Den marxist-lenistiska rörelsens uppgång och fall i Sverige på 1970-talet

Av Rickard B. Tureson – Fredag 19 juni

(Texten är ett utdrag från “Verksamhetsberättelse för Sveriges Kommunistiska Arbetarparti – SKA – kongressen 1982”)

Eftersom ett kommunistiskt parti för andra gången i Sverige har urartat, kan det vara på sin plats att gå tillbaka till rörelsens ursprung och förhistoria. Finns det svagheter och brister som så att säga varit «med från starten»?

Det brukar sägas att den nya marxist-leninistiska rörelsen i Sverige återuppstod i och med KFML:s bildande 1967. Detta är en sanning med stora modifikationer. I själva verket uppstod den med SKA:s (Sveriges Kommunistiska Arbetarförbunds) bildande 1956. Faktum är att då den moderna revisionismen tog makten i SUKP fanns det redan en marxist-leninistisk strömning i Sverige, som leddes av Set Persson, och som bestod av medlemmar som antingen uteslutits eller frivilligt utträtt ur SKP. Set Persson och SKA gjorde en självständig analys av den moderna revisionismen och var de första i världen som offentligt angrep Chrustjevs revidering av marxismen-leninismen.

SKA utgav skriften »Revolt» och ägnade sig i huvudsak åt propagandistisk verksamhet. SKA kämpade också i motvind; Läget inom arbetarklassen var inte särskilt bra, eftersom de oavbrutna högkonjunkturerna gjorde det möjligt för det svenska monopolkapitalet att höja reallönerna för arbetarklassen under hela 50-talet. Dessutom åtnjöt SUKP och Sovjet fortfarande stor prestige bland SKP:s medlemmar och sympatisörer, och motsättningarna mellan SUKP och KKP blev heller inte offentligt kända förrän efter 1960. Sedan Set Persson dött 1960 stagnerade SKA och förvandla des till en sekt, trots att SKA lyckades ge ut «Revolt» till 1964-65. De kvarvarande medlemmarna, ett tjugotal, anslöt sig till KFML i samband med dess bildande. Det är typiskt att erfarenheterna från SKA, positiva såväl som negativa, inte gjordes allmänt kända av KFML:s ledning (beroende på att den ville hålla vissa förgrundsfigurer om ryggen). Det var först VUF/MLK, som började sprida erfarenheterna från SKA.

Den direkta föregångaren till KFML var de Marxistiska Sällskapen. Men den kader som bildade KFML 1967 kom från fyra källor sammanlagt: 1) Marxistiska Sällskapen; 2) Clarté; 3) DFPG och 4) SKA. Det var Marxistiska Sällskapen som initierade Marxistiskt Forum, den teoretiska tidskriften. Inspirationskällan till kampen inom det dåvarande SKP och gentemot VPK:s moderna revisionism hämtades i väsentlig utsträckning från KKP:s kamp mot den moderna revisionism, som blev offentlig 1960-61. KKP:s polemik, vilken nådde sin höjd- punkt i form av «Den stora polemiken», var inte bara korrekt utan bitvis också genial. Från första början blev det fråga om att ställa KKP:s ideologiska och politiska linje i sin helhet – senare åtföljt av AAP – gentemot SUKP:s politik. Det var i mycket liten utsträckning fråga om att självständigt utveckla en grundläggande kritik mot den moderna revisionismens ideologisk-teoretiska grundvalar. Det var i hög grad fråga om att försvara, förklara och vidareutveckla KKP:s principiella ståndpunkter. Självfallet kunde inte dessa tas som utgångspunkt för den aktuella och konkreta kritiken av VPK eller för att utarbeta en handlingslinje för svenska förhållanden och klasskampen i Sverige.

Samtidigt fanns det klara tendenser till grundhet i fråga om den teoretiska polemiken gentemot VPK. Detta berodde bl.a på att KFML:s ledning inte ville se kontinuiteten från SKA, vilket föranledde teorin att VPK slutgiltigt urartade 1967. Denna urartning var i det läget i allra högsta grad formell – i realiteten urartade SKP/VPK redan 1953, då revisionisterna, anförda av Hilding Hagberg, tog makten.

Dessutom koncentrerade sig polemiken på VPK:s praktiska handlande i stället för att ägna VPK :s grundläggande strategi, dvs. inställningen till revolutionen, staten och reformismen minst lika stor uppmärksamhet. När VPK senare under 1972-73 i ord gjorde en rad progressiva ställningstaganden, visade, det sig också att polemiken vilade på lösan sand; och Enad Vänster-linjen var given.

Detta utgångsläge för den marxist-leninistiska rörelsen i Sverige, liksom på många andra håll i världen, att osjälvständigt vidarebefordra KKP:s principiella ståndpunkter, utvecklades mycket snabbt därhän att Kina och Albanien försvarades i «vått och torrt». De fick funktionen av rörelsens Mekka. De socialistiska länderna Kina och Albanien var felfria per definition. Det, som eventuellt skulle ha kunnat kritiseras eller föranleda oenighet, förklarades bort, till exempel med att det var länder som var «före detta feodalkapitalistiska och fortfarande under- utvecklade». Det fördes överhuvudtaget aldrig någon självständig diskussion om socialismen, dess historiska erfarenheter, positiva som negativa liksom heller inte hur ett socialistiskt Sverige skulle se ut med utgångspunkt från en dylik diskussion liksom från de säregna politiska och ekonomiska förhållandena i Sverige. Dåliga tendenser från Kominterns historia har också spelat in som till exempel auktoritetstro och odemokratiska metoder.

1. Ett inledande uppsving

Men den unga marxist-leninistiska rörelsen genomgick icke desto mindre ett snabbt inledande uppsving. Detta berodde på flera faktorer i sin tur:

1. Det växte fram en anti-imperialistisk rörelse i hela den västimperialistiska världen, som framför allt slog igenom bland ungdomsskikten, som alltid kännetecknas av rörlighet och mottaglighet för nya idéer. Denna rörelse var i sin tur föranledd av USA:s angreppskrig i Indokina. I själva verket var USA redan en supermakt på nedgång i slutet på 60-talet och kunde därför inte hålla till exempel sina västeuropeiska allierade i samma fasta tyglar som under det så kallade kalla kriget. Opinionen i hela världen växte mot detta angreppskrig. Eftersom DFFG hade en riktig huvudlinje, utvecklades också DFFG framgångsrikt och tjänstgjorde som en utomordentligt viktig rekryteringskälla för den svenska marxist- leninistiska rörelsen.

2. Den unga marxist-leninistiska rörelsen inspirerades inte bara av den stora polemiken mellan KKP och SUKP utan den kunde också framställa kulturrevolutionen som det medel med vilket urartningen av ett socialistiskt land kunde förhindras. Den unga marxist-leninistiska rörelsen lutade sig alltså mot KKP och AAP, som var inbegripna i en häftig polemik med Sovjet och dess lydpartier och som följaktligen kunde tjänstgöra som socialistiska föregångsländer i allt.

3. Många revisionistpartier, särskilt det i Sverige, hade förvandlats till orkeslösa vänster- socialdemokratiska stödpartier, som inte förmådde ta initiativet i uppbygget av den anti- imperialistiska rörelsen. I Sverige hade VPK utvecklats till ett renodlat parlamentariskt parti, som förlorat större delen av sina positioner på arbetsplatserna, liksom en stor del av medlems- stocken och den kvarvarande kadern visade starka tecken på «förgubbning». Det var inte längre ett aktivistparti.

4. SAP togs också på sängen av den framväxande anti-imperialistiska rörelsen. I likhet med SKP /VPK bekämpade SAP i början öppet vietnamrörelsen och dess spjutspets, DFFG. Senare, när denna linje inte längre förslog, tvingades SAP ställa om sin handlingslinje.

5. Majhändelserna i Frankrike och studentrevolterna på ömse håll i Västeuropa och USA fungerade också som inspirationskällor.

Sammantaget var betingelserna för en framväxande marxist-leninistisk rörelse tämligen goda. Fram till brytningen med KFML(r) utvecklades därför KFML mycket snabbt, både i fråga omaktivistantal, pressens upplaga och det röstantal, som uppnåddes 1970, uppgick till ca 21.000, som senare inte överträffades av KFML/SKP. KFML:s utveckling fick framför allt betydelse för VPK. Faktum var att KFML utgjorde ett direkt hot mot VPK, speciellt bland ungdomen och de intellektuella. VPK hade diskrediterat sig i förhållande till den framväxande Vietnam- rörelsen, var underlägset Clarté  på universiteten liksom att till exempel KFML:s resultat i skolvalen var jämngoda med VPK:s.

2. KFML:s ideologiska-teoretiska grundval och linjekampen i KFML

En grundläggande brist i KFML:s ideologiska-teoretiska grundval, nämligen en osjälvständig uppgörelse med den moderna revisionismen och ett osjälvständigt förhållande till KKP/AAP, har redan berörts. Men vilka andra brister i den programmatiska utrustningen fanns det?

Redan från första början fanns det två grundläggande ideologiska-teoretiska brister, nämligen dels frågan om huvudmotsättningen och dels frågan om grundorganisationer på arbets- platserna. Huvudmotsättningen monopolkapitalet och folket, som inplanterades pö om pö, dolde i själva verket en teori om två-stegsrevolutionen, en felaktig syn på det icke-monopol- kapitalistiska borgerskapet och en underskattning av proletariatets revolutionära potential, som låg farligt nära de modernt revisionistiska teorierna om kapitalismens fredliga inväxande i socialismen. I KFML fanns det också från första början en oförståelse för nödvändigheten av grundorganisationer på arbetsplatserna, beroende på bristande kunskaper om Kominterns och SKP:s organisationsarbete liksom rena felslut av deras organisationspraxis. När Sture Ring anslöt sig till KFML, gick han i spetsen för att renodla detta till en hel linje, som hade klara kilbomska förtecken.

Denna linje i organisationsfrågan hade självfallet direkt negativa konsekvenser för KFML/SKP:s förankring och inriktning på industriproletariatet.

Det fanns ytterligare en viktig brist i partiteorin, som visserligen korrigerades i praktiken i samband med SKP:s andra kongress, men som länge vägledde KFML:s uppbyggnad. Partiets utbyggnad skulle ske i stadier, varvid organisationen vid varje stadium hade olika karaktär: först skulle KFML vara i huvudsak en studieorganisation, därefter i huvudsak en propaganda- organisation och slutligen en organisation i huvudsak inriktad på massarbete. Denna teori övertogs senare av både KFML(r) och MLF. Denna teori parades med föreställningen att partiet först skulle kunna bildas, då KFML hade uppnått en viss «mogenhetsgrad» förankring i arbetarklassen, andel arbetare i förbundet och ett visst bestämt massinflytande.

Men denna stadieteori är ytterligt mekanisk och bygger på en plagiering av Stalins beskrivning av bolsjevikpartiets historia i SUKP:s historia. I själva verket måste studierna alltid ligga i botten för det kommunistiska partiets verksamhet, propagandan utgöra den huvudsakliga verksamhetsformen, medan studierna och propagandan måste tjäna och understödja det kommunistiska partiets inriktning på masskampen. Faktum är att bolsjevikpartiet spred mest propaganda under perioden februari – oktober 1917, då arbetarklassen oavbrutet revolutionerades. Det räcker inte med propaganda för att vinna arbetarklassens majoritet, därtill behövs också att arbetarklassens majoritet genom egna erfarenheter och praktik sluter sig till revolutionens nödvändighet. Men propagandan och agitationen är helt avgörande för att kunna höja den politiska nivån på kampen.

I samband med korrigeringsrörelsen 1971-72 förklarades att KFML nu hade genomgått studie- och propagandaorganisationsstadiet och följaktligen därmed var en organisation i första hand inriktad på massarbete, Resultatet blev att studiearbetet negligerades och att propagandans roll underskattades.

Den första linjekampen inom KFML stod gentemot den så kallade rebellrörelsen. Denna rörelse, som uppstod under intryck av kulturrevolutionen i Kina och maj-händelserna i Frankrike, fick karaktär av en ultra-demokratisk väckelserörelse, som såg sig själv som en filial till KKP med uppgift att genomföra en kulturrevolution även i Sverige. Den hade sitt fotfäste bland studenter på vissa universitetsorter som Lund, Uppsala och Stockholm, och var ett symptom på extrem isolering från de arbetande massorna.

Denna rörelse dansade bara en sommar. I slutskedet uppstod en rad teorier, som skulle rättfärdiga rebellrörelsens excesser, bland annat att USA-imperialismen var den svenska arbetarklassens huvudfiende. Denna teori ledde i sin tur vidare till föreställningen att hela den svenska arbetarklassen var mutad av de imperialistiska extraprofiterna och att följaktligen all intressekamp ledde till att arbetarklassen blev ännu mer förborgerligad.

Rebellrörelsen 1968 skadade inte KFML nämnvärt. Fram till oktober 1970 utvecklades KFML snabbt, varvid själva vändningen representerades av hamn- och gruvarbetarstrejken årsskiftet 1969- 70. Dessförinnan hade självfallet DFFG fortsatt att tillväxa i snabb takt. Efter årsskiftet 1969-70 utvecklades Gnistans upplaga språngartat, vilket naturligtvis berodde på det allmänna uppsving, till vilket särskilt gruvarbetarstrejken gav upphov, liksom KFML:s insatser i själva stödarbetet bidrog. Gnistans valnummer trycktes i 40 000 exemplar. KFML nådde alltså sina framgångar nästan enbart på grundval av propagandistisk verksamhet (eftersom även DFFG:s verksamhet väsentligen var propagandistisk).

Men redan i samband med gruvarbetarstrejken uppstod motsättningar inom KFML, framför allt inom ledningen, som närdes av en del högerfel. Det utvecklades en «vänster»-opportunistisk linje, som anfördes av Frank Baude. Dessa motsättningar hemlighölls av ledningen, ja det till och med fattades ett formellt beslut i KFML:s FS att inte diskutera motsättningarna internt inom KFML fram till valet. Detta var allvarliga fel (notera att beslutet var enhälligt) bidrog till att KFML som organisation togs med överraskning då den öppna striden utbröt, som snart övergick till öppen splittring, liksom det inte hindrade Frank Baude & Co att fraktionera och förbereda sprängningen under sommaren 1970.

KFML(r) var en «vänster»-opportunistisk-trotskistisk strömning med ultra-proletära för- tecken. Den tog också fasta på snart sagt alla KFML:s brister, som systematiserades till en hel linje. Karaktäristiskt för denna «vänster»-opportunistiskt-trotskistiska linje var bland annat:den förnekade nödvändigheten att kämpa för dagskraven och ställde denna kamp i mot- sättning till kamp för socialismen.-den förkastade enhetsfronttaktiken och förnekade nödvändigheten av att enas så många som möjligt på en riktig grundval. Samarbetet skulle ske kring KFML(r).

-den förnekade nödvändigheten av att arbeta i de befintliga massorganisationerna, framför allt fackföreningarna, och utformade den anarko-syndikalistiska linjen «Leve de vilda strejkerna! Fram mot den socialistiska revolutionen!»

-den betraktade småbourgeoisin som en alltigenom reaktionär klass à la trotskismen och utsträckte småbourgeoisin till att även innefatta skikt som icke-mervärdesproducerande arbetare.

Samtidigt hade KFML(r) en i ord korrekt bestämning av huvudmotsättningen, nämligen den mellan proletariat och borgerskap, liksom en principiellt riktig syn på grundorganisationerna på arbetsplatserna. Dessutom tog också KFML(r) fasta på KFML:s svagheter, framför allt i fråga om det allmänna organisationsarbetet och genom att utveckla en tämligen slagkraftig propaganda.

Inom KFML uppstod snart en felaktig syn på hur KFML(r) skulle bekämpas. Det var fel att bedriva teoretisk-ideologisk kamp mot KFML(r), ty då »fäste man uppmärksamheten» på KFML(r). För övrigt skulle KFML(r) snart ramla ihop av sig självt. Detta stämde naturligtvis inte. KFML(r) kunde – utan ständig ideologisk-teoretisk korseld – expandera relativt snabbt fram till valet 1973, då expansionen bröts. Detta berodde snarast på att verkligheten förintade de våldsamma illusionerna om valresultatet inom KFML(r). Detta ledde till motsättningar inom KFML(r), vars utbredning ytterligare understöddes av SKP:s Sovjetkampanj och det faktum att SKP började ta upp den teoretiska kampen mot KFML(r).

3. Korrigeringsrörelsen och enad-vänsterlinjen

KFML:s förbundsstyrelse utlöste en korrigeringsrörelse från och med maj 1971 under parollen «KFML:s kamp måste på allvar förenas med massornas!». Denna korrigeringsrörelse var riktad mot sekterism och «vänster»-opportunistiska idéer. Men en tendens dolde en annan och allvarliga högerfel utvecklades i korrigeringsrörelsens slutskede. De yttrade sig på flera sätt, bland annat därigenom att parollen «KFML:s kamp måste förenas med massornas!» inte fick det nödvändiga tillägget och den praktiska inriktningen att arbetarklassen är både revolutionens ledande kraft och huvudkraft. All politisk verksamhet likställdes.

Det utvecklades en stark liberalism i synen på partimedlemskap och nyrekryteringen sågs endast i kvantitativ bemärkelse: det ställdes inte ens krav på aktivt arbete som villkor för partimedlemskap. Organisationsfrågorna försummades och en låt-gå-inställning bredde ut sig, som bland annat kom till uttryck i avsaknad av planmässig utbyggnad av partiet. Studierna försummades och propagandaarbetets roll underskattades. Det saknades överhuvudtaget säkerhetspolitik.

Under 1971 uppstod en ny »vänster»-opportunistisk organisation, som framhärdade i att propagandan skulle stå i centrum, nämligen MLF. Men kärnan i korrigeringsrörelsen, nämligen att KFML måste börja ta upp arbetet i de befintliga massorganisationerna, särskilt fackföreningarna, liksom att utveckla en konkret dagspolitik, var naturligtvis riktig. Detta var en helt nödvändig inriktning för att KFML politiskt skulle kunna förankra sig i arbetarklassen.

Denna sekteristiska grundinställning hos MLF ledde naturligtvis till att MLF:s kader nästan mangrant gick över till KFML(r). Men MLF hade också rätt i mycket av sin punktkritik och denna kritik av överslag delades av en stor del av KFML:s kader. Men när striden utbröt, ställdes frågorna som »allt eller ingenting», 100 procent svart eller vitt. Den övriga vänsteroppositionen förträngde sin egen punktkritik och slöt fullständigt upp kring förbundsstyrelsen. Detta underlättade sedan för Enad Vänster-linjen att slå igenom.

Men det viktigaste uttrycket för högeropportunismens utbredning i KFML/SKP var linjen gentemot VPK och den moderna revisionismen. Denna innebar att i praktiken behandla VPK som ett progressivt och anti-imperialistiskt parti som tillhörde vänstern. Denna linje fick sitt främsta uttryck under valrörelsen 1973, särskilt under Enad Vänsterkampanjen. Detta kombinerades med en försonlighet gentemot den sovjetiska socialimperialismen, som bland annat inte karaktäriserades som socialfascistisk. Den nya partihögern, under Bo Gustavsson/Sture Rings ledning, förhindrade också ett Sovjetkampanjen fullföljdes – tvärtom rann den ut i sanden. De drev också igenom reträtter inför den vietnamesiska utpressningen gentemot DFFG.

Kurskorrigeringen av linjen gentemot VPK inleddes med Bo. Gustavssons kommentar till VPK:s programförslag hösten 1972, som innehöll «väsentliga framsteg». Därefter var steget inte långt till att framhålla att VPK hade förbättrat sig i dagspolitiken och till att successivt tona ner kritiken.Idén om Enad Vänster var också ett resultat av en våldsam överskattning av den egna styrkan. Säkert föddes idén om Enad Vänster dagarna efter det stora 1 maj-mötet på Norra Bantorget 1972. Enad Vänster-kampanjen drevs igenom med kupptaktik: ett förslag till teknisk valsamverkan urartade snabbt till en paketlösning, i vilken skiljelinjerna gentemot VPK suddades ut. Det började uppstå tvivel om KFML/SKP:s existensberättigande. Denna Enad Vänster-linje sammanfattades i resolutionen «Ena alla kommunister i ett starkt kommunistiskt parti!», som antogs på SKP:s första kongress 1973, andra halvan. Denna resolution påskinade att ett samgående mellan de båda organisationerna var möjligt. Skiljelinjerna reducerades till frågan om «kommunistiska fackklubbar» och till frågan «om hur socialismen skulle se ut».
Men Enad Vänster-linjen hade fullständig hegemoni i SKP. På SKP:s första kongress röstade endast 3-4 delegater mot ett av de mest extrema uttrycken för kohandeln med VPK, nämligen det sista «kompromissförslaget» att ställa upp under VPK:s valbeteckning men med egna kandidater (undantagandes det första namnet). I partistyrelsen fanns en linje, som hävdade att det var riktigt att lägga sig för VPK i valet, eventuellt att rösta på VPK. Partistyrelse- majoriteten försökte förhindra att denna linje kom till medlemmarnas kännedom. Den läckte ändå ut – sipprande. I partistyrelsen kohandlades det för att åstadkomma en enig partistyrelse inför kongressen. PS-majoriteten accepterade ett självständigt valdeltagande på alla nivåer om minoriteten accepterade resolutionen «Ena alla kommunister i ett starkt kommunistiskt parti!».

Oppositionen mot högerlinjen började utvecklas 1973-74. Den tog som utgångspunkt frågan om att ställa upp självständigt i ett nyval eller inte. Sovjetkampanjen, som i sin tur var inspirerad av KKP, understödde också en skärpt hållning mot VPK. Men framför allt ledde Sovjetkampanjen till att SKP kom i ropet igen. Partistyrelsen delades i två läger: det ena lägret, som leddes av Bo Gustavsson/Sture Ring, började dra öronen åt sig på grund av motelden – det andra lägret såg Sovjetkampanjen som en inledning till en uppgörelse med högeropportunismen i SKP. Det högeropportunistiska inflytandet rullades upp steg för steg inom SKP inför andra kongressen. Uppgörelsen tog organisationsfrågorna som utgångspunkt för en generalattack. Detta berodde på att tillståndet i fråga om arbetsmoral och kampanda liksom det organisatoriska läget överhuvudtaget var som mest uppenbart bedrövligt. I första etappen av uppgörelsen med det högeropportunistiska inflytandet togs därför frågor som hårdare medlemskrav och införande av kandidatmedlemsskap planmässig utbyggnad av partiet och koncentration till industriproletariatet diskussion om organisationsfrågan för att i första etappen avskaffa trippelorganiseringen säkerhetsfrågan studiernas och propagandans roll.

Detta ledde till att den marxist-leninistiska linjen mycket snabbt flyttade fram sina positioner i den inre partikampen. Detta underlättades också av att programkommissionen under ledning av Bo Gustavsson presenterade ett uselt programförslag inför sommarlägren 1975. Det ledde omedelbart till slutsatsen att det skulle vara omöjligt att anta ett partiprogram på kongressen 1976.

Den första kraftmätningen mellan de båda linjerna ägde rum på valkonferensen oktober 1975, då den marxist-leninistiska linjen stöddes av drygt 80 procent av delegaterna. Eftersom partihögern förstod att den förestående kongressen, skulle förloras drev den linjen att den skulle uppskjutas. Men de förlorade i den allmänna medlemsomröstningen – 35 mot 65 procent (som också blev resultatet på kongressen). Den andra etappen i uppgörelsen med det högeropportunistiska inflytandet inleddes: linjen gentemot VPK och Enad Vänster-taktiken liksom försonligheten gentemot Sovjet attackerades. Därmed var grunden lagd för segern på SKP:s andra kongress över Bo Gustavsson/Sture Ring-falangen.

Motsättningarna ställdes genom att det utarbetades två olika förslag till verksamhetsberättelse, majoritets- respektive minoritetsförslaget. Den högeropportunistiska linjen hade majoritet i partistyrelsen med 12-9. På detta sätt ställdes klart de två olika linjerna emot varandra. SKP:s andra kongress blev alltså ett nederlag för Bo Gustavsson-/Sture Ring-falangen.

Segern var ett resultat av

1. att PS-minoritetens huvudlinje var marxistisk-leninistisk. Flertalet medlemmar hade aldrig fullständigt anammat högerlinjen okritiskt utan kampen skedde både utifrån medlemskadern och utifrån ledningen.

2. PS-majoriteten tog inte strid om den dagliga ledningen utan tillät PS-minoritetens företrädare att inneha denna. Dessutom tillät de en öppen åsiktskamp inom SKP, framför allt beroende på att det överskattade sin egen styrka och underskattade motståndarna. PS- majoriteten var i själva verket i färd med att degenerera, vilket yttrade sig i bristande kamplusta, ovilja att offra sig och bristande uthållighet.

Men det fanns stora brister i den uppgörelse som skedde på SKP:s andra kongress:

1. Den var ofullständig. Den inbegrep inte frågan om huvudmotsättningen i Sverige eller frågan om grundorganisationer på arbetsplatserna. Detta trots att korrekta ståndpunkter fanns företrädda både inom PS-minoriteten och bland medlemskadern. Skälet till att dessa frågor inte drevs i verklig mening, det vill säga i syfte att korrigera linjen, berodde i första hand på att PS-minoriteten var helt delad i dessa frågor. Förmodligen stod en majoritet av kongress- delegaterna för huvudmotsättningen proletariat och borgerskap. Däremot var läget sämre i fråga om grundorganisationer på arbetsplatserna, eftersom OU (organisationsutskottet) som företrädde den linjen, av «taktiska skäl» beslöt att inte säga hela sanningen.

2. PS-minoriteten upprättade fraktioner helt i onödan vid två tillfällen (som för övrigt inte omfattade hela PS-minoriteten), den ena gången i samband med valkonferensen och den andra i samband med kongressen. Den andra fraktionen, som omfattade 11-12 medlemmar, främst PS-ledamöter, hade störst praktisk – och negativ – betydelse. Det ledde naturligtvis till en tendens att hålla varandra om ryggen, annars skulle någon «skvallra». Detta betydde alltså att PS-minoriteten uppträdde som block.

3. Det fanns vidare en tendens överhuvudtaget att förtränga de sekundära motsättningarna inom PS-minoriteten. Denna etappteori i den inre partikampen är ytterst skadlig. De opportunistiska tendenser, som fanns inom PS-minoriteten, särskilt i den internationella frågan, skulle lätt ha besegrats. I den enda omröstning, som gällde motsättningar inom PS-minoriteten, fick den linje, som representerades av Christer Lundgren endast ett 20-tal röster.

Det viktigaste resultatet av detta var valet av den nya partistyrelsen. Felet var inte att det invaldes fem stycken företrädare för Bo Gustavsson-/Sture Ring-falangen. Felet bestod i första hand i att det valdes en dålig PS-majoritet. På grund av att det hade upprättats en kongressfraktion, att det överhuvudtaget fanns en tendens att uppträda i block, togs det över-huvudtaget inte upp att vissa PS-ledamöter hade uppträtt vacklande i kampen mot partihögern.

Detta ledde till att flera PS-ledamöter kom med «på köpet». Eftersom dessutom kongressfraktionen hade enats om ett förslag till sammansättning av den nya partistyrelsen, som den senare förankrade i valberedningen, innehöll den nya partistyrelsen en rad ledamöter, som antingen inte platsade, hade åkt snålskjuts etcetera. Det fanns flera av de som valdes, som inte hade nominerats till PS av sin grundorganisation, som inte hade valts till kongressombud eller som inte hade majoritet i sin egen avdelning. Naturligtvis motsvarade valet av partistyrelse i stor utsträckning läget bland kongressdelegaterna, men PS-minoriteten kunde i stor sett få igenom hela sin linje vid valet av ny partistyrelse just på grund av att den uppträdde enhetligt.

Därför var segern på SKP:s andra kongress skenbar: den inskränkte sig till den allmänna ideologiska och politiska linjen. De, som sattes till att förvalta densamma, partistyrelsen, innehöll en majoritet ledamöter, som skulle förvandlas till rena rama förrädarna gentemot andra kongrenssens, linje.

Likvideringen av Sveriges Kommunistiska Parti

Kampen och uppgörelsen med den högeropportunistiska linje, vars ledande företrädare var Bo Gustavsson/Sture Ring, hade medfört ett uppsving för SKP redan före andra kongressen: massarbetet med klarare inriktning på arbetarklassen hade skjutit fart, nyrekryteringen till partiet hade förstärkts, en framgångsrik prenumerationsvärvningskampanj för Gnistan liksom en framgångsrik miljoninsamling genomfördes. Det togs många bra praktiska initiativ under denna period, som exempelvis kampen mot MBL:s antagande i riksdagen.

Fram till våren-sommaren 1977 befann sig den marxist-leninistiska linjen fortfarande i majoritet i partistyrelsen och SKP höll också i huvudsak sina ställningar i det praktiska massarbetet. Men under hösten 1977 började den nya högeropportunistiska linjen att vinna allt större terräng inom partistyrelsen. Men yttre faktorer understödde också framväxten av en ny högeropportunistisk linje.

1. Krisen i den internationella marxist-leninistiska rörelsen

Själva utbrottet av denna kris måste dateras till november 1976. Då höll AAP sin sjunde kongress. I rapporten till denna kongress gick AAP:s ledning för första gången till offentligt angrepp mot Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Mao Zedong, särskilt ifråga om synen på det internationella läget. Därmed rämnade den förmenta enigheten i den internationella marxist-leninistiska rörelsen över en natt och många partier, organisationer och enskilda var plötsligt en illusion fattigare.

AAP:s kritik mot Mao Zedongs, teori om de tre världarna dolde en «vänster»-revisionistisk och prosovjetisk politik. Detta har till exempel yttrat sig i avståndstaganden från den eritreanska befrielserörelsen och i det öppna stödet till Vietnams ockupation av Demokratiska Kampuchea

Med vad hände i Kina? Strax efter Mao Zedongs död skedde en uppgörelse med «de fyras gäng», som fängslades och anklagades för försök till statskupp. Det står klart att dessa företrädde en ultra-vänster-linje; inte minst i kulturfrågorna. Men samtidigt dolde en tendens en annan. Redan hösten 1977 var det uppenbart att KKP:s ledning höll på att förändra viktiga principiella ställningstaganden, som till exempel frågan om Jugoslavien. Det dröjde inte länge förrän Tito förklarades vara en stor marxist-leninist och Jugoslavien ett socialistiskt land.

Dessa motsättningar mellan AAP och KKP utövade naturligtvis ett inflytande på, motsättningarna i SKP. Redan före andra kongressen fanns det en underordnad tendens, som i praktiken förespråkade en annan huvudmotsättning, nämligen att Sovjet var huvudfienden i världsmåttstock och att de marxist-leninistiska partierna och proletariatet i de imperialistiska länderna i Västeuropa inte i första hand skulle bekämpa det egna monopolborgerskapet.

Denna strömning i SKP såg naturligtvis sin chans att utnyttja de aktuella motsättningarna: Det gällde inte bara att fördöma AAP:s linje i de internationella frågorna utan också att sluta upp bakom KKP:s ståndpunkter till 100 procent. Utifrån detta skulle varje försök till självständigt ställningstagande stämplas som vacklan eller uttryck för en pro-albansk linje.

2. Andra gynnsamma betingelser för utvecklandet av en ny högeropportunistisk linje

Marxist-leninisterna förbisåg också helt konsekvenserna, åtminstone i inledningsstadiet av motsättningarna i SKP, av läget i klasskampen i Sverige.

Skogsarbetarstrejken 1974-75 var unik. Fram till Bil- och Traktorstrejken i juni 1978 inträffade ingen stor eller viktig strejk. Det inträffade en ebb i klasskampen, som i verkligheten håller i sig fortfarande, som dels berodde på att Sverige gick in i en lågkonjunktur och dels att SAP förlorade regeringsmakten. Det senare ledde till att SAP i oppositionsställning kunde skylla krisen på de öppet borgerliga partierna och framställa regeringsfrågan som den helt överskuggande frågan. Ebben i klasskampen kunde naturligtvis inte undgå att utöva inflytande på SKP:s kader, eftersom det politiska arbetet på arbetsplatserna blev svårare.

Det internationella läget spelade naturligtvis också in. Insikten om att de båda supermakternas rivalitet med nödvändighet måste leda till ett nytt världskrig, kan lika gärna utmynna i «ett svart perspektiv», i en illa dold pessimism, som rättfärdigas i teoretiska termer. Särskilt intellektuella, som tillhör eller har anknytning till småborgerliga mellanskikt och som dessutom karaktäriseras av lättrörlighet, påverkas ofelbart av skiftningar i klasskampsläget. Kärnan i varje slags avvikelse från marxismen-leninismen beror på bristande tillit till den egna politiken, bristande tillit till arbetarklassen och till revolutionens möjligheter.

Den ideologiska-teoretiska nivån i SKP var i själva verket också låg. Den marxist-leninistiska oppositionen överskattade läget, vilket praktiken också skulle visa. Det går inte att tala allmänt om att «medlemmarna i grund och botten önskar marxism-leninismen», «att de i grund och botten är bra». Detta är ingen konkret analys utan endast besvärjelser. Detta kan bara komma till uttryck i praktisk handling, i politiska ställningstaganden, i förhållande till den aktuella linjekampen.

Det fanns fortfarande en utbredd auktoritetstro inom partiet. Denna underblåstes av partistyrelsens linje, där man eftersträvade att PS alltid skulle uppträda enigt inför medlemmarna och att partistyrelsen själv skulle fatta beslut om när dess motsättningar skulle föras ut till medlemmarna. När PS införde censur i internorganet i början av 1978 kunde medlemmarna inte få tillräcklig kännedom och möjlighet att ta ställning till motsättningarna i partiet. Dessutom hade det utvecklats en strömning i organisationsfrågor som hävdade att partiet var underordnat PS i allt. Det fanns också underlag för en småborgerlig anti-intellektualism som innebar att många medlemmar ryggade tillbaka inför de nya motsättningar som höll på att utvecklas.

Dessutom måste man komma ihåg att det fanns många, både inom ledningen och bland medlemskadern, som hade stött andra kongressens linje enbart av karriäristiska skäl eller för att de ville hamna på rätt sida, på samma sida som vinnaren. Den avgörande punkten var dock partistyrelsen, som bestod av ett flertal ledamöter, som antingen enbart stött andra kongressens linje av taktiska skäl eller personer som representerade en osjälvständig utfyllnad.

3. Förspelet till likvidatorernas maktövertagande

Men situationen i SKP efter andra kongressen komplicerades snabbt. Den pro-revisionistiska falangen, som leddes av Bo Gustavsson/Sture Ring, hade stötts av ca 38 procent av delegaterna. Deras stöd bland medlemmarna minskade dock successivt, vilket bland annat berodde på att PS-majoriteten tillämpade öppen åsiktskamp, publicerade PS-minoritetens alla reservationer och anordnade en debatturné mellan ledande företrädare för båda linjerna.

Strax efter valet 1978 började emellertid Stefan Lindgren utveckla sin högeropportunistiska linje. Denna kom till offentligt uttryck i form av en artikel i Gnistan, «Har socialdemokratin spelat ut sin roll?” Dessutom komplicerades situationen ytterligare av motsättningarna mellan AAP och KKP från och med november 1976.
Situationen inför partistyrelsens möte februari 1977 var följande: Den gamla partihögern hade genom diskussion trängts tillbaka, så att den förmodligen inte stöddes av fler än 15-20 procent av partiets medlemmar. Samtidigt existerade det villrådighet om hur motsättningarna mellan AAP och KKP skulle tacklas. Å ena sidan fanns det ingen, som stödde AAP:s internationella linje – det fanns också å andra sidan en linje att SKP skulle ta ställning självständigt. Den resolution som togs i den internationella frågan, var dock ett nederlag för Stefan Lindgren-falangen. Den öppnade dessutom möjligheter att vinna över ytterligare medlemmar, som stödde Bo Gustavsson/Sture Ringa linje, eftersom dessa hela tiden tog fasta på de överslag, som Stefan Lindgren med flera gjort i den internationella frågan.

I mars 1977 utträdde Sture Ring med sina närmaste följeslagare ur SKP och gick till offentligt angrepp mot SKP. Det stora flertalet medlemmar och avdelningar i SKP tog avstånd från detta splittringsförsök, medan de övriga ledande företrädarna för den gamla högerfalangen antingen uttalade sin förståelse för Sture Rings splittringsförsök, trots att de i ord fördömde den, eller i grund och botten sympatiserade med det. Sture Rings utbrytning, som skedde på eget bevåg, var samtidigt ett uttryck för splittring inom den gamla partihögern. Den ena strömningen, som Sture Ring representerade, ville orientera sig mot VPK, den andra strömningen, vars ledande företrädare senare blev Bo Gustavsson, Sven Bergenstråhle etc. ville orientera sig mot SAP, och den tredje strömningen, som stannade kvar i SKP, ville vänta på «bättre tider».

VU tog initiativ till en partiförklaring, som senare sanktionerades av PS, varvid alla avdelningar och medlemmar uppmanades att fördöma Sture Rings splittringsförsök och försvara den demokratiska centralismen och partiets enhet. Huvudsidan med partiförklaringen var att den var otaktisk, att den drev över folk till gamla partihögern, försvårade politisk sakdiskussion och understödde framväxten av den blinda auktoritetstro som sedermera gjorde sig gällande understriden med de nya högerlikvidatorerna 1977-80.

Stefan Lindgren inledde sitt fraktionsarbete redan kring årsskiftet 1976-77. Han började informera och försöka bygga upp ett nät av allierade inom Gnistan-redaktionen, Oktoberförlaget, andra partienheter och diverse utskott. Dessutom koordinerade han sina angrepp mot SKP:s andra kongress linje med Jan Myrdal, som kunde använda FIB/Kulturfront som en plattform för sina attacker. Det började dyka upp samtidiga artiklar i Gnistan och FIB/Kulturfront i till exempel narkotikafrågan, terroristaffären etc. som uttryckte en och samma förtröstan på den borgerliga staten. Samtidigt representerade en nationell konferens om Gnistan ett nederlag för Stefan Lindgren.

Stefan Lindgrens strategi var att konsolidera en fraktion på toppnivå. Denna utökades under en Kina-resa med PA, VL och CL. Efter Kina-resan startades en kampanj för att misstänkliggöra dem som ville att SKP skulle ta ställning självständigt i motsättningarna mellan KKP och AAP, som vacklande eller pro-albaner. Ställningstagande för teorin om de tre världarna framställdes som den allt överskuggande frågan. Denna taktik underlättades av att de ledande företrädarna för partivänstern inte i tid dragit en skarp demarkationslinje gentemot AAP:s linje. Inte desto mindre var det ledande företrädare för partivänstern, som först gjorde korrekta och självständiga vederläggningar av AAP:s linje. Den första vederläggningen låg till grund för maj-resolutionen 1977 och svaret till «Revolutionens teori och praktik» skrevs av Greger Bogården i huvudsak.

Redan i september 1977 attackerades den inre demokratin genom att ständiga utskottet förhindrade ett inlägg av Greger Bogården att komma ut till partistyrelsen. Den nya partihögerns taktik började klarna. De planerade att ta makten i partiet genom att först ta makten i partistyrelsen för att kunna inskränka partidemokratin. Genom att skaffa sig monopol på att föra ut sin linje och samtidigt förhindra oppositionen att komma till tals, skulle det vara möjligt att trumfa igenom sin likvidatoriska linje. För att kunna ta makten i partistyrelsen var det nödvändigt att manövrera bort vänstern i partistyrelsen, i första hand Greger Bogården, som under olika förevändningar först förmåddes att lämna sin anställning – därefter skulle han och andra bort från VU.

Under hösten 1977 hade Stefan Lindgren-fraktionen förskaffat sig majoritet i partistyrelsen och kunde gå till attack på PS-mötet januari 1978. Det väsentligaste resultaten på detta PS- möte bestod i att:

1. de vann majoritet för sin politiska linje, vilket formellt bekräftades i form av antagandet av handlingsplanen för 1978.

2. de vann majoritet i VU, avsatte Greger Bogården och adjungeringarna av Anders Berg/Ronny Shueler upphörde.

De nya likvidatorerna hade lärt av den gamla partihögerns misstag. De förstod att det var helt nödvändigt att upprätta en byråkratisk centralism, attackera principen om öppen åsiktskamp och full demokrati, för att skaffa sig själva ett organisatoriskt överläge. Utifrån detta läge skulle det kunna vara möjligt att vinna hegemoni i SKP.

4. Klassamarbetspolitik – kärnan i de nya likvidatorernas politik

Kärnan i den nya likvidatoriska linjen var klassamarbetspolitiken. Denna var dels ett resultat av försonlighet i praxis gentemot det reformistiska inflytandet, d.v.s en ideologisk utvecklingsprocess inom både SKP:s medlemskader och större delen av partistyrelsen, och dels ett resultat av felaktiga teorier och en felaktig linje.

De nya likvidatorerna behandlade teorin om tre världar som ett helt partiprogram, som togs som förevändning att rikta huvudslaget mot Sovjet – inte mot det egna monopolborgerskapet. I praktiken ersatte de huvudmotsättningen proletariat-borgerskap med huvudmotsättningen mellan Sovjet och den svenska nationen. Eftersom denna huvudmotsättning inte överensstämmer med de objektiva förhållandena kan resultatet bara bli utvecklandet av en klassam- arbetspolitik. De nya likvidatorerna gick – av taktiska skäl – aldrig så långt att de formellt slog fast denna nya huvudmotsättning, inte ens på SKP:s tredje kongress. De «nöjde» sig med att slå fast att kampen för freden var huvudfrågan, viktigare än de inhemska klasskampsfrågorna.

Resultatet av denna linje i praktisk handling lät heller inte vänta på sig. Den sammanfattades långt senare av en skribent i den högersocialdemokratiska tidningen Arbetet:

«I det tysta har SKP:s politik förändrats mycket starkt under den dramatiska avtalsrörelsen:

För första gången stöddes LO:s krav redan från start.

•   I stort sett alla konfliktåtgärder från LO fick stöd av SKP, och elden riktades mot arbetsgivarna.

•   För första gången ställde SKP villkorslöst upp i SAP-LO:s första majtåg för att ‘storkonflikten krävde enhet’.

•   För första gången godkändes ett LO-avtal, och SKP kallade det till och med bra.» (7/6 – 80)

Denna utveckling hän mot en liten vänlig pådrivare till SAP iscensattes redan under Bil & Traktorarbetarnas strejk 1978. De nya likvidatorerna såg stödet till den socialdemokratiska riksdagsmotionen, som krävde avskaffandet av de obegränsade strejkböterna, som den absoluta huvudfrågan. Följaktligen utnyttjade de Bil & Traktorarbetarna som plog, vilket inte överensstämde med deras intressen. Resultatet blev ett dubbelt misslyckande: Bil & Traktorarbetarna förlorade sin strejk och stödet till riksdagsmotionen misslyckades likaså.

Den tidigare framgångsrika hyresstoppslinjen ersattes med linjen att koncentrera krafterna på att driva på förbundsledningen i HGF utan att samtidigt utveckla en självständig rörelse. underifrån bland hyresgästerna. Detta ledde till att SKP:s inflytande i hyresgäströrelsen mycket snabbt föll ihop.

Så sent som på valkonferensen i februari 1979 gick PS-majoriteten emot parollen «Nej till kärnkraft». Men efter Harrisburg-olyckan gjorde SKP:s partistyrelse samma kovändning som SAP-ledningen. Men SKP:s stöd till linje 3 var mycket vacklande och vann inget förtroende.

I början av 1980 stödde SKP den socialdemokratiska s.k. fredsappellen, som förklarades vara lika viktig som kärnkraftsfrågan i valrörelsen. När storkonflikten utbröt togs denna genast som förevändning, till att förbehållslöst sluta upp i SAP-LO-ledningens 1-majtåg. Denna linje har sedan permanentats och ofelbart lett till beslutet att stödja SAP i 1982 års val.

SKP har utvecklats till en liten vänlig pådrivare till SAP. Denna utveckling har tett till en extrem sekttillvaro som – utöver den marxist-leninistiska oppositionens brytning efter kongressen 1980, som innebar att ca 10-15 procent av kadern lämnade SKP – lett till strömhopp ur organisationen och till passivisering. Kampmoralen är ett sken. SKP håller på att sönderfalla som organisation, och dess inflytande har drastiskt reducerats.

Redan på kongressen ställdes partiets fortsatta existens «som en öppen fråga». I praktiken fyller inte SKP någon funktion vid sidan av SAP, vilket, allt flera medlemmar redan insett.

5. Den marxist-leninistiska oppositionens kamp

Likvidatorerna i SKP:s ledning bekämpade den marxist-leninistiska oppositionen i första hand med organisatoriska medel – och inte med sakargument. Deras första steg utgjordes av «Partiarbete», som bröt mot alla tidigare redigeringsprinciper. Den grundläggande linjen var att deras egen linje skulle ha förkrossande övervikt i «Partiarbete» och att enstaka inlägg från oppositionen enbart publicerades för syns skull och helt godtyckligt.

De angrep reservationsrätten både i teori och praxis, förhindrade PS-minoriteten att närvara på konferenser och publicerade heller inte krav på nationell konferens. De förhalade publiceringen av krav på extrakongress med fem månader.

Syftet med denna linje var inte bara att skaffa sig ett organisatoriskt överläge utan också att ge intryck av att oppositionen blev allt mera isolerad: Dessutom var syftet att skrämma den vacklande mellangruppen och skapa en panisk skräckstämning. Detta lyckades bara alltför väl.

Den marxist-leninistiska oppositionen i SKP gjorde flera allvarliga fel. Flera felaktiga bedömningar, som t.ex bristande förståelse för det yttre klasskampsläget, rådvillhet i samband med motsättningarna mellan KKP och AAP, liksom att den ideologiska-teoretiska nivån bland kadern överskattades, har redan tagits upp i det föregående. Vidare hade, oppositionen dålig kännedom om läget ute i de olika avdelningarna. Detta ledde till att man missbedömde möjligheterna att vinna potentiella vänsteranhängare och placerade in folk i fack som «vänstercentrister» etc. Å andra sidan hade många medlemmar dålig kännedom om de verkliga skeendena i partitoppen och kom att uppfatta oppositionen som en samling fraktionister. Men det viktigaste felet bestod i att den marxist-leninistiska oppositionen inte «satte hårt mot hårt» redan från första början.

Så fort det stod klart att VU avsåg att strypa den inre partidebatten genom införandet av «Partiarbete» och sätta munkorg på den marxist-leninistiska oppositionen i PS, skulle den ha ställt ultimatum till PS-majoriteten. Den skulle ha sagt: Om ni fullföljer era planer på att strypa den inre partidebatten (ledaren «Till frågan om partiets enhet», som senare publicerades i «Partiarbete» nr 1 78, fanns tillgänglig i utkast hos PS-minoriteten), så kommer vi att försvara andra kongressens linje i praktisk handling, gå ut med ett upprop till medlemmarna och själva återupprätta den öppna åsiktskampen.

Ett sådant ultimatum och hot skulle ha ställts mot suspenderingen av Greger Bogården. Genom att PS-minoriteten inte genast uppträdde som kollektiv och var beredd att öppet och direkt frondera, överlät den initiativet till likvidatorerna, försatte sig själv i underläge och förde kampen på likvidatorernas villkor.

För att uttrycka det drastiskt: den marxist-leninistiska oppositionen tog initiativ till återupprättandet av Informationsbulletinen och uppropet «Till kamp för Sveriges Kommunistiska Parti» ett år för sent. I teorin var flera kamrater redan under våren 1978 inne på linjen att ställa partihögern åt sidan i den händelse de upprättade byråkratisk centralism och åsiktscensur.

Men oppositionen, som först bestod av Greger Bogården Anders Berge och Ronny Schueler, ömsade skinn till Greger Bogården/Kurt Österlund /Göran Nilsson, och var alltså själv inte konsoliderad på något sätt.

I kritiken av högerfelen i organisationsfrågor och säkerhetspolitiken utvecklades vissa vänsteröverslag, med en säkerhetspolitik som var anpassad för ett ockuperat Sverige, med sträng illegalitet och en hemlig organisationsmodell. Detta kom bl.a till uttryck genom linjen att minoriteten i PS inte skulle få föra ut motsättningarna i partiet av säkerhetsskäl för att klassfienden inte skulle få kännedom därom. När PS införde censur tvingades PS-minoriteten att sända ut sitt material vid sidan om de «officiella» kanalerna inom partiet.

Minoriteten insåg inte dessa vänsterfel i säkerhetspolitiken och kunde därför inte kraftfullt bemöta likvidatorerna på denna punkt. Tvärtom tillämpade oppositionen till en början en delvis liknande säkerhetspolitik för att dölja sin egen organisering. Detta bidrog till att skapa vacklan bland många medlemmar.

Den enda chansen att besegra likvidatorerna bestod i att bedriva en öppen och principiell kamp från första början, sätta hårt mot hårt och samla största möjliga stöd kring ett upprop och kring ett återupprättande av Informationsbulletinen. Detta skedde i Ceylons Kommunistiska Parti 1964, då marxist-leninisterna omedelbart svarade med ett offentligt upprop till försvar för partiet, då en revisionistisk majoritet beslöt att skjuta på den beslutade kongressen och dessutom hindra oppositionen att komma till tals. Det troligaste är dock att den marxist-leninistiska oppositionen likafullt inte hade segrat. Men den hade säkert vunnit lika stort stöd för uppropet och Informationsbulletinen som ett år senare, och framför allt vunnit tid.

Då hade också den marxist-leninistiska oppositionen verkligen gått i spetsen och ingjutit mod hos alla de kamrater som stödde andra kongressens linje. Den valda taktiken fick i stället motsatt effekt. Den understödde vacklan och tvehågsenhet, och det uppstod en «vänster»-centristisk strömning, dvs. partivänstern splittrades. Den gav upphov till frågan: Befinner jag mig verkligen på den vinnande sidan? De såg det formalorganisatoriskt: medlemskapet i den existerande organisationen var allt. De insåg inte att det kommunistiska partiet enbart existerar för arbetarklassens skull och att det följaktligen inte är ett självändamål. De saknade politiskt perspektiv och blev «rädda om sina egna skinn».

Samtliga andra fel var underordnade detta grundläggande fel. Om inte detta grundläggande fel hade gjorts så hade heller inte en rad sekundära fel gjorts. Den marxist-leninistiska oppositionen försattes delvis i en nödsituation. Det avgörande hade varit att kampen från första början getts en korrekt huvudinriktning, om den marxist-leninistiska oppositionen med en gång fronderat.

Den första splittringen i taktiken inom partivänstern uppstod inför distriktsordförandekonferensen i september 1978, då Berge/Schueler förespråkade att PS-minoriteten skulle finna sig i förbudet att närvara på konferensen. Greger Bogården gav efter för enighetens skull. Den ende som stod på sig och handlade rätt var Kurt Österlund. I och med att Schueler/Berge röstade för suspension av Greger Bogården var splittringen av partivänstern definitiv och oåterkallelig. Därmed borde det också ha stått klart att den likvidatoriska linjen skulle segra på SKP:s tredje kongress. Om inte annat visade valkonferensen konsekvenserna av partivänsterns splittring och att likvidatorerna hade skaffat sig majoritet. Ytterligare en bekräftelse kom på distriktsårsmötet i Stockholm i juni 1979, då partivänstern endast stöddes av högst 20 procent av delegaterna.

Den marxist-leninistiska oppositionen gjorde allting för sent: t.ex bildades inte den nationella samordningen förrän våren 1979.

(Visited 464 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

4 thoughts on “Den marxist-lenistiska rörelsens uppgång och fall i Sverige på 1970-talet

  1. LARZ GUSTAFSSON

    Någonting jag aldrig fått riktigt klart för mig är hur AAP ställde sig till De Fyras Gäng.
    Vad vet man om detta?

    Reply
    • Redaktionen

      Hoxa sågade ju kulturrevolutionen så han kunde väl inte gärna ha något till övers för de som var drivande i den.

      Reply
  2. mlr

    Verkligen en intressant text! Innehåller mycket som vi borde diskutera, analysera, ta lärdom av. Vi inom olika socialistiska rörelser duktiga på att tala om hur vi ska lära av våra erfarenheter, men mindre duktiga på att verkligen göra det.
    Tänk på alla smågrupper som funnits men vars framgångar/misslyckanden aldrig utvärderats.

    Jag undrar också var ni fått tag på denna text? Ni anger källa, men är den publicerad eller har ni den på annat sätt?

    Gillar att ni lägger ut dessa källor!

    Reply
    • Redaktionen Post author

      Inre partikamp är verkligen ett viktigt ämne. Eftersom det alltid finns en vänster och en höger i alla partier som en reflektion av klassmotsättningarna i samhället så måste man planera för kampen och diskutera principer för den. Gör man inte det så lär höger ta över förr eller senare. Hur vi fick tag i texten skall vi berätta när vi ses någon gång.

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.