Behöver ett revolutionärt parti en säkerhetspolitik?

I boken “Maoisterna” (Augustsson/Hansén – Ordfronts förlag), som bygger på intervjuer med cirka 15 f.d. SKP:are, heter det att “numera menar de flesta att resultatet /av säkerhetspolitiken/ blev det rakt motsatta, att säkerhetspolitiken gav rörelsen irreparabla skador”.

Den första frågan som man måste ställa sig, är om den borgerliga staten via sin säkerhetspolis övervakade den marxist-leninistiska rörelsen fr.o.m. sextiotalet eller inte, och om det var rätt av den senare att försöka försvåra övervakningen. Tack vare Lund-kommissionens arbete och rapport 1996 till stortinget känner vi idag till den norska säkerhetspolisens (uppdelad på tre grenar) övervakning av den norska vänstern. Från slutet av 60-talet till 1981 upprättades 20.000 akter på norrmän, huvudsakligen personer med anknytning till den norska marxist-leninistiska rörelsen, dvs. AKP(m-l), SKP:s norska motsvarighet. Utgångspunkten för övervakningen var att AKP(m-l) var “uttalat revolutionärt”, eftersom det hade slagit fast den väpnade revolutionen i sitt partiprogram.

Den norska säkerhetspolisen registrerade alla som hade någon som helst beröring med AKP(m-l). Den registrerade inte bara medlemmarna i AKP(m-l), ungdomsförbundet (Rød Ungdom) och studentförbundet, utan även medlemmarna i de organisationer i vilka AKP(m-l) antogs ha ett stort inflytande, som till exempel Kvinnefronten, SOLKOM (Solidaritetskommittén med Vietnams folk) och så vidare. De som prenumererade på “Klassekampen”, AKP(m-l):s dagstidning, eller medarbetade i den, besökte AKP(m-l):s sommarläger eller stod uppsatta på Rød Valgallians, registrerades. De som beställde en bok från en Oktoberbokhandel, skjutsade någon i bil till ett sommarläger eller bara var gift med en AKP(m-l):are, registrerades. Till och med barn registrerades. 1973 upprättades en akt på en 11-åring som “trolig deltagare” på ett sommarläger. Barn som reste med sina föräldrar till Albanien registrerades också. Enligt rapporten räckte det med “lösa sympatier för m-l rörelsen” för att bli registrerad.

Den norska säkerhetspolisen telefonavlyssnade AKP(m-l):s partilokaler och Oktoberbokhandlar runtom i Norge. Det framgår inte av rapporten om säkerhetspolisen också bedrev rumsavlyssning eller infiltration av AKP(m-l), men detta är mycket troligt. Dessutom bedrev man spaning mot AKP(m-l), till exempel mot sommarläger, gatuförsäljning av tidningar och demonstrationer.

AKP(m-l) tillämpade i sin tur en strikt säkerhetspolitik tidigare än SKP. Faktum var att när SKP införde sin säkerhetspolitik, konsulterade vi de norska kamraterna. I vad mån AKP(m-l):s säkerhetspolitik var framgångsrik är svårt att bedöma enbart utifrån Lund-kommissionens rapport. Men i varje fall framgår det att säkerhetspolisen felbedömde AKP(m-l):s medlemsantal i början av 70-talet, vilket innebar att medlemmarna försvann bland mängden sympatisörer. Den norska säkerhetspolisen tycktes inte kunna kartlägga den hemliga delen av AKP(m-l):s partiledning. Den kände heller inte till den exakta tidpunkten för AKP(m-l):s kongress 1976 förrän det offentliggjordes i efterhand.

Det finns ingen som helst anledning att anta att den svenska säkerhetspolisen bedrev en mindre omfattande övervakning av den marxist-leninistiska rörelsen än sina norska kollegor. Under IB-affären avslöjades att en provokatör, Gunnar Ekberg, hade arbetat inom KFML och Palestinakommittén, och 1975 avslöjades att SÄPO bedrev telefonavlyssning av SKP:s partiexpeditionen, Sköld Peter Matthis och Gunnar Bylin.

Tack vare Torsten Leander-fallet vet vi idag också att SÄPO registrerade marxist-leninister på samma betingelser som den norska säkerhetspolisen. Torsten Leander avskedades 1979 från sitt arbete som snickare vid marinmuseet i Karlskrona på grund av att han var en säkerhetsrisk. Själv avskedades jag samma år som städare vid Philips i Järfälla av samma skäl, men drev aldrig saken vidare. Det gjorde däremot Torsten Leander, ända upp till Europadomstolen, som prövade om det var rimligt att Leander avskedats ohörd och på okända grunder. Han förlorade med röstetalet fyra mot tre. Däremot har Leanders akt hos SÄPO öppnats helt nyligen (enligt en ny lag från 1996). Det framgår av akten att han registrerats enbart på grund av sin anknytning till den marxist-leninistiska rörelsen. Det som tas upp är hans medlemskap i Clarté, hans beställning av 8000 flygblad till Karlskrona under 1970 års valrörelse, hans medlemsansökan till KFML och det faktum att hans bil stod parkerad utanför de lokaler i Norrköping, i vilka FiB/Kulturfront höll årsstämma 1976.

Vi vet inte exakt hur många svenskar, som har registrerats på grundval av sin anknytning till den marxist-leninistiska rörelsen. Däremot vet vi att 410.000 tjänster och uppdrag var skyddsklassade 1989 och att antalet personkontroller som genomfördes under 18 månader 1995-1996, var nästan 160.000. Så sent som 1990 tvangs Ingemar Bernersson (f.d. Eriksson) att avgå från bolagsstyrelsen i Alfredeen-Rako på grund av sitt förflutna som SKP-ombudsman (1975-1980), trots att han också lämnade SKP 1980.

Varför bevakning?

Varför bevakade säkerhetspolisen den marxist-leninistiska rörelsen i Sverige? Den kartlade den naturligtvis för att kunna slå till mot den i ett krisläge. Under andra världskriget internerades ett stort antal kommunister i arbetsläger i Sverige (och Finland) liksom en del socialdemokrater och syndikalister som var motståndare till ett reguljärt svenskt stöd till Finland i kriget mot Sovjetunionen. Vad hade hänt med dessa om Nazityskland hade angripit och lyckats ockupera Sverige? De hade löpt stor risk att överlämnas till tyskarna. I andra länder som tyskarna ockuperade under andra världskriget kunde Gestapo i flera fall överta den nationella säkerhetspolisens register över kommunister, ja, i vissa fall överlämnades registren frivilligt till dem. Det är betecknande att den svenska sektionen av den internationellt verksamma Wollweber-ligan, som bedrev sabotage mot nazityska transporter, greps av den svenska säkerhetspolisen innan den hade utfört ett endaste sabotage i Sverige.

Indonesien och Iran

Det finns också många internationella exempel på hur vänsterrörelser snabbt har krossats av en reaktionär stat. Det gäller till exempel Indonesien, där ett mycket stort men legalistiskt kommunistparti krossades nästan “över en natt” 1964, eller i Iran efter Khomeinis maktövertagande 1979-1980, då stora delar av den iranska vänstern snabbt slogs ut.

Poängen är alltså att den borgerliga staten och dess säkerhetspolis alltid bedriver övervakning av revolutionärer och att en revolutionär rörelse, om den vill undvika att krossas i ett krisläge, måste skydda sig.

Det andra skälet till att SKP införde en säkerhetspolitik runt 1976 var partiets bedömning av världsläget, nämligen att rivaliteten mellan de båda supermakterna innebar att krigsfaran ökade, att det fanns en risk för ett tredje världskrig. Denna analys var i princip korrekt fram till Gorbatjovs makttillträde, även om samma analys senare underskattade betydelsen av att Sovjet körde fast i Afghanistan efter ockupationen 1980.

Det var alltså korrekt av SKP att införa en säkerhetspolitik, och i praktiken hade SKP inte haft någon säkerhetspolitik alls tidigare. Det betydde till exempel att SKP började använda täcknamn, distribuera internmaterial manuellt, använda säkrade möteslokaler liksom att använda telefonen på ett mer restriktivt sätt.

Samtidigt begicks det vissa fel, som framför allt berodde på att säkerhetspolitiken inte var tillräckligt genomdiskuterad då den genomfördes.

En förövning

Det klargjordes inte att säkerhetspolitiken bara var en förövning inför en eventuell illegalitet – SKP befann sig inte redan i illegalitet, då det till exempel är berättigat att klippa av tvärkontakterna i ett parti, eftersom SKP inte var förbjudet, och inte heller var krigsfaran akut, dvs. ett tredje världskriget stod inte omedelbart för dörren. Den högerlikvidatoriska falangen, som tog makten i partiet 1980, slog däremot fast att “kampen för freden var huvudfrågan”, en allvarlig felbedömning av världsläget, eftersom det innebar att de inhemska klassmotsättningarna var underordnade. Det ledde också till att samma falang började driva en försonlig politik gentemot socialdemokratin, en vänsterreformistisk politik.

Dessutom användes säkerhetspolitiken av den högerlikvidatoriska falangen för att legitimera införandet av byråkratisk centralism, dvs. den inre partidebatten ströps eller censurerades. När jag suspenderades, och senare uteslöts ur SKP 1979, berodde det på att jag hade pratat politik med en medlem utanför partistyrelsen, vilket var ett brott mot säkerhetspolitiken. När jag senare avslöjade att två partistyrelseledamöter hade haft brevkontakt med en icke-medlem och diskuterat läget i SKP, hände givetvis ingenting. Strypandet av den inre partidebatten inspirerades också av Deng Xaio-pings linje för den inre partikampen, nämligen “Sök sanningen ur fakta!”, vars kärna var att en linje inte skulle debatteras medan den prövades (och en linje kan ju prövas länge). Konsekvensen av den byråkratiska centralismen var naturligtvis att den högerlikvidatoriska falangen obehindrat kunde genomföra sin politiska linje i praxis, eftersom den marxist-leninistiska linjens företrädare antingen utrensades före kongressen 1980 eller lämnade SKP strax efter kongressen.

I boken “Maoisterna” kritiserar flera av de intervjuade införandet av täcknamn och gör en stor affär av att vissa medlemmar eller journalister, som hade tipsats av f.d. medlemmar, kunde avslöja identiteten bakom vissa pseudonymer. Detta visar att de intervjuade inte förstår varför täcknamn användes och förmodligen förstod de inte heller det då täcknamnen infördes. Täcknamn används för att skydda de som ännu inte är kända av säkerhetspolisen, inte för att skydda de som redan är kända! När säkerhetspolitiken infördes, så bestod SKP:s kader ur säkerhetssynvinkel av tre kategorier:

  1. De som hade stått på KFML/SKP:s vallistor, medarbetat i rörelsens publikationer eller på annat sätt öppet figurerat som partimedlemmar. Dessa var givetvis redan registrerade av SÄPO.
  2. Medlemmar som inte öppet hade figurerat som medlemmar, men som hade sålt Gnistan, prenumererat på den marxist-leninistiska rörelsens olika tidningar, deltagit i demonstrationer som hade arrangerats av KFML/SKP och närstående organisationer, beställt böcker eller politiskt material från partiet eller dess bokhandlar eller deltagit på sommarläger. Det stora flertalet av dessa var säkert också registrerade, men samtidigt svåra att skilja från sympatisörer.
  3. En liten grupp medlemmar, som inte alls var kända i något av dessa sammanhang, varav ytterst få verkligen var hemliga medlemmar.

Täcknamnen syftade till att försvåra en säker identifiering av grupp 2 som partimedlemmar och att utöka grupp 3.

Det är helt poänglöst att påpeka, som det görs av författarna själva och Roland Pettersson, att SÄPO och förmodligen de flesta SKP-medlemmar visste vilka som dolde sig bakom täcknamnen “Arvid Lansman”, “Greger Bogården”, “Per Carlén” etc., eftersom detta var ledande kader i SKP, som redan var känd av SÄPO. Om däremot en medlem som aldrig tidigare hade deltagit i debatten, för första gången uppträdde i den under täcknamn, hur skulle då SÄPO kunna identifiera denne? Givetvis var också Lenins, Stalins och Trotskis riktiga namn kända av både bolsjevikpartiets medlemmar och tsarens säkerhetspolis. Observera att dessa gick till historien under sina täcknamn!

Förutsättning för fri debatt

Täcknamn är i själva verket en förutsättning för att ett revolutionärt parti ska kunna föra en fri debatt samtidigt som det bedriver en säkerhetspolitik. Det försvårar ju för säkerhetspolisen att identifiera mindre kända eller nya medlemmar. Täcknamn var rutin i bolsjevikpartiet fram till oktoberrevolutionen, men det hindrade aldrig en fri debatt.

Författarna påstår också att täcknamn “förändrade personligheten” – “man skriver fräckare, elakare, kanske rentutav roligare?”. Detta är absurt. Det skulle innebära att alla författare i världshistorien, som har skrivit under pseudonym, och det är inte så få, skulle ha fått en förändrad personlighet. Det är möjligt att vissa skribenter i Gnistan tog sig friheter, speciellt om de inte behövde räkna med mothugg, eftersom redaktionen kunde refusera genmälen. Men fram till årsskiftet 1977-1978 var den inre partidebatten helt fri, och varje förlöpning i den inre partidebatten skulle ha mötts av mothugg. Debattvillkoren var lika för alla.

När Vanna Beckman berättar om “allt blinkande med lampor” och brev “som skickades poste restante”, berättar hon om lokala stolligheter i Borlänge. Det fanns inga centrala direktiv som förordade användning av dessa tekniker.

De som försöker förklara SKP:s undergång med införandet av säkerhetspolitiken vet inte vad de talar om. Säkerhetspolitiken hade ju inga konsekvenser för det utåtriktade massarbetet och propagandaarbetet. Det var ju inte så att partimedlemmarna plötsligt gick under jorden, eller uppträdde under täcknamn utåt, när de sålde Gnistan eller bedrev massarbete. Jag kan i och i för sig bara uttala mig om tiden till 1980, eftersom jag uteslöts 1979. SKP:s förfall och undergång berodde helt och hållet på den politiska linjen, på den högerlikvidatoriska linjen, som hade fullständig hegemoni från och med 1980 års kongress. Däremot utnyttjade högerlikvidatorerna säkerhetspolitiken för att förhindra en öppen åsiktskamp och därigenom krossa vänsteroppositionen.

Samma personer som till exempel de intervjuade Roland Pettersson och Vanna Beckman, som utnyttjade säkerhetspolitiken mot partivänstern, påstår nu att säkerhetspolitiken ledde till SKP:s undergång. Och varför? Därför att de inte vill ta något som helst ansvar för sin egen politiska linje, som var dömd att leda till att SKP försvann från den politiska arenan. Eller så begriper de fortfarande inte vad de stödde.

SKP avslöjat

Däremot blev det naturligtvis allt mindre relevant för SÄPO att övervaka SKP efter 1980 års kongress, eftersom SKP i praktiken inte längre var ett revolutionärt parti. Redan 1981 konstaterade “Opinion”, som utgavs av det SAF närstående Timbro, i skriften “SKP avslöjat – Sveriges Kommunistiska Partis hemliga dokument berättar om enhetsfronter och strejkpolitik” att SKP(m-l), som hade bildats av vänsteroppositionen i SKP, var den potentiellt farligare organisationen.

När f.d. SKP:are i “Maoisterna” lägger skulden på säkerhetspolitiken för SKP:s misslyckande, så är det lika mycket ett uttryck för att de inte förstår vad revolutionär politik är för något, och om man inte förstår detta idag, så beror det förmodligen på att man kommit underfund med att man egentligen aldrig var någon revolutionär, inte ens under 70-talet. Varför ska en som inte är, eller var, revolutionär egentligen övervakas av SÄPO? Det är väl orättvist?

Per-Åke Lindblom

Artikeln publicerad här från början.

(Visited 135 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

2 thoughts on “Behöver ett revolutionärt parti en säkerhetspolitik?

Leave a Reply

Your email address will not be published.