Revolution i etapper? Britta Ring svarar Lindblom som i sin tur svarar

ARTIKEL 1.
ARTIKEL 2.

Hittills har alla socialistiska revolutioner sått i etapper

Redan i sin artikel om VPK-kongressen i Clarté 1/75 under­skattar Per-Åke Lindblom grovt monopolkapitalet som motstån­dare till det arbetande folket, när han säger att det revisionis­tiska partiet är “ett hot mot det arbetande folket på samma sätt som monopolkapitalet”. I arti­keln “Ska de dela makten” (GNISTAN 39) tar han steget fullt “ut och förkastar teorin om huvudmotsättningen mellan det arbetande folket och monopol­kapitalet.

Enligt Per-Åke lanserades teorin om “de extremt skärpta motsättningen mellan massan av befolkningen och den monopolis-tiska bourgeoisin” av revisionis-terna i SUKP sedan de tagit makten. (Ett häpnadsväckande påstående!) Alltså är den felak­tig. Han anser inte heller att arbetarklassen ska dela makten med några bundsförvanter efter det att monopolkapitalet har störtats, fram till dess att den socialistiska revolutionen full­bordas genom att den privata äganderätten till produktions­medlen avskaffas. Detta är, sä­ger han, en “revisionistisk etappteori” och motiverar det med att det svenska proletaria­tet idag är så stort-att det “gjort alla särskilda övergångsformer,

I synnerhet de s k folkdemokra­tiska formerna, mer överflödi­ga”.

MER ÄN EN ETAPP

Faktum är att alla socialistis­ka revolutioner hittills har pas­serat mer än en etapp och ar­betarklassen, som under hela processens gång haft ledningen och makten, har medvetet av taktiska skäl avstått en bit makt till sina bundsförvanter i kam­pen mot den strategiska huvud­fienden fram till fullbordandet av nästa etapp. Så var fallet i Sovjet, där t ex småbourgeoisin fick ett ganska stort utrymme under NEP (“den nya ekonomis­ka politiken”) som var ett skede i övergången till socialismen (den sades vara genomförd år 1936). Så var fallet i Kina, där först en “nydemokratisk” revo­lution genomfördes av alla anti-imperialistiska klasser och kraf­ter gemensamt och “där den pri­vata äganderätten till produk­tionsmedlen under en tid fanns kvar, sedan de imperialistiska och monopolistiska krafterna krossats.

Per-Åke medger också att so­cialismen inte genomfördes i Ryssland över en natt men vill ändå inte gå med på att revolu­tionen passerar mer än en etapp. Han anser att den politiska plattformen i kampen mot mo­nopolkapitalet ska vara prole­tariatets diktatur:

“Varför skall för det andra de övriga icke-monopolistiska klasserna ha ‘del i makten’ och på vilken politisk plattform gentemot monopol­kapitalet skall de egentligen vinnas? Räcker det inte med proletariatets diktatur …”

RÄCKER 70 PROCENT?

Det kan tyckas att arbetar­klassen i Sverige är så stor (ca 70 procent av folket) att den kan klara kampen mot mono­polkapitalet ensam, utan bunds­förvanter att avstå en bit av makten till. Men om . vi anser det, så får vi lov att revidera vår teori om huvudmotsättnin­gen. För då har vi.faktiskt be­stämt oss för att huvudmotsätt­ningen går mellan, proletariatet och bourgeoisin och att vi inte bryr oss om hur mellanskikten ställer sig. Någon möjlighet att vinna t ex småbourgeoisin som bundsförvant mot monopolkapi­talet har arbetarklassen inte hel­ler, om vi bara sätter upp prole­tariatets diktatur som plattform för revolutionens första etapp. Då kommer den sannolikt att hamna på fiendens sida. Mao Tse-tung talade 1949 om “fol­kets demokratiska diktatur” (saml skrifter i urval, sid 341). Till folket räknade han då även småbourgeoisin.

Även i de östeuropeiska län­derna genomgick revolutionen mer än en etapp. Först oskad­liggjordes de monopolister och storkapitalister som samarbetat med nazisterna, och sen, efter en tid, fullbordades revolutio–nen i en socialistisk etapp. Un­der hela tiden stod utvecklingen under kontroll av den beväpna­de arbetarklassen, som dock in­te behövde använda vapnen i samband med , övergången till socialism, fastan det var nära vid försöket till statskupp i Prag 1948.

LÄR AV CHILE!

Har den svenska arbetarklas­sen råd att ställas i en revolu­tionär kamp mot monopolkapita­let utan bundsförvanter, därför att den utgör 70 procent av fol­ket? Anser vi det förenligt med vårt partis ansvar att försöka driva utvecklingen dithän. Nej. Även om det sker under ackom­panjemang av vänsterradikala fraser, skulle det i praktiken bli samma nederlagslinje som i Chile, där högerrevisionisterna försatte den chilenska arbetar­klassen i en sådan situation gen­om att låta den isoleras från mellanskikten som därmed blev monopolkapitalets och imperia­lismens bundsförvanter.

Det svenska monopolkapitalet får inte ges chansen att dränka en svensk revolution i blod genom att det arbetande folkets front står splittrad när det blir dags. Varje bundsförvant är i det läget oerhört värdefull, och de som inte kan bli direkta bundsförvanter måste åtminsto­ne passiviseras så att de inte ställer upp på monopolkapitalets sida. Det. blir en fråga om liv eller död, bokstavligen, för ar­betarklassen.

Det finns revisionister som i viss mån erkänner den riktiga teorin om huvudmotsättningen. Det finns också revisionister som inte erkänner den. Gemensamt för båda är att de inte förmår’ tillämpa den i praktiken. Där­för är det alldeles fel att söm Per-Åke mekaniskt koppla sam­man teorin om huvudmotsätt­ningen med den revisionistiska teorin om den “fredliga parla­mentariska vägen” och en “folk­regering” som skulle genomföra socialismen ovanifrån.-

MONOPOLKAPITALET SKA ISOLERAS

Teorin om huvudmotsättnin­gen är hos vårt parti oupplös­ligt förbunden med uppfattnin­gen att den avgörande kampen mot monopolkapitalet förs utan­för parlamentet, av massorna själva där de bor och arbetar och att monopolkapitalet absolut inte kan antas överlämna mak­ten på fredlig väg. Det är ju just därför vi anser det så viktigt att isolera monopolkapitalet från,   om möjligt,   alla   andra klasser och skikt av folket. Vi måste undandra monopolkapita­let allt stöd det ^skulle kunna tänkas få i en revolutionär si­tuation.

Att monopolkapitalet kan iso­leras, beror på att det idag fak­tiskt förtrycker allä övriga klas­ser och skikt så att t o m delar av bourgeoisin upplever reella motsättningar till monopolkapi­talet och kan sägas ha hamnat “mellan Scylla och Karybdis”.

– När monopolkapitalet har krossats, blir huvudmotsättnin­gen en annan under den troligen ganska-korta perioden fram till den socialistiska revolutionens fullbordan. Huvudmotsättningen kommer under denna etapp att gå mellan de klasser och skikt, som motsätter sig den fortsatta revolutionen, och det övriga fol­ket. Arbetarklassen måste förstås fortfarande ha ledningen och det mesta av makten, vilket inte bör bli alltför svårt med dess 70 procent!

Till sist: Per-Åke ger den “folkdemokratiska” (som han kallar revolutionen i två etap­per) revolutionen en enda chans: den kan ske om den fö­regås av ett krig, t ex om vi ockuperas av det socialimperia­listiska Sovjet. Det skulle “ofel­bart leda till att alla klasser och skikt förtrycktes, med undantag; av ett fåtal medlöpare i monoT polkapitalet, statsapparaten, mi­litär- och polisledning, statsbyråkrati och i det revisionistiska partiet”. Om “ett fåtal medlö­pare i monopolkapitalet” skulle ställa sig på ockupanternas si­da, då måste det bli nödvändigt att sluta borgfred mot inkräk­tarna med den övriga (nationa­listiska eller västorienterade ) delen av monopolkapitalet. Och då måste uppgörelsen med den delen av monopolkapitalet rimligen vänta tills kriget är slut och monopolkapitalet som för­tryckande skikt åter blir huvud­fienden. Ännu en etapp, i så fall.

Britta Ring


Proletariatet ska inte avstå något av makten

Britta Ring hävdar att “alla socialistis­ka revolutioner hittills har passerat mer än en etapp och arbetarklassen, som un­der hela processens gång haft ledningen och makten, har medvetet av taktiska skäl avstått en bit makt till sina bundsförvan­ter i kampen mot den strategiska huvud­fienden fram till fullbordandet av nästa etapp. Så var fallet i Sovjet, där t ex småbourgeoisien fick ett ganska stort ut­rymme under NEP …”

Detta är politiskt nonsens och grund-falskt. Revolutionen i Tsarryssland passe­rade två etapper, nämligen den borgerligt-demokratiska revolutionen februari 1917, då bourgeoisien och de kapitalistiska jord­ägarna grep statsmakten, och i oktober den socialistiska revolutionen, då prole­tariatet grep statsmakten. Proletariatet grep i oktober ensamt makten och upp­rättade sin diktatur:

“Den klass, som tagit den politiska makten i sina händer, har gjort det i medvetande om att den tar den ensam. Detta ingår i begreppet pro­letariatets diktatur.” (V I Lenin — “Tal pä transportarbetarnas allryska kongress”, Sami verk, band 26, sid 286, ryska utgåvan)

Men samtidigt innebar den proletära diktaturen ett klassförbund:
“Diktaturens högsta princip är upp­rätthållandet av proletariatets för­bund med bönderna för att prole­tariatet skall kunna behålla sin le­dande roll och statsmakten.” (V I Lenin — “Referat om RKP(b):s taktik”, Sami verk: band 26, sid 46.0, ryska utg)

SAMMANBLANDNING AV TVÅ FRÅGOR

Förklaringen till Britta Rings fel är skäligen enkel. Hon sammanblandar helt enkelt frågan om statsmakten med frågan om förstatligandet av produktionsmedlen, dvs egendomsförhållandena, och i vilken takt detta förstatligande sker. Proletaria­tet i Sovjetunionen avstod varken en “mindre” eller en “större bit” av makten efter oktoberrevolutionen — det avstod ingenting av statsmakten.

Kanske Britta Ring — mot det ryska kommunistpartiets uppfattning — kan berätta hur många platser i regeringen och hur stor andel i de väpnade styrkorna, som små- och mellanstora kapitalister och kulaker hade? Däremot förstatligades bankerna och de stora monopolen vid pro^tarialets maktövertagande oktober 1917, och arbetarkontroll infördes på alla företag med mer än fem anställda.

PROLETÄR DIKTATUR — VÅR PLATTFORM?

Britta Ring pådyvlar mig v uppfattningen att .den politiska plattformen “i kampen mot monopolkapitalet ska vara proleta­riatets diktatur”. Proletariatets diktatur kan självklart inte i största allmänhet va­ra plattformen, vilket heller inte var fal­let inför oktoberrevolutionen. Bolsjeviker-na reste en rad övergripande krav på t ex bankernas och monopolens nationalisering, en rättvis fred, jorden åt de arbetande etc. Dessa kravs genomförande förutsatte dock en socialistisk revolution, krossandet av den borgerliga statsapparaten och pro­letariatets diktatur.

Ingen revolution — i det förgångna eller framtiden — kommer att genomföras kring den enda parollen “För proletaria­tets diktatur”.

Efter revolutionen bestod i Ryssland småvaruproduktionen på landsbygden,-som sysselsatte befolkningens överväldi­gande flertal. Steg för steg förstatligades — eller kollektiviserades — de resterande produktionsmedlen

När proletariatet erövrar statsmakten i Sverige, så kommer monopolen att ome­delbart, ja, förmodligen även de mellan­stora företagen, förstatligas. Detta inne­bär att det socialistiska produktionssättet Kommer att bli fullständigt dominerande och småvaruproduktionen endast «n obe­tydlig rest.

Britta Ring har lika lite förstått den ny-demokratiska revolutionens karaktär i Kina efter befrielsen. Denna var en bor­gerligt-demokratisk revolution av ny typ, där flera revolutionära klasser gemensamt utövade folkets demokratiska diktatur, under arbetarklassens hegemoni, dvs statsmakten innehades av flera revolutio­nära klasser gemensamt. Den ny-demo­kratiska revolutionen var inte “i sig själv och till sin samhälleliga karaktär en pro-letärt-socialistisk revolution”. Men den ny-demokratiska revolutionen leddes vidare av det kommunistiska partiet, stödd på arbetar-bonde alliansen och proleta­riatets diktatur upprättades 1956, eftersom det socialistiska produktionssättet nu ock­så var dominerande i Kina. (Se för öv­rigt “Om ny-demokrati” i Mao Tse-tungs Valda verk, band 2, sid 326)

KAN PROLETARIATET ENSAMT SEGRA?

Britta Ring för fram tesen att proleta­riatet inte ensamt kan segra i Sverige, trots att det utgör folkflertalet. De histo­riska erfarenheterna talar för motsatsen och särskilt oktoberrevolutionen veder­lägger fullständigt hennes tes. Denna ägde rum i ett land, där den väldiga befolk­ningsmajoriteten tillhörde småbourgeoi­sien (bönderna) och proletariatet endast utgjorde ca 10 procent. Men bolsjevikerna kunde ändå leda proletariatet till seger, trots att bolsjevikpartiet endast hade 25 procent av rösterna vid valen till konsti­tuerande församlingen november 1917, på grund av att bolsjevikpartiet hade

“I. den överväldigande majoriteten bland proletariatet; II. nästan hälf­ten av armén; III. en överväldigan­de styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande stäl­lena, nämligen i huvudstäderna och på de fronter, som låg nära cent­rum.”
(V I Lenin — “Valen till konstituerande församlingen och proletariatets diktatur”) Men proletariatets statsmakt skulle inte bestått länge, om inte proletariatet för­mått vinna bönderna:

“Just på detta sätt vann Rysslands proletariat bönderna från socialist­revolutionärerna, vann dem bok­stavligen några timmar efter det att proletariatet erövrat statsmakten. Ty några få timmar efter segern över bourgeoisien i Petrograd utfärdade det segerrika proletariatet dekret om jorden och genom detta dekret tillfredsställde det fullstän­digt och med ett slag, med revolu­tionär snabbhet, energi och hängi­venhet, bondemajoritetens allra mest trängande ekonomiska behov, expropierade godsägarna fullstän­digt och utan ersättning.” (V I Le­nin — “Valen till konstituerande församlingen”) Det enda bevis, som Britta Ring anför för sin tes är lärdomarna från Chile, där “högerrevisionisterna” ledde arbetarklas­sen till nederlag. Detta är ett irrelevant exempel, eftersom det chilenska revisio-nistpartiet aldrig var något kommunistisk! parti.

Den första betingelsen för att revolutio­nen skall segra, är nämligen att det finns ett kommunistiskt parti, som kan leda arbetarklassen och dess bundsförvanter i en väpnad revolution mot klassfienden.

Faktum var att arbetarklassen inte ens var beväpnad i Chile. Däremot är den ungerska revolutionen 1918 ett lärorikt negativt exempel, efter­som nederlaget för det ungerska proleta­riatet bl a skylls det faktum att det underlät att använda sin statsmakt för att vinna bönderna, dvs konfiskera godsägarnas jord för utdelning bland bönderna. Istället förstatligades omedelbart godsägarnas jord.

DET AKTIVA FLERTALET AVGÖRANDE

Det är enbart dillettanter, som inbillar sig att det faktum att proletariatet en­samt kan segra, ensamt kan genomföra , den socialistiska revolutionen, står i mot­sättning till att proletariatet eftersträvar att vinna bundsförvanter, särskilt bönder­na bland småbourgeoisien. Tvärtom är det en kampuppgift redan idag.

Men det är inget absolut villkor att vin­na småbourgeoisien och mellanskikten som helhet, dvs 98 procent av befolknin­gen, före den socialistiska revolutionen. Den socialistiska revolutionen avgörs om proletariatet har det aktiva flertalet på sin sida, vilket alltid innebär att det finns en stor passiv, “neutraliserad” mellangrupp i revolutionsläget.

Denna passiva och “neutraliserade” mellangrupp, väsentligen från småbour­geoisien och mellanskikten, kan mycket väl vara tämligen stor, men icke desto mindre kommer den socialistiska revolu­tionen att segra — och bestå — eftersom den genomförs i det överväldigande folk­flertalets intresse.

När t ex de italienska revisionisterna talar om 60-70-80 procent för att “socia­lismen skall segra” och de svenska revi-r sionisterna talar om “folkmajoriteten” i allmänhet, så måste man alltid fråga: Majoritet i vilket avseende? Den som inte har- denna utgångspunkt, förfaller i själva verket till en revisionistisk ståndpunkt. Det framgår enklast om man vänder på frågeställningen:

Om nu 98 procent måste och kan vinnas för   den folkdemokratiska revolutionen, måste den i så fal) verkligen vara väpnad? Är inte överläget helt förkrossande? Borde inte då övergången till socialismen kunna ske fredligt? Den   folkdemökratiska   revolutionens “genväg” döljer egentligen den “fredliga, parlamentariska” vägen till socialismen och ett samtidigt avståndstagande från den väpnade revolutionen och proletariatets diktatur.

Per-Åke Lindblom

 

(Visited 179 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.