ta hand om allt, även då han har styrka till det, är det absolut nödvändigt för oss att för närvarande besluta oss för politiken att sprida gerillakriget vitt och brett och upprätta tillfälliga basområden på slätterna samt, för framtiden, förbereda oss att upprätthålla gerillakriget med små förband, om det också bara ska ske under vissa årstider, och på att skapa basområden som inte är fasta.

Objektivt sett är möjligheterna, att utveckla gerillakrig och upprätta basområden, större i flod-, sjö och havsviksområdena än på slätterna ehuru mindre än i bergen. De dramatiska, av “pirater” och “vattenbanditer” utkämpade slag av vilka vår historia överflödar och gerillakriget, som i flera år under rödaarméperioden hölls i gång runt Hunghusjön, vittnar om möjligheten att utveckla gerillakrig och upprätta basområden i flod-, sjö- och havsviksområdena. Hittills har emellertid de politiska partier och massor som bekämpar Japan ägnat föga uppmärksamhet åt denna möjlighet. Ehuru de subjektiva betingelserna ännu saknas, bör vi utan tvivel rikta vår uppmärksamhet på denna möjlighet och börja arbeta på den. Som en sida i utvecklingen av vårt landsomfattande gerillakrig bör vi effektivt organisera gerillakriget i området kring Hungtsesjön norr om Yangtsefloden, i Taihusjöns område söder om Yangtsefloden och i alla flod-, sjö- och havsviksområden i det av fienden ockuperade området längs floderna och vid havskusten, och vi bör skapa fasta basområden på och i närheten av dessa platser. Genom att förbise denna sida förser vi bokstavligen fienden med vattentransportmöjligheter. Detta är en lucka i vår strategiska plan för försvarskriget, vilken vi snarast möjligt bör fylla.

2. Gerillazoner och basområden

I gerillakriget bakom fiendens linjer finns en skillnad mellan gerillazoner och basområden. Områden, som är inringade av fienden men vilkas centrala delar inte är ockuperade av honom eller har återtagits från honom, såsom några härad i Wutaibergen (dvs. gränsområdet Shansi-Chahar-Hopei) och även en del orter i Taihang- och Taishanbergens område, är färdigställda baser som gerillaförbanden kan bruka för att utveckla gerillakriget. Men annorstädes i dessa områden är läget ett annat, till exempel i Wutaibergens östra och norra avsnitt, som omfattar delar av västra Hopei och södra Chahar, och på många ställen öster om Paoting och väster om Tsangchow. När gerillakriget började, förmådde gerillan inte att helt ockupera dessa platser, utan kunde endast företa ofta förekommande räder; de är områden som gerillatrupperna håller då de är där, och som marionettregimen behärskar då gerillan givit sig av, och de är därför ännu inte gerillabaser utan endast vad man kan kalla gerillazoner. Dylika gerillazoner kommer att förvandlas till basområden, när de genomgått gerillakrigets nödvändiga process, dvs. när ett stort antal fientliga soldater utplånats eller besegrats där, när marionettregimen förintats, massorna har rests till verksamhet, antijapanska massorganisationer bildats, folkets lokala väpnade styrkor utvecklats och antijapansk politisk makt upprättats. Med utvidgning av våra basområden menar vi att till våra redan upprättade baser foga områden sådana som dessa.

På några håll, till exempel i östra Hopei, har hela det område där gerillaoperationerna bedrivits från första början varit en gerillazon. Marionettregimen har länge funnits där, och från början har hela operationsområdet varit en gerillazon för folkets väpnade styrkor, som växt fram ur lokala uppror, och för de gerillaavdelningar som sänts från Wutaibergen. Allt de kunde göra i början av sin verksamhet var att utvälja en del ganska goda platser som tillfälliga uppland eller basområden. Dylika platser kommer inte att förvandlas från gerillazoner till relativt stabila basområden förrän de fientliga styrkorna förintats och arbetet med att resa folket är i full gång.

En gerillazons omvandling till ett basområde är sålunda en mödosam skapande process, och dess resultat är beroende av den utsträckning i vilken fienden förintas och massorna reses.

Många trakter kommer att förbli gerillazoner under lång tid. I dessa trakter kommer fienden, hur han än bemödar sig att hålla dem under kontroll, inte att vara i stånd att upprätta stabila marionettregimer, medan vi å vår sida, hur mycket vi än utvecklar gerillakriget, inte kommer att förmå att upprätta antijapansk politisk makt. Exempel på dylika områden finner man i de av fienden ockuperade trakterna längs järnvägslinjerna, i de stora städernas omgivningar och inom vissa områden på slätterna.

Vad beträffar de stora städerna, järnvägsstationerna och de områden på slätterna, där fienden har starka garnisoner, kan gerillakriget endast nå utkanterna och inte föras rätt in i dessa orter som har relativt starka marionettregimer. Detta är ett annat slags situation.

Misstag i vår ledning eller starkt fientligt tryck kan förorsaka en omkastning i de ovan skildrade förhållandena, dvs. en gerillabas kan förvandlas till en gerillazon och en gerillazon kan förvandlas till ett område under jämförelsevis stabil fientlig ockupation. Sådana förändringar är möjliga och kräver särskild vaksamhet från gerillaledarnas sida.

Som ett resultat av gerillakriget och kampen mellan oss och fienden, faller sålunda hela det av fienden ockuperade territoriet i följande tre kategorier: för det första, antijapanska baser, som hålls av våra gerillaförband och våra organ för politisk makt; för det andra, områden som hålls av den japanska imperialismen och dess marionettregimer och, för det tredje, mellanliggande zoner om vilka bägge parterna kämpar, nämligen gerillazoner. Gerillabefälhavarna är skyldiga att utöka den första och den tredje kategorin till maximum och reducera den andra kategorin till ett minimum. Detta är gerillakrigets strategiska uppgift.

3. Betingelser för upprättande av basområden

De grundläggande betingelserna för upprättande av ett basområde är att där ska finnas väpnade antijapanska styrkor, att dessa väpnade styrkor ska användas för att tillfoga fienden nederlag och att de ska resa folket till aktion. Upprättandet av ett basområde är sålunda först och främst en fråga om att bygga upp en väpnad styrka. Ledare i gerillakrig måste ägna sin energi åt att bygga upp ett eller flera gerillaförband och måste undan för undan under kampens gång utveckla dem till gerillaformationer eller till och med till reguljära förband och formationer. Uppbyggandet av en väpnad styrka är nyckeln till upprättandet av ett basområde. Om det inte finns en väpnad styrka eller om denna är svag, kan ingenting göras. Detta utgör den första betingelsen.

Den andra oundgängliga betingelsen för upprättandet av ett basområde är att den väpnade styrkan ska användas i samverkan med folket för att besegra fienden. Alla områden under fiendens kontroll är fientliga basområden och inte gerillabaser och kan uppenbarligen inte omvandlas till gerillabaser utan att fienden besegras. Därest vi inte slår tillbaka fiendens angrepp och besegrar honom, kommer även orter som gerillan håller att råka under fiendens kontroll, och då blir det omöjligt att upprätta basområden.

Den tredje oundgängliga betingelsen för upprättandet av ett basområde är att vi använder hela vår styrka, våra väpnade styrkor inberäknade, till att resa massorna till kamp mot Japan. Under denna kamps förlopp måste vi beväpna folket, dvs. organisera självförsvarskårer och gerillaförband. Under denna kamps förlopp måste vi bilda massorganisationer, vi måste organisera arbetarna, bönderna, ungdomen, kvinnorna, barnen, köpmännen och yrkesutövarna – i överensstämmelse med graden av deras politiska medvetenhet och kampentusiasm – i olika massorganisationer, som är nödvändiga för kampen mot japansk aggression, och vi måste undan för undan utöka dessa organisationer. Utan organisationer kan folkets antijapanska styrka inte göra verkan. Under denna kamps förlopp måste vi rensa ut både de öppna och de förstuckna förrädarna, en uppgift som vi kan lösa endast genom att lita till folkets styrka. I denna kamp är det särskilt viktigt att resa folket till att upprätta eller till att konsolidera sina lokala organ för den antijapanska politiska makten. Där de ursprungliga kinesiska politiska maktorganen inte förintats av fienden, måste vi med de breda massornas stöd omorganisera och stärka dessa, och där de förintats av fienden, ska vi med massornas hjälp återuppbygga dem. De är politiska maktorgan för genomförande av den antijapanska nationella enhetsfrontens politik och bör ena alla krafter bland folket till kamp mot vår ende fiende, den japanska imperialismen och dess schakaler, förrädarna och reaktionärerna.

Ett basområde för gerillakrig kan sägas var upprättat endast sedan man småningom uppfyllt de tre grundläggande betingelserna, dvs. endast sedan de antijapanska väpnade styrkorna byggts upp, fienden lidit nederlag och folket rests.

Omnämnas bör också de geografiska och ekonomiska betingelserna. Vad de geografiska betingelserna angår har vi redan diskuterat tre skilda kategorier i det tidigare avsnittet om basområdenas typer, och här behöver bara nämnas en viktig förutsättning, nämligen att området måste vara vidsträckt. I trakter där man på alla eller på tre sidor är omgiven av fienden, erbjuder naturligtvis bergsområdena de bästa betingelserna för upprättandet av basområden, som kan hålla ut under lång tid, men huvudsaken är här att det måste finnas utrymme tillräckligt för gerillan att manövrera på, nämligen att områdena måste vara vidsträckta. Förutsatt att man har ett vidsträckt område, kan gerillakriget utvecklas och hållas i gång även på slätterna för att inte tala om i flod-, sjö- och havsviksområdena. I det stora hela gör Kinas väldiga territorium och fiendens brist på soldater att gerillakriget har denna betingelse i Kina. Detta är en viktig, till och med en primär betingelse vad möjligheten att föra gerillakrig angår, och i små länder som Belgien, vilka saknar denna betingelse, finns det få eller inga sådana möjligheter.[8] I Kina utgör denna betingelse ingenting som man måste sträva efter och är heller inget problem, den finns här och väntar bara på att utnyttjas.

Vad den fysiska miljön beträffar är de ekonomiska betingelserna de geografiska lika. Ty nu diskuterar vi upprättande av basområden inte i en öken, där inga fiender finns, utan bakom fiendens linjer. Varje ställe som fienden kan tränga in på har redan sina kinesiska invånare och en ekonomisk bas för försörjningen, så frågan om att välja de ekonomiska betingelserna för upprättandet av basområden kan helt enkelt inte uppkomma. Oberoende av de ekonomiska betingelserna bör vi göra vårt yttersta för att utveckla gerillakriget och skapa fasta eller tillfälliga basområden i alla trakter där det finns kinesiska invånare och fientliga styrkor. I politisk mening utgör de ekonomiska betingelserna emellertid ett problem, ett problem rörande ekonomisk politik, vilket är av livsviktig betydelse för basområdenas upprättande. Den ekonomiska politiken i gerillans basområden måste följa den Antijapanska nationella enhetsfrontens principer genom att fördela den finansiella bördan rättvist och beskydda handeln. Varken de lokala politiska maktorganen eller gerillaförbanden får bryta mot dessa principer, i annat fall skulle basområdenas upprättande och vidmakthållandet av gerillakriget motverkas. En rättvis fördelning av den finansiella bördan betyder att “de som har pengar bör bidraga med pengar” medan bönderna inom vissa gränser bör förse gerillaförbanden med spannmål. Beskyddet av handeln betyder att gerillaförbanden måste vara starkt disciplinerade och att konfiskering av butiker, med undantag för sådana som ägs av överbevisade förrädare, bör vara strängt förbjuden. Detta är inte någon lätt sak, rasen politiken är fastställd och måste omsättas i praktiken.

4. Basområdenas konsolidering och utvidgning

För att hålla de fientliga inkräktarna inom ett fåtal fästen, det vill säga i de stora städerna och längs de viktigaste kommunikationslinjerna, måste gerillan göra allt vad den kan för att utsträcka gerillakriget så långt som möjligt från sina basområden och innesluta alla fiendens fästen och därigenom hota hans existens och skaka hans moral samtidigt som den utvidgar basområdena. Detta är väsentligt. I detta sammanhang måste vi vända oss emot konservatism i gerillakrigföringen. Vare sig konservatismen har sitt upphov i en önskan om ett behagligt liv eller i överskattning av fiendens styrka, kan den endast åstadkomma förluster i försvarskriget och är skadlig för gerillakriget och för basområdena. Samtidigt får vi inte glömma konsolideringen av basområdena varvid huvuduppgiften är att resa och organisera massorna och utbilda gerillaförbanden och de lokala väpnade styrkorna. Dylik konsolidering är av nöden, för att man ska kunna vidmakthålla ett långvarigt krig och även för utvidgning, och om den saknas är energisk utvidgning omöjlig. Om vi endast sysslar med utvidgningen och glömmer konsolideringen i vår gerillakrigföring, kommer vi att vara ur stånd att motstå fiendens attacker och följaktligen inte endast förverka möjligheten till utvidgning utan också att sätta själva basområdets tillvaro i fara. Den riktiga principen är utvidgning med konsolidering, vilket är en god metod och tillåter oss att ta till offensiven eller gå på defensiven som vi behagar. Förutsätter vi ett långvarigt krig, uppstår problemet om att konsolidera och utvidga basområdena ständigt på nytt för varje gerillaförband. Den konkreta lösningen beror naturligtvis på omständigheterna. Den ena gången kan tyngdpunkten läggas på utvidgning, dvs. på att utvidga gerillazonerna och utöka antalet gerillasoldater. Den andra gången kan tyngdpunkten läggas på konsolidering, dvs. på att organisera massorna och utbilda trupperna. Eftersom utvidgning och konsolidering är skilda till sin natur, och eftersom de militära dispositionerna och andra uppgifter kommer att vara skilda i överensstämmelse härmed, är en effektiv lösning av problemet möjlig endast om vi omväxlande lägger vikten än vid det ena och än vid det andra allt efter tid och omständigheter.

5. De former i vilka vi och fienden inringar varandra

Tar vi försvarskriget som helhet, består det inget tvivel om att vi är strategiskt inringade av fienden, ty han befinner sig på strategisk offensiv och opererar på de yttre linjerna, medan vi är på strategisk defensiv och opererar på de inre linjerna. Detta är den första formen av fientlig inringning. Vi för vår del inringar var och en av de fientliga kolonner som rycker fram emot oss längs skilda rutter, ty vi tillämpar politiken med offensiv och operationer på de yttre linjerna i fälttåg och slag genom att använda numerärt överlägsna styrkor mot dessa fiendekolonner, som rycker fram emot oss från de yttre linjerna. Detta är den första formen för vår inringning av fienden. Därnäst, om vi betraktar gerillabaserna bakom fiendens linjer, är varje basområde taget för sig på alla sidor omgivet av fienden, såsom området i Wutaibergen, eller på tre sidor liksom nordvästra Shansiområdet. Detta är den andra formen för fientlig inringning. Om man emellertid betraktar alla gerillans basområden tillsammans tagna och i deras förhållande till de reguljära truppernas stridsfronter, kan man se att vi i vår tur inringar rätt många fientliga styrkor. I provinsen Shansi till exempel har vi inringat järnvägen Tatung-Puchow på tre sidor (östra och västra flankerna och sydändan) och staden Taiyuan på alla sidor; och det finns många andra liknande exempel i provinserna Shantung och Hopei. Detta är den andra formen för vår inringning av fienden. Det finns sålunda två former av inringning företagen av de fientliga styrkorna och två former av inringning företagen av oss – det påminner rätt mycket om en weichimatch.[9] Fälttåg och slag som utkämpas av de bägge sidorna påminner om hur man tillfångatar varandras pjäser, och fiendens upprättande av fästen liksom vårt upprättande av gerillabaser påminner om dragen för att behärska utrymmena på brädet. Det är i frågan om “behärskandet av utrymmena” den stora strategiska roll blottas, som gerillans basområden spelar bakom fiendens linjer. Vi ställer denna fråga i försvarskriget för att nationens militära myndigheter och gerillans befälhavare i alla områden på dagordningen ska uppföra utvecklingen av gerillakriget bakom fiendens linjer och upprättandet av basområden överallt, där så är möjligt, och genomföra detta såsom en strategisk uppgift. Om vi på det internationella planet kan skapa en antijapansk front i Stillahavsområdet, med Kina som en strategisk enhet, och Sovjetunionen och andra länder, som kanske kommer med, såsom andra strategiska enheter, då får vi en form av inringning av fienden utöver vad han har mot oss och får till stånd operationer på de yttre linjerna i Stillahavsområdet genom vilka vi kan inringa och förinta det fascistiska Japan. Detta är förvisso av liten praktisk betydelse just nu, men denna framtidsutsikt är inte omöjlig.

(Visited 152 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

2 thoughts on “Vilken roll kan basområden spela i en revolution i Sverige?

  1. Salazar

    Varför se en sådan motsättning mellan Lenin och Maos metod. Bägge tillhör samma tradition och Mao stod på Lenins axlar. folkkriget var en vidareutveckling av lenins ideer tillämpade på kinas konkreta förhållanden. Det är även en vidareutveckling som i sig m¨åste tillämpas för att göra sig gällande i andra typer av länder, såsom rika länder.
    Sen kan det inte finnas ett recept för förtryckta nationer och ett för de imperialistiska. Det måste finas en tillämpning på varje lands konkreta förhållanden. Peru, Indien, Polen och Iran ser olika ut.

    Reply
  2. FiskenMao

    Bra text, tycker själv att folkkrig låter som en rätt väg att ta. Vi får väll ändå se när tiden kommer men det låter mest sunt nu.

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.