Bredvidläsning 2: Utdrag ur boken “Från Marx till Mao”

Detta är det andra bredvisläsningsmaterialet till den pågående MLM-kursen som har börjat med det första kapitlet i Kommunistiska Manifestet. Det första bredvidläsningsmaterialet finns här.

FRÅN MARX TILL MAO är en marxistisk studie av 1917 års ryska och 1949 års kinesiska revolution. Den avser att visa deras allmängiltiga karaktär och samband som två stadier i den socialistiska världsrevolutionen. Deras gemensamma teoretiska grundval belyses med hjälp av rikhaltiga citat från de marxistiska klassikerna.

Författaren, GEORGE THOMSON, är f.d. professor i grekiska vid universitetet i Birmingham. Han har tidigare publicerat bl.a. följande böcker: Aeschylus and Athens, Marxism and Poetry och Studies in Ancient Greek Society. Thomson är den kanske mest kände läraren och skribenten i marxistisk teori i Storbritannien.

Boken utgavs i Storbritannien av CHINA POLICY STUDY GROUP, vilket är en liten grupp experter med stor erfarenhet av Kina. Dess tidskrift, BROADSHEET, har läsare i närmare 40 länder och uppfattas i breda kretsar som mycket auktoritativ.

KAPITEL II

Från den borgerliga till den proletära revolutionen

“Med storindustrins utveckling rycktes alltså själva den grundval undan bourgeoisins fötter, som den har för att producera och tillägna sig produkterna. Den producerar framför allt sin egen dödgrävare. Dess undergång och proletariatets seger är lika oundvikliga.”

Kommunistiska Manifestet

 

 

1. KLASSFÖRHÅLLANDEN I DET MODERNA SAMHÄLLET

Den ryska revolutionen 1917 och den kinesiska revolutionen 1949 är två på varandra följande händelser i en enda historisk process, som hade sina rötter i det kapitalistiska samhällets uppkomst. För att förstå förhållandena mellan dem, måste vi betrakta båda i förhållande till processen som helhet. I sin avhandling “Om motsättningar” skriver Mao Tsetung:

“Huvudmotsättningen i ett tings utvecklingsprocess och processens därav bestämda väsen försvinner inte förrän pro­cessen är fullbordad; men i en långvarig process är beting­elserna vanligen olika i varje stadium. Orsaken är, att, ehuru huvudmotsättningens natur i ett tings utvecklings­process och processens väsen består oförändrade, huvudmotsättningen tillspetsas allt eftersom den passerar från ett skede till ett annat i den långvariga processen. Dess­utom skarpes en del av de talrika större och mindre mot­sättningar,. som bestämmes eller påverkas av huvudmot­sättningen, medan andra tillfälligt eller delvis löses eller dämpas och en del nya framträder, processen försiggår där­för i stadier. De som inte uppmärksammar skedena i ett tings utvecklingsprocess kan inte på rätt sätt behandla des­sa motsättningar.” (MW, band 1, s. 325)

“I mänsklighetens historia förekommer antagonismen mellan klasserna såsom en särskild yttring av motsatsernas kamp. Tänk på motsättningen mellan de exploaterande och de exploaterade klasserna. Sådana motsatta klasser finns vid sidan av varandra under lång tid i ett och samma samhälle, det må vara i slavsamhälle, feodalsamhälle eller kapitalistiskt samhälle, men det är inte förrän motsättning­en mellan de två klasserna utvecklats till ett visst stadium, som den tar formen av öppen antagonism och utvecklas till revolution.” (MW, band 1, s. 343)

Det kapitalistiska samhället vilar på den växande varuproduk­tionen. Det utgör det stadium där själva arbetskraften blivit en vara. Detta är processens väsen. Dess förändring bestäms av utvecklingen hos dess inneboende grundläggande motsätt­ning, nämligen motsättningen mellan produktionens samhäl­leliga karaktär och ägandets privata karaktär. Denna motsätt­ning tar sig uttryck i klasskampen mellan proletariatet och bourgeoisin.

Det feodala samhället utvecklas på basis av en enkel agrar ekonomi. Den bästa delen av jorden ägs av feodalherrarna och brukas för deras räkning av bönder eller livegna, vilka äger redskapen men är tvungna att avlämna åt herrarna en del av vad de framställer. Antagonismen mellan dessa klasser är huvudmotsättningen i det feodala samhället. Under det att varuproduktionen utvecklas, uppstår inom ramen för det feodala samhället två nya klasser. Den ena är bourgeoisin eller kapitalistklassen som är sysselsatt med handel och manu­faktur. Den andra är proletariatet som i huvudsak rekryteras från de utarmade bönderna, vilka ingenting annat äger än sin egen arbetskraft, som de säljer till kapitalisterna i utbyte mot lön. Sålunda kommer bourgeoisin i opposition både till feo­dalherxarna, som hindrar tillväxten av varuproduktionen, och till proletariatet, vars arbete den exploaterar. Denna dubbla karaktär — revolutionär i förhållande till feodalklassen, kontrarevolutionär i förhållande till proletariatet — ligger i själva bourgeoisins natur. Under feodalsamhällets slutfas ställer sig bourgeoisin i spetsen för bönderna och proletaria­tet och störtar med deras stöd feodalherrarna samt etablerar sig själv som härskande klass. Detta är den borgerliga revolu­tionen.

I det kapitalistiska samhället är varuproduktionen befriad från alla feodala restriktioner. Feodalherrarna uppgår i bour­geoisin medan bönderna skiktas i landsbygdsbourgeoisi (själv­ägande bönder) och ett landsbygdsproletariat (lantarbetare). Huvudmotsättningen är nu den växande antagonismen mellan bourgeoisin och proletariatet.

Det kapitalistiska samhället utvecklas över två huvudsta­dier — den industriella kapitalismen och monopolkapitalism men eller imperialismen. Båda stadierna utmärks av att varu­produktionen växer vidare och av att antagonismen mellan bourgeoisin och proletariatet intensifieras. I det första stadiet, som kännetecknas av fri konkurrens och kolonial expansion, uppstår nya motsättningar — mellan storbourgeoisin och små-bourgeoisin, såväl i staden som på landsbygden, och mellan kapitalismen och de koloniala folken. Dessa motsättningar leder till det andra stadiet som kännetecknas av att den fria konkurrensen omvandlas till monopol, av kapitalexporten och av exploateringen av kolonierna som källor för billig arbets­kraft och råvaror. Detta stadium kännetecknas av en skärp­ning av alla huvudmotsättningarna — mellan proletariatet och bourgeoisin, mellan imperialismen och de koloniala fol­ken och mellan de rivaliserande imperialistiska makterna; och dessa motsättningar leder till imperialistiska krig ända tills proletariatet griper makten i det ena. landet efter det andra med stöd av böndernas massor och etablerar sig själv som härskande klass. Detta är den proletära revolutionen.

De viktigaste borgerliga revolutionerna i det moderna Eu­ropa är den engelska (1649), den franska (1789), den tyska (1848) och den ryska (1905, 1917). 1649 och 1789 erövrade bourgeoisin makten från feodalherrarna men gjorde efter hand vissa överenskommelser med dem. 1848 och 1905 grep den inte makten men fick vissa rättigheter. I februari 1917 grep den makten men störtades nio månader senare av pro­letariatet.

Bourgeoisins tvekan att genomföra dessa revolutioner här­rör från dess dubbla karaktär. Om man undersöker dem i tur och ordning kommer man att finna att var och en av dem, jämfört med den föregående, kännetecknas av allt djupare inre motsättningar, som gradvis leder till en omvandling av revolutionens karaktär. 1649 spelade proletariatet en myc­ket obetydlig roll. 1789 var proletariatet aktivt men ännu beroende ax småbourgeoisin. 1848 var proletariatet emellertid så aktivt att bourgeoisin blev skrämd, kapitulerade inför feo­dalklassen och lämnade revolutionen ofullbordad. Samma sak hände 1905 men med den skillnaden att proletariatet då var så starkt att det några år senare lyckades driva den borgerliga revolutionen till sin fullbordan genom att föra den vidare till den proletära revolutionen. I början av 1905 skrev Lenin i polemik mot de småborgerliga socialister, som avvisade idén om att delta i en borgerlig revolution:

 

“För proletariatet är kampen för politisk frihet och en de­mokratisk republik i ett borgerligt samhälle endast ett av de nödvändiga stadierna i kampen för den sociala revolu­tionen, som kommer att störta det borgerliga samhället. Att noggrant skilja mellan stadier, som i grunden är olika, och sakligt undersöka de förhållanden under vilka de förlöper, innebär inte alls att man uppskjuter sitt slutgiltiga mål på obestämd tid eller att i förväg slå ner på framstegstakten. Tvärtom, det är för att påskynda framryckningen och upp­nå det slutgiltiga målet så snabbt och säkert som möjligt, som det är nödvändigt att förstå förhållandet mellan klas­serna i det moderna samhället.” (LCW, band 8, s. 24; jfr band 9, s. 50)

2. DEN RYSKA REVOLUTIONEN

I slutet av adertonhundratalet var de borgerliga revolutioner­na i Västeuropa till största delen avslutade. Feodalismen hade utplånats och kapitalismen var på väg in i det imperialistiska stadiet. Ryssland var emellertid ännu halvfeodalt.

Industrikapitalismens framväxt i Ryssland kan dateras till tiden för bondereformen 1861. Denna var en eftergift, som den nya manufakturbourgeoisin vann från det tsaristiska själv­härskardömet, de feodala jordägarnas regim. Syftet var att upphäva livegenskapen på ett sådant sätt att jordägarna kunde behålla många av sina feodala privilegier, som de utnyttjade för att skärpa utsugningen av bönderna (LCW, band 17, s. 121). Jordbruket förblev efterblivet och improduktivt på grund av de små jordbruken och de primitiva redskapen. Svälten var kronisk. Många ruinerade bönder lämnade sina byar för att arbeta vid järnvägarna eller för att erbjuda de nya industrierna i städerna billig arbetskraft (LCW, band 2, s. 99—100). Medborgerliga och politiska friheter existerade inte (LCW, band 17, s. 121).

Bondereformen följdes av en period av extremt snabb in­dustriell tillväxt:

“Efter 1861 utvecklades kapitalismen i Ryssland så snabbt att den på några få decennier förde med sig en omvandling, som hade krävt århundraden i några av de gamla länderna i Europa.” (LCW, band 17, s. 122)

Medan bönderna sålunda blev nedtryckta “av en mängd kvar­dröjande medeltidsmässiga drag i samhället” (LCW, band 18, s. 143) kom bourgeoisin å ena sidan att stå emot ett för­tryckande och korrumperat självhärskardöme, som fortfarande hindrade kapitalismen att utveckla sig och å andra sidan kom den att stå emot ett kraftfullt industriproletariat, som var ut­rustat med kunskap om marxistisk teori och därmed omfattade lärdomarna från 1789 och 1848 och även från Pariskommu­nen 1871 (LCW, band 19, s. 539—40).

Dessa motsättningar visade sig under revolutionen 1905. Om bourgeoisin då hade ställt sig i spetsen för proletariatet och bönderna hade den varit stark nog att störta tsaren och upprätta en borgerligt demokratisk republik. Men det drog den sig för att göra, ty den var rädd för proletariatet:

“Antagonismen mellan proletariatet och bourgeoisin är mycket djupare nu än den var 1789, 1848 eller .1871; följ­aktligen kommer bourgeoisin att vara rädd för den.prole­tära revolutionen och den kommer hellre att kasta sig i armarna på reaktionen.” (LCW, band 8, s. 258)

“Följaktligen strävar bourgeoisin efter att sätta stopp för den borgerliga revolutionen halvvägs från målet, när fri­heten bara är till hälften vunnen, genom en uppgörelse med de gamla myndigheterna och jordägarna. Denna strä­van har sin grund i bourgeoisins klassintressen. I den tyska borgerliga revolutionen 1848 visade sig detta så klart att kommunisten Marx gjorde sig till den proletära politikens vapendragare mot den ‘kompromissande’ (Marx’ uttryck) liberala bourgeoisin. Vår ryska bourgeoisi är mycket fegare och vårt proletariat mycket mer klassmedvetet och bättre organiserat än det tyska proletariatet var 1848. I vårt land kan den borgerligt demokratiska rörelsen segra fullständigt endast om den gör sig fri från den ‘kompromissande’ libe­rala bourgeoisin, endast om massan av demokratiska bönder följer proletariatet i kampen för full frihet och all jord.” (LCW, band 12, s. 335)

 

Sålunda uppgav bourgeoisin sina revolutionära målsättningar och träffade uppgörelser med enväldet. Motsättningen mellan feodala privilegier och kapitalistisk företagsamhet förblev olöst (LCW, band 13, s. 442; band 18, s. 143; band 20, s. 375). Monopolkapitalisterna i Väst, som redan hade börjat investera i den ryska industrin, stödde under tiden tsaren, därför att även de var rädda för proletariatet:

“Världsbourgeoisin ger miljarder i lån till en uppenbart bankrutt tsar, icke endast därför att den är lockad, liksom alla penningutlånare, av utsikten till stora profiter, utan därför att den inser att den själv har största intresse av att den gamla regimen segrar över revolutionen i Ryssland, eftersom det är proletariatet, som leder denna revolution.” (LCW, band 13, s. 434)

 

Mot bakgrund av erfarenheten från 1905 drog Lenin den slutsatsen att den borgerliga revolutionen inte kunde segra i Ryssland, så länge den var underordnad bourgeoisins led­ning:

“Enligt bolsjevikernas uppfattning har proletariatet påta­git sig uppgiften att driva den borgerligt demokratiska revolutionen till sin fullbordan och att vara dess ledare. Detta är endast möjligt om proletariatet förmår dra med sig den demokratiska småbourgeoisins massor och i synner­het bönderna i kampen mot enväldet och den förrädiska liberala bourgeoisin.” (LCW, band 12, s. 490)

“Den borgerliga revolutionens seger i vårt land är omöj­lig i form av seger för bourgeoisin. Detta låter paradoxalt men det är ett faktum. Att bondebefolkningen överväger att det halvfeodala storgodsägarsystemet förtrycker den så fruktansvärt, att klassmedvetenheten hos proletariatet är så stark och att det redan är organiserat i ett socialistiskt parti, allt detta ger var borgerliga revolution en speciell karaktär. Denna säregenhet utesluter inte att revolutionen är borger­lig till sin karaktär.. . Den avgör endast att bourgeoisin är kontrarevolutionär till sin karaktär och att proletariatets och böndernas diktatur är nödvändig för att segra i en sådan revolution.” (LCW, band 15, s. 56)

Sålunda drog Lenin upp perspektivet av en revolution, som skulle förverkligas i två stadier: för det första en proletaria­tets och böndernas revolutionära demokratiska diktatur och för det andra en proletariatets diktatur understödd av de fat­tiga bönderna. I det första stadiet skulle den borgerligt demo­kratiska revolutionen fullbordas genom att avskaffa feodalis-mens rester; i det andra stadiet skulle kampen för socialismen börja. Genom att hålla isär de två stadierna på detta sätt skulle proletariatet vinna stöd från hela bondeklassen i det första stadiet och försäkra sig om fortsatt stöd från de fattiga bön­derna i det andra. På samma gång som Lenin understryker det nödvändiga i att hålla stadierna isär, menar han att de två stadierna kunde komma att gå in i varandra i den kon­kreta kampen, och i så fall måste proletariatet vara berett att passera direkt från det första stadiet till det andra:

“Vad som särskilt utmärker denna revolution är agrarfrå­gans tillspetsade läge. Den är mycket mer akut i Ryssland än i något annat land med liknande förhållanden. Den så kallade Bondereformen 1861 genomfördes så inkonsekvent och odemokratiskt att det feodala storgodsägarväldet i grun­den förblev orubbat. Därför har agrarfrågan, dvs. bönder­nas kamp för jord mot jordägarna, kommit att bli en av den nuvarande revolutionens nyckelfrågor …

En sådan formering av styrkorna leder oundvikligen till slutsatsen att bourgeoisin varken kan vara drivkraften eller ledaren i revolutionen. Endast proletariatet förmår full­borda revolutionen, dvs. uppnå fullständig seger. Men denna seger kan uppnås endast om proletariatet lyckas få en stor del av bönderna att underställa sig dess ledning. Den nuvarande revolutionen i Ryssland kan segra endast om man upprättar proletariatets och böndernas revolutio­nära demokratiska diktatur.” (LCW, band 12, s. 458)

“Framåt tillsammans med bönderna till den borgerligt-demokratiska revolutionens slut — framåt tillsammans med den fattiga, den proletära och halvproletära delen av bön­derna till den socialistiska revolutionen! Detta har varit bolsjevikernas politik, och det är den enda marxistiska po­litiken.” (LCW, band 28, s. 310)

“Proletariatets och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur har, som allt annat i världen, ett förflutet och en framtid. Dess förflutna är självhärskardömet, livegenska­pen, monarkin och privilegierna. I kampen mot detta för­flutna, i kampen mot kontrarevolutionen har proletariatet och bönderna en entydig strävan, ty det föreligger enhet­liga intressen.

Dess framtid är kampen mot privategendomen, lönear­betarens kamp mot arbetsköparen, kampen för socialismen. Här är en entydig strävan omöjlig. Här står vi inte inför den väg som leder från självhärskardömet till republiken, utan inför den väg som leder från den småborgerliga de­mokratiska republiken till socialismen.

När man befinner sig i själva den historiska situationen sammanflätas givetvis element från det förgångna och framtiden med varandra, och de båda vägarna korsas… Alla ställer vi ju den borgerliga och den socialistiska revo­lutionen mot varandra; vi anser alla att det är obetingat nödvändigt att hålla dem klart isär. Men kan man neka till, så som historien förlöper, att element från de båda omvälvningarna sammanflätas?” (LCW, band 9, s. 84)

“Efter den demokratiska revolutionen börjar vi genast övergå till den socialistiska revolutionen allt efter som våra krafter medger det — det klassmedvetna och organiserade proletariatets revolution. Vi håller på en oavbruten revolu­tion. Vi ska inte stanna på halva vägen.” (LCW, band 9, s. 236, LVV sv. uppl. band 2, s. 163)

I februari 1917, efter två och ett halvt års imperialistiskt krig, revolterade Rysslands arbetare, bönder och soldater och krävde fred, jord och bröd. I isolering och ytterligt vanrykte hade det tsaristiska enväldet börjat hemliga förhandlingar med Tyskland om en separatfred. Under tryck från engelsmännen och fransmännen, som var beslutna att hålla Ryssland kvar i kriget, tvingade de borgerliga ledarna tsaren att abdikera och proklamerade demokratisk republik. Härvid handlade de från svaghetens ståndpunkt, inte styrkans. Det blev klart att de inte hade för avsikt att tillmötesgå folkets krav. Lenin insåg att om vad som vunnits inte skulle gå förlorat, var det nödvändigt att gå vidare till revolutionens andra stadium:

“Det utmärkande draget i den nuvarande situationen i Ryssland är att landet är på väg från revolutionens första stadium — som på grund av proletariatets otillräckliga klassmedvetenhet och organisation lade makten i händerna på bourgeoisin — till sitt andra stadium, som måste lägga makten i händerna på proletariatet och den fattigaste delen av bönderna.” (LCW, band 24, s. 22)

“Frågan gäller om vi ska gå framåt eller retirera. Ingen kan stå stilla i en revolution … När makten förs över till det revolutionära proletariatet, stött av de fattiga bönderna, betyder detta att man övergår till en revolutionär kamp för fred i de säkraste och minst smärtsamma former, som mänskligheten någonsin känt till…” (LCW, band 25, s. 28)

Ett år senare, när Lenin blickade tillbaka på Oktoberrevolu­tionen, skrev han:

“Revolutionens förlopp bekräftar att vårt resonemang var riktigt. Först tillsammans med ‘alla’ bönder mot monarkin, mot godsägarna, mot det medeltida systemet (och till dess förblir revolutionen borgerlig, borgerligt demokratisk). Sedan tillsammans med fattigbönderna, tillsammans med halvproletariatet, tillsammans med alla exploaterade mot kapitalismen som också innefattar landsbygdens rika, kula-kerna och spekulanterna — och när vi nått därhän blir revolutionen socialistisk. Att försöka bygga en konstlad kinesisk mur mellan den förra och den senare, att skilja dem åt genom någonting annat än graden av proletariatets beredskap och graden av dess sammanslutning med lands­bygdens fattiga, innebär den största förvrängning ax marx­ismen, innebär att man banaliserar den och ersätter den med liberalismen.” (LCW, band 28, s. 300)

 

I ett tal vid revolutionens fyraårsminne sade Lenin:

“Den ryska revolutionens nära och omedelbara syfte var borgerligt-demokratiskt: att störta vad som fanns kvar av medeltidens anda, att helt och hållet göra slut på den, att rensa Ryssland från detta barbari, från denna skam, från det som i högsta grad hindrade all kulturell utveckling och allt framåtskridande i vårt land. Och vi har rätt att vara stolta över att vi utfört denna rensning betydligt mer beslutsamt, snabbt, djärvt, framgångsrikt och också mer om­fattande och djupgående när det gäller inverkan på folk­massorna, på dess djupaste skikt, än vad den franska revolutionen gjorde för 125 år sedan … Vi har som ingen annan slutfört den borgerligt-demokratiska revolutionen. Vi marscherar fullt målmedvetet, säkert och orubbligt framåt till den socialistiska revolutionen, vi är medvetna om att den inte är skild från den borgerligt-demokratiska revo­lutionen av någon kinesisk mur och vi vet att endast kam­pen kommer att avgöra hur långt vi kommer att rycka fram, vilken del av den omätligt stora uppgiften vi kommer att slutföra och hur väl vi kommer att befästa våra segrar. Den som lever får se. Men redan nu ser vi att det gjorts oerhört mycket — för att vara ett ödelagt, utpinat, efterblivet land är det oerhört mycket — för samhällets socialistiska omda­ning.” (LCW, band 33, s. 51)

 

3. DEN KINESISKA REVOLUTIONEN

 

1940 skrev Mao Tsetung:

“Det första imperialistiska världskriget och den första se­gerrika socialistiska revolutionen, Oktoberrevolutionen, har ändrat världshistoriens hela förlopp och inlett ett nytt ske­de. Det är ett skede i vilket den kapitalistiska världsfronten brutit samman på en del av jordklotet (en sjättedel av världen) och fullständigt blottat sitt förfall på alla andra håll; ett skede i vilket de återstående kapitalistiska delarna inte kan överleva utan att mer än någonsin stödja sig på kolonierna och halvkolonierna; ett skede i vilket en socia­listisk stat har upprättats och förklarat sig beredd att ge aktivt stöd åt befrielserörelsen i alla kolonier och halvkolo­nier … När en revolution i detta skede riktar sig mot imperialismen — mot den internationella bourgeoisin eller kapitalismen — är den inte av den gamla borgerligt-demo­kratiska världsrevolutionens typ, utan av den nya typen. Den är inte längre en del av den gamla borgerliga eller kapitalistiska världsrevolutionen utan en del av den nya världsrevolutionen, den proletära socialistiska revolutio­nen.” (MW, band 2, s. 343—4; jfr SCW, band 10, s. 244—55)

I början av vårt århundrade var Kina ett halvfeodalt och halvkolonialt land, där böndernas massor blev utsugna av feodala jordägare och flera kolonialmakter, som hade satt sig i besittning av hamnarna, tagit makten över bankerna och skapat ett handelsnät för att utplundra landet. I denna verk­samhet stöddes de av de rika handelsmännen, penningutlå­narna (ockrarna) och finansmännen, som bildade storbour-geoisin — comprador- eller byråkratkapitalisterna. Dessa två klasser, de feodala jordägarna och compradorbourgeoisin, utgjorde den sociala basen för imperialistiskt förtryck i Kina.

Mellan dessa utsugarklasser och folkets massor stod mel-lanbourgeoisin eller den nationella bourgeoisin. Detta var industrikapitalister som strävade att bygga upp en inhemsk industri, men hindrades av feodalismen och imperialismen. I viss mån kunde de tänka sig att sluta upp på folkets sida, men samtidigt var de själva utsugare och rädda för proletaria­tet. Därigenom blev deras hållning vacklande.

De enda pålitligt antifeodala och antiimperialistiska klas­serna var bönderna och proletariatet. Böndernas stora flertal var fattigbönder, dvs. landsbygdens proletärer och halvprole­tärer. Industriproletariatet var litet till antalet, men efter förs­ta världskriget och i synnerhet efter Oktoberrevolutionen växte dess styrka och inflytande snabbt:

“Det moderna industriproletariatet uppgår till omkring två miljoner. Det är inte stort, ty Kina är ekonomiskt efter­blivet. Dessa två miljoner industriarbetare sysselsätts hu­vudsakligen i fem slags industrier — järnvägar, gruvor, sjöfart, textil och skeppsbyggen — och ett stort antal är slavbundna inom företag som ägs av utländska kapitalister. Fastän industriproletariatet inte är stort, representerar det Kinas nya produktivkrafter. Det är den mest progressiva klassen i det moderna Kina och har blivit den ledande kraften i den revolutionära rörelsen.” (MVV, band 1, . s. 18)

 

Sålunda var bönderna den revolutionära rörelsens huvuddel och proletariatet den ledande kraften:

“Endast under proletariatets ledning kan de fattiga bön­derna och mellanbönderna nå befrielse och endast genom att fast förena sig med de fattiga bönderna och mellan­bönderna kan proletariatet leda revolutionen till seger.” (MW, band 2, s. 324)

 

Under perioden 1911—27 ägde flera revolutionära resningar rum, alla riktade mot feodalismen och imperialismen, men ingen av dem var framgångsrik:

“Strängt taget påbörjades Kinas borgerligt-demokratiska revolution mot imperialismen och feodalismen av dr Sun Yat-sen och har pågått i över femtio år … Var inte 1911 års revolution en framgång? Gav den inte kejsaren res­pass? Men fastän den gav kejsaren respass var den ändå ett nederlag, eftersom Kina alltjämt stod kvar under impe­rialistiskt och kolonialt förtryck och det antiimperialistiska och antifeodala verket kom att stå ofullbordat.” (MW, band 2, s. 243)

“Den borgerligt-demokratiska revolutionen, som började i provinsen Kwangtung, hade bara hunnit halvvägs när comprador- och godsägarklasserna tillvällade sig ledningen och genast svängde den över på kontrarevolutionens väg.” (MW, band 1, s. 63)

 

Dessa misslyckanden visade att man inte kunde nå den borger­ligt-demokratiska revolutionens mål under borgerligt ledar­skap:

“Hurdan är den kinesiska revolutionen till sin natur? Vad genomför vi för revolution idag? Idag genomför vi en borgerligt-demokratisk revolution och vi gör ingenting som går utanför denna ram. I stort sett bör vi för närvarande inte utplåna det borgerliga systemet med privat egendom; vad vi vill utplåna är imperialismen och feodalismen. Detta är vad vi menar med den borgerligt-demokratiska revolu­tionen. Men bara att genomföra den ligger redan det utan­för bourgeoisins förmåga och blir helt beroende av prole­tariatets och de breda folkmassornas ansträngningar.” (MVV, band 2, s. 242)

Mao Tsetung hävdar alltså att den borgerligt-demokratiska revolutionen måste genomföras av proletariatet med stöd av alla klasser, som stod i motsättning till imperialismen och feodalismen, inklusive den nationella bourgeoisin. Detta var en ny typ av borgerligt-demokratisk revolution, som han kal­lade “nydernokratisk” för att skilja den från den gamla typen. 1939 skrev han:

“Vad har den kinesiska revolutionen för karaktär i sitt nu­varande skede? Är den en borgerligt-demokratisk eller en proletärt-socialistisk revolution? Den är uppenbarligen inte det sistnämnda utan det förstnämnda … I våra dagars Kina är den borgerligt-demokratiska revolutionen emeller­tid inte av den gamla allmänna typen som numera är för­åldrad, utan av ny, särskild typ. Vi kallar denna typ för den ny-demokratiska revolutionen, och den utvecklas i öv­riga koloniala och halvkoloniala länder lika väl som i Kina. Den ny-demokratiska revolutionen är en del av den prole-tärt-socialistiska världsrevolutionen, ty den bekämpar be­slutsamt imperialismen, dvs. den internationella kapitalis­men … En ny-demokratisk revolution är en antiimperia-listisk och antifeodal revolution som genomförs av folkets breda massor under proletariatets ledning. Endast genom en sådan revolution kan det kinesiska samhället gå framåt till socialismen; någon annan väg finns inte.” (MW, band 2, s. 326—7)

Så framväxte folkets demokratiska diktatur som upprättats i Kina 1949, som fullbordade den borgerligt-demokratiska revolutionen och inledde den proletära socialistiska revolu­tionen. Kinesiska folkets demokratiska diktatur är proletaria­tets diktatur i en ny form som svarar mot de förhållanden som råder i ett halvkolonialt land och i det nya skede som inleddes med Oktoberrevolutionen. Den liknar den sovjetiska formen eftersom den också är baserad på förbundet mellan arbetare och bönder, dvs. på förbundet mellan proletariatet och bonde­klassen under proletariatets ledning; men den skiljer sig från den sovjetiska formen eftersom basen för förbundet är bre­dare: det innesluter hela bondeklassen och den nationella bourgeoisin. I Kina löstes motsättningen proletariatet och bourgeoisin genom att den nationella bourgeoisin accepterade det proletära ledarskapet i den ny-demokratiska revolutionen 1949. Detta var möjligt just därför att proletariatet vägleddes av Lenins teori om den oavbrutna revolutionen som tillämpa­des av Mao Tsetung på de faktiska förhållandena i Kina.

(Visited 163 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.