En förtäckt hyllning till socialdemokratin eller till arbetarklassen?

När jag först såg den var jag benägen att hålla med men sedan började tvivlet växa. Alla vet att livet har blivit mycket tuffare för en stor del av arbetarklassen i Sverige de senaste decennierna men det var inget paradis som revs utan ett anti-kommunistiskt värn i form av hyffsade socialförsäkringar som vi själva betalt. Feltolkat? Kanske.

Men säg mig vad anser genomsnittsbetraktaren om i glansen i det som revs? Är upphovsmannen Sverigedemokrat?

(Visited 199 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

13 thoughts on “En förtäckt hyllning till socialdemokratin eller till arbetarklassen?

  1. bloggarbjorn

    Det finns en avgörande skillnad mellan “efterkrigstiden” (ungefär 1945 till 1970) och de senaste årtiondena: optimismen. Under guldåren kunde även vanliga knegare kamma hem rejäla framsteg och kunde se optimistiskt på framtiden: saker blev ju bättre hela tiden! Hur är det idag?

    Reply
    • Redaktionen

      Socialismen är borta, inga eftergifter för knegare. Vi måste se till att uppfattas som ett hot igen för att vända på utvecklingen och sikta på att ta över landet.

      Reply
    • Rödskägg

      Så låter det ofta i vänstersossarnas historieskrivning. Folkhem, Keynes osv. Och visst klyftorna var mindre än idag, men det är inte hela sanningen. Den offentliga sektorn är idag avsevärt större än under “guldåldern” och omfördelningspolitiken är mer djupgående. Sjukvård, skola osv når fler och är faktiskt, trots allt, bättre idag. Det är lätt att inbilla sig att det en gång var bra.
      Klassklyftorna var lika synliga, men inte för alla. Många människor levde i stor fattigdom på 50-talet, men det talas sällan om dem. Borgarna förnekar, och den officiella vänstern vill försköna perioden (sin period).

      Tror man måste gå bortom nostalgi och istället fokusera på klassfrågan. Och nödvändigheten av en djupgående revolution, som helt bryter med det kapitalistiska systemet.
      Folkhemsromantik, Palmehyllningar osv tjänar enbart till att ta udden av revolutionskravet, ersätta det med reformer (som vi gång på gång blir besvikna av).

      Reply
      • Realist

        Djävla pucko. Är arbetare, sliter hårt och vill ha lön. Det fick vi en gång, när landet byggdes upp. innan borgarna styrd. Vadär alternativet. Maosvält, sovjetterror?

        Reply
      • Redaktionen

        Håller med dig i sak men det stämmer inte med fakta att den s.k. “omfördelningspolitiken mer djupgående idag” om man jämför med slutet på 70-talet. Alla tänkbara socialförsäkringar var bättre, knappt ingen bostadsbrist, arbetslöshet, många fler sängplatser per person på sjukhusen, inga privata extremt lärarfattiga skolor etc.

        Reply
        • Rödskägg

          Räknat i % av bnp är det avsevärt större omfördelningspolitik idag. Men, arbetslöshet etc var lägre, men det beror ju inte på “statens politik”.

          Reply
          • Redaktionen

            “Som andel av BNP har utgifterna för det sociala skyddet varierat en del under åren. Mellan 1993 och 2000 minskade andelen stadigt för att därefter öka under tre år. Från år 2004 har andelen minskat med undantag för 2008, 2009 och nu 2012 då andelen steg. Totalt sett har utgifternas andel av BNP minskat från 37,3 procent 1993 till 30,5 procent 2012.” http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Nationalrakenskaper/Nationalrakenskaper/Utgifter-for-det-sociala-skyddet-i-Sverige-och-Europa-samt-utgifternas-finansiering-ESSPROS/58109/58116/Behallare-for-Press/372735/

            “Det var inte sjukvården, polisen, skolan eller omsorgen som kostade 70% (som allra mest rörde det sig om 67,5% år 1993) av BNP. Så här såg det ut i början av 1990-talet:
            Av de 70 procenten var i runda tal 30 procentenheter offentlig verksamhet – löner till sjukvårdspersonal, lärare, dagispersonal med mera.
            Sedan var 20 procentenheter transfereringar till hushållen – pensioner, sjukförsäkring och familjebidrag i olika former.
            Resterande 20 procentenheter var utgifter för arbetslösheten, bidrag till företag och banker samt räntor på statsskulden.
            2011 uppgick de totala offentliga utgifterna till runt 50% av BNP. Andelen som går till offentlig verksamhet har sjunkit till runt 27%. Kostnaderna för arbetslöshet, bidrag till företag och ränteutgifterna har sjunkit till under 5% av BNP.”http://ekonomihandboken.se/skatter/myten-om-den-offantliga-sektorn/

            Reply
            • Rödskägg

              Fast detta har inget med saken att gör eftersom den gäller om andelen var större under “folkhemsperioden”, alltså inte under 90-talet. Att vi idag har en avsevärt större omfördelningspolitik än under den “socialdemokratiska guldåldern” är ett oemotsägligt faktum. Däremot är det inget som man inom “vänstern” vill tala högt om eftersom den reformistiska kritiken handlar om att kapitalismen går att tygla, vilket man belägger med att peka på folkhemsbygget.
              Problemet är bara att vi idag har en större “välfärd” än under t.ex. 40- 50-talet. Detta märks dock inte helt eftersom vi idag har en avsevärt högre arbetslöshet, och för människors subjektiva upplevelse av välstånd är detta viktigare. Arbetslösheten har dock inte att göra med den bedrivna politiken (i inom-kapitalistisk bemärkelse) utan om att profitkvoten minskat allt sedan 70-talet. Den tidigare periodens arbetsmarknad präglades av att det under efterkrigstidens uppbyggnadsperiod gick bra för kapitalismen, i synnerhet för ett land som Sverige vars produktivkrafter inte förstörts under kriget och som kunde profitera på export från den tunga industrin.

              Reply
              • Redaktionen

                De tog finanskrisen i början av 90-talet som en ursäkt för att genomföra kraftiga försämringar i socialförsäkringssystemet. Hänger inte med på din definition av “folkhemsperioden”. Viktigt i sammanhanget är åderlåtningen av den offentliga servicen genom privatiseringarna. Måttet offentlig service som andel av BNP är inte helt jämförbart idag jämfört med 70-80-talet. Över 300 000 jobb försvann ur offentlig sektor under 90-talet och lean production började tillämpas mer allmänt i industrin och inom sjukvården. Skall man prata brytpunkt så är nog 1991 ett bra årtal som slutpunkt för vad du kallar “folkhemsperioden”.

                Du skriver: “Att vi idag har en avsevärt större omfördelningspolitik än under den “socialdemokratiska guldåldern” är ett oemotsägligt faktum. “.

                Jag har försökt hitta statistik som sträcker sig över flera decennier vad gäller offentlig sektor som andel av BNP men hittar inte det. Länk?

                Reply
              • Jens

                Egentligen håller jag med dig, men tycker du missar lite av det som man talar om när man talar om försämringen. Ja, i hårda termer (statens ekonomi) är den mycket av en myt, men för oss som människor är det en stor psykologisk skillnad att leva i en uppbyggnads eller en nedmonteringsfas.

                Jag vet också klasserna i skolan var större på 60-talet, att sjukvården och äldrevården var betydligt sämre osv. Att antalet offenlitanställda är större osv. Men vi borde ha kommit längre, för det måste ju mätas mot den ökade produktiviteten. Om vi då hade råd, varför har vi inte än mer råd idag?

                Men jag håller helt med om att vi ska sluta med all glorifiering av folkhemmet osv. Det fanns aldrig. Och Sverige var aldrig något kritisk röst på de fattiga ländernas sida, som ofta idag påstås. Det är mycket påhitt.

                Reply
                • Vänsternisse

                  Fatta inte varför tala skit om folkhemmet. Var bra, alla fick det de behövde men också arbeta. Inte ofta jag håller med redaktion men i detta gör det.

                  Reply
  2. Röde Orm

    Håller med. Finns en tendens att i kritiken av dagens borgerligheten och socialdemokrati hitta på ett land som aldrig fanns. Kapitalet har alltid härskat i Sverige, exploateringen har alltid funnits. Och ärligt, knappast hade arbetarna det bättre på 50- eller 60-talen. Det som skiljer, som som lurar så många “socialister”, är att kritiken av kapitalismen har pacificerats och är det närmaste helt frånvarande, åtminstone i den s.k. offentligheten.
    När vi ser på dåtiden ser vi också en radikal kritik och revolutionära rörelser, därför tror vi att det var bättre förr. Men det enda som var “bättre” är just att kritiken var mer levande, men det härrör från att världen var annorlunda. Realsocialism, framgångsrika koloniala frihetskrig, revolutioner. Rätt- eller feltolkat, så gav det inspiration och hopp.

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.