Den nationella frågan

2015-05-31 13_22_44-CorelDRAW X7 - Untitled-1
Detta är det tredje bredvisläsningsmaterialet till den pågående MLM-kursen som har började med det första kapitlet i Kommunistiska Manifestet. Texten är det femte kapitlet i boken “Från Marx till Mao” av George Thomson som var professor i grekiska vid universitetet i Birmingham.

Thomson lyfter fram det historiska perspektiv som är viktigt att hålla i minnet i debatten med dagens “nationella” socialister som vanligtvis gömmer undan borgarklassens historiska roll som framdrivare av nationalismen och det nationella projektet.

“I samma grad som den ena individens exploatering av den andra upphäves, i samma grad upphäves den ena nationens exploatering av den andra. Med klass­motsättningarna inom nationerna faller den fient­liga ställningen mellan nationerna.” , ur Kommunistiska Manifestet

1. NATIONEN I DET MODERNA SAMHÄLLET

Nationen är en samhällsbildning som först tog form när varu­produktionen växt fram vid övergången från feodalism till kapitalism. Ett av målen för den borgerligt demokratiska revolutionen är nationellt oberoende. Under det kapitalistiska samhällets utveckling växer en kamp för nationellt oberoende fram — en nationell rörelse som den brukar kallas — när bourgeoisin hos ett underkuvat folk mobiliserar resten av folket för att skaka av sig styret från en främmande makt och upprätta sin egen stat. Ordet “folk” betyder i detta sam­manhang en sammanslutning av människor, som bebor samma omräde och talar samma språk. Sådana samhällen har natur­ligtvis existerat sedan urminnes tider, men det är först i det moderna samhället som de blivit till nationer. Den ekono­miska grunden för de nationella rörelserna förklarades av Lenin på följande sätt:

”Den ekonomiska grundvalen för dessa rörelser består däri, att varuproduktionens fullständiga seger kräver att bour­geoisin erövrar den inre marknaden och att sammansluta till stater territorier med en befolkning, som talar ett ge­mensamt språk, samtidigt som man avlägsnar alla hinder för detta språks utveckling och befästande i litteraturen. Språket är det viktigaste mänskliga umgängesmedlet. Språ­kets enhetlighet och obehindrade utveckling ar en av de viktigaste betingelserna för en verkligt fri och omfattande handelsomsättning, som svarar till den moderna kapitalis­men, för en fri och omfattande gruppering av befolkningen i överensstämmelse med alla enskilda klasser och slutligen en förutsättning för den intima förbindelsen mellan mark­naden och varje stor eller liten företagare, säljare eller köpare.” (Lenin Collected Works, band 20, s. 396)     .

De tidigaste nationella rörelserna uppstod i Västeuropa. Ur feodaltidens ostadiga godtyckligt sammansatta kungadömen framträdde, i huvudsak under 1600-tal och 1700-tal, ett dus­sintal oberoende stater. De flesta av dem utvecklades som stater av en enda nationalitet, dvs. varje land beboddes av ett enda folk som talade ett gemensamt språk. Det var endast på de brittiska öarna som det fanns en nationell minoritet som var stor nog för att en kamp för oberoende skulle växa fram. Engelsmännen misslyckades att befästa sin erövring av Irland, och under 1700-talet växte en irländsk nationell rö­relse fram. Men när man talar om dessa länder som en-nationsstater, måste man komma ihåg att de flesta av dem redan från början var i färd med att skära åt sig koloniala besittningar i andra delar av världen. På så vis kom nationer som tidigare var förtryckta att själva förtrycka andra folk. Resultatet blev att detta dels hjälpte en nationell rörelse att växa fram bland kolonialfolken och dels höll tillbaka prole­tariatets kamp mot bourgeoisin i förtryckarnationerna (också belyst i Kap. III):

”Ingen nation kan vara fri om den förtrycker andra na­tioner (Marx och Engels). Ett proletariat som tolererar det minsta våld mot andra nationer av sin ‘egen’ nation kan inte vara ett socialistiskt proletariat.” (LCW, band 21, s 317)

Om vi ser på Östeuropa som det såg ut strax före första världskriget finner vi att det överhuvudtaget inte fanns någon en-nationsstat utanför Balkan, där det fanns sex mindre stater (flera av dem med betydande nationella minoriteter). Hela området täcktes av två mångnationella stater, som var feodala till sitt ursprung och splittrade av nationella konflikter. Vid slutet av kriget bröts det österrikisk-ungerska imperiet sönder i ett antal oberoende borgerliga nationalstater. Samtidigt förvandlades det ryska imperiet till en union av socialistiska republiker med smärre autonoma områden, bebodda av nationella minoriteter. Deras linje i den nationella frågan bidrog starkt till att bolsjevikerna segrade i dessa områden (SCW, band 6, s. 152).

För att göra bilden fullständig måste vi tillfoga två stora nationalstater utanför Europa.

Amerikas Förenta Stater skapades ur en grupp kolonier, som grundats av västeuropeiska nybyggare och som förklarade sig oberoende av det brittiska styret år 1776. Fast befolkningen ständigt ökat genom massinvandring från alla delar av Europa, har befolkningen (med undantag av de svarta och indianerna) förenats på den medborgerliga jämlikhetens grund och därför att de använt ett gemensamt språk:

”Vi vet att de särskilt gynnsamma villkor som fanns i Amerika för att utveckla kapitalismen, och att utveckla den snabbt, har skapat ett läge där de omfattande nationella skillnaderna har blivit utjämnade snabbare och grundligare än någonstans i världen för att i stället bilda en enda ‘amerikansk’ nation.” (LCW, band 23, s. 276)

I Japan utvecklades kapitalismen lika sent som i Ryssland, men så snabbt att bourgeoisin sammansmälte med feodaladeln utan någon brytning. Japan var den enda nationalstat utan europeiskt ursprung som blev en stor imperiemakt:

“Villkoren för varuproduktionen skulle utvecklas fullständigast och för att kapitalismen skulle växa friast, vidast och snabbast har bara blivit till i Japan, i en enda oberoende nationalstat alltså. Japan är en borgerlig stat och har därför själv börjat förtrycka andra länder och förslava kolonier. Vi vet inte om Asien hinner utveckla sig till en rad självständiga nationalstater som Europa, innan kapitalismen bryter samman. Men sedan kapitalis­men väckt Asien, har det blivit alldeles klart att den fram­kallat nationella rörelser överallt där också” (LCW, band 20, s. 399)

När Lenin summerade situationen som han såg den 1916, skilde han på tre typer av nationella rörelser:

”Första typen: de långt komna länderna i Västeuropa (och Amerika) där den nationella rörelsen är en angelägenhet från förr. .Andra typen: Östeuropa, där den är en angelä­genhet nu. Tredje typen: halvkoloniala länder och kolonier, där den till största delen är en angelägenhet för framtiden.” (LCW, band 23, s. 38)

Slutligen måste vi observera, att förutom skapandet av sepa­rata nationalstater, uppenbarar kapitalismen i sina senare sta­dier en motsatt tendens, som leder till ett avlägsnande av de nationella barriärerna:

”När kapitalismen utvecklas känns den vid två historiska tendenser för den nationella frågan. Under den första vak­nar det nationella livet och de nationella rörelserna, då kämpar man emot allt slags nationellt förtryck och man skapar nationalstater. Under den andra tendensen utvecklas och mångfaldigas internationella förbindelser av alla slag, de nationella skrankorna faller, då skapas internationell enhet för kapital och ekonomiskt liv i allmänhet, för poli­tik, för vetenskap osv. Båda tendenserna är universell lag för kapitalismen. Den första råder i början av utvecklingen, dea andra kännetecknar en framskriden kapitalism, som är på väg att förvandlas till ett socialistiskt samhälle.” (LCW, band 20, s. 27)

Kapitalets internationella enhet kräver arbetets internatio­nella enhet. När motsättningen mellan kapital och arbete blivit löst genom socialismen, kommer uppdelningen på na­tioner till slut att försvinna:

“Emot den gamla världen, som är en värld av nationellt förtryck, nationella strider och nationell isolering sätter . arbetarna en värld av enhet mellan det arbetande folket i alla länder, en värld där det varken finns utrymme för några privilegier eller minsta möjlighet för någon männi­ska att förtrycka någon annan.” (LCW, band 19, s. 92)

2. DEN NATIONELLA SJÄLVBESTÄMMANDE­RÄTTEN

Proletariatets ståndpunkt i den nationella frågan kan härledas ur dess inställning till den borgerliga revolutionen. Proleta­riatet stöder bourgeoisin i dess kamp mot feodalismen och imperialismen och är berett att överta ledningen för kampen, om bourgeoisin skulle kapitulera. Följaktligen stöder det den borgerligt demokratiska principen om lika rättigheter för alla medborgare oavsett nationalitet och erkänner att nationer, som gör uppror inom en mångnationell stat, har rätt att för­klara sig självständiga:

”Det är avgörande med fullständig demokrati för att na­tioner skall kunna leva i fred och frihet eller kunna skiljas åt och bilda olika stater (om detta passar dem bättre). Inga privilegier för någon särskild nation eller något särskilt språk, varken minsta förtryck eller minsta orättvisa gent­emot någon nationell minoritet — sådana är principerna för arbetarklassens demokrati.” (LCW, band 19, s. 91; jfr s. 243)

“Om fred inom en nation överhuvud är möjlig i ett kapi­talistiskt samhälle, som vilar på. att suga ut, att göra vinsteroch att tvista, kan man bara uppnå freden under en helt och fullt demokratisk och republikansk styrelseform, som tillförsäkrar alla nationer och språk full jämlikhet, som inte tvangsmässigt gör något språk till det officiella, som ger folket skolor, där man undervisar på alla de inhemska språken och som har en konstitution som inbegriper en grundlag som förbjuder varje privilegium för en enstaka nationalitet och förbjuder varje intrång i en nationell mino­ritets rättigheter.” (LCW, band 19, s. 427)

På samma gång som det stöder den borgerligt demokratiska principen om olika rättigheter for alla nationaliteter, vidhål­ler proletariatet, i motsats till bourgeoisin, att den nationella kampen är underordnad klasskampen.

”Bourgeoisin ställer alltid de nationella kraven främst och ställer dem ovillkorligt. För proletariatet görs kraven bero­ende av klasskampens intressen.” (LCW, band 20, s. 410)

”Om kampen mot utsugningen skall lyckas måste prole­tariatet vara oberoende av nationalismen och vara så att säga alldeles neutralt i den strid om överhöghet som pågår mellan olika nationaliteters bourgeoisi. Om proletariatet i en viss nationalitet ger minsta stod åt privilegier för ‘sin egen’ nationella bourgeoisi, så kommer det utan vidare att väcka misstro hos proletariatet i någon annan nationalitet; det kommer att försvara arbetarnas internationella klass­solidaritet och splittra dem, till glädje för bourgeoisin.” (LCW, band 20, s. 424)

”Proletariatet får inte hjälpa till att stärka nationalis­men; tvärtom måste det, hjälpa fram allt som kan utplåna nationella åtskillnader och ta bort nationella skrankor, det skall hjälpa fram allt som stärker banden mellan nationali­teterna, allt som får nationerna att gå upp i varandra.” (LCW, band 20, s. 35)

Om proletariatet gynnar att nationer gar samman, då kan man fråga sig: varför erkänner det då deras rätt till själv­ständighet? Därför att det endast är genom att fullfölja de nationella strävandena som man kan övervinna uppdelningen på nationer:

”Vi önskar fritt samgående; därför måste vi erkänna rätten att göra sig fri. (Utan rätt till frigörelse kan intet sam­gående kallas fritt.)” (LCW, band 26, s. 176)

3. NATIONELLA BEFRIELSEKRIG

Vid Kommunistiska Internationalens tredje kongress (1921) sade Lenin:

”I de avgörande strider, som stundar för världsrevolutio- nen, är det alldeles klart att världsbefolkningens flertal, som först inriktat sig på nationell frigörelse, kommer att vända sig mot kapitalismen och imperialismen och kanske spela en långt större roll för revolutionen än vi förmo­dar … Fastän de förslavade arbetarmassorna — länderna i koloniländerna — fortfarande är efterblivna, kommer de att få väldig betydelse som revolutionärer i världsrevolu- tionens kommande faser.” (LCW, band 32, s. 482)

Sedan dess har klasskampen i hela den koloniala och halv­koloniala världen antagit formen av nationell kamp och givit upphov till nationella befrielsekrig och revolutioner av den ”nydemokratiska” typ, som diskuterades i kap. II, I Kina, under motståndskriget mot Japan, sa Mao Tsetung:

”I en kamp, som är nationell till sin läggning, blir klass­kampen en nationell kamp och detta visar att de två är ett. Å ena sidan: i en given historisk period behöver inte de olika klassernas politiska och ekonomiska krav vara sådana att samverkan blir bruten. Å andra sidan: från kraven i den nationella kampen (det nödvändiga motståndet mot Japan) bör all klasskamp ta sin utgångspunkt. Den enhetsfront som bildas av enighet och oberoende är alltså en och den­samma som den enhetsfront som bildas av nationell kamp och klasskamp.” (MW, band 2, s, 215)

Under senare tid har det visat sig i det ena landet efter det andra, och särskilt i Vietnam, att också en liten, materiellt efterbliven nation, som är organiserad av det Kommunistiska Partiet och vägledd av Mao Tsetungs strategi om folkkriget, kan besegra den mäktigaste av alla imperialistiska stater, som är beväpnad med ett väldigt militärmaskineri, som monopol­kapitalismen ödat alla sina stora tillgångar på. Befrielsekriget i Vietnam har vunnit världsomfattande stöd. På så vis har denna nationella kamp hos ett enda folk blivit’ en internatio­nell kamp, något som i sin tur uppväckt ny nationell kamp i andra länder, Förenta Staterna inberäknade. De amerikanska negrernas kamp för frihet och lika rättigheter är i sig själv en nationell rörelse, såsom Lenin påpekade:

”I Förenta Staterna bör negrerna betraktas som en för­tryckt nation; ty den jämlikhet, som man vann i inbördes­kriget 1861—65 och som republikens författning står för, blev på flera sätt inskränkt i negecdistrikten (Södern) när framstegens förmonopolistiska kapitalism från I860—70 gick Över i den nya erans reaktionära monopolkapitalism.” (LCW, band 23, s. 275)

När Mao Tsetung förklarade sitt stöd för denna rörelse, på­pekade han att det på liknande sätt gäller både en nationell kamp och en klasskamp:

”De amerikanska svartas kamp, som utvecklar sig hastigt, är ett uttryck för att klasskampen skärps och att den natio­nella kampen skärps i Förenta Staterna.

I den slutliga analysen är nationell kamp en fråga om klasskamp. Kolonialismens och imperialismens onda system uppstod och sköt fart med förslavningen av svarta och han­deln med svarta och systemet kommer säkert att nå sitt slut genom att de svarta gör sig fria helt och hållet.” (PR, år 1963, nr 33)

I samma mån som kampen för nationell frihet växer så minskas de områden som blivit kvar under imperialistiskt styre; när dess område minskar skärps utsugningen och fram­kallar nya strider för nationell befrielse. Detta är den onda cirkel som imperialismen inte kan undkomma.

”Förenta Staternas’ imperialism, som liknar ett oerhört odjur, är till sitt vasen en papperstiger som våndas i döds­kamp. Vem är det egentligen, som fruktar vem i dagens värld? Det är inte folket i Vietnam, inte folket i Laos, inte det palestinska folket, inte det arabiska folket, eller folket i andra länder som fruktar Förenta Staternas imperialism. Det är Förenta Staternas imperialism som fruktar världens folk. Den blir panikslagen bara löven prasslar i vinden. Oräkneliga fakta visar att en rättvis sak får njuta ymnigt stöd, medan en orättvis sak får föga stöd. En svag nation kan segra över en stark, en liten nation kan segra över en stor. Folket i ett litet land kan förvisso segra över för­trycket från ett stort land, bara det vågar resa sig till kamp, vågar ta till vapen och ta sitt lands öde i egna händer. Detta är en historisk lag.” (PR, år 1970, nr 22)

4. NATIONELLT SJÄLVSTYRE — REGIONALT SJÄLVSTYRE

När Lenin hävdade att varje nation hade rätt att bli självstän­dig och bilda en oberoende stat, menade han inte att prole­tariatets parti i alla lägen skulle vara bundet att förespråka att den rätten skulle utövas. Tvärtom menade han att en ut­brytning kunde vara olämplig i vissa fall:

”Rätten för nationaliteterna att gå sin egen väg (dvs. för­säkran i konstitution om ett helt fritt och demokratiskt sätt att avgöra frågan om frigörelsen) får man under inga vill­kor förblanda med frågan huruvida det är lämpligt för en viss nationalitet att göra sig fri. Socialdemokratiska partiet måste avgöra den frågan uteslutande efter de särskilda omständigheterna, alltefter vad samhällsutvecklingen anger i sin helhet och allt efter vad den proletära klasskampen för socialismen anger.” (LCW, band 19, s. 429)

Det kan naturligtvis också hända att den objektiva situationen gör det omöjligt att bryta sig ut. En del nationaliteter är för små eller alltför utspridda för att kunna bilda oberoende stater. Hur bör då den nationella frågan lösas, där en utbryt­ning måste anses olämplig eller praktiskt ogenomförbar?

Det finns två motsatta lösningar på problemet som Lenin påpekar — den borgerliga lösningen med kulturellt-nationellt självstyre och den proletära lösningen med regionalt och lo­kalt självstyre.

Enligt principen om kulturellt, nationellt självstyre organi­serar medlemmarna av varje nationalitet ett ”nationellt för­bund”, som skall sköta samhällsliv och kulturliv, undervis­ningen medräknad. Sålunda är skolorna uppdelade efter nationalitet. Lenin frågar:

”Låt oss fråga oss: är det rimligt med en sådan uppdelning vare sig ur demokratisk synvinkel i allmänhet eller ur den proletära klasskampens intressens synvinkel i synnerhet? Har man bara en klar uppfattning om det väsentliga i programmet för ’kulturell-nationell’ självstyrelse kan man utan tvekan svara: det är helt orimligt …
Om de olika nationaliteter, som befolkar en viss stat, är bundna av ekonomiska band skulle det vara befängt och reaktionärt med varje försök på längre sikt att dela upp dem ifråga om ’kultur’ och ännu värre ifråga om utbild­ning. Tvärtom borde man försöka föra samman nationalite­terna ifråga om utbildning, för att göra skolorna till en förberedelse till vad som görs ute i livet. Just nu ser vi att de olika nationaliteterna har olika rättigheter och olika ut­vecklingsgrad. Att dela upp skolorna efter nationalitet under sådana förhållanden skulle verkligen utan vidare försämra villkoren för de mera efterblivna nationaliteter­na…

Att dela upp skolorna efter nationalitet är inte bara ett farligt försåt från kapitalisternas sida utan ett uppenbart bedrägeri. Av en sådan idé kan arbetarna bli splittrade, uppdelade, försvagade och ännu mer om man delar upp skolorna för folk i allmänhet efter nationalitet: medan kapitalisterna, som håller sina barn väl försedda med rika privatskolor och särskilt anställda privatlärare inte på något sätt hotar att delas upp eller försvagas av ’kulturell-natio- nell självstyrelse”. (LCW, band 19, s. 503—5)

Följden av nationellt och kulturellt självstyre blir alltså att man splittrar arbetarna och därmed ställer dem under stränga­re borgerlig makt. Mot detta ställer Lenin principen om regio­nal och lokal autonomi. Verklig nationell jämlikhet kräver, menar han:

”regional självständighet och full demokratisk självbe­stämmanderätt och samtidigt skall gränserna för de självbe­stämmande och självständiga områdena vara uppgjorda av dem som bor där enligt de ekonomiska och sociala villkoren och befolkningens sammansättning enligt nationaliteter osv.” (LCW, band 19, s. 427)

“För att avskaffa förtryck av nationaliteterna är det myc­ket viktigt att skapa självständiga områden, även om de blir aldrig sa små, med fullständigt enhetlig befolkning och dit kan de som tillhör de olika nationaliteterna känna sig dragna, även om de är spridda över hela landet eller till och med över hela världen och med dessa områden kan de skaffa sig förbindelser och fria anknytningar av alla de slag.” (LCW, band 20, s. 50)

Principen om lokal självstyrelse innesluter också:

”rättighet för befolkningen att få undervisning i sitt mo­dersmål i skolor som upprättas för detta ändamål och be­kostas av staten och självstyrelsens organ på platsen; rättig­het för varje medborgare att begagna sitt modersmål vid möten; att modersmålet skall användas vid alla lokala, offentliga och statliga institutioner; att det påtvungna offi­ciella språket skall avskaffas,” (LCW, band 24, s. 472)

”Vad den ekonomiska verksamheten fordrar vill av sig själv avgöra vad för språk i ett bestämt land som det är till fördel för flertalet att kunna när det gäller handelsförbindelser­na.” (LCW, band 19, s. 355)

”Är inte ett ‘officiellt språk’ en käpp som driver folk bort från ryska språket ? Varför vill ni inte förstå det psy­kologiska i nationalitetsfrågan, som gör att det minsta tvång som brukas kommer att fläcka, smutsa och förinta betydelsen av att centralisera, ha stora stater och enhetligt språk, ting som annars utan tvivel innebär framsteg.” (LCW, band 19, s. 499)

Alltjämt återstår problemet med de stora industricentra, där befolkningen med nödvändighet har ojämn sammansättning eftersom den kommit från alla delar av landet och från andra delar av världen och på samma gång är den så uppblandad att t.o.m. principen om lokalt självstyre vore otillräcklig för att trygga full jämlikhet för nationaliteterna. Detta var ett världsomfattande problem redan på Lenins tid:

“Det är utan tvivel så att rena fattigdomen ensam tvingar folk att överge det land där de föddes och att kapitalisterna utsuger invandrararbetarna på det mest skamlösa sätt. Men bara reaktionärer kan sluta ögonen för att det har en pro­gressiv innebörd när nationaliteter förflyttar sig som de gör nu för tiden.” (LCW, band 19, s. 454)

Med hänvisning till registret över skolelever 1911, påpekar Lenin:

“Befolkningens ytterligt blandade sammansättning ifråga om nationalitet i storstaden St Petersburg är påfallande. Detta är ingen tillfällighet utan kommer av en lag inom kapitalismen, som verkar över alla kontinenter och i alla delar av världen. Stora städer, fabrikscentra, jämvägscent- ra, handels- och industricentra i allmänhet, får mer än andra räkna med mycket blandad befolkning, och det är just dessa centra som växer fortare än andra och drar till sig allt större mängder av innevånare från de efterblivna lantliga områdena.” (LCW, band 19, s. 532)

Han påpekar att det skulle funnits inte mindre än tjugotre “nationella förbund” i St Petersburg, och var och en med sin egen skola, om principen för kulturellt och nationellt själv­styre hade tillämpats där. Han fortsätter:

“Det ligger i demokratins intresse i allmänhet och i arbe­tarklassens i synnerhet, att man gör tvärtom. På varje plats måste man sträva efter att föra samman barnen från alla nationaliteter i enhetliga skolor.

… När det gäller utbildning ska vi inte hålla nationer­na åtskils; tvärtom, vi måste skapa sådana grundläggande demokratiska villkor, som behövs för att nationaliteterna ska kunna leva fredligt tillsammans på de jämlika rättig­heternas grund.” (LCW, band 19, s. 532)

Även här löser man frågan genom att tillämpa full demokrati. Lenin visar detta genom att ta ett ytterlighetsfall. Han anför att det finns ett barn från Georgien bland alla skoleleverna i St Petersburg och säger:

”Vi kan fråga oss om det är möjligt att på jämlikhetens grund tillvarata intressena för detta enda barn från Geor­gien bland de 48.076 skolbarnen i St Petersburg. På det bör vi svara: att skapa en särskild georgisk skola grundad på georgisk ’nationell kultur’ i St Petersburg är omöjligt. Men vi svarar inte för något som är till men eller efter­strävar något som är omöjligt om vi begär fria lokaler av staten för lektioner i georgiska språket, georgisk historia osv., att detta barn förses med georgiska böcker från ett centralt bibliotek, statsbidrag till lön åt en georgisk lärare ovs. Under verklig demokrati kan folket uppnå detta helt och hållet. Men denna verkliga demokrati är inte möjlig annat än genom att förena alla nationaliteters arbetare.” (LCW, band 19, s. 533)

5. NATIONELL OCH INTERNATIONELL KULTUR

Bourgeoisin har alltid haft en dubbel karaktär, revolutionär i förhållande till det förflutna, kontrarevolutionär i förhål­lande till framtiden. Under kapitalismens sista stadium utgör den negativa sidan huvudsidan. Den klass som en gång ledde kampen för nationellt oberoende påtvingar nu andra nationer sitt styre. Den kultur som en gång var full av liv och vitalitet har nu blivit en död hand som krossar underlydande folks strävanden. I en del fall har folket självt blivit fysiskt utrotat, som de amerikanska indianerna och de australiska urinnevå­narna. I andra fall har folket förslavats och dess kultur ut­plånats, som de sydafrikanska Bantu. På andra håll har man använt mer förfinade metoder:

”Imperialisterna har aldrig minskat sina ansträngningar att förgifta sinnena hos det kinesiska folket. Detta är deras sätt att gå till anfall på kulturens område. Och det utförs genom missionsarbete, genom att sätta upp sjukhus och skolor, genom att ge ut tidningar och genom att få kine­siska studenter att studera utomlands. Deras mål är’ att öva upp intellektuella som kan tjäna deras intressen och lura folket.” (MSW, band 2, s. 312)

Samma dubbelhet röjer sig hos bourgeoisin i de undertryckta nationerna. I sin vacklan mellan önskan om nationellt obero­ende och fruktan för socialismen är man alltid beredd att sälja sitt kulturella arv, som i Grekland och på Irland:

”Vi proletärer har sett mångfaldiga gånger hur bourgeoi­sin förråder frihetens, fosterlandets, språkets och nationali­tetens intressen, när den ställs ansikte mot ansikte med det revolutionära proletariatet.” (LCW, band 6, s. 462; jfr band 23, s. 61)

Ur detta följer att världskulturens framtid, som är totalsum­man av alla nationella kulturer, vilar i händerna på det internationella proletariatet. Hur blir denna framtid? Denna fråga har besvarats i allmänna ordalag både av Lenin och Mao Tse- tung:

”Även om de inte är utvecklade finns ändå grunddragen av en demokratisk och socialistisk kultur i varje nationell kultur, ty i varje nation lever arbetande och utsugna massor under villkor, som föder en demokratisk och socialistisk ideologi. Men i varje nationell kultur (i de flesta nationer finns också reaktionär och klerikal, prästerlig och religiös kultur), som inte bara består av grunddrag, utan av den dominerande kulturen. Därför är den allmänna nationella kulturen landägarnas, prästerskapets och bourgeoisins kul­tur …

“När vi lägger fram slagordet ’demokratins och den inter­nationella arbetarrörelsens kultur’ tar vi från varje nationell kultur enbart dess demokratiska och socialistiska drag; vi tar dem enbart och ovillkorligt i opposition mot varje na­tions bourgeoisikultur och bourgeoisinationalism.” (LCW, band 20, s. 24)

”Vi har sagt att Kinas nya kultur under nuvarande skede är de av proletariatet ledda folkmassornas antiimperialis- tiska och antifeodala kultur. Allt som verkligen hör mas­sorna till måste idag nödvändigtvis ledas av proletariatet. Allt det som siår under bourgeoisins ledning kan omöjligen höra massorna till. Detsamma gäller naturligtvis den nya litteratur och konst, söm ingår i den nya kulturen. Vi bör överta det rika arvet och de goda traditionerna inom litte­ratur och konst, som lämnats oss från gångna tider i Kina och främmande länder, men syftet måste likväl vara att tjäna folkets massor. Inte heller vägrar vi använda det för­gångnas litterära och konstnärliga former, men i våra hän­der blir dessa gamla former, sedan de omdanats och genom­syrats av nytt innehåll, också något revolutionärt i folkets tjänst.” (MW, band 3, s. 76)

Den framtida proletära kulturen kommer att vara internatio­nell till sitt innehåll, nationell till formen. Den kommer att vara internationell, och därför enhetlig till sitt innehåll, därför att den kommer att uttrycka den socialistiska åskådning, som är gemensam för folkets massor i alla nationer. Den kommer att vara nationell, och därför olikartad till sin form, emedan denna åskådning kommer att förkroppsligas konkret i former, som bestäms av varje nations språk, vanor och traditioner. Som Stalin förklarade:

”Proletär till sitt innehåll, nationell till sin form — sådan är den universella kultur mot vilken socialismen är på väg. Proletär kultur upphäver inte den nationella kulturen, den ger den innehåll. Å andra sidan upphäver inte heller den nationella kulturen den proletära, den ger den form. Slag­ordet ’nationell kultur’ var ett bourgeoisislagord så länge som bourgeoisin satt vid makten och nationernas befästande fortgick under bourgeoisins styre. Slagordet ’nationell kul­tur’ blev ett proletärt slagord när proletariatet kom till mak­ten och när nationernas stärkande började fortskrida styrda av Sovjet-makt.” (SCW, band 7, s. 140)

Mao Tsetung har uttryckt saken på ett likartat sätt:

“For de kinesiska kommunisterna, som är en del av den stora kinesiska nationen, en del av dess kött och blod, kan allt prat om marxismen avskilt från Kinas kännetecken endast vara en abstrakt marxism, marxismen i ett vakuum. Därför blir tillämpningen av marxismen på ett konkret sätt i Kina, så att varje dess yttring får en omisskännlig kinesisk karaktär, dvs. tillämpningen av marxismen i ljuset av Kinas särskilda kännetecken, ett problem som det är brådskande för hela partiet att förstå och lösa. Utländska mallar måste avskaffas, det måste bli mindre nynnande av tomma, abstrakta melodier, och dogmatismen måste få gå och lägga sig; de måste ersättas av den friska, levande kine­siska stilen och andan som Kinas enkla människor älskar. De som inte förstår det minsta om internationalismen skil­jer det internationalistiska innehållet från den nationella formen.” (MW, band 2, s. 207; jfr s. 355)

Mao Tsetung talar har om partipropaganda, men det han säger kan lika gärna tillämpas på kulturen; och icke endast på kinesisk kultur, utan på alla nationers kultur, stora som små, gamla som unga, inbegripet de nationer, vilka efter att ha krossats av imperialismen och förda till utplåningens rand, kommer att räddas av socialismen. Den proletära kulturen kommer förvisso att bli rikare än den borgerliga kulturen och oändligt mera allsidig.

 

(Visited 127 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

3 thoughts on “Den nationella frågan

  1. REVOLUTIONÄR_KOMMUNIST

    LEVE OKTOBERREVOLUTIONER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
    (ÄVEN OM DE ÄR I NÅGON ANNAN MÅNAD xD)

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.