Marx om lärarnas roll i ekonomin

”Endast den arbetare är produktiv, som producerar mervärde åt kapitalisten eller bidrar till att mervärdet förökas.  Om vi tillåter oss att välja ett exempel utanför den materiella produktionen, kan vi säga att en lärare är en produktiv arbetare, om han inte endast bearbetar barnasinnen utan arbetar ut sig för att berika en företagare. Att denne har placerat sitt kapital i en lärofabrik i stället för en korvfabrik har ingen betydelse. Begreppet produktiv arbetare omfattar inte endast ett bestämt förhållande mellan verksamhet och nyttoeffekt utan också ett säreget historiskt utvecklat, samhälleligt produktionsförhållande, som binder arbetaren vid uppgiften att omedelbart föröka kapitalet.” (Kapitalet band I, sid. 444, Cavefors förlag/Clarté 1969)

Det här betyder att lärare i privata skolor i Sverige direkt producerar mervärde. Den vinst, d.v.s. en del av mervärdet, som uppstår är mellanskillnaden mellan skolavgifter/skolpeng och de verkliga kostnaderna för eleven. Marx kunde inte förutse den utbildningsexplosion, som har ägt rum i de utvecklade kapitalistiska staterna (och också i s.k. socialistiska stater, som tillämpat planekonomi, men det är inte relevant mer i detta sammanhang). Det innebär att skolplikten blivit allmän och förlängts till 9 – 12 år. Ju fler elever som går i skolan, desto flera lärare behövs det. Ju flera lärare det finns, desto sämre har också deras relativa löneläge (särskilt jämförbart med närstående grupper som sjuksköterskor och poliser) blivit. Detta är tydligt i många kapitalistiska länder. I Sverige användes så sent som på 1970-talet gymnasieadjunkternas lön som riktmärke för riksdagsledamöternas lönesättning; idag har en riksdagsledamot en nästan dubbelt så hög lön som en gymnasielärare. Ju fler lärare det finns, desto lägre samhällelig status får de i regel också. Lärare i kommunala skolor har samma ställning i produktionsprocessen som lärare i privata skolor. Det avgörande är att de säljer sin arbetskraft och saknar befälsställning (även om de genomför myndighetsutövning gentemot elever i form av betygssättning). Rektorer, biträdande rektorer, studierektorer, intendenter etcetera, som har en befälsställning, bör räknas till de småborgerliga mellanskikten.

Även om lärare i kommunala skolor och statliga högskolor inte producerar direkt mervärde är de helt nödvändiga för att mervärdesproduktionen ska kunna upprätthållas, eller helst förökas, inom den kapitalistiska ekonomin som sådan. Den huvudsakliga typen av mervärdesproduktion inom den moderna kapitalistiska ekonomin är produktionen av relativt mervärde, vilket sker genom rationaliseringar, ökad automation och införande av nya produktionsmetoder. Detta förutsätter ett ständigt inflöde av kvalificerad arbetskraft, som kan bemästra de nya produktionsvillkoren. Det är utbildningssystemets uppgift att uppfylla dessa krav. Marx skriver ju också att ”begreppet produktiv arbetare omfattar inte endast ett bestämt förhållande mellan verksamhet och nyttoeffekt utan också ett säreget historiskt utvecklat, samhälleligt produktionsförhållande”.

Richard B Turesson

(Visited 206 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.