Nyansera bilden av socialismen i Sovjetunionen!

Ett landsomfattande träningsprogram infördes 1931 som innefattade löpning, längdhopp, simning och gymnastik.

Här nedan är en nyskriven text av Kenth Gustafson som är medlem i Kommunistiska Partiet (rubriken är dock vår). Kenth presenterar här viktiga fakta som sällan eller aldrig kommer fram i borgerliga medier. För oss som vill lära av de tidigare socialistiska länderna är liberalernas demoniserande texter helt värdelösa. Sansade faktabaserade texter som denna är som guldkorn i gödselstack.

Med anledning av trotskisternas försök att smutsa ner kommunisternas byggande av Sovjetunionen och krossande av Nazismen finner jag anledning att närmare gå in på vissa händelser under denna tid.

Sovjetunionen var vårt första socialistiska land och genomgick stora svårigheter vid sin tillblivelse. Det första var en lång period där det fick kämpa mot 14 imperialistländer inne på sitt eget territorie för att freda landet och därtill med en befolkning som till stora delar var analfabeter och befolkade landsbygden. Det krävdes en industriell uppbyggnad av landet, kollektivisering av landsbygden och en omfattande skolning av befolkningen.

Detta skedde också och inom jordbruket medelst “kollektivisering genom långvarig uppfostran, övertalning och exemplifiering av sambrukets överlägsenhet”…”ända fram till hösten 1929″…”som anvisats av Lenin” .
(Bo Gustafson Socialkapitalism eller socialism s. 2)

Under tiden fick man ta till nödlösningar inom administrationen, som att anlita gamla tsaristiska administratörer och officerare.

“Men två grundläggande faktorer framtvingade en kursändring. För det första vägrade kulakerna sälja spannmål i tillräcklig mängd till staten. Det ledde till att en växande industriarbetarbefolkningen inte kunde försörjas och att den socialistiska industrialiseringen bromsades. För det andra försämrades Sovjetunionens internationella läge drastiskt i och med att fascismen tog makten i öster (Japan) och väster (Tyskland). Redan på 16:e partikongressen sommaren 1930 förutspådde Stalin ett nytt imperialistiskt krig och i ett tal i februari 1931 sade han: ”Vi har blivit 50-100 år efter de avancerade länderna. Vi måste tillryggalägga denna distans på 10 år. Antingen kommer vi att göra det eller gör man slut på oss”.( BG från Stalins tal på första unionskongressen)

Därigenom tvingades Sovjetunionen satsa hårt på tung industri, genomdriva en kollektivisering uppifrån och på grund av de många sabotagen måste man även genomdriva en snabb demokratisering.

Men låt mig först erinra om vilken utveckling Sovjetsamhället gick igenom under 30-talet.

“Men låt oss börja med att ge läsaren en bild av det sovjetiska 1930-talet, faktiskt ett avgörande årtionde i Sovjetunionens historia. Bland annat var det under 1930-talet som den första och andra femårsplanen förverkligades och kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket ägde rum. Nationalinkomsten som år 1929 var 29 miljarder rubel växte till 105 miljarder rubel 1938. En ökning med 360 procent på tio år, en unik händelse i industrialismens historia! Antalet arbetare och anställda ökade från 14,5 miljoner år 1930 till 28 miljoner år 1938. Industriarbetarnas årliga genomsnittslön växte från 991 rubel 1930 till 3.447 rubel 1938. Anslagen till kulturella och sociala ändamål i statsbudgeten ökade från cirka 2 miljarder rubel 1930 till 35 miljarder 1938. I början av 1930-talet övergick hela industrin till maximalt 7 timmars arbetsdag (mindre arbetstid för t.ex. gruvarbetare), en reform som mot slutet av 1930-talet måste överges p.g.a. försvarsförberedelserna inför krigshotet från Nazityskland.

Under 1930-talet växte produktionen i Sovjetunionen i en takt som aldrig tidigare skådats i mänsklighetens historia. I början på 1930 var den samlade industriproduktionens värde 21 miljarder rubel. Åtta år senare var industriproduktionens värde över 100 miljarder rubel. (Båda siffror är räknade i 1926–1927 års priser). Landets industriproduktion hade nästan femdubblats på åtta år! I början av 1930 var den besådda arealen för samtliga växtslag 118 miljoner hektar. År 1938 var arealen 136,9 miljoner hektar. Samtidigt hade landet genomfört en fullständig kollektivisering av jordbruket och genomgått och löst gigantiska problem i samband med kollektiviseringen och jordbrukets modernisering. I början på 1930 var antalet traktorer i Sovjetunionen 34.900. År 1938 var de 483.500. Traktorerna nästan fjortondubblades på åtta år! Under samma period ökade skördetröskorna från 1.700 till 153.500 och tröskverk från 4.300 till 130.800.

Under 1930-talet var Sovjetunionens kulturella utveckling, också den, språngartad. Antalet studerande i alla skolor 1929 var cirka 14 miljoner. År 1938 hade dessa ökat till cirka 34 miljoner och stu derande i alla studieformer, även deltidsstuderande, uppgick då till över 47 miljoner! Nästan en tredjedel av landets medborgare tog del av skolsystemet. I början på 1930-talet fanns fortfarande 33 procent analfabeter i Sovjetunionen (67 procent 1913). 1938 var analfabetismen fullständigt utrotad sedan flera år. Under denna period ökade högskoleeleverna från 207.000 till 601.000, nästan en tredubbling! Antalet bibliotek var 70.000 år 1938, att jämföra med 40.000 år 1933. Mängden böcker i biblioteken nådde 1938 den kolossala siffran 126 miljoner, att jämföra med 86 miljoner 1933.

Under 1930-talet genomfördes också en unik åtgärd som bevisar Sovjetunionens ideologiska och materiella styrka samt vilja att rättvist behandla alla medborgare: Den allmänna obligatoriska grundskoleundervisningen genomfördes över hela Sovjetunionen på nationaliteters egna språk. Detta var ett kolossalt kulturarbete med stort antal nya böcker, läroböcker och andra läromedel på språk som knappt hade funnits tidigare i skriven form. För första gången utgavs litteratur på det egna språket för flera nationaliteter i landet. Det är mot denna bakgrund som klasskampen i Sovjetunionen under 1930-talet måste ses. Håll det i minnet när du läser denna broschyr.[1]” (Mario Sousa Klasskampen under 1930-talet i Sovjetunionen)

Det är denna demokratisering som småpåvarna i de olika regionala styrelseorganen saboterar. Genom att utesluta oskolade arbetare ur parti och styrelser behöll de makten för sig själva, trots att direktiv gick ut att de inte skulle uteslutas, utan skolas.

Partidirektiven var att utrensningarna skulle hållas i kamratlig anda. “Vidare uppmuntrade partiledningen basmedlemmarna att ta upp kritiken mot de lokala byråkraterna och varnade de lokala partiledningarna för att utesluta basmedlemmar på grund av passivitet eller politisk okunskap. Misstagen från 1929 fick inte upprepas. Man skulle uppmärksamma medlemmarnas allmänna utveckling och i de fall det behövdes skulle partimedlemmar kunna degraderas till kandidater eller sympatisörer tills de hade bättrat på sin politiska kunskap eller ökade sitt deltagande i partiverksamheten. Uteslutning skulle så långt som möjligt undvikas.” (MS Klasskampen… 1933 års utrensningar) Trots detta blev nästan en fjärdedel utrensade för passivitet, dvs. p.g.a. att levnadsförhållandena gjorde det svårt för dem att delta och vara politiskt aktiva och detta fanns inte ens med som kriterium för uteslutning.

Vidare ska sägas att 85% av de uteslutna var arbetare och 2/3 var nya medlemmar, så lögnerna om uteslutning av tidigare oppositionella partikadrer från Lenins tid är lögner, såsom t.ex. Conquest påstår. Men det fanns alltså makthavare som helt gick emot direktiven och uteslöt medlemmar som inte skulle uteslutas.

Dessutom avslöjades en bristande ordning och kontroll av medlemsregistren, som till slut krävde en total och omfattande omarbetning som genom fördes 1935, som faktiskt i sin förlängning ledde till en kritik av oegentligheter och partisekreterarna vid partimötena.

Som ett exempel kan proverka vid Smolensk tas. “Som vi ser gäller över en tredjedel av anklagelserna kulaker och män som gjorde sig förmögna under NEP (den nya ekonomiska politiken). Ytterligare över en tredjedel av anklagelserna pekade ut folk som begått svåra moraliska och ekonomiska brott. Bara en mindre del av anklagelserna, knappt fem procent, gällde politisk opposition. Samtidigt var en av sex anklagelser, (ca 17 procent) förknippade med ledande kadrers och politiska tjänstemäns brottsliga beteende. Nationellt innebar partikortskontrollen att av de 1,8 miljoner medlemmar som undersöktes blev 170.000, eller 9,1 procent, uteslutna.” (a.a.)

“Partimötena under juli 1935 blev ett forum i kampen mot arroganta partifunktionärer och andra översittare. Trots att kritik och självkritik var partiets politik var det inte alltid givet att detta verkligen tillämpades på basnivå. Men nu, åtminstone under en period, ändrades dessa förhållanden radikalt till basmedlemmarnas fördel. ” … “Tvärtemot historieförfalskarnas version berördes oppositionen i mycket liten utsträckning. Det som hände vid partikortskontrollen var i första hand att partiets arbetare kastade ut insmugglade borgare ur partiet.”(a.a.)

Nya partikort utfärdades med större kontroll av innehavarna och detta kunde dröja tills kontrollen var genomförd. “Conquests påståenden om massutrensningar 1936 har under många år stått oemotsagda. Siffrorna i Gettys forskning i Smolenskarkiven bevisar att Conquests utsagor är fullständigt lögnaktiga. Egentligen var utrensningarna under 1936 de lägsta i partiets historia, mellan två och tre procent av medlemmarna. “(a.a.)

“De politiska rättegångarna och utrensningarna i kommunistpartiet var två skilda saker som inte hade direkt med varandra att göra. Partimedlemmarna som blev uteslutna och ställda inför rätta för att ha varit inblandade i kriminell eller kontrarevolutionär verksamhet var en liten minoritet av de uteslutna.” (a.a.)

“De politiska rättegångarna började med rättegången mot det Trotskij-sinovjevska centrum i augusti 1936, den första av fyra mellan 1936 och 1938.” (a.a. 1936-8 års politiska rättegångar i Sovjetunionen) och hade med mordet på Kirov att göra, i o med det att de stödde mördaren, men detta hade i sin tur ingenting med utrensningarna att göra. Mer än att Kirov var en av dem som beslutade om kontrollen av partiböckerna 1935 och naturligtvis det omkring det.

“I de så kallade Moskvarättegångarna dömdes 55 personer till döden och 7 till fängelsestraff. De flesta åtalade var högt uppsatta personer inom partiet, statsapparaten och armén, anklagade för förräderi, spioneri, terrorism, sabotage, korruption eller samarbete med fienden, Nazityskland. Moskvarättegångarna följdes av rättegångar i övriga landet mot kumpaner till de i Moskva anklagade förrädarna, och hundratusentals sabotörer, spioner och förrädare av alla slag dömdes till fängelse eller döden. Rättegångarna var offentliga med undantag av rättegångar mot militärer som hölls bakom stängda dörrar p.g.a. sekretessen i försvarsförberedelserna mot Nazityskland.” (a.a.)

De hade allt sedan 20-talet hamnat alltmer i skuggan och ägnade sig alltmer åt sabotage och t.o.m. samarbete med Nazityskland.

“En annan motsättning, en motsättning av en helt annan karaktär, fanns också inom kommunistpartiet under 1930-talet. Som ett arv från 1920-talet när läskunnigheten var mycket låg hade byråkratin en stark ställning inom partiet. Partiet var under 1920- talet tvunget att ibland se mellan fingrarna för att skaffa sig läskunnigt folk till jobben som partifunktionärer. En del av dessa hade tyvärr kommit till partiet för möjligheten att skaffa sig personliga förmåner. Med tiden fick dessa partitjänstemän allt större makt och i en del fall hotade partibyråkratin arbetarnas makt i partiet. Arbetarnas brist på bildning hade också den effekten att många inte vågade sätta åt maktmissbrukande eller korrupta, men ack så vältalande funktionärer.

Efter att partiet definitivt slog in på socialismens väg, efter den 15:e partikongressen i december 1927 när oppositionen blev politiskt tillintetgjord, ställdes kampen om arbetarnas makt mot byråkratin inom partiapparaten på dagordningen. Framstående personer i denna kamp var Stalin, Sjdanov och andra kamrater i partiets centralkommitté. Kirov som mördades sju år senare, den 1 december 1934, var en av dessa. Enligt Stalin gällde striden ”människornas tänkande”.” (a.a. Brist på bildning.)

“Efter mordet på Kirov i december 1934 ändrades inte denna inriktning, tvärtom stärktes kampanjen för basmedlemmarnas självklara makt i partiet och mot korrupta tjänstemän i partibyråkratin. Partiledningen uppmanade till medlemskontroll över ledande kadrer och till självkritik.” (a.a. Kamp mot byråkrati i partiapparaten)

“Uppmaningarna till partimedlemmarna att rensa ut korrupta eller ointresserade partiledare lyckades bara delvis, ibland inte alls. De lokala partiapparaterna visade en stor kapacitet när det gällde att försvara sig mot kritik från medlemmarna.” (a.a.)

Under 30-talet hade kommunisterna lyckats bygga upp en modernt industri, kollektiviserat jordbruket och skapat en omfattande undervisning från baskunskap till universitet på alla nationers egna språk. Det var en enorm bedrift. T.o.m. oppositionen måste medge detta, men det gjorde dem inte medgörligare. “Den sovjetiska regeringens politik att, efter de hårda striderna mot oppositionen i slutet av 1920-talet, ge en ny chans åt alla som hade stått i opposition mot det socialistiska uppbygget, var inte så lyckad. Alla dessa trotskister och andra som tillhörde den politiska högern och den så kallade vänstern inom partiet, och vilka hade bekämpat den sovjetiska regeringen, fick behålla eller fick åter sina högt uppsatta arbeten, vilket under 1930-talet orsakade Sovjetunionen en mycket omfattande skada.

Smirnov använde sina tjänsteresor till Berlin till att hålla kontakt med Trotskij genom hans son Leo Sedov som från Berlin ledde den trotskistiska organisationen i Sovjetunionen. Om detta berättade Smirnov för Pjatakov i Berlin, vilket Pjatakov redovisade inför rätten.” (a.a. Pjatakov åter till trotskismen) Och under denna tid hade de upprättat kontakter med nazismen. Smirnov hade värvat tillbaka Pjatakov till trotskismen.

Pjatakov var biträdande folkkommisarie för den tunga industrin och högste chef för koppar och blytrusten och andra hade andra chefsjobb och alla höll på med olika sabotage inom kol, kemi, koks, maskinvaruindustrin osv.. Denna s.k. parallellcentrums verksamhet upptäcktes i början av 1936 och dess medlemmar tillfångatogs. De dömdes i jan 1937.

Men som Stalin påpekade :”I denna fråga, liksom i alla andra, måste varje person bedömas individuellt. Man får inte dra alla över en kam.”(a.a. parti- och Leninkurser)

På samma sätt förhåller det sig med byråkratiska partifunktionärer. De måste väljas utifrån lämplighet, inte på vänskapsbasis, och kontrolleras. “Vidare tog Stalin upp nödvändigheten för partifunktionärerna att kontrolleras, inte bara av överordnade utan ännu viktigare, av basmedlemmarna.”Somliga kamrater tror att man kan kontrollera folk endast uppifrån, då ledarna prövar dem som de har under sin ledning på grundval av deras arbetsresultat. Detta är fel. Kontroll uppifrån är naturligtvis nödvändig som en effektiv åtgärd för att pröva funktionärerna och kontrollera att uppdragen utförs. Men kontrollen uppifrån är långt ifrån det enda avgörande för prövningen. Det finns också en annan slags kontroll, kontroll nedifrån, då massorna, de som leds, kontrollerar ledarna, fastställer deras fel och anger hur de ska korrigeras. Denna slags kontroll är ett av de mest effektiva sätten att pröva folk.””(a.a. Kontrollera partifunktionärerna)

“Stalin kritiserade också starkt dem som inte öppet ville göra självkritik…” Och jag skall inte bli för långrandig, men dessa tal ledde till en allmän debatt i samhället, om partidemokratin, om partiledarnas makt och agerande … “Men huvudfrågan var maktfullkomligheten och korruptionen bland de lokala partiledarna.” (a.a. Partimedlemmarna tar upp kritik) Och nu kom diskussionerna igång, till den grad att nya ledare valdes. “Dessa val ingick inte i centralkommitténs plan för nya partival med hemliga val av partiledarna. Planen var då bara på förberedelsestadiet. Men inget kunde stoppa medlemmarnas vilja att ta över makten från korrumperade partibyråkrater. “(a.a.)

I feb 1937 beslutade centalkommiteen att val skulle hållas i april. ” Av 54.000 partiorganisationer vars valresultat var kända i maj 1937 hade i genomsnitt 55 procent av de gamla ledningarna bytts ut.” (a.a.) Men de var verksamma på lokal nivå, på regional nivå “…i stads- och regionskommittéerna medförde partivalen inte samma resultat. De regionala partiledningarna fortsatte att visa stor förmåga att överleva kritik.” (a.a.Gamla ledningar byts ut) De regionala ledningarna skulle bytas i juni. “Men denna gång inträffade något nytt. Även på de regionala konferenserna blev partiledarna utsatta för kritik…..Denna gång bestämde sig particentralen för att skicka representanter från centralkommittén till de regionala konferenserna. Dessa representanter kom, ibland helt oanmälda, tog plats, och deltog i diskussionerna. Detta fick vågen på flera regionskonferenser att väga över till de regionala partiledarnas nackdel. Av tjugofem regionala partikonferenser som rapporterades i pressen, slutade fyra med att partiledningen fick gå. Problemet hade avhjälpts men på många håll fortsatte regionala småkungar att bestämma och göra som de ville utan att bry sig om partidirektiven. “(a.a.)

“Det var vid tidpunkten för de regionala partikonferenserna som något av avgörande betydelse för landets framtid inträffade i det sovjetiska politiska livet. Den 11 juni 1937 offentligtgjordes i Pravda att marskalk Tuchatjevskij samt generalerna Putna, Yakir, Uborevitj, Feldman, Kork, Primakov och Eideman hade fängslats anklagade för högförräderi. Dessa höga officerare hade arresterats den 26 maj 1937 och anklagats för att ”under en lång tid på ett förrädisk sätt röjt militära hemligheter till en viss fientlig fascistmakt och arbetat som spioner för att åstadkomma Sovjets fall och återställa kapitalismen”[79].

Generalernas konspiration var den militära delen av oppositionens kamp mot den sovjetiska regeringen. Pjatakov–Radeks förräderiprocess hade varit ett mycket hårt slag mot oppositionen, men generalerna hade inte lagt ner sina planer på en statskupp.” (a.a. Militärrättegångerna mot generalerna) senast den 15 maj.

“Med kunskap om kupplanerna agerade den sovjetiska regeringen snabbt. Den 8 maj antogs en mycket viktig resolution: de politiska kommissarierna återinsattes i armén på alla nivåer. Systemet med politiska kommissarier som övervakade officerarna och de militära besluten hade avskaffats tio år tidigare, den 13 maj 1927,”….” Konspiratörerna hade inte längre någon praktisk möjlighet att leda en militärkupp. ” (a.a.) “Generalerna hade ett kontaktnät där många viktiga partifunktionärer och officerare fanns.”…”Hela vidden av konspirationen kom fram först vid Bucharins rättegång 1938. Konspiratörerna hade t.ex. redan gjort upp listor på tusentals partikadrer som skulle häktas och elimineras. Emellertid fick det socialistiska samhället försvara sig genom att följa upp spåren som generalerna och Pjatakovgruppen hade lämnat efter sig. “(a.a. Det socialistiska samhället försvarar sig) De dömdes den 12 maj. “Emellertid har på senare år den historiska forskningen bekräftat den sovjetiska regeringens anklagelse: att Tuchatjevskij och hans grupp hade sökt stöd hos Nazityskland för sin statskupp och att Pjatakov och Bucharins grupper var en del av konspirationen. ” (a.a. Konspiratörerna och de utlänska förbindelserna.)

“När man analyserar statistiken förstår man vidden av den borgerliga lögnen. Egentligen var 1937 ett av de år när antalet uteslutna var som lägst, endast fem procent! Hur kan det komma sig att borgerligheten och dess lakejer har omvandlat 1937 till att bli det ”Otroliga Stalins år 1937” med ”miljoner falska anklagelser, miljoner deporterade, miljoner mördade”[85] som Peter Englund så gärna skriver? ” (a.a.)

“Förklaringen är klassbunden. Den stora skillnaden mellan utrensningarna 1937 och övriga utrensningar i partiet är att under de övriga utrensningarna var det basmedlemmar, vanliga arbetare som till största delen uteslöts – de utgjorde upp till ca 80 procent av alla uteslutna. Förhållandet var nästan exakt motsatt 1937. Av de uteslutna var ca 80 procent korrumperade partipampar och folk på hög nivå inom armén[86]. Det var folk som hade skaffat sig privilegier och ekonomiska fördelar och som var beredda att till och med samarbeta med Nazityskland för att behålla dem. Det var folk som gärna trampade på basmedlemmarna och gärna kastade ut dem som inte fann sig i övertrampen. Det var västvänliga och borgerligt tänkande partifunktionärer och officerare som åkte ut 1937. Det var de som borgerligheten hade hoppats skulle föra Sovjetunionen in på en socialdemokratisk väg tillbaka till kapitalismen. Det var de som försvagade Sovjetunionen och sympatiserade och samarbetade med väst för att återställa kapitalismen som åkte ut. De förlorade sin maktställning, blev utkastade ur partiet och ställda inför rätta. Vi förstår borgerlighetens hat mot det sovjetiska året 1937.” (a.a. Klassfrågan ger svar)

Inom jordbruket fick Tsjernov order av Rykov att sabotera på alla plan och till sitt förfogande hade han en högerorganisation, och Selenskij saboterade varuhandeln och organiseringen av människor.

Inte förrän 1937-38 lyckades bolsjevikerna ersätta Jesjovs tid (1937- Jezjovsjtjinan) med Beria och han kunde frisläppa och upprätta de som felaktigt hade fängslats. “Även säkerhetspolisen NKVD och dess chef Jesjov som haft en viktig roll i avslöjandet av konspirationen i armén varnades av centralkommittén. Polisen fick inte ställa sig över det socialistiska samhället utan var enbart dess tjänare och måste respektera den socialistiska lagen….Jesjov kritiserades stark för att ibland ha lett NKVD till överdrifter i jakten efter förrädare, överdrifter som innebar att oskyldiga människor blev fängslade och fick utstå stora umbäranden. ” (a.a. NKVD och maktkampen)

Under sina sista år vid makten, när kriget har tagit slut, tar även Stalin tag i den obalans som råder i industrin och jordbruket, dvs. den tunga industrins övervikt i förhållande till den lätta och kollektivjordbrukets hastiga genomförande, som framtvingades av kriget.

Stalin tog upp problemet i sitt sista arbete, Socialismens ekonomiska problem i SSRU (1952) “Han menade, att kollektivbruksegendomen blivit ett hinder för produktivkrafternas utveckling. Man måste genom successiva övergångar, genomförda så att de är förmånliga för kollektivbruken och följaktligen för hela samhället, höja kollektivbruksegendomen till den allmänna folkegendomens nivå samt – likaså medelst successiva över
gångar – ersätta varucirkulationen med ett system av produktutbyte, så att den centrala myndigheten eller något annat samhällsekonomiskt centrum kan disponera över hela den samhälleliga produktionen i samhällets intresse.” (J.Stalin a.a. s. 65)

“Vi marxister utgår från den kända marxistiska satsen, att övergången från socialismen till kommunismen och den kommunistiska principen om produkternas fördelning efter behov utesluter varje varuutbyte, följaktligen även produkternas förvandling till vara och därmed även deras förvandling till värde.” (JS a.a. s. 85ff)

“Det är belysande för den följande utvecklingen på jordbrukets område, att Chrusjtjov 1958 gjorde precis det som Stalin varnat för och betecknat som ett steg tillbaka mot kapitalismen. Han lät nämligen upplösa maskin – och traktorstationerna och överlämnade dessas produktionsmedel i kollektivbrukens ägo. Men det är också belysande, att kineserna under Mao Tsetungs ledning – likaledes samma år – började omvandla sina kollektivjordbruk till en högre egendomsform, folkkommunen, som faktiskt innebar ett steg på väg till det Stalin kallade allmän folkegendom. Chrusjtjovs jordbrukspolitik skördade inga större framgångar. Jordbruksproduktionen stagnerade.” (BG a.a. s.3)

Likadant är det med den lätta industrin, där Stalin ökade satsningen på den lätta industrin i förhållande till den tunga, nu när kriget var över.

“Detta visade sig redan under Stalins sista år och då började faktiskt disproportionen att rättas till. Av direktiven för femte 5 – årsplanen (1951/55), som utsändes i augusti 1951, framgår, att man ville minska skillnaden i utvecklingstempo mellan tung industrin och den lätta industrin.

Produktionsökningen per år beräknades till 13 procent inom den tunga industrin och till 11 procent inom den lätta för hela planperioden. Samtidigt gavs särskilt eftertryck åt behovet att producera animaliska livsmedel.
Stalin hävdade också i Socialismens ekonomiska problem i SSRU, att det var oundgängligen nödvändigt att höja levnadsstandarden i Sovjetunionen, om det skulle kunna bli tal om någon övergång till kommunismen:

“För detta är det framför allt nödvändigt att förkorta arbetsdagen åtminstone till 6 och senare även till 5 timmar. Detta är nödvändigt för att samhällsmedlemmarna skall få tillräcklig fritid för att kunna erhålla
en allsidig bildning. För detta krävs vidare införande av obligatorisk polyteknisk undervisning, vilken är nödvändig för att samhällsmed-lemmarna skall få möjlighet att fritt välja yrke och inte vara bundna vid ett bestämt yrke för hela livet. För detta krävs vidare en genomgripande förändring av bostadsförhållandena och höjning av arbetarnas och de anställdas reallön till minst det dubbla, om inte mera, både genom direkt höjning av penninglönen och i synnerhet genom fortgående systematisk prissänkning på masskonsumtionsvarorna.” (JS a.a. s 67)

Åren 1947 – 1952 företogs fem stora prissänkningar på den statliga detaljhandelns varor och enligt dr Janet Chapmans beräkningar låg reallönen 1954 40 procent över 1937 års nivå. Denna politik fortsattes under Malenkovs tid. Men med Chrusjtjovs makttillträde skedde en drastisk förändring, som ledde till att konsumtionsvaruindustrin fick allt mindre:”.. .

“Det var inte bara konsumtionsvaruindustrin som drastiskt skars ned. Tempot i hela ekonomin sjönk kontinuerligt. Industrins tillväxttakt sjönk från 11 procent per år (1951-1955), till 9,5 procent (1956-1958), 8,5 procent (1959-1961) och mindre än 7,5 procent (1962-1965).

Jordbruksproduktionen avsaktade också mer och mer: från 9,2 (1954- 1955), 4,2 procent (1956-1959) och 2.6 procent (1960-1964). Totalt ledde detta till att bruttonationalproduktens tillväxttakt sjönk från i genomsnitt 7,1 procent (1950-1958) till 5,3 procent (1958-1964), dvs. till långt mindre än vad de kapitalistiska länderna Japan, Italien, Västtyskland och Frankrike uppnådde. “(BG a.a.s. 4)

“Det härskande skiktet och dess byråkrati hade hamnat i en rävsax. Å ena sidan kunde de inte driva utvecklingen framåt med hjälp av det byråkratiska systemet. Å andra sidan måste de göra det för att hålla sig kvar vid makten. Vad göra? Återstod endast en utväg, en reform som kunde ändra systemets drivkrafter utan att samtidigt rubba det härskande skiktets positioner.”(BG a.a.s. 5)

Mobilisering av massorna skulle ju kunna leda till skiktets utplåning, så det var uteslutet. 1965 infördes därför ett bonussystem som beräknades i förhållande till vinsten och inte volymen, som tidigare och där ledningens inflytande över produktionen ökade i förhållande till arbetarmassan. Vidare får ledningen bestämma produktionens inriktning och investeringar till 80%, genom att ta del av vinsten, istället för som tidigare när staten står för investeringarna. Vidare har de ansvar för anställningar och avsked. Arbetarna stimuleras med en betydligt mindre och kollektiv fond, som dessutom knyts till arbetsstyrkans storlek. En början till återgång till kapitalism har påbörjats.

(Visited 541 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

3 thoughts on “Nyansera bilden av socialismen i Sovjetunionen!

  1. Roger Fahlström

    Kenth Gustafson har gjort en utmärkt och koncis framställning av uppbygget i Sovjetunionen.

    Reply
  2. FiskenMao

    Det är en ganska bra text och verkligen intressant med ekonomiska utvecklingen i Sovjet under Stalin. Själv så håller jag på att skriva en liknande text fast än ekonomisk sammanfattning om Enver Hoxha’s Albanien vilket också är väldigt intressant. Den är inte klar än dock.

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.