2015-05-02 14_43_23-CorelDRAW X5 - [Untitled-1]

Följande artikel är hämtad ur ett nummer av KFML/SKP:s tidning Gnistan (oktober 1975). Artikeln behandlar frågor som dagens rörelse måste besvara. Hur kommer en socialisk revolution i Sverige se ut och vilka är våra vänner och vilka är våra fiender?

Vilken karaktär kommer den kommande revolutionen att ha? Per-Åke Lindblom diskuterar den frågan i sin andra artikel i Sveriges Kommunistiska” Partis programdebatt. En teori är att revolutionen måste ske i två etapper: först en antimonopolistisk revolution som inte direkt leder till socialismen utan till “folkdemokrati”, därefter en fredlig övergång till socialismen. Denna teori, som framför allt förfäktas av de franska och italienska revisionistpartierna, är endast en variant av Chrustjevs “fredliga väg” till socialismen. Utvecklingen av klasskrafterna i de västkapitalistiska länderna har snarare stärkt än försvagat möjligheterna till en direkt socialistisk revolution, som leder till upprättandet av proletariatets diktatur. Erfarenheterna från “folkdemokratierna” som upprättades i Östeuropa efter kriget får inte vantolkas., övergången till socia­lism skedde där under mycket speciella omständigheter.

Man måste hålla i minnet att de folk­demokratiska revolutionerna i Östeuropa skedde under speciella historiska betingelser. Detta sammanfattades av dåvarande generalsekreteraren Bierut på Polens för­enade arbetarpartis kongress i december 1948:

“Utan att de imperialistiska hitlerrövarna krossats tack vare Sovjet­unionens seger i det senaste kri­get, vore varken Polens och andra folks nationella befrielse från hitIerismens slaveri eller den polska folkdemokratiska regeringens övertagande av makten vid landets be­frielse möjliga. Folkdemokratin uppstod inte till följd av väpnat uppror i syfte att med våld krossa statsapparatens viktigaste länkar utan var ett resultat av Sovjetunio­nens seger över den tyska fascismens militära styrkor. Hela statsap­paraten befann sig i de tyska fascisternas händer och var ett in­strument för deras diktatur.” (“Vad är folkdemokrati?” — Studiehäfte för SKP 1949)

Följaktligen upprättades den revolutio­nära folkmakten under arbetarklassens ledning på ruinerna av den borgerliga statsapparaten och i intim samverkan med Sovjetunionen. Folkdemokratin var en form av proletariatets diktatur:

“Den folkdemokratiska staten är det arbetande folkets makt,- såle­des det stora folkflertalets makt, varvid den ledande rollen tillkom­mer arbetarklassen.” (Dimitrov; det anförda arbetet) Under,den första etappen bildades folk­demokratiska regeringar, i vilka förutom det kommunistiska partiet, även andra partier som socialdemokratiska, småbrukar- och bondepartier, deltog.

★ NY STRATEGI: ANTI­MONOPOLISTISK FRONT

I samband med att revisionisterria tog makten i SUKP(b) dröjde det inte länge förrän de lanserade en ny “strategi” för revolutionen i de imperialistiska länderna. Den innebar att de förnekade nödvändig­heten av den proletära, socialistiska re­volutionen — proletariatets maktöverta­gande med våld — och proletariatets dik­tatur. I stället skulle uppgiften vara “skapandet av enhet bland vänsterkrafterna och av en anti-monopolistisk front i de utvecklade kapitalistiska länderna” (“Out-line history of the Communist Interna­tional”, PP 1971, s 525). Denna front grundades på “de extremt skärpta motsättningarna mellan “massan av befolknin­gen och den monopolistiska bourgeoi­sien” (A a, s 542).

Det var inte längre nödvändigt att pro­letariatet förberedde sig för den väpna­de resningen. I stället skulle det inriktas på den “fredliga, parlamentariska” vägen till socialismen, på att vinna ett flertal i parlamentet och samverka med det socialdemokratiska partiet för att upprätta en “demokratisk anti-monopolistisk rege­ring”, som skulle genomföra strukturreformer i socialistisk riktning. Denna stra­tegi var i själva verket att gå in för att stärka och utveckla statsmonopolkapita­lismen.

I Västeuropa är det särskilt de franska och italienska revisionistpartierna som har utvecklat teorin om den “anti-monopolistiska” revolutionen. Men samtliga revisionistpartier i Västeuropa företräder denna: ståndpunkt i en eller annan form. För att citera ur ett programförslag från det norska revisionistpartiet NKP:

“Kampen för revolutionära refor­mer går hand i hand med kampen för en ny politisk ledning, en ny folkregering, en demokratisk folk­makt, som beskär och efterhand av­skaffar monopolkapitalets makt och kontroll över statsapparaten   och ersätter den med folkets demokra­tiska makt och kontroll. Detta kan ske utan att i första omgången ruc­ka på hela den kapitalistiska stats­maktens grundläggande innehåll och former.” Den “demokratiska folkmakten” skall uppnås genom att en “anti-monopolistisk front”, i vilken revisionistpartiet själv­klart skall ha ledningen i förbund med det socialdemokratiska partiet, små- och mellanstora kapitalister, vinner flertal i parlamentet.

★ REVISIONISTISK ETAPPTEORI

Denna revisionistiska etappteori för re­volutionen i de imperialistiska länderna är liktydig med den “fredliga, parlamentariska” vägen till socialismen. Den främs­ta vattendelaren mellan marxist-leninister och revisionister är nämligen, frågan om. den våldsamma revolutionen som en allmän lag för den proletära revolutionen, nödvändigheten av att krossa det gamla statsmaskineriet och ersättandet av bor­garklassens diktatur med proletariatets. För att teoretiskt kunna motivera sin tes, tvingas de också framställa kapitalismen som “helgjuten imperialism”, som “helt och hållet gjort om kapitalismen”.

Lenin kommenterade dylika teorier: “Då hade vi att göra med ett sy­stem, där allt var underordnat fi­nanskapitalet ensamt. Då. återstod det bara att avlägsna toppen och överlämna resten till proletariatet. Det skulle vara ytterst angenämt, men så är det inte i verkligheten.” (V I Lenin — V: V 11:0, s 150) När nu den kommande revolutionens karaktär i Sverige diskuteras, så måste först frågan ställas: Har proletariatets till­växt underlättat eller försvårat den di­rekta socialistiska revolutionen? Har den gjort särskilda övergångsformer med hän­syn till de icke-proletära klassernas och skiktens styrka, mer eller mindre nöd­vändiga? Uppenbarligen har förändrin­garna i klasstrukturen underlättat genom­förandet av den socialistiska revolutio­nen. Och gjort alla särskilda övergångs­former, i synnerhet de s k folkdemokra­tiska formerna, mer överflödiga.

Varför skall i så fall den socialistiska revolutionen ske i två etapper? I nr 7-8/ 74 av Marxistiskt Forum så påstods det att “det är svårt att se att det kan bli fråga om en socialistisk revolutionen i klassisk mening, åtminstone i första om­gången. Varför? Jo, därför att om man skall lyckas isolera monopolkapitalet, så kan inte revolutionens paroll vara ‘expro­priera expropriatörerna’.”

Tidigare i tidskriften ställdes följande frågor:

“Men vad händer med de övriga icke-monopolistiska klassernas egendom? Kanske äger de 50 pro­cent av produktionsmedlen? Dessa klasser har i sämsta fall förhållit sig mer eller mindre neutrala i den revolutionära kampen, i bästa fall har de utgjort en del av folkfronten mot monopolkapitalet. Måste de inte då också ha en viss om än under­ordnad del av den politiska makten dagen efter revolutionen?”

PROLETARIATETS DIKTATUR?

För det första är. det fullständigt klart att den proletära, socialistiska revolutio­nen aldrig har inneburit omedelbar och fullständig expropiation av all borgerlig egendom utan proletariatets gripande av statsmakten och förstatligande av de viktigaste produktionsmedlen. Se bara på Oktoberrevolutionen och Sovjetunionen — det tog åtminstone 17 år innan produk­tionsmedlen hade förvandlats till statlig, kollektiv eller kooperativ egendom! Hit­tills har parollen “Expropriera expropria­törerna!” inte tillämpats på annat sätt i någon socialistisk revolution.

Varför skall för det andra de övriga icke-monopolistiska klasserna ha “del i makten” och på vilken politisk plattform gentemot monopolkapitalet skall de egent­ligen vinnas? Räcker det inte med prole­tariatets diktatur, som innebär:

“… en särskild form av klassför­bund mellan proletariatet, de arbetandes avantgarde, och de talrika icke-proletära skikten av det arbe­tande folket (småbourgeoisien, små­företagarna, bönderna, de intellek­tuella osv) eller deras flertal, ett förbund mot .kapitalet, ett förbund / för att fullständigt störta kapitalet, för att fullständigt undertrycka bourgeoisiens motstånd…”? (V I Lenin — “Hur folket fördes bakom ljuset med parollerna om frihet och jämlikhet”, Sami Verk, band 24, s 311)

Skall då möjligheten av en folkdemokratisk revolution i Sverige helt uteslu­tas? Nej, inte om kriget föregår den so­cialistiska revolutionen. Skulle Sverige ockuperas av en supermakt, exempelvis det socialimperialistiska Sovjetunionen, så skulle detta ofelbart leda till att alla klasser och skikt förtrycktes, med undan­tag av ett fåtal medlöpare i monopolkapi­talet, statsapparaten, militär- och polis­ledning, statsbyråkrati och i det revisio­nistiska partiet.

Då skulle dét vara möjligt för en folk­armé att stödja sig på samtliga klasser och skikt, som satts i rörelse, och vid den nationella befrielsen genomföra en folkdemokratisk revolution, som till sitt inne­håll var en socialistisk revolution. Men det första stadiet skulle om arbetarklas­sen har ledningen i försvarskampen myc­ket snabbt passera in i det andra, stadiet, den socialistiska revolutionen.

Per-Åke Lindblom

(Visited 71 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.