En kommentar till Kenth Gustafsons artikel

Författaren till texten nedan är inte medveten om ursprunget till Kenth Gustafsons text som från början var några rader på Facebook. Vi tar på oss att detta inte framgick. / Red

Kenth Gustafsons artikel är mycket märklig. Den är egentligen bara en citatsamling. De flesta citat är hämtade från Mario Sousa plus några citat från Bo Gustafsson och Stalin. De egna självständiga ställningstagandena lyser helt med sin frånvaro. Om han överhuvudtaget självständigt tagit ställning, så har han klippt och klistrat. Det hade varit betydligt bättre att lägga ut Mario Sousas artikel ”Sanningen som kom bort” http://www.mariosousa.se/sanningensomkombort.html direkt på Kommaks webbplats. Mario Sousa redovisar i varje fall vilka forskningsrapporter han utgår ifrån.

Den som idag vill diskutera hur motsättningarna behandlades under Stalins tid i Sovjet är hänvisad till andrahandsrapporter, trots att de kan vara resultat av seriös forskning. Idag är SUKP(b):s centralkommittés arkiv återigen stängda. De som mot den bakgrunden kan uttala sig tvärsäkert om utvecklingen i Sovjetunionen under Stalins tid är bara charlataner.

När jag bemöter Anders Carlsson kritik mot Det stora språnget i artikeln ”En kommentar till Anders Carlssons uppgörelse med maoismen” http://kommak.org/?p=3514, hänvisar jag till en artikel av Joseph Ball, som bl.a. påpekar att befolkningsstatistiken i stora delar av Kina var mycket bristfällig – eller icke-existerande – under 1950-talet. Frågan är alltså om ens kinesiska myndigheter har någon säker uppfattning om förlusterna i människoliv under Det stora språnget. Själv inlåter jag mig inte alls i någon sifferexercis, eftersom jag omöjligen kan kontrollera fakta utan är helt beroende av andrahandsuppgifter. Jag skriver:

”Men som Joseph Ball skriver i den utmärkta artikeln «Did Mao Really Kill Millions in the Great Leap Forward?» [v] är det inte möjligt att självständigt kontrollera hur denna statistik har insamlats och bevarats under 20 år innan den publicerades.

Samtliga uppgiftslämnare, den sovjetiska regeringen, amerikanska forskare, ytterst finansierade av CIA, och Deng Xiaopings regim är alltså parter i målet.

Det hör till saken att Kina under sin kända historia, från 108 f.Kr till 1911, hade drabbats av inte mindre än 1828 stora svältkatastrofer. Juli 1959 svämmade Gula floden över, varvid uppskattningsvis två miljoner dog av svält eller drunknade. 1960 drabbades Kina av såväl torka som dåligt väder, vilket berörde 55 procent av den odlade marken i Kina. 60 procent av jordbruksmarken i norra Kina erhöll inget regn. Självklart dog det en massa människor under Det stora språnget framåt, men i samband med utvärderingen av KKP efter att Det stora språnget framåt hade avbrutits, menade partiet att förlusterna i människoliv till 70 procent berodde på att naturkatastroferna och till 30 procent på partiets misstag, överdrivna produktionsmål, uppblåsta produktionssiffror etcetera, som gjorde att Kina inte i tid inställde spannmålsexporten. Så fort partiet insåg vidden av katastrofen importerades också spannmål från Kanada, Frankrike och Australien. Sedan 1961 har det heller inte ägt rum någon svältkatastrof i Kina. Deng Xiaoping vände upp och ner på värderingen på 1980-talet och påstod förlusterna i människoliv till 70 procent berodde på partiet. Han Dongping, som genomförde intervjuundersökningar (publicerat 2003) bland bönder på den kinesiska landsbygden, konstaterade att bönderna själva ansåg att naturkatastroferna var huvudorsak till den omfattande svälten, inte partiets missgrepp (se vidare «Did Mao Really Kill Millions in the Great Leap Forward?»). Man måste alltså ta alla påståenden om Det stora språnget framåt och dess förlustsiffror med en mycket stor nypa salt.”

Vad hade Mao Zedong att säga om Stalins sätt att lösa motsättningar? I ett tal 1957 säger Mao Zedong:

“Stalin misled many people. These people had a lot of metaphysics in their minds and became rigid in their thinking, thus they committed political mistakes. When others disagreed [with them] occasionally, they were ostracized. [When one was deemed a] counterrevolutionary, the only [fate one could meet was that of] death by execution, and whoever disagreed with the Soviet Union was called anti-Soviet. But in real life Stalin could not do all things in this way. Stalin didn’t execute or jail everybody. In 1936 and 1937 he killed many people. In 1938 he killed fewer, and in 1939 he killed even fewer. It is not possible to execute everyone who disagrees. We, for one, had disagreements with Stalin. We wanted to sign a Sino-Soviet Treaty, but he didn’t want to sign; we wanted the Chinese-Changchun Railway back, but he didn’t want to give it up. Even so, it is still possible to snatch the meat out of a tiger’s mouth.”
—Speech at the Conference of Provincial, Municipal, and Autonomous Region Party Secretaries (Jan. 27, 1957), version II, WMZ2, pp. 279-280. “ http://www.massline.org/SingleSpark/Stalin/StalinMaoEval.htm

Mao Zedong säger alltså att Stalin dödade många människor. För den som dömdes som kontrarevolutionär väntade en exekutionspluton och de som inte var ense med Sovjetunionens politik stämplades som anti-sovjetiska. Observera att Mao Zedong heller inte inlåter sig i någon sifferexercis.

Dessutom går det att sätta frågetecken för moskvarättegångarna utan att granska varje enskilt fall, d.v.s. huruvida bekännelserna var framtvingade under tortyr eller under hot mot repressalier mot nära anförvanter eller inte.

I ”Khrushchev Lied” skriver Grover Furr:

”In the interrogations I have cited above Ezhov also confessed to torturing and framing innocent persons on an enormous scale in order to sow discontent with the Soviet system and thus facilitiate the overthrow of the Soviet government and Party leadership in the event of invasion by Japan and/or Germany.” (Sid. 148)

Eftersom Furr utgår från att alla övriga bekännelser och domar under moskvarättegångarna var korrekta, så måste även denna bekännelse vara korrekt. Notera att Jesjov erkänner att han lät ”tortera och sätta dit oskyldiga personer i en enorm omfattning”. Men vad säger denna bekännelse mer? Både Genrich Jagoda, chef för NKVD 1934 – 1936, som avrättades 1938, och Nikolaj Jezjov (Ezhov ovan), chef för NKVD (1936 – 1938), som avrättades 1940, hade utsetts av Stalin och de övriga medlemmarna i politbyrån. Därmed har ju Stalin också ansvar för konsekvenserna av dessa utnämningar. Men är det inte märkligt att två på varandra följande säkerhetschefer visade sig vara två sådana skurkar? Jagoda anklagades dessutom för att ha förgiftat sin företrädare på posten, Vjatjeslav Menzjinskij. En alternativ förklaring är naturligtvis att båda agerade med Stalins goda minne och att de avrättades för att de visste för mycket. Jag känner inte till något annat exempel i historien där två säkerhetschefer i rad visat sig vara statens fiender.

Moskvarättegångarna ledde till att ett stort antal ledande bolsjeviker, som blev medlemmar redan före oktoberrevolutionen, avrättades: Bucharin, Kamenjev, Rykov, Sinovjev,Smirnov, Tomsky som de mest kända namnen. Jag måste erkänna att jag är mycket skeptisk till deras bekännelser, eftersom de verkar inrepeterade och samma fraser återkommer i olika bekännelser (se ”Moskva-processen” – faksimilutåva från Arbetarkulturs Förlag 1936). Förhörsledare brukar märka om brottslingar har pratat ihop sig, om de använder exakt samma ordval och fraser; i det här fallet kan bara förhörsledarna ha pratat ihop sig med de anklagade.

Den siste ledande medlemmen i SUKP(b) som avrättades var Lavrentij Berija, också NKVD-chef, tillsammans med sex medåtalade, 1953 under Chrustjev. Även han anklagades för samröre med utländska underrättelsetjänster. Därefter skedde inga fler avrättningar bland ledande kader i SUKP(b).

Hur många dömdes till döden i övrigt för kontrarevolutionär aktivitet? Mario Sousa skriver i ”Sanningen som kom bort”:

”De dokument som nu finns att läsa från de sovjetiska arkiven talar emellertid ett annat språk. Ingen samlad siffra över de dödsdömda och avrättade 1937-38 finns att tillgå. Forskarna måste föra samma siffror från olika arkiv med risk för dubbelräkning och risk för att ange ett mycket större antal än det var i verkligheten.

Enligt Dmitrii Volkogonov, som av Jeltsin har utnämnts till chef för alla Sovjets tidigare arkiv, blev 30 514 människor dömda till döden av militärdomstolar, från den 1 oktober 1936 till den 30 september 1938. En annan uppgift kommer från KGB. Enligt KGB:s pressrelease i februari 1990 blev 786 098 människor dömda till döden för kontrarevolutionära brott under 23 år från 1930 till 1953. Av dessa skulle enligt KGB 681 692 blivit dömda till döden under 1937-38… Slutsats av allt det material som finns att tillgå, är att antalet dödsdömda året 1937-38 ligger runt 100 000 och inte flera miljoner som västpropagandan vill göra gällande.”

I varje fall kan man lugnt avfärda Robert Conquests och Alexandr Solzjenitsyns uppskattningar över antal offer under Stalintiden, eftersom deras uppskattningar är helt ideologiskt betingade. Huruvida Sousas uppskattningar är korrekta eller inte, är omöjligt att avgöra i dagsläget, eftersom de sovjetiska arkiven återigen har stängts. För att själv avgöra det rimliga i uppskattningarna, måste man dessutom kunna ryska och ha tillgång till arkiven, för att kunna bedriva grundforskning. Därför ska man inte ägna sig åt sifferexercis i dessa frågor eller uttrycka sig tvärsäkert. Men det är naturligtvis korkat att förneka att inga oskyldiga råkade illa ut.

Kinas Kommunistiska Parti under Mao Zedongs tid avrättade aldrig några ledande partimedlemmar; Liu Shaoqui och Peng Duhai, båda högeravvikare, sattes exempelvis i husarrest och Lin Biao flydde och dog i en flygplansolycka. Deng Xiaoping, som uteslöts två gånger, tilläts komma tillbaka och var huvudansvarig för den kapitalistiska restauration som ägde rum efter Mao Zedongs död.

Rickard B. Turesson

(Visited 230 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

6 thoughts on “En kommentar till Kenth Gustafsons artikel

  1. Rickard B. Turesson

    Bara säga bra saker om Stalins Sovjet?

    Efter Chrustjovs angrepp på Stalin på den tjugonde partikongressen 1956 försvarade Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Mao Zedong Stalin och framhöll att han var 70 procent och 30 procent dålig. Detta försvar formulerades i artikeln ”Till frågan om Stalin” http://www.marxistarkiv.se/kina/till_fragan_om_stalin.pdf 1963. Det viktigaste skälet till detta ställningstagande enligt min uppfattning var Chrustjovs dolda motiv, nämligen att hans kritik av Stalin var avsedd att fungera som en språngbräda att revidera marxismen-leninismen. Det gällde frågan om den fredliga vägen till socialismen, den anti-monopolistiska tvåstegsrevolutionen, den fredliga samlevnaden med imperialismen med USA i spetsen, Jugoslavien som socialistiskt land och synen på befrielserörelserna etcetera. Det framtida KFML/SKP upprättade redan på 1960-talet förbindelser med Kinas Kommunistiska Parti och solidariserade sig naturligtvis med KKP:s analys. Någon egen självständig analys gjorde emellertid inte KFML/SKP; däremot försvarade vi naturligtvis alltid Stalin gentemot trotskistisk och borgerlig kritik. Dessutom var vi inte medvetna om hur omfattande den interna kritiken i KKP av Stalin egentligen var – se bl.a. mitt ursprungliga svar, där jag citerar Mao Zedong från ett tal 1957. Denna förteckning http://www.massline.org/SingleSpark/Stalin/StalinMaoEval.htm innehåller en rad utdrag, där Mao Zedong diskuterar Stalin – se speciellt den avslutande sammanfattningen.

    Dagens marxist-leninister har inga som helst förpliktelser gentemot SUKP(b) eller KKP, eftersom båda partierna har ändrat färg. Vår uppgift är att göra en allsidig analys av den historiska utvecklingen i Sovjetunionen och Kina, lära av både framgångar och misstag, inte att ”lyfta upp” eller ”lyfta ner” positiva eller negativa aspekter. Det kan man göra i den politiska agitationen – inte i samband med teoretiska analyser.

    Varför är det så viktigt att ta del av Mao Zedongs kritik av Stalin, en kritik som Kenneth Gustafsson beklagar? Skälet är naturligtvis att Mao Zedong hade personliga erfarenheter av Stalins och Kominterns linje och att KKP dessutom hade relativt god insyn i SUKP(b). I de fall där Stalin och SUKP(b) gav råd om kinesiska förhållanden, särskilt om hur KKP skulle förhålla sig till Guomindang, och där åsikterna skiljde sig åt, hade Stalin fel och Mao Zedong rätt. Dessutom analyserade KKP och Mao Zedong naturligtvis lärdomarna från det socialistiska uppbygget i Sovjet, såväl framgångarna som misstagen. Mao Zedong kritiserade särskilt Stalins sätt att lösa motsättningarna:

    ” ”Efter Oktoberrevolutionen, under den period då Stalin var i ledningen, blandade han samman de två typerna av motsättningar. Frågor som att tala illa om regeringen, tala om regeringen, vara missnöjd med regeringen, vara missnöjd med kommunistpartiet, kritisera regeringen, kritisera kommunistpartiet, är egentligen problem inom folket. Men det finns två slags kritik: Det ena är när fienden kritiserar oss, när fienden är missnöjd med kommunistpartiet; och sedan har vi när folket kritiserar oss, när folket är missnöjt med oss; och de båda måste särskiljas. Under så många år gjorde inte Stalin denna åtskillnad, eller bara sällan. Några [kamrater] som arbetat i Sovjetunionen länge har berättat för mig att det inte gjordes någon åtskillnad; man fick bara tala om bra saker, inte de dåliga; man fick bara sjunga lovsånger, inte komma med kritik; vem som än kom med kritik misstänktes för att vara en fiende och riskerade fängelse eller avrättning. Dessa båda typer av motsättningar har alltid varit lätta att blanda samman, lätta att ta miste på. Inte heller vi har kunnat undgå att blanda samman [dem]. ” (Mao Zedong: ”Om den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket”– direktavskrift av talet, som inte helt överensstämmer med den redigerade versionen i band 5 – se http://www.marxistarkiv.se/klassiker/mao/ratta_sattet_motsattningar_inom_folket-ocensurerat.pdf )

    Mao Zedongs kritik av Stalins uppfattningar i ekonomiska frågor finns exempelvis utvecklade i ”Kritik av Stalins Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen” https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-8/mswv8_66.htm och ”Beträffande Socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen” https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-8/mswv8_65.htm

    Kenneth Gustafsson skriver:

    ”Rickard skriver lika lite om dessa omständigheter som alla trottar som vill kritisera Stalin, istället för att se i vilka klasstrider de uppkommer. Lika lite skriver han om hur Stalin och hans meningsfränder vänder på utvecklingen och från basen och uppåt gör upp med många regionala byråkrater och vidgar det proletära maktövertagandet upp till regional nivå i många regioner.”

    Kenneth Gustafsson uttrycker sig tvärsäkert om utvecklingen i Sovjet, som om han hade varit på plats och följt utvecklingen från första parkett. Men på sin höjd har han läst vissa av Stalins texter, men vilka andra källor stödjer han sig på? Han har naturligtvis heller inte rotat i de sovjetiska arkiven, eftersom de är stängda igen. Varför redovisar han inte källorna i stället för att låtsas att han vet hur det förhöll sig? Den andrahandskälla som jag använder har jag också redovisat, nämligen Mao Zedong. Jämförelsen med trotskisterna är bara alltför löjligt att kommentera. Mao Zedong kanske också var trotskist?

    Marx skrev en gång till sin dotter, Jenny Marx: ”Var kritisk till allt!”. Det gäller också KKP och Mao Zedong. Vi vet till exempel inte hur mycket av Mao Zedongs texter som fortfarande är opublicerade och vi har knappast några tillförlitliga källor om det inte partilivet i KKP i övrigt. Det finns ingen anledning att behandla ledande teoretiker inom den revolutionära rörelsen som om de vore felfria gudar. I så fall har man en religiös inställning till marxismen, att den i själva verket utgör en samling trossatser. Då kommer man heller aldrig att delta i någon framgångsrik revolution.

    Rickard B. Turesson

    Reply
  2. Kenth Gustafson

    Jag anser att jag redan svarat på det mesta, som jag kritiserats för, men jag vill också påpeka att 100.000-tals frigavs och upprättades 1937-8, när Beria övertog ledningen och detta framgår av olika källor i anförda arbeten. Vad gäller Maos bedömning av förhållandena, kan jag bara beklaga att han har den inställningen, men det gör den inte mer lämplig att använda för bortse ifrån klasskampen och klassmotsättningarna. Jag hade även kunnat kritisera överdrifterna under Maos kulturrevolution, men ansåg det vara utanför ämnet. Däremot finns det anledning att framhäva Kinas sätt att kollektivisera jordbruket och folkkommunens framväxt, till skillnad från Sovjetunionen, men detta var också framtvingat av krigets snara ankomst.

    Rickard skriver lika lite om dessa omständigheter som alla trottar som vill kritisera Stalin, istället för att se i vilka klasstrider de uppkommer. Lika lite skriver han om hur Stalin och hans meningsfränder vänder på utvecklingen och från basen och uppåt gör upp med många regionala byråkrater och vidgar det proletära maktövertagandet upp till regional nivå i många regioner.

    På samma sätt entusiasmeras massan av arbetare inom produktionen under Stalins år vid makten efter kriget, varvid företagsledningen kritiseras och avsätts, samtidigt som en större satsningen på den lätta industrin nu kan göras, när kriget är avslutat. Stalin betonar här riktigt att arbetarnas levnadsvillkor behöver förbättras och deras arbetstid behöver förkortas, för att de ska bli förmögna att ta över administrationen och produktionen. Detta var också Malenkovs målsättning, men Chrustjov som tog makten genom en statskupp förestod byråkratin, som var livrädda för denna utveckling och från omkring 1956 förändrades både produktionen och demokratiseringen till större makt åt företagsledning och byråkrater och mindre makt åt arbetare, tillsammans med införandet av profitavkastning och återgång till större satsningar på tung industri.

    Chrustjov gjorde på samma sätt inom jordbruket, vilket Stalin varnade för, i och med det att de olika enheterna för jordbruksproduktion fick överta jordbruksmaskinerna. Därigenom utvidgades varuhandeln, istället för inskränktes. Och succesivt privatiserades även viss jordbruk.

    Kamratliga hälsningar

    Kenth Gustafson

    Reply
  3. FiskenMao

    Tycker Rickard skriver ett bra svar till Kenth text (vilken var inte dålig) jag vet att Kenth skrev texten till svar åt en trotte som kritiserade Stalin verkligen på fel ställen där uppenbarligen trotten inte visste något om. Var Kenth text den bästa någonsin? Nej såklart men under omständigheterna att skriva ett svar på Facebook så var det tillräckligt bra svar till trotten. Men jag tycker att Rickard ger ganska bra kritik till texten, men behöver inte ta den alltför seriöst då det var ett svar till en ganska naiv och ignorant trotte vilkens kunskaper av Stalin kommer från Conquests lögnaktiga böcker.

    Reply
  4. Rickard B. Turesson

    Det är du som förvirrar, eftersom det inte framgår klart vilka källor du använder och vad som är dina egna åsikter (om du har några). Det är egentligen mycket elementära fel. Du framställer alla påståenden som om de vore odiskutabla, exempelvis vad gäller lösandet av de politiska motsättningarna under Stalintiden . Du skriver:

    “…utan förvirrar på samma sätt som den trotskist jag kritiserar. Ni framhåller båda individen Stalins ansvar istället för se de samhälleliga förhållandena och krigets tvingande förutsättningar. ”

    Det är klart att Lenin, Stalin och Mao Zedong hade ett ansvar, eftersom de stod i ledningen för bolsjevikpartiet respektive KKP. Eller menar du att de var offer för omständigheterna? Det är ju determinism av renaste vatten.
    Men du kanske menar att Mao Zedong hade fel, när han kritiserade Stalin, eftersom denne hade det yttersta ansvaret?

    Reply
    • MLM:aren

      Håller med Kenth här. Vår uppgift måste lyfta fram allt det positiva utan att för den skulle mörka något. Det finns ingen anledning att fokusera på Stalins personliga ansvar. Vi måste försöka förstå de processer som ledde fram till olika beslut i Sovjet, Att framhålla Stalins personliga ansvar gör våra fiender hela tiden. Vad tjänar det till?

      Reply
  5. Kenth Gustafson

    Anledningen till att jag sammanfattar tidsperioden är att en trotskist skriver en massa skit om Stalin. Det finns tillräckligt bra skrivet för att jag skall kunna citera och detta är utmärkt för ändamålet. Som jag till skillnad från dig Rickard anser är att Stalin visserligen hade huvudansvaret, men inte kunde kontrollera allt, utan att han fick anpassa sig till klasskampen. Det är också detta jag framhåller, men det framgår ännu tydligare om man sätter sig in i materialet. Och det tycker jag de flesta skall göra, för att själv kunna bedöma vem som står för den riktiga speglingen av perioden. Jag finner heller ingen anledning att glänsa, när jag kan citera, förövrigt.

    Vad gäller tidsperioden hade Sovjetunionen ett mycket besvärligare läge, än Kina, och mensjevikerna fick upprättelse, innan de blev nazistkollaboratöretr och saboterade den sovjetiska produktionen och samhället i stort. Det är en sammanfattning av ett mycket större material och jag tycker inte ditt bidrag klargjorde någonting, utan förvirrar på samma sätt som den trotskist jag kritiserar. Ni framhåller båda individen Stalins ansvar istället för se de samhälleliga förhållandena och krigets tvingande förutsättningar. Dessutom är det inte jag utan andra som tycker jag gjorde en bra insats och ville publicera facebookinlägget. Och den komplimangen tackar jag för.

    Med kamratliga hälsningar

    Kenth Gustafson

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.