Staten – ett verktyg för den förtryckta klassens exploatering

2015-08-12 06_50_12-huge.103.519014.JPG (450×302)

Eftersom borgarklassen och de reformistiska partierna ständigt upprepar att det borgerliga statsmaskineriet är demokratiskt och att använder ord som “samhället” och “demokratin” som synonymer för den förtryckande strukturen så finns det anledning för oss att på samma sätt “tjata” om frågan. Här är ett kapitel ur “Staten och revolutionen” (Lenin). Läs resten här.

För underhållet av en speciell, över samhället stående offentlig makt är skatter och statsskulder nödvändiga.

“Med den offentliga makten och rättigheten att driva in skatterna i sin hand”, skriver Engels, “framstår statstjänstemännen blott som samhällets organ över samhället. Den frivilliga aktning, som gentilordningens organ åtnjöt, är dem inte tillräcklig, även om de skulle kunna vinna den” … Man stiftar speciella lagar om ämbetsmännens helighet och oantastlighet. “Den simplaste polis” har mer “auktoritet” än klanens representanter, men till och med chefen för krigsmakten i en civiliserad stat kan avundas en klanhövding för den “frivilliga och obestridda aktning” som denne åtnjuter av samhället.”

Här har frågan om ämbetsmännens privilegierade ställning såsom organ för statsmakten ställts. Såsom det viktigaste har angetts: Vad ställer dem över samhället? Vi skall se, hur denna teoretiska fråga praktiskt löstes av Pariskommunen 1871 och reaktionärt beslöjades av Kautsky år 1912.

“… Då staten uppkommit ur behovet att hålla klassmotsättningarna i tygeln, men då den samtidigt uppstått mitt i konflikten mellan dessa klasser, så är den i regel den mäktigaste, ekonomiskt härskande klassens stat, vilken klass genom denna stat också blir politiskt härskande klass och sålunda finner nya medel att hålla nere och utsuga den förtryckta klassen” … inte bara den antika och den feodala staten var organ för exploatering av slavar och livegna, utan även den moderna representationsstaten är ett verktyg för kapitalets utsugning av lönarbete. “Undantagsvis förekommer emellertid perioder, då de kämpande klasserna håller varandra så nära i jämvikt, att statsmakten som skenbar förmedlare momentant erhåller en viss självständighet till de båda klasserna” … Sådan var den absoluta monarkin under 1600- och 1700-talen, bonapartismen i Frankrike under första och andra kejsardömet och Bismarck i Tyskland.”

Och sådan – tillägger vi själva – är Kerenskijs regering i det republikanska Ryssland, sedan den börjat förfölja det revolutionära proletariatet, i ett ögonblick, när sovjeterna på grund av de småborgerliga demokraternas ledning redan är maktlösa medan bourgeoisin ännu inte är tillräckligt stark för att direkt upplösa sovjeterna.

“I en demokratisk republik”, fortsätter Engels, “utövar rikedomen sin makt indirekt men desto säkrare”, nämligen för det första genom “direkt tjänstemannakorruption” (Amerika), för det andra genom “en allians mellan regering och börs” (Frankrike och Amerika).

För närvarande har imperialismen och bankernas herravälde “utvecklat” båda dessa sätt att förfäkta och förverkliga rikedomens allmakt i vilka demokratiska republiker som helst till en utomordentlig konst. Om exempelvis hr Paltjinskij redan under de första månaderna av den demokratiska republikens existens i Ryssland, man kan säga under de “socialistiska” socialistrevolutionärernas och mensjevikernas smekmånad med bourgeoisin i koalitionsregeringen, saboterade alla åtgärder, som avsåg att tygla kapitalisterna och deras marodörgärningar, deras utplundring av statskassan genom krigsleveranserna, och om därefter den ur regeringen avgångna hr Paltjinskij (naturligtvis ersatt av en annan, alldeles likadan Paltjinskij) av kapitalisterna “belönats” genom en liten post med en lön på 120.000 rubel om året – vad betyder då detta? Direkt korruption eller indirekt? Regeringens förbund med syndikaten eller “endast” ett vänskapligt förhållande? Vilken roll spelar personer av typen Tjernov och Tsereteli, Avksentiev och Skobelev? – Är de “direkta” bundsförvanter till de miljonärer, som bestjäl statskassan, eller bara indirekta?

“Rikedomens” allmakt är säkrare i den demokratiska republiken, därför att den inte är beroende av ett dåligt politiskt hölje för kapitalismen. Den demokratiska republiken är det bästa möjliga politiska höljet för kapitalismen, och därför grundar kapitalet, sedan det (genom herrar Paltjinskij, Tjernov, Tsereteli & Co) tagit detta det bästa höljet i besittning, sin makt så starkt och så säkert, att inget skifte av vare sig personer, institutioner eller partier inom den borgerligt demokratiska republiken rubbar denna makt.

Man måste ytterligare konstatera, att Engels med största bestämdhet kallar den allmänna rösträtten ett verktyg för bourgeoisins herravälde. Den allmänna rösträtten, säger han, i det han tydligen tar i betraktande den tyska socialdemokratins långa erfarenhet, är

“gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten.”

Småborgerliga demokrater i stil med våra socialistrevolutionärer och mensjeviker såväl som deras köttsliga bröder, alla socialchauvinister och opportunister i Västeuropa, väntar nämligen “mer” av den allmänna rösträtten. De hyser själva och ingiver folket den falska uppfattningen, att den allmänna rösträtten “i den nuvarande staten” verkligen vore i stånd att ge uttryck åt flertalet arbetares vilja och trygga dess genomförande.

Vi kan här endast påpeka denna falska uppfattning och endast hänvisa till, att Engels fullständigt klara, precisa och konkreta uttalande jämt och ständigt förvrängs i de “officiella” (d.v.s. opportunistiska) socialistiska partiernas propaganda och agitation. Hur genomfalsk den uppfattning är, som Engels här förkastar, skall vi närmare klarlägga i fortsättningen av vår framställning om Marx och Engels åsikter beträffande den “nuvarande” staten.

En allmänn uppfattning av sina åsikter ger Engels i sitt populäraste verk med följande ord:

“Staten har alltså inte funnits i evighet. Det har funnits samhällen, som redde sig utan den, som inte hade en aning om stat och statsmakt. På en bestämd nivå av den ekonomiska utvecklingen, som med nödvändighet var förbunden med samhällets splittring i klasser, blev staten på grund av denna splittring en nödvändighet. Vi närmar oss nu med raska steg ett utvecklingsstadium i produktionen, under vilket dessa klassers existens inte bara har upphört att vara en nödvändighet utan blivit ett direkt hinder för produktionen. De kommer att försvinna lika oundvikligt som de en gång har uppstått. Med dem försvinner oundvikligen staten. Samhället, som nyorganiserar produktionen på grundval av fri och lika association mellan producenterna, placerar hela statsmaskineriet på den plats, där det då kommer att höra hemma: i fornminnesmuseet, vid sidan av spinnrocken och bronsyxan.”

Det är inte ofta man påträffar detta citat i den nutida socialdemokratiska propaganda- och agitationslitteraturen. Men t.o.m. när så är fallet, anförs det i de flesta fall som om man gjorde en bugning inför en helgonbild, d.v.s. för att officiellt uttrycka sin aktning för Engels utan varje försök att göra klart för sig, vilken vittfamnande och djupgående slagkraft hos revolutionen denna “hela statsmaskineriets placering på fornminnesmuseet” förutsätter. I de flesta fall kan man inte ens skymta någon förståelse för vad Engels kallar statsmaskineri.

(Visited 123 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.