Är utdraget folkkrig vägen till socialismen i de imperialistiska staterna?

På bilden syns Max Manus som var en framstående motståndsman i gerillakriget mot den tyska ockupationen av Norge.

Richard B Turesson inleder här en viktig debatt om revolutionens väg i de imperialistiska länderna. Det kommer enligt uppgift att komma ett svar på denna artikel. / Red

Är utdraget folkkrig vägen till socialismen i de imperialistiska staterna?

Jag har läst ”More on the question of waging revolutionary war in the imperialist countries”, som författades av Revolutionary Communist Party i Kanada 2005. Det är en mycket märklig linje, som förordas i denna artikel.
I korthet går den ut på att oktoberrevolutionens väg är passé och måste ersättas med utdraget folkkrig i de imperialistiska staterna.

Inledningsvis kan man urskilja följande vägar till en socialistisk omvälvning,  där kommunister, eller sådana som kallat sig kommunister, stått i ledningen för en revolution eller ett befrielsekrig, och som slutat med att en ny statsmakt upprättats:

-Oktoberrevolutionen, väpnad stadsrevolution
-Nationellt befrielsekrig mot en utländsk aggressor, Kina, Vietnam (inkl. Laos), Kampuchea, Jugoslavien och Albanien
-Folkdemokratierna i Östeuropa inkl. Nordkorea
-Cuba, befrielsekrig/revolution gentemot inhemsk fascistjunta. Modell i kronlogisk ordning: armé, front och parti.

Det finns också en rad misslyckade försök, exempelvis Tuparamos, stadsguerillan i Uruguay.
Det är talande att RCP/Kanada i denna text överhuvudtaget inte försöker analysera huvudmotsättningen i Kanada. Fastställande av huvudmotsättningen är avgörande för vilken strategi som ett kommunistiskt parti tillämpar. Partivänstern i SKP och senare SKP(m-l)/SKA ansåg att huvudmotsättningen i Sverige gick mellan proletariat och borgerskap, men att denna huvudmotsättning skulle ändras i den händelse ett tredje världskrig utbröt. SKA var alltså förberett på denna eventualitet.

Skrivbordsmarxisterna i Kanada försöker också läxa upp Lenin och Komintern för deras upprorsstrategi (insurrectionist strategy), d.v.s. en väpnad stadsrevolution, i de kapitalistiska staterna. Därmed bryter de med såväl Lenins strategiska tänkande som Kominterns.

RCP/Kanada påstår att Mao Zedongs strategiska koncept om utdraget folkkrig skulle gälla även för kampen i de imperialistiska staterna. Men detta har naturligtvis aldrig Mao Zedong själv hävdat. Hur kan det då vara maoism att påstå att hans strategiska koncept gäller även för imperialistiska stater? Hans koncept gällde kinesiska förhållanden, eftersom huvudmotsättningen gick mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen, och när denna hade besegrats, Kuomintang. Hans teori kan tillämpas i andra förtryckta stater och nationer, där situationen är likartad, antingen i länder som utsatts för aggression från en imperialistmakts sida eller gentemot ett kompradorborgerskap, i förbund med en imperialistmakt.

Det är mycket avslöjande att den enda europeiska ”vänster”organisation, som RCP/Kanada lyfter fram i texten, är Röda Brigaderna (Brigate Rosse) i Italien 1971 – 1976. Denna organisation var objektivt sett en provokatörsorganisation, som ägnade sig åt individuell terror. Den saknade i likhet med Röd Arméfraktionen  (Baader-Meinhof-ligan) och Japanska Röda Armén) varje förbindelse med den internationella marxist-leninistiska rörelsen, som  leddes av Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien. Det är en öppen fråga om BR egentligen var skapad av den italienska säkerhetstjänsten eller nyfascistiska grupperingar; under alla förhållanden var den säkert infiltrerad av nyfascister.  Vilken nytta hade nyfascisterna av BR? BR bidrog till att destabilisera Italien och på så sätt förbereda marken för en militärkupp.

För att återvända de fyra olika vägarna ovan är det högst osannolikt att den folkdemokratiska vägen skulle kunna återupprepas. Den bygger på att en socialistisk stat står som segrare i ett världskrig och är berett att understödja eller tvinga fram politiska omvälvningar i de länder, som den har befriat. Generalsekreteraren i Polens Förenade Arbetarparti, Bierut, var mycket klar på denna punkt i samband med partiets kongress 1948:

”Folkdemokratin uppstod inte till följd av väpnat uppror i syfte att med våld krossa statsapparatens viktigaste länkar utan var ett resultat av Sovjetunionens seger över den tyska fascismens militära styrkor. Hela statsapparaten befann sig i de tyska fascisternas händer och var ett instrument för deras diktatur.” (”Vad är folkdemokrati?” – Studiehäfte för SKP 1949)

För att återgå till oktoberrevolutionens väg, skriver RCP/Kanada:

” Even though the conditions were not ripe for insurrection, Lenin was right to start it up. Nevertheless, civil war, including the possibility of insurrections, was the Bolsheviks’ true strategy, not insurrection. However, based on the Russian experience the communist movement as a whole has developed its understanding of the issues of seizing power relying only on insurrection, evacuating almost completely the issue of the civil war.”

Detta är självfallet trams. De objektiva förutsättningarna för en socialistisk revolution var för handen, vilket Lenin var den förste att inse. Eller som Lenin skrev i ”Radikalismen –kommunismens barnsjukdom”: ”..för att en revolution ska kunna äga rum, är det inte nog att de exploaterade och förtryckta massorna inser att det är omöjligt att längre leva på det gamla sättet, och kräva förändringar; för att en revolution ska kunna äga rum, är det avgörande att exploatörerna är ur stånd att leva och härska på det gamla sättet.”

RCP/Kanada påstår att inbördeskriget var bolsjevikernas ”sanna” strategi, inte den väpnade stadsrevolutionen, vilket tydligen varken Lenin eller bolsjevikpartiet insåg. Detta är naturligtvis helt fel. Oktoberrevolutionen inleddes som en väpnad stadsrevolution och genomfördes först i de viktigaste maktcentrerna i Ryssland. Även om proletariatet endast uppgick till 10 procent av befolkningen i Ryssland, var proletariatet extremt koncentrerat. Därefter spreds revolutionen ut till de mindre städerna och landsbygden. Detta underlättades av att bolsjevikerna redan november 1917 hade stöd av nästan hälften av armén, som Lenin påpekade. Flertalet soldater var bönder och dessa var avgörande för att sprida revolutionen till bondemassorna.  Inbördeskrigets kommande omfattning och förlopp var omöjliga att förutse på förhand. De fjorton kapitalistiska makter som intervenerade på de vitas sida under inbördeskriget hade inte annonserat sitt deltagande i förväg.

RCP/Kanada påstår att den kommunistiska rörelsen som helhet nästan helt har bortsett från frågan om inbördeskriget. RCP/Kanada skriver:

”The strategy of insurrection has become the one and only strategy put forward in the Communist International; it required a perpetual and meticulous preparation. All communist parties had to have an illegal apparatus at their disposal, hidden arms and trained militias in order to be ready at the moment when conditions would be fulfilled for insurrection.

In general we can assess that the mechanical application of this strategy led to a long sequence of costly failures. Defeat in Berlin (1919); defeat in Hungary (1919); defeat in Hamburg (1923); in Tallinn (1924); defeat in Italy where the fascists seized power; defeat in Germany where the Nazis took power; Lithuania (1926); Austria (1933); Spain (1936-39); Portugal; etc. Everywhere when threatened by insurrection, the bourgeoisie took the initiative and prevented the proletarian masses to concentrate their forces.”

Denna uppräkning bevisar ingenting. De objektiva betingelserna måste nämligen vara för handen och styrkeförhållandenda till proletariatets fördel, om den socialistiska revolutionen ska lyckas. Om läget inte är moget, d.v.s. massorna inte tillräckligt upproriska och det kommunistiska partiet inte tillräckligt starkt, kommer ingen revolution att lyckas. Dessutom krävs att den härskande klassen är närmast paralyserad. Den ungerska rådsrepubliken bestod under drygt tre månader 1919 och dess viktigaste politiska misstag var att förstatliga godsägarnas jord i stället för att dela ut den till bönderna. Berlin, Hamburg, Tallinn etcetera var resningar, som misslyckades för att vare sig de objektiva eller subjektiva förutsättningarna var för handen. Det berodde inte på att kommunistpartierna och proletariatet i dessa fall inte förstod att de hellre borde ha inlett ett utdraget folkkrig.
Problemet under mellankrigstiden var snarast att den kommunistiska rörelsen underskattade den fascistiska och nazistiska rörelsens slagkraft, trots att Mussolinis fasciströrelse uppstod redan 1919. Uppkomsten av fascistiska rörelser var naturligtvis det reaktionära borgerskapets svar på framväxten av en revolutionär arbetarrörelse. Först 1935 ändrade Komintern i praktiken huvudmotsättningen genom att anta folkfrontsstrategin, men då var det redan för sent vad gäller Tyskland, Italien och flera andra länder. När andra världskriget startade, hade fascismen – eller högerauktoritära dikaturer – redan segrat i Tyskland, Italien och i en rad länder på Balkan och Centraleuropa. I Spanien segrade fascisterna först efter ett inbördeskrig 1936 – 39, där Sovjetunionen stödde den republikanska sidan.

För att avgöra i vilken utsträckning utdraget folkkrig kan tillämpas som strategi inom de imperialistiska staterna är det lämpligt att diskutera motståndskampen under andra världskriget. I Kina gick huvudmotsättningen mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen, och sedan gentemot Kuomintang. Det var möjligt att upprätta territoriella baser för Röda Armén i områden, dit de japanska trupperna inte nådde, och successivt besegra och driva bort de japanska trupperna. Efter att de japanska trupperna hade besegrats och kapitulerat, besegrade KKP och Röda Armén, som hade ett överväldigande stöd av det kinesiska folket, därefter Kuomintang, och den nydemokratiska revolutionen kunde genomföras. Samma historia upprepades i princip i Vietnam, först mot de franska kolonialherrarna, därefter den japanska imperialismen, Frankrike igen och slutligen mot USA-imperialismen, även om detta befrielsekrig tog betydligt längre tid än i Kina. Det kampucheanska folket under ledning av Angkar/FUNK befriade också sig självt i kamp mot en inhemska kompradorregim och USA-imperialismen

Men vad med Europa? Hur utvecklades motståndskampen i Europa mot den nazityska ockupationen? Länder som Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge var själva imperialistiska stater, medan länder som Polen, Jugoslavien, Albanien och Grekland visserligen var kapitalistiska, men inte tillnärmelsevis lika välutvecklade. Det är helt uppenbart att huvudmotsättningen gick mellan de nazityska ockupanterna och folket i respektive land. De jugoslaviska partisanerna under ledning av kommunisterna, i slutskedet delvis med hjälp av den sovjetiska Röda Armén, och de albanska partisanerna under ledning av AAP, befriade på egen hand respektive land och genomförde en socialistisk omvandling. De topografiska förhållandena i såväl Jugoslavien och Albanien var gynnsamma för ett gerillakrig och basområden upprättades tidigt i otillgängliga bergsområden. Dessutom fanns det en lång historia av gerillakrigföring i dessa länder. Egentligen var situationen densamma i Grekland, men efter att Tyskland hade lämnat Grekland intervenerade Storbritannien på det grekiska borgerskapets sida i det efterföljande inbördeskriget och Sovjet upphörde med sitt stöd till de grekiska partisanerna, som besegrades.
I Västeuropa var situationen en annan. De kommunistiska partierna i de tyskockuperade länderna initierade i princip inget väpnat motstånd mot de nazityska ockupanterna före Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen juni 1941. I tättbefolkade länder som Belgien, Nederländerna och Danmark bedrev den kommunistledda motståndsrörelsen enbart sabotageverksamhet och det upprättades aldrig några basområden. Detsamma gällde Norge, trots att de topografiska förutsättningarna var helt annorlunda. Detta berodde säkert på att den del av motståndsrörelsen, som var underställd exilregeringen i London, ville undvika regelrätta militära konfrontationer. Den ledande motståndsgruppen i Norge, Osvald-gruppen, genomförde runt 200 sabotageattentat. I Frankrike upprättade maquisen, den franska motståndsrörelsen, militära förband först efter de allierades invasion i Normandie. I norra Italien befriade de italienska partisanerna Genua och några andra städer, men detta skedde först efter att de allierade befriat halva Italien och den fascistiska regimen i praktiken kollapsat. I Polen fanns det en del motståndsfickor i Karpaterna, som de tyska ockupanterna aldrig lyckades slå ut. Inte mindre än 40000 polacker deltog i Warszawaupproret, som skedde med stöd av den polska exilregeringen i London, i augusti 1944, men upproret slogs ner efter en månad. Det visar hur svårt det är att utmana en militärt överlägsen fiende i ett regelrätt slag. Den polska hemarmén var dessutom dåligt beväpnad.

Den kubanska revolutionen startade med att 82 medlemmar i 26-julirörelsen landsteg på Kuba 1956. Denna väpnade styrka utgick från landsbygden, växte och omringade städerna och lyckades 1958 inta Havanna och störta den korrumperade Batistaregimen. Hela landet var befriat 1959. I fallet Kuba bildades den väpnade styrkan först, d.v.s. 26-julirörelsen; 1960 legaliserades kommunistpartiet, som sedan leddes av Fidel Castro. Fram till 1960 förhöll sig USA avvaktande till utvecklingen på Kuba, eftersom USA bedömde 26-julirörelsen som borgerligt-nationalistisk, men tvärvände sedan.

När Che Guevera försökte överföra den kubanska revolutionsmodellen till Bolivia, misslyckades han helt.  Che Guevaras modell brukar kallas focoteorin, vilket innebär att det folkliga stödet skapas under den väpnade kampen. Man behöver inte vänta på att de objektiva villkoren för att en allmän väpnad resning ska mogna. En liten grupp av hängivna revolutionärer, en förtrupp, kan alltså föregå med efterföljansvärda exempel och därigenom erhålla ett bredare stöd. Denna linje strider i praktiken mot masslinjen, att revolutionärerna inte ens propagerar för ett politiskt program, som de arbetande massorna kan ta ställning till, än mindre uppmanar dem att ta kamp mot förtryckarna. Che Guveras grupp simmade aldrig som fisken i vattnet i Bolivia och försökte aldrig politiskt vinna bondemassorna för revolutionens sak. Det är inte ens säkert att de kunde kommunicera med de bolivianska bönderna, varav det överväldigande flertalet inte ens hade spanska som modersmål.

Den enda rörelse, som har kommit i närheten av att bedriva en urban krigföring i en kapitalistisk stat, var Tuparamos i Uruguay 1963 – 1972. I Uruguay var det ena av Lenins kriterier delvis uppfyllt, nämligen  att ”..för att en revolution ska kunna äga rum, måste de exploaterade och förtryckta massorna inse att det är omöjligt att längre leva på det gamla sättet, och kräva förändringar”, men detta är som bekant inte nog. Omedelbart efter andra världskriget var levnadsstandarden i Uruguay (och Argentina) mycket hög på grund av Uruguay ostört hade kunnat exportera jordbruksprodukter under kriget. Men i och med freden ökade också de tidigare krigförande ländernas egen jordbruksproduktion liksom att konkurrensen på världsmarknaden ökade. Den uruguayanska ekonomin försämrades stadigt och missnöjet jäste bland den arbetande befolkningen. Tuparamos tog fasta på detta missnöje och utvecklade ett i huvudsak urbant guerillakrig, som inledningsvis var framgångsrikt. Detta underlättades av att mer än en tredjedel av Uruguays invånare levde i huvudstaden Montevideo. Men Lenins andra kriterium var aldrig uppfyllt, nämligen att ”det (är) avgörande att exploatörerna är ur stånd att leva och härska på det gamla sättet.” Detta betydde att militärregimen slog till hänsynslöst 1972, speciellt som det folkliga stödet till Tuparamos hade börjat svikta på grund av att Tuparamos i allt större utsträckning hade hänfallit åt individuell terror.
Idén om att ett utdraget folkkrig skulle fungera som en slags huvudstrategi i de imperialistiska staterna är befängd. Det har hittills heller aldrig inträffat. Det avgörande skälet är att befolkningsmajoriteten lever i städer, där såväl borgerskapets makt som proletariatet är koncentrerade. För att en revolution ska vara möjlig krävs en omfattande ekonomisk och politisk kris, som gör att de arbetande massorna inte har någon annan utväg, och att den härskande klassen är oförmögen att hindra en sådan utveckling. Först då kan det bli aktuellt med ett stormanfall.

Rickard B. Turesson

7/5 2015

 

(Visited 218 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

3 thoughts on “Är utdraget folkkrig vägen till socialismen i de imperialistiska staterna?

  1. jeppe

    Bra frågor. Vad finns det för grund och förutsättningar för en viss verksamhet? Tror inte på folkkrig, folk är för passiva, rädda eller har det för bra. Men kanske i en annan form. Hur skulle det se ut idag? Vad är realistiskt?

    Reply
  2. Peder Renå

    http://tjen-folket.no/Sentralt/view/11815

    Revolusjonen kommer ikke

    MLM knuser myten om at revolusjon plutselig kommer ut av en krise i framtida og at folket bare kan plukke den som en moden frukt.

    Å være revolusjonær er å lære av historien og se at herskerne ikke gir makta fra seg frivillig. Kapitalismen må vekk for å fjerne fattigdom, sult og miljøkrisa. Og vi er sikre på at kapitalistene ikke vil akseptere dette og derfor må avsettes gjennom revolusjon.

    Denne innsikten er gammel i arbeiderbevegelsen – det er mer enn 150 år siden Marx fikk gjennomslag for dette blant arbeiderklassens fremste ledere. Siden dette har millioner av arbeidere i vår del av verden, kjempet for revolusjon. Og arbeiderklassen i Europa har deltatt i en lang rekke revolusjoner, revolusjonsforsøk og revolusjonære kriger:
    – Revolusjonene i 1848
    – Pariserkommunen i 1871
    – Tyskland 1919
    – Den store klassekrigen i Finland 1919
    – Ungarn 1919
    – Frigjøringskrigen mot fascismen, i Frankrike, Italia, Norge osv.
    – Folkekrigen i Jugoslavia mot fascismen i 2. verdenskrig.
    – Folkekrigen i Albania mot fascismen i 2. verdenskrig.
    – Borgerkrigen i Hellas 1944 til 1949

    Det er lang rekke andre eksempler også. Arbeiderklassene i Europa har grepet etter makta, ikke bare i det daglige og med fredelige midler – men de har igjen og igjen kjempet og blødd for sosialismen.
    Det fremste eksemplet i Europa er like fullt Oktoberrevolusjonen i Russland 1917.

    Tross alle disse konkrete eksemplene, har mange en svært abstrakt forståelse for revolusjon. Ikke bare folk som ikke kaller seg revolusjonære – også mange som skjønner hvorfor revolusjon er nødvendig, klarer ikke å se det for seg. Eller de har forvridde forestillinger om hvordan revolusjoner skjer og utvikler seg.

    Et syn på revolusjon, baserer seg på en forestilling om Oktoberrevolusjonen som et kortvarig kupp med støtte fra arbeiderklassen. Folk med dette synet legger vekt på noen sider ved den russiske revolusjonen:
    – Russlands deltagelse i 1. verdenskrig tappet landet for ressurser og utmagret folket.
    – Den politiske ledelsen kunne ikke løse problemene.
    – En ”megakrise”, krise på alle områder av samfunnet.
    – Bolsjevikene grep makta i landets hovedstad i 1917 og etablerte seg som landets ledelse som utbredte sin makt fra dette sentret.

    Denne ”oktoberveien” står for mange i motsetning til Maos vei – Langvarig folkekrig.

    Men dette synet underslår viktige sider ved den russiske revolusjonen:
    – Folket grep etter makta først i 1905-revolusjonen, som ble brutalt undertrykka av Tsar-staten.
    – Det var en langvarig periode der arbeiderklassen bygde sine maktorganer (sovjetene), kimen til en ny stat.
    – Etter bolsjevikene oppretta sovjetregjeringen i 1917 fulgte fire år med borgerkrig mellom Den røde hær og De hvite, som ble støtta av over femten kapitalistiske land.

    Gjennom en langvarig periode på over tjue år, bygget altså arbeiderklassen og folket rød makt og etter hvert en rød hær for å forsvare og utbre den røde makta. Heller enn å avkrefte Maos linje for langvarig folkekrig, er oktoberrevolusjonen mer en bekreftelse på denne:
    – Den bekrefter nødvendigheten av både kommunistparti (bolsjevikpartiet), frontorganisering av revolusjonære klasser (sovjetene) og folkehæren (den røde hær).
    – Den bekrefter det langvarige, det langtrukne i revolusjonen, som ikke kan avgjøres i løpet av noen stormfulle dager eller uker, men som må ta år og tiår.
    – Den bekrefter det folkelige i revolusjonen, at folkets masser må mobiliseres. Arbeiderklassen må lede an, men også aktivisere og organisere andre klasser, som fattigbønder og intellektuelle.
    – Den bekrefter at politikken avgjør, at den politiske linja må være revolusjonær og handle om å gripe etter makta og at massene må politiseres, aktiviseres og moraliseres av de revolusjonære.

    Den kinesiske folkekrigen pågikk fra 20-tallet til 1949. Folkekrigen på Fillippinene, ledet av MLM-partiet Filippinenes Kommunistiske Parti (CPP), har nå pågått i over førti år. I et slikt perspektiv blir den russiske revolusjonære krigen relativt kort.

    Det er også en kjensgjerning at kommunistene i Kina og andre halvføydale land stort sett har valgt en form for folkekrig der byene omringes fra landsbygda, der den røde makta bygges i jordbruksdistriktene, fjellene og junglene først – med et strategisk mål om å innta storbyene og hovedstaden til slutt, siden dette er fiendens sterkeste baser. Dette i motsetning til bolsjevikene, som relativt raskt kunne gripe makta i de største byene.
    Videre kunne bolsjevikene bygge den røde hæren rett ut av soldatrådene – rett ut av statens egen hær. De kunne organisere fiendens soldater, bryte dem ut av hæren og gjøre disse til den nye statens soldater. Dette i motsetning til å bygge opp en egen rød folkehær mer eller mindre fra bunnen av.

    Men disse ulikhetene er særtrekk ved den russiske revolusjonen. Det har bare skjedd i Russland, og ikke seinere, at sosialistiske revolusjoner har kunnet gjennomføres så raskt ved å gripe makta i ”sentrum” først og bygge folkehæren gjennom å underlegge seg deler av fiendens hær gjennom soldatenes støtte.

    Den russiske revolusjonen rystet herskerklassene, og i de snart hundre årene som har gått etter 1917 har deres militære ledere bygget opp enorm kompetanse på å slå ned opprør. Arbeiderklassen og kommunistene har lært av den russiske veien, men vi er ikke de eneste. Også herskerne har lært. I Afghanistan og Irak forsøker NATO-generalene å praktisere noe av kunnskapen, slik de har gjort i over hundre år. Peru, Nicaragua, El Salvador, Filippinene, Vietnam, Korea, India – lista er lang over land der herskere praktiserer strategier for å slå ned opprør.

    På tross av dette ser vi at masser som fører folkekrig kan stå mot undertrykking lenge. At tross problemer og tilbakeslag, kan man utvikle folkekrig på de filippinske øyene, i Perus daler og slumbyer, i Indias jungler og på Nepals høyfjellssletter. Vi ser også at den langtrukne mobiliseringen av folket er mulig også i Palestina og Kurdistan.

    Det er altså mange muligheter. Men om vi skal gjøre revolusjon må vi legge til grunn den langvarige mobiliseringa av massene og etablering av rød makt – av kommunistpartiet, frontorganisering av revolusjonære klasser og folkehæren. Vi må legge til grunn at det tar tid å organisere massene, og at uten en revolusjonær organisering av massene er revolusjon utenkelig.

    Vi må legge til grunn de fellestrekkene alle vellykka revolusjoner har hatt, ikke særtrekkene ved én enkelt revolusjon. De som ser for seg at kapitalismen skal vikle seg inn i en megakrise – økonomisk, sosialt og politisk – som legger til rette for masseopprør og en rask maktovertagelse, der kommunistene kan gripe makta og lene seg på vernepliktige soldater i den borgerlige hæren – disse legger til grunn en sterkt forenkla versjon av sider ved den russiske revolusjonen som var helt spesielle for denne.

    Marxismen-leninismen-maoismen innebærer en militærpolitisk strategi for arbeiderklassen – linja for langvarig folkekrig. Det er ikke å bruke Kinas vei som blåkopi, men å trekke ut fellestrekk ved alle vellykka revolusjoner leda av arbeiderklassen – og avvise den seigliva myten om at revolusjonen er noe som kommer og ikke som bygges, at revolusjonen er en plutselig omveltning der alt avgjøres på noen få dager.

    Reply
  3. bloggarbjorn

    Har för mig jag har sett hänvisningar från PCR/RCP till Nordirland och stadsdelar som kontrollerades av Provisoriska IRA, men det känns inte övertygande det heller. Att maoister har haft en viss svaghet för irländska och baskiska borgerliga minoritetsnationalister med skidmasker och häftiga bössor har alltid förefallit märkligt. Och PCP/RCP och doktor Moufawad-Paul har aldrig lyckats ge någon bra förklaring till hur det där långvariga folkkriget skall fungera i praktiken. Vill folket i ett modernt samhälle ha långvarigt folkkrig? Det kan ju vara en rimlig fråga att ställa, särskilt om det i verkligheten handlar om att kasta sten på kollektivtrafiken och bränna upp grannarnas bilar. Eller är det i själva verket en långvarig politisk huvudsakligen fredlig kampanj med byggande av brett folkligt stöd det handlar om, fast man kallar det “folkkrig” för att anknyta till det man tror är rörelsens traditioner?

    Angående Che lyckades han ju misslyckas i Afrika också. I Bolivia gick han ut i en icke-revolutionär djungel i stället för att eventuellt ansluta sig till de revolutionära gruvarbetarna på högslätten. I Afrika valde han lågkompetenta kongoleser att samarbeta med i stället för mer kvalificerade krafter i exempelvis Mocambique. Det var ju nära att det sprack på Cuba också alldeles i början men där hade han och Fidel tur.

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.