Bredvidläsning till kursen: Till minnet av Douglas Garman 1905-1969

Översatt från den engelska utgåvan, utgiven av China Policy Study Group, London, 1971 Omslag: Matz Örbrink © 1971 G. Thomson och © 1974 Bokförlaget Oktob ISBN-91-7242-022-7 Bohusläningens AB, Uddevalla 1974

Förord

Detta är en marxistisk studie av 1917 års ryska revolution och 1949 års kinesiska revolution. Den avser att visa deras allmän­na giltighet och samband som två på varandra följande stadier i den socialistiska världsrevolutionen. Deras gemensamma teoretiska grundvalar belyses med hjälp av rikhaltiga citat från de marxistiska klassikerna, i synnerhet Lenins och Mao Tse-tungs skrifter. Citaten möjliggör för läsaren att följa de två revolutionerna genom tankarna hos de som ledde dem. På samma gång ger de läsaren en introduktion i den dialek­tiska och historiska materialismens grundläggande principer; ty denna teori kan endast förstås i ljuset av den revolutionära kamp, som den vuxit fram ur och där den funnit sitt fullaste och klaraste uttryck. Boken är tillägnad minnet av Douglas Garman. Av honom har jag fått min skolning i marxism. Som Brittiska Kommunistiska Partiets utbildningsorganisatör skapade han ett nät av partiskolor, besökta av industriarbetare från landets alla delar och där han själv undervisade tillsam­mans med andra, som han hade övat upp i sin utmärkta under­visningsmetod med handledd diskussion. Han gav upp sitt arbete 1950 på grund av meningsskiljaktigheter med parti­ledningen. Det gällde den revisionistiska linjen “den brittiska vägen till socialismen”, som han motsatte sig ända från bör­jan. I denna kamp blev han besegrad, men bland dem som gått igenom hans partiskolor fanns det många, som liksom jag själv, aldrig glömt hur han lärde ut revolutionär dialektik. Detta har hjälpt oss att se var den revolutionära vägen idag ligger. Birmingham 1971, George Thomson

Förkortningar

Kapitel I

HE: Mer om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur.
LCW: Lenin, Collected Works, Moskva 1960—1970.
ME: Marx och Engels, Selected Works, Moskva 1955.
MEG: Marx och Engels, The German ideology.
MEP: Marx och Engels, The peasant war in Germany.
MER: Marx och Engels: Om religionen.
MFFU: Mao Tsetung, Fyra filosofiska uppsatser.
MC: Citat ur ordförande Mao Tsetungs verk.
MW: Mao Tsetung, Valda verk I—IV
MSW: Mao Tsetung, Selected Works of Mao Tsetung, 4 vols.
Peking 1961—65. PR: Mao Tsetung och andra citerade i Peking Review. SCW: Stalin, Works.
SL: Stalin, Leninismens problem (senare uppl. 1 band; “Le­ninismens frågor”, äldre uppl., 2 band). SMR: The Moscow Trial and two speeches by Stalin. SP: Stalin, Socialismens ekonomiska problem i SSRU.

Proletariatets diktatur

“… det första steget i arbetarrevolutionen är att höja proletariatet till härskande klass, att erövra de­mokratin.”
Kommunistiska Manifestet

1. ARBETARKLASSENS MAKT

Lenin skrev:

“De som endast erkänner klasskampen är ännu inte marxis­ter … Endast den är marxist som utsträcker erkännandet av klasskampen till erkännandet av proletariatets diktatur. Häri ligger den mest grundläggande skillnaden mellan en marxist och en vanlig små- /såväl som stor-/borgare. Detta är prövostenen hur man verkligen förstår och erkänner marxismen.” (LCW, eng. uppl. Moskva 1960—70, band 25, s. 411)

Vi ser alltså hur sättet att uppfatta begreppet proletariatets diktatur ingår i själva Lenins sätt att bestämma vem som är marxist. Om vi gör denna bestämning till vår, måste vi också använda den som en prövosten för att skilja mellan de mot­stridiga tolkningar av marxismen som finns just nu.

Klassamhället vilar på exploatering. Exploatörerna utgör den härskande klassen, de exploaterade den förtryckta klassen eller de förtryckta klasserna. Den härskande klassen påtvingar sitt styre genom statsapparaten, som är ett den ena klassens organ för våldsamt förtryckande av den andra. Dess viktigaste redskap är armén och polisen:

“Det som utmärker staten är att det finns en särskild klass i vars händer makten är koncentrerad.” (LSW, band 1, s. 419)

“Enligt Marx är staten ett organ för khsstyre, ett organ för en klass att förtrycka en annan; det är skapandet av ‘ordning’ som legaliserar och bevarar detta undertryckande genom att dämpa konflikten mellan klasserna.” (LSV, band 25, s. 387)

“En stående armé och polis är statsmaktens viktigaste redskap.” (LSV, band 25, s. 389)

Sålunda är varje form av klassamhälle — slavsamhälle, feo­dalsamhälle eller kapitalistiskt samhälle — den härskande klassens diktatur. Statsmaktens former varierar. I det kapita­listiska, dvs. det borgerliga, samhället kan den vara mer eller mindre demokratisk; den kan tillåta parlamentariska val ba­serade på allmän rösträtt; men den är likväl en diktatur — “en bourgeoisins diktatur maskerad i parlamentariska former” (LCW, band 30, s. 100).

“Den borgerliga demokratin, som är ovärderlig för att fost­ra proletariatet och öva det för kamp, är alltid snäv, hyck­lande, oäkta och falsk; den förblir alltid demokrati för de rika och bedrägeri för de fattiga.” (LCW, band 28, s. 108)

Dels manade alltså Lenin arbetarna att till fullo utnyttja de borgerliga demokratiska rättigheterna “i den mest konsekven­ta och beslutsamma revolutionära demokratiska anda” (LCW, band 21, s. 409) men på samma gång varnade han dem för illusionen att tro att de skulle kunna erövra makten med parla­mentariska medel. Detta var den huvudsakliga stridsfrågan mellan honom och hans egen tids revisionister.

“Det farligaste med andra internationalen är att den erkän­ner proletariatets diktatur i ord .. . Försök görs att erkänna proletariatets diktatur i ord, för att samtidigt smyga in ‘majoritetens vilja’, ‘allmän rösträtt’, (detta är exakt vad Kautsky gör), borgerlig parlamentarism, det är att förneka idén att hela det borgerliga statsmaskineriet måste förstö­ras, krossas, sprängas. Dessa nya undanflykter och kryphål hos reformismen måste man frukta mest av allt.

Proletariatets diktatur skulle vara omöjlig om majoriteten av befolkningen inte bestod av proletärer och halvproletä­rer. Kautsky & Co försöker förfalska denna sanning genom att hävda att ‘majoritetens röster’ krävs för att proletaria­tets diktatur skall bli erkänd som.’giltig’. Löjliga pedanter! De kan inte förstå att röstningsförfarandet inom den borgerliga parlamentarismens ramar, institutioner och sed­vanor är en del av det borgerliga statsmaskineriet; det som måste störtas och krossas uppifrån och ned för att kunna gå vidare från borgerlig demokrati till proletär demokrati.” (LCW, band 29, s. 510)

Alla försök att använda den borgerliga statsapparaten, som tjänar till skydd för borgerliga rättigheter, till att undanröja samma rättigheter, är därför dömda att misslyckas:

“Det är den största villfarelsen, det största självbedrägeri och bedrägeri mot folket att med hjälp av denna stat för­söka genomföra sådana reformer som avskaffandet av jord­egendomarna utan kompensation, av sädesmonopolet etc. Denna apparat… är fullkomligt oförmögen att genomföra reformer som ens allvarligt skulle kunna beskära eller be­gränsa ‘den heliga privategendomens’ rättigheter, än mind­re att upphäva dessa rättigheter. Det är därför det alltid inträffar under alla typer av ‘samlingsregeringar där ‘socialister’ ingår, att samma socialister i verkligheten blir antingen en värdelös utsmyckning eller en fasad för den borgerliga regeringen, även när det finns fullt ärliga indi­vider bland dem. De blir en sorts åskledare för att avleda folkets ogillande från regeringen, ett verktyg för regeringen för att bedra folket… Så har det varit och så kommer det alltid att vara så länge den gamla borgerliga, byråkratiska statsapparaten förblir orörd. (LCW, band 25, s. 369)

Följaktligen kan den borgerliga staten endast störtas med våld. Bourgeoisins diktatur måste ersättas med proletariatets diktatur:

“Det väsentliga i Marx’ statsteori har endast de kunnat till­ägna sig som insett att diktatur från en enda klass icke endast är nödvändig för varje klassamhälle i allmänhet, icke endast är nödvändig för proletariatet som störtat bourgeoisin, utan också nödvändig för hela den historiska peri­od som skiljer kapitalismen från det “klasslösa samhället’, från kommunismen. Borgerliga stater kan variera mycket till formen, men deras innehåll är detsamma: oavsett for­men förblir alla dessa stater, i den slutliga analysen är de oundvikligen bourgeoisins diktatur. Övergången från kapi­talism till kommunism måste självfallet uppvisa en oerhörd rikedom och mångfald av politiska former, men det väsent­liga i dem alla kommer oundvikligen att vara detsamma: proletariatets diktatur.” (LCW, band 25, s. 413)

När denna diktatur uppstod i Ryssland tog den formen av en <liktatur, där proletariatet med stöd av fattigbönderna erövra­de statsmakten från de feodala jordägarna och storbourgeoi-sin eller kapitalistklassen (LCW, band 29, s. 119).

När proletariatet på detta sätt gripit makten, avskaffar det •den borgerliga demokratin och ersätter den med proletär de­mokrati:

“Proletariatet griper makten, blir den härskande klassen, krossar den borgerliga parlamentarismen och den borger­liga demokratin, undertrycker bourgeoisin, hindrar alla försök från alla andra klasser att återvända till kapitalis­men, ger verklig frihet och demokrati åt det arbetande fol­ket, något som är praktiskt genomförbart endast när den privata äganderätten till produktionsmedlen är avskaffad. Folket får inte bara någon allmän rättighet till vad man tagit från bourgeoisin, utan folket får full frihet att ut­nyttja alltsammans.” (LCW, band 29, s. 511).

Alltså betyder proletariatets diktatur demokrati för folket och diktatur över kapitalisterna:

“Bolsjevismen har givit folken över hela världen idén om ‘proletariatets diktatur’, översatt dessa ord från latinet; först till ryska och sedan till alla världens språk. Sovjetmaktens exempel har ju visat, att arbetarna och de fattiga bönderna till och med i ett efterblivet land, fastän de är mindre er­farna, bildade och vana vid organisation än i andra länder, varit i stånd att under oerhörda svårigheter, i kamp mot utsugarna (vilka understöddes av hela världens bourgeoi-si), ett helt år upprätthålla de arbetandes makt. Bolsjevis­men har skapat en demokrati, som är ojämförligt högre och mer omfattande än alla tidigare demokratier i världen, samt inlett tiotals miljoner arbetares och bönders skapande arbete för det praktiska förverkligandet av socialismen.” (LCW, band 28, s. 293)

“Samtidigt med en ofantlig utvidgning av demokratin, vilken för första gången blir demokrati för de fattiga, de­mokrati för folket och inte demokrati för penningpåsarna, påtvingar proletariatets diktatur en rad begränsningar av friheten för förtryckarna, exploatörerna, kapitalisterna. Vi måste förtrycka dem för att kunna befria mänskligheten från löneslaveriet; deras motstånd måste krossas med våld.” (LCW, band 25, s. 461)

1949, under ledning av det Kommunistiska Partiet och Mao Tsetung, grep de kinesiska arbetarna och bönderna makten genom väpnat våld och upprättade en folkets demokratiska diktatur, det vill säga, en form av proletariatets diktatur som är anpassad till de speciella förhållandena i Kina. Den skiljer sig till formen från den sovjetiska i vissa avseenden, vilket kommer att diskuteras i nästa kapitel, men till sitt innehåll är den detsamma:

“Vilka är folket? I nuvarande skede i Kina består folket av arbetarklassen, bönderna, småbourgeoisin i städerna och den nationella bourgeoisin. Dessa klasser, ledda av arbetar­klassen och Kommunistiska Partiet, enas för att bilda sin egen stat och välja sin egen regering. De genomdriver sin , diktatur över imperialismens hej dukar — godsägarklassen och byråkratbourgeoisin såväl som över dessa klassers repre­sentanter: kuomintangreaktionärerna och deras medbrotts-lingar —, undertrycker dem, tillåter dem bara att uppföra sig väl, men inte att vara motspänstiga i ord eller handling. Om de visar sig oregerliga i tal eller handling, kommer de omedelbart att stoppas och bestraffas. Demokrati tillämpas bland folket, som åtnjuter rätt till yttrandefrihet, mötes­frihet, organisationsfrihet osv. Rösträtt tillkommer endast folket, icke reaktionärerna. Kombinationen av dessa två aspekter, demokrati för folket och diktatur över reaktionä­rerna, är folkets demokratiska diktatur.” (MW, band 4, s. 446)

2. KLASSKAMPENS FORTSÄTTNING

Klasskampen upphör inte efter störtandet av bourgeoisin. Tvärtom, den varar under en lång tid och i flera avseenden skärps den:

“Klassernas avskaffande är ett verk som kräver en lång­varig, svår och hårdnackad klasskamp, vilken inte försvin­ner efter att kapitalets makt störtats, efter att den borger­liga staten tillintetgjorts, efter att proletariatets diktatur upprättats (vilket den gamla socialismens och den gamla socialdemokratins brackor inbillar sig), utan endast ändrar sina former och i många avseenden blir ännu mer förbitt­rad.” (LCW, band 29, s. 389, jfr Stalin saml.v. Moskva 1952—55, band 13, s. 357 eng. uppl.) (Se vidare i Le­ninismens problem, Moskva 1952 sv. uppl. s. 718 följ. “Verksamhetsberättelse på 17:e kongressen”.)

Under denna period måste proletariatets diktatur vidmakthål­las för att undertrycka bourgeoisins fortsatta motstånd, för att omforma den ekonomiska basen genom att ersätta kapita­listisk produktion med socialistisk och föra revolutionen till det ideologiska planet:

“Bourgeoisin hos oss är besegrad men ännu inte uppryckt med rötterna, inte tillintetgjord och inte ens slutgiltigt slagen. På dagordningen träder därför en ny och högre form av kampen mot bourgeoisin, övergången från den tämligen enkla uppgiften att fullfölja exproprieringen av kapitalisterna till den betydligt mer komplicerade och svå­rare uppgiften att skapa sådana förhållanden, att bourgeoi­sin varken skulle kunna existera eller ånyo uppstå.” (LCW, band 27, s. 244)

“Denna diktatur förutsätter användning av skoningslöst hårda, snabba och beslutsamma tvångsåtgärder för att undertrycka utsugarnas, kapitalisternas, godsägarnas och deras hantlangares motstånd. Den som inte förstått detta är ingen revolutionär och bör avlägsnas från posten som proletariatets ledare eller rådgivare. Men den proletära dik­taturens väsen ligger inte endast i tvång och inte ens huvudsakligen i tvång. Dess grundväsen ligger i organisa­tionen och disciplinen hos de arbetandes förtrupp, deras avantgard, deras enda ledare, proletariatet, vars mål är att bygga upp socialismen, att avskaffa samhällets uppdelning i klasser, göra alla samhällsmedlemmar till arbetande män­niskor och avlägsna grundvalen för all slags utsugning av den ena människan genom den andra. Detta mål kan inte uppnås med en gång, det krävs en ganska lång övergångs­period från kapitalismen till socialismen, emedan produk­tionens omorganisation är en svår sak, emedan radikala ändringar på alla områden av livet kräver tid, emedan den väldiga makten i vanan vid småborgerlig och borgerlig hus­hållning kan övervinnas endast genom långvarig och hård­nackad kamp. Därför talar Marx också om en hel period av proletariatets diktatur såsom perioden av övergång från kapitalismen till socialismen.” (LCW, band 29, s. 388)

“Utsugarnas, godsägarnas och kapitalisternas klass har inte försvunnit och kan inte med en gång försvinna under proletariatets diktatur. Utsugarna är slagna men inte för­intade. De har alltjämt en internationell basis, det inter­nationella kapitalet, av vilket det utgör en sektion. De inne­har alltjämt en del av vissa produktionsmedel, de har ännu pengar, de har ännu väldiga sociala förbindelser. Just till följd av att de lidit nederlag har energin i deras motstånd ökats hundra- och tusenf alt. Deras skicklighet då det gäller statlig, militär och ekonomisk förvaltning ger dem en ytterst stor övervikt, så att deras betydelse är ojämförligt mycket större än deras andel av den totala folkmängden.” (LCW, band 30, s. 115)

Helt nyligen har Lenins uppfattning ånyo blivit bekräftad av Mao Tsetung:

“Den pågående stora proletära kulturrevolutionen är helt nödvändig och kommer alldeles i rätt tid för att befästa proletariatets diktatur, förhindra kapitalismens återupprät­tande och bygga socialismen.” (PR 69, nr 18, s. 16) (Se även Lin Piaos “Rapport till Kinas Kommunistiska Partis nionde nationalkongress” 1969)

3. DEN IDEOLOGISKA KAMPEN

Både före och efter den proletära revolutionen måste proleta­riatet föra en ständig kamp mot borgerlig, och speciellt små­borgerlig ideologi. Formuleringen av borgerliga idéer är i huvudsak borgerliga intellektuellas verk, vilka spelar en vik­tig roll i- den ideologiska kampen. speciellt i revolutionära perioder. Under sådana tider kommer en del av dem, liksom Marx själv, att “gå över till proletariatet”, i det att de “arbe­tat sig fram till en teoretisk förståelse av hela den historiska rörelsen”. (ME, Select. works, Moskva 1955 v. 1, s. 43. Kom­munistiska Manifestet, KFML:s utg. s. 22, jfr LCW, band 5, s. 375.)

Den småborgerliga ideologins grunddrag härrör ur små-bourgeoisins samhälleliga läge i egenskap av småägare. Som sådan har han ett bestående intresse i det borgerliga sam­hället; men då han på samma gång är exploaterad av de stora egendomsägarna befinner han sig i en konstant fara för att bli ruinerad och nedslungad till proletariatet. Eftersom han uppehåller en instabil position mellan de två mot varandra stående antagonistiska klasserna, tenderar han att vackla:

“Det är en sedan länge känd sanning för varje marxist att de enda avgörande krafterna i ett kapitalistiskt samhälle är proletariatet och bourgeoisin medan alla andra sociala element som uppehåller en position mellan dessa klasser och faller in under den ekonomiska kategorin småbourgeoi-si, ovillkorligen vacklar mellan dessa avgörande krafter.” (LCW, band 28, s. 186)

“Småbourgeoisin vacklade ovillkorligen och oundvikli­gen mellan bourgeosins diktatur och proletariatets diktatur (Kerensky, Kornilov, Savinkov); ty tack vare grunddragen i dess ekonomiska position är småbourgeoisin inkapabel att göra någonting självständigt.” (LCW, band 28, s. 300)

“Mellan proletariatet och bourgeoisin finns ännu en klass av folk, som vacklar än åt ena, än åt andra sidan; så har det alltid varit i alla revolutioner, och i det kapitalistiska samhället, där proletariatet och bourgeoisin utgör två fient­liga läger, vore det absolut otänkbart att inga mellanskikt skulle finnas mellan dem. Dessa vacklande element är historiskt oundvikliga, och det kommer tyvärr ännu ganska länge att finnas sådana element, som själva inte vet på vil­ken sida de kommer att kämpa i morgon.” (LCW, band 28, s. 471. — LSV i urv. sv. uppl., band 12, s. 276, Arb.-kul. 1935)

I sin kamp för småbourgeoisins lojalitet måste proletariatet föra samma kamp vidare inom sina egna led; ty det har självt växt fram historiskt ur småbourgeoisin, såväl i städerna som på landsbygden, och dessutom ökas dess antal ur samma källa. Kampen mot storbourgeoisin tar sig formen av en öppen konfrontation mellan kapital och arbete, men kampen mot småborgerlig ideologi är i det stora hela en kamp inom arbe­tarklassens egna led:

“En av de vanligaste orsakerna som tidvis ger upphov till meningsskiljaktigheter om taktiken, är själva tillväxten av arbetarrörelsen. Om denna rörelse inte är avpassad efter några fantastiska ideella kriterier, utan är att betrakta som en praktisk rörelse bestående av vanliga människor, så står det helt klart att tillströmningen av ett ännu större antal nya ‘rekryter’, att dragningskraften på nya delar av det arbetande folket, oundvikligen måste ackompanjeras av vacklan på teorins och taktikens område, genom ett tillfäl­ligt hemfallande åt föråldrade inställningar och föråldrade metoder, och så vidare.” (LCW, band 16, s. 347)

“Ingenstans i världen har den proletära rörelsen uppstått ‘med en gång’, ingenstans kunde den uppstå så, kunde den komma till världen färdig, i klassmässigt ren form, som Minerva ur Jupiters huvud. Först genom långa strider och genom ett mödosamt arbete av de framskridna arbetarna själva, av alla klassmedvetna arbetare lyckades man befria den proletära klassrörelsen från småborgerliga tillsatser, inskränkthet, trångsynthet och vanställande av olika slag samt befästa den. Arbetarklassen lever sida vid sida med småbourgeoisin, som under loppet av sitt förfall alltjämt avlämnar nya ‘rekryter’ till proletariatets led.” (LCW, band 20, s. 252)

“Över hela världen, i varje kapitalistiskt samhälle, är proletariatet oundvikligen förbundet med småbourgeoisin med tusentals trådar, och överallt var den period då arbe­tarpartierna organiserades förknippad med dess mer eller mindre förlängda och varaktiga beroende av bourgeoisin. Detta är gemensamt för alla kapitalistiska länder, men detta antar olika former i olika länder, beroende på histo­riska faktorer.” (LCW, band 20, s. 268)

Denna kamp inom arbetarrörelsen är en nödvändig förbere­delse för revolutionen, ty i en revolutionär situation kan plöts­ligt även de meningsskiljaktigheter som tidigare hade tyckts så oviktiga plötsligt bli avgörande:

“Det är fullt naturligt, att den småborgerliga världsåskåd­ningen åter och åter bryter sig fram i de stora arbetar­partiernas led. Det är fullt naturligt, att det måste vara så och alltid kommer att vara så ända fram till den proletära revolutionens vändpunkter, ty det vore ett grovt fel att tro, att en ‘fullständig’ proletarisering av befolkningens flertal skulle vara nödvändig för att genomföra denna revolution. Det som vi i dag ofta upplever endast på det ideologiska området — strider om teoretiska revideringar av Marx — det som idag bryter fram i praktiken endast i enskilda detaljfrågor rörande arbetarrörelsen, såsom taktiska me­ningsskiljaktigheter med revisionisterna och splittringar på denna grundval — detta kommer arbetarklassen oundvik­ligen att få uppleva i ojämförligt mycket större skala, då den proletära revolutionen skärper alla stridsfrågor och koncentrerar alla meningsskiljaktigheter till punkter, som har den mest omedelbara betydelse för att bestämma mas­sornas hållning, då den gör det nödvändigt att i stridens hetta skilja fiender från vänner och befria sig från dåliga bundsförvanter för att kunna tillfoga fienden avgörande slag.” (LCW, band 15, s. 39)

Efter revolutionen måste proletariatet hålla fast vid sin ideo­logiska kamp under hela den socialistiska uppbyggnadsperio­den så länge småproduktionen, vilken är basen för småborger­lig ideologi, fortsätter att existera:

“Ty av småproduktionen finns det tyvärr ännu mycket kvar i världen, och småproduktionen foder kapitalism och bour-geoisi oavlåtligen, dagligen och stundligen, spontant och i massomfång. Av alla dessa ojsaker är proletariatets dik­tatur nödvändig. Och segern över bourgeoisin är omöjlig utan ett långt, ihärdigt, förtvivlat krig, på liv och död — ett krig som kräver uthållighet, disciplin, fasthet, oböjlig­het och en enhetlig vilja.” (LCW, band 31, s. 24)

“Att avskaffa klasserna innebär inte bara att jaga bort godsägare och kapitalister — det har vi gjort tämligen lätt — det innebär även att avskaffa de små varuproducen­terna, dem man inte kan undertrycka, med dem måste man sämjas, dem kan (och måste) man omdana och uppfostra på nytt endast genom ett mycket långvarigt, långsamt och försiktigt organisatoriskt arbete. De omger proletariatet från alla håll med ett småborgerligt element, genomtränger det därmed, demoraliserar det därmed, framkallar ständigt och jämt bland proletariatet recidiv till småborgerlig karak­tärslöshet, söndring, individualism, omslag från entusiasm till modlöshet. Det behövs den strängaste centralisering och disciplin inom proletariatets politiska parti för att motstå detta, för att riktigt, framgångsrikt och segerrikt genom­föra proletariatets organisatoriska roll (och det är dess hu­vudroll). Proletariatets diktatur är en hårdnackad kamp, blodig och oblodig, våldsam och fredlig, militär och eko­nomisk, pedagogisk och administrativ, mot det gamla sam­hällets krafter och traditioner. (LCW, band 31, s. 44. Jfr MSW, band 3, s. 215)

4. “VÄNSTER”- OCH HÖGEROPPORTUNISM

De främsta småborgerliga strömningarna inom arbetarrörel­sen är, med hänsyn till ordningsföljden i deras utveckling, anarkism, syndikalism, reformism och revisionism. Anarkis­men uppstod i Ryssland. En av dess ledare, Bakunin, var motståndare till Marx i första Internationalen. Enligt Marx kommer staten som instrument för klasstyre att existera så länge samhället är uppdelat i klasser; och proletariatets upp­gift är inte att avlägsna staten utan att ersätta den borgerliga staten med den proletära staten. Endast på detta sätt kan be­tingelser skapas för klassernas slutgiltiga försvinnande. Enligt Bakunin är statens avlägsnande den omedelbara uppgiften som arbetarna måste genomföra, men inte genom att organi­sera ett arbetarparti, inte genom politisk kamp över huvud taget, utan genom direkt aktion. Anarkisterna kunde inte för­stå att statens avlägsnande hörde till ett framtida historiskt stadium som endast kan nås genom proletariatets diktatur:

“Anarkism är omvänd borgerlig individualism. Individua­lismen som hela den anarkistiska världsåskådningens grund… Oförståelse för samhällsutvecklingen — stor­produktionens roll — kapitalismens utveckling till socia­lismen. Anarkismen är en produkt av misströstan. Den vacklande intellektuelles eller vagabondens psykologi, inte proletärens.” (LCW, band 5, s. 327, jfr band 25, s. 484)

Syndikalismen är nära förknippad med anarkismen. Syndika-listen motsätter sig också proletariatets diktatur. Han hävdar att arbetarna genom fackföreningarna kan gå ut i en general­strejk, ta kontrollen över produktionen och på detta sätt störta kapitalismen. Reformismen uppstod i Storbritannien. Fabia­nerna var en grupp intellektuella och arbetarledare som ut­gjorde en teoretisk bas för labourpartiet. Deras idé om “den gradvisa utvecklingens oundviklighet” inrymmer reformis­mens kärna — idén att kapitalismen kan omformas till socia­lism genom en serie gradvisa förändringar utan någon kvali­tativ förändring, det vill säga, utan en revolution. Från Stor­britannien spred sig reformismen till kontinenten, speciellt till Tyskland, där den tog formen av revisionism. Revisionis-mens grundare var Bernstein, som en .gång i tiden hade varit marxist. Han lånade många av sina idéer från Fabianerna (LCW, band 37, s. 281. Jfr band 12, s. 370). Revisionismen skiljer sig från reformismen endast däri att de reformistiska idéerna presenteras som tillrättaläggelser av marxismen. I Tyskland var marxismen alltför djupt rotad bland arbetarna för att kunna ignoreras, och därför förvrängdes den på ett sådant sätt att den tömdes på sitt revolutionära innehåll:

Bernsteinianerna accepterade, och accepterar, marxismen minus dess direkt revolutionära innehåll. De betraktar inte den parlamentariska kampen som ett av vapnen speciellt lämpligt under vissa historiska perioder, utan som huvudfor­men och nästan den enda formen för kampen vilket gör “våld”, “erövrande”, “diktatur” överflödigt. (LCW, band 10, s. 249. Jfr band 19, s. 300)

“Men då marxismen trängt undan alla mer eller mindre helgjutna fientliga läror, började de tendenser, som fått uttryck i dessa läror, att söka sig andra vägar. Kampens for­mer och motiv förändrades, men kampen själv fortsätter. Och det andra halvseklet av marxismens existens (från 1890-talet räknat) inleddes med en kamp, som fördes av en mot marxismen fientlig strömning inom marxismen. Den f.d. ortodoxe marxisten Bernstein gav denna riktning sitt namn, eftersom han gjorde mest väsen av sig och gav det mest helgjutna uttrycket åt strävan att rätta Marx, åt revideringen av Marx, åt revisionismen.” (LCW, band 15, s. 32)

“Slutmålet är intet, rörelsen allt — detta Bernsteins be­vingade ord uttrycker bättre än många långa resonemang revisionismens väsen. Att bestämma sin hållning från fall till fall, att anpassa sig till dagshändelserna, till de poli­tiska bagatellernas ebb och flod, att glömma proletariatets grundläggande intressen och hela det kapitalistiska syste­mets, hela den kapitalistiska evolutionens viktigaste drag, att offra dessa grundläggande intressen för ögonblickets verkliga eller inbillade fördelar — sådan är den revisionis­tiska politiken.” (LCW, band 15, s. 37)

När det ryska socialdemokratiska partiet reorganiserades 1903, fanns det inom det redan från början två motsatta riktningar — den revolutionära representerad av bolsjevikerna, och den opportunistiska, representerad av mensjevikerna:

“Under de stormfyllda åren 1905—1907 var mensjevismen en opportunistisk strömning, som stöddes av de liberala borgarna och förde in liberalt borgerliga tendenser i arbe­tarrörelsen. Att anpassa arbetarklassens kamp efter libera­lismen — det var denna strömnings grundinställning. Bolsjevismen däremot ställde för de socialdemokratiska arbetarna uppgiften att trots liberalismens vacklan och svek resa de demokratiska bönderna till revolutionär kamp.” (LCW, band 21, s. 332)

När han talar om “opportunism” här tänker Lenin på re-formism och revisionism — på den mensjevikiska tendensen att “svansa” bakom bourgeoisin. Under samma period var bolsjevikerna tvungna att bekämpa “äventyrs-” och “anarkis­tiska” tendenser — eller vad Lenin kallade “revolutionär äventyrism” (LCW, band 6, s. 186) eller “småborgerlig re­volutionism” (LCW, band 31, s. 32 — band 33, s. 21).

I praktiken kompletterar dessa två motsatta strömningar, den opportunistiska och den anarkistiska, varandra, som två sidor av samma mynt:

“Anarkisterna okvädar de socialdemokratiska parlaments­ledamöterna och vägrar att befatta sig med dem, vägrar att befatta sig med organiseringen av ett proletärt parti, en proletär politik, och proletära parlamentsledamöter. Och i praktiken gör anarkisternas frasmakeri dem till opportu­nismens trognaste medbrottslingar, förvandlar dem till opportunismens baksida.” (LCW, band 15, s. 391)

“Anarkismen har inte sällan utgjort ett slags straff för arbetarrörelsens opportunistiska försyndelser. De båda ly­tena har kompletterat varandra.” (LCW, band 31, s. 32)

Alltså kan vi säga att anarkism och reformism (eller opportu­nism) är två småborgerliga strömningar inom arbetarrörelsen, som, fastän de är oppositionella till varandra, samtidigt är förenade i sin motsättning till marxismen. För att beskriva denna underliggande enighet, använder Mao Tsetung termen “opportunism” för att täcka bägge strömningarna och skiljer dem åt som “vänster”-opportunism och högeropportunism; anarkism och syndikalism respektive reformism och revisio­nism:

 

“Historien säger oss att riktiga politiska och militära linjer inte uppstår och utvecklas spontant och i lugn och ro, utan endast under kamp. Dessa linjer måste bekämpa “vänster”-opportunismen å ena sidan och högeropportunismen å den andra. Utan att vi bekämpar och genomgående övervinner dessa fördärvliga tendenser, som skadar revolutionen och det revolutionära kriget, vore det omöjligt att få fram en riktig linje och vinna seger i det revolutionära kriget.” (MW, band 1, s. 195)

Inom partiet tar sig opportunistiska strömningar vanligen två uttryck: överdriven rädsla, eller “svanspolitik”, tack vare överskattning av fienden, och våldsamt framrusande, eller “äventyrism”, tack vare underskattning av fienden. Höger­opportunisten tenderar att släpa efter, “vänster”-opportunis-ten att rusa före:

“Det händer emellertid ofta att tänkandet släpar efter verk­ligheten; detta beror på att människans varseblivning be­gränsas av otaliga samhälleliga betingelser. Vi är motstån­dare till tjurskallar i de revolutionära leden, vilkas tänkande inte utvecklas med förändrade objektiva betingelser och historiskt har kommit till uttryck i högeropportunism. Des­sa människor ser inte att motsatsernas kamp redan drivit den objektiva processen framåt medan deras kunskap stan­nat på det gamla stadiet. Detta är karaktäristiskt för alla tjurskallars tänkande … Vi är också motståndare till ‘väns-ter’-frasmakeri. ‘Vänster’-männens tänkande löper förbi ett givet stadium i den objektiva processens utveckling. En del av dem betraktar sina fantasier som sanningar, medan andra strävar att i nuet förverkliga ett ideal som kan för­verkligas först i framtiden. De fjärmar sig från folkfler­talets aktuella praktik och från dagens realiteter och visar sig som äventyrare i sina handlingar.” (MVV, band 1, s. 307. Jfr band 4, s. 182)

Avslutningsvis kan vi påstå att det finns bara en väg till socialismen — vägen som leder till och genom proletariatets diktatur. Den opportunistiska vägen ger sig ut för att vara ett alternativ, men vare sig det rör sig om höger eller “väns­ter”, så är båda i realiteten identiska med den kapitalistiska vägen, det vill säga, med bourgeoisins diktatur:

“Det viktigaste, som socialisterna inte förstår och som gör dem teoretiskt närsynta, håller dem fångna i borgerliga för­domar och leder till deras politiska förräderi mot prole­tariatet, är den omständigheten, att det i ett kapitalistiskt samhälle inte kan finnas någonting mitt emellan bourgeoi­sins diktatur och proletariatets diktatur, när klasskampen som är detta samhälles grundvalar, undergår en mer eller mindre allvarlig skärpning. Varje dröm om någonting tredje är en småborgares reaktionära jämmer. Härom vitt­nar både den borgerliga demokratins och arbetarrörelsens mer än hundraåriga erfarenhet i alla utvecklade länder. Härom talar också hela vetenskapen om den politiska eko­nomin och marxismens hela innehåll, som klarlägger den ekonomiska oundvikligheten av bourgeoisins diktatur un­der varje varuhushållning, en diktatur, som endast kan upphävas av den klass, som utvecklas, ökas, sammanslutes och förstärkes genom kapitalismens egen utveckling, dvs. proletärernas klass.” (LCW, band 28, s. 463)

 

(Visited 109 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.