Ställningen till kollektivavtalen

Artikeln är hämtad ur SKP:s Kommunistisk Tidskrift decembernumret 1931. Innehållet är lika aktuellt idag som det var då. Socialdemokraterna fortsätter att sluta långvariga centraliserade avtal bakom arbetarnas ryggar som bakbinder kampen.

Av Paul Thunell.

I det nuvarande läget, då omfattande avtalsrörelser förestår är det nödvändigt för komministerna att ha en klar ställning till frågan om  kollektivavtalen, då det är en fråga av stor betydelse för vår fackliga taktik.

Vad är ett kollektivavtal? Ur revolutionär fackföreningssynpunkt är kollektivavtalet ingenting annat än ett skriftligt fasttällande av tillkämpade  arbetsvillkor, som motsvarar de för tillfället rådande kraftförhållandena; ett juridiskt uttryck för de kämpande parternas kraftförhållanden i ett givet  ögonblick.

“I kampen” säger Lenin “sluter arbetarna det och det fördraget, som dock endast är en metod för kraftsamling och ingenting vidare”.

Det är de kämpande arbetarnas uppgift att utnyttja den andhämtningspaus som kollektivavtalet innebär, för att samla nya krafter till kampen och från de en  gång erövrade positionerna gå vidare. Men arbetarna måste ha klart för sig, att arbetsköparna upprätthållet avtalet endast i den mån arbetarna är nog  starka att skydda sig mot arbetsköparnas ständiga framstötar att på olika vägar och metoder frånhända arbetarna de positioner de kunnat erövra.

Men kan man säga att alla kollektivavtal är ett verkligt uttryck för kraftförhållanden? Nej! Förutsättningen för att avtalen skall vara ett verkligt  uttryck för kraftförhållandena är naturligtvis att arbetarna har mobiliserat och utnyttjat alla krafter för att slå sin motståndare. Därför är det endasst  avtal, som ingåtts av revolutionära fackföreningar, för vilka ovanstående kan gälla. Reformisterna har en helt annan syn på avtalen och dess uppgift. För  dem är avtalet en samarbetspakt med arbetsköparen. De ser i avtalen ett element i sin samarbetspolitik för stödjandet av det kapitalistiska “näringslivet”  och betraktar kollektivavtalet som ett medel för ett allmän inäxande i kapitalismen till socialismen.

Och det är ganska naturligt. Enligt den reformistiska uppfattningen är det möjligt med välstånd för arbetarklassen i det kapitalistiska samhället, varför  det ligger i arbetarnas intressen att stödja den kapitalistiska produktionen. Om arbetarna hjälper kapitalismen att bli konkurrensduglig på  världsmarknaden, så kommer detta leda till minskad arbetslöshet och högre löner. Därför är “arbetsfreden” nödvändig. Det är grundvalen för  reformistledarnas politik. De strävar att bringa den kapitalistiska ekonomins intressen i samklang med arbetarintressena, vilket i verkligheten betyder att  de ger upp arbetarnas intressen. Såväl reformisterna som arbetsköparna är eniga om att göra kollektivavtalet till ett medel att binda arbetarna och till  ett skyddsmedel mot strejker. Om reformistledarnas och arbetsköparnas gemensamma intressen i detta fall får man en övertygande bild om läser följande  passus i den s.k. arbetsfredsdelegationens rapprort, där Fritjof Ekman och arbetsköpargeneralen ydow bl.a. förklarade:

“Ett modernt industriföretag… är i regel beroende av såväl inhemsk som utländsk konkurrens. Ett intensivt arbete kräves för bevarande av redan vunna  marknader och för uppsökande av nya. En säker marknad bereder möjligheter till stabilisering av driften. Men en viktig förutsättning härför är åter att  produktionen kan lugnt och utan avbrott bedrivas. För samtliga parter föreligger ett gemensamt intresse av arbetsro och ostörd produktion:  för det  investerade kapitalet, som skall förräntas, för arbetsledningen och arbetarna, åt vilket företaget skall bereda utkomst”.

Reformisterna proklamerar sålunda produktionspolitik som sin centrala uppgift och förklarar därmed också uttryckligen att arbetarintressena är underordnade  “produktionens intressen”, d.v.s. kapitalismens intressen.

Under den stabiliseringsperiod för kapitalismen som föregått den kris som nu skakar kapitalismen, har de svenska reformistledarna år efter år inskridit för  att prolongerna avtalen med motivering att “arbetsfred” var nödvändig för den svenska kapitalismen och för att arbetarna någon i framtiden skulle kunna få  det bättre. Trots att arbetarna på grund av rationaliseringen i t.ex. verkstadsindustrin producerade nära på dubbelt mera värden 1929 än t.ex. 1923 och  utsatts för en ohyggligare arbetshets än någonsin, har reformisterna år efter år prolongerat avtalen och inte gjort ett uns för att arbetarna skulle  tillkämpa sig åtminstone en del av de ökade värden de skapat åt arbetsköparen.

Därför är de centraliserade rikskollektivavtalen, ingånga under reformistisk regim, inte alls något uttryck för kraftförhållandena mellan parterna, utan  istället som Röda fackföreningsinternationalens fjärde kongress framhöll, “ett juridiskt uttryck för enhetsfronten mellan arbetsköparna och den  reformistiska fackföreningsbyråkratin”.

Ett påtagligt uttryck för att de nuvarande riksavtalen inte uttrycker de verkliga kraftförhållandena är det ett faktum att i en hel del industrier råde en  stor differens mellan avtalslönerna och de faktiska löner som arbetarna erhålla genom sin kamp på arbetsplatsen, trots reformisternas sabotageförsök. Därav  följer att arbetsköparna nu i sin svältoffensiv har möjlighet att utan att “bryta” avtalet sänka arbetarnas levnadsstandard. Såväl i metallindustrin,  textilindustrin, pappersmasseindustrin o.s.v. finns en hel del praktiska exempel som visar att arbetsköparna nu i sin svältoffensiv har möjlighet att utan  att “bryta” avtalet sänka arbetarnas levnadsstandard. Såväl i metallindustrin, textilindustrin, pappersmasseindustrin o.s.v. finns en hel del praktiska  exempel som visar att arbetsköparna systematiskt utför en dylik lönesänkningsåtgärd. I synnerhet inom metallindustrin försigår för närvarande tendensen att  sänka lönerna med till de i avtalet fastställda minimilönerna. Det betyder att kollektivavtalen är ett bekvämt verktyg för arbetsköparen att sänka  arbetarnas löner. Därför har också arbetsköparna och reformisterna gått in för att genom den kapitalistiska statens lagstiftning, genom tvångslagar av olik  slag, säkra kollektivavtalet som ett medel att binda arbetarna, därför är de förra anhängare av långa avtal och därför predikar de helig vördnad för  avtalen och kräver att arbetarna slaviskt underordnar sig dem.

I allt högre grad har frågan om avtalen blivit en fråga som arbetarna undandrages allt inflytande över. Uppgörelserna sker bakom ryggen på arbetarna, i  synnerhet under för kapitalisterna kritiska situationer. Man ställer inte ens frågan om avtalets uppsägande för arbetarna och under sträng sekretess gör  reformistledarna förrädiska uppgörelser.

Beryder nu detta att man från den revolutionära fackföreningsrörelsens sida skall vara motståndare till alla avtal och inte syssla med dylika? Nej! Men vi  måste vara motståndare till de av reformisterna slutna centraliserade avtalen, ty det är centaliserat förräderi mot arbetarna och det är ett avtal som  arbetarna inte skall underordna sig. Det betryder vidare, att i de avtalsrörelser som nu pågår i Sverge den fackliga oppositionen måste i sin kamp  förverkliga Röda fackföreningsinternationalens riktlinjer, då den på senaste kongressen förklarade att det är den röda fackliga oppositionens uppgift att  sorgfälligt förbereda och självständigt utnyttja avtalsrörelserna för organiserandet av arbetarnas kamp för bättre arbetsvillkor och för att befria  massorna från det reformistiska inflytandet. Detta kräver, att den röda fackliga oppositionens anhängare inleder en brett anlagd masskampanj mot de av  fackföreningsbyråkraterna och arbetsköparna bakom arbetarnas rygg bedrivna avtalsförhandlingarna och i stället gå in för ett ställningstagande för avtalen  på arbetsplatserna. Man måste klargöra för arbetarna, att de av reformisterna slutna avtalen är ett förräderi mot arbetarna och att arbetarna inte kan  godkänna dessa avtal, utan endast sådana avtal som de själva har tagit ställning till och godkänt och som slutits av underhandlingsdelegerade eller en  strejkledning som arbetarna själva valt.

I det nuvarande läget då kapitalismen även på inflationens väg vill utplundra de arbetande massorna, kan arbetarna inte binda sig vid långa avtal och  naturligtvis inte underordna sig de avtal som reformisterna har prolongerat bakom arbetarnas rygg, ty det betyder att reformisterna går in för att  arbetarklassen skall frivilligt bära den säkning av levnadsstandarden som inflationen med sin varufördyring måste innebära för arbetarna. Utan det måste i  stället bli arbetarklassens uppgift att förverkliga kommunistiska partiets paroll: Arbetarna kan inte godkänna de av reformisterna med arbetsköparna bakom  arbetarnas rygg ingångna avtalen, utan de måste sluta avtal eller löpande överenskommelser med obestämd giltighetstid och kort uppsägningstid, vilka  arbetarna själva tagit ställning till och godkänt och som ingåtts av underhandlingsdelegerade valda av arbetarna själva.

(Visited 56 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.