Proletariatet kan segra ensamt -men avstår inte från allierade

  1975 publicerade Gnistan tre artiklar av Per-Åke Lindblom, vilka var ett led i uppgörelsen med SKP:s högerfel, en uppgörelse som kulminerade på SKP:s andra kongress 1976. Artiklarna kritiserade föreställningen att huvudmotsättningen i Sverige gick mellan monopolkapitalet och folk och argumenterade i stället för att huvudmotsättningen gick emellan proletariat och borgerskap. Detta stod inte i motsättning till att proletariatet borde sträva efter att vinna över så stora delar av det egentliga småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten som möjligt. Som en följd därav slog författaren också förförfattaren fast att revolutionen kommer att vara socialistisk till sin karaktär och inte anti-monopolistisk, som chrustjeviterna och Britta Ring pläderade för. Denna revolutionsmodell gällde givetvis inte i händelse av ett tredje världskrig. Denna diskussion om vägen till socialismen är inte tidsbunden på något sätt. Den har pågått inom arbetarrörelsen sedan slutet av 1800-talet och kommer att flamma upp varje gång det skapas ett revolutionärt alternativ. Den ena vägen leder till seger och den andra till att man gradvis ger upp slutmålet och i stället förvaltar kapitalismen.


2015-04-18 20_15_56-

Lenin skrev att den statsmonopolkapitalistiska kapitalismen är “den mest fulländade materiella förberedelsen för socialismen, förstugan till densamma, det trappsteg i historien, från vilket steg det inte finns något mellanliggande steg till det trappsteg, som kallas socialism.”. (“Den hotande katastrofen och hur man bör bekämpa den”, Valda verk 11:1, s 154)

Hur kan detta komma sig? Det kommer sig därav ätt den statsmonopolitiska kapitalismen alltmera delar sig i två huvudklasser, nämligen proletariat och borgerskap och proletariatet utgör den överväldigande delen av folket. Den första frågan, som måste ställas, är vilken omfattning proletariatet har och vilken styrka?

I ”Det svenska klassamhället och revoutionen” gör Lasse Cornell. följande uppställning över klasstrukturen i Sverige.

2015-04-18 20_2
Det står fullständigt klart att proletariatet utgör folkets flertal. Det betyder samtidigt att proletariatet ensamt kan segra, att  det ensamt kan genomföra den socialistiska revolutionen. Denna ståndpunkt innebär tilltro till proletariatets styrka i enlighet med den ståndpunkt, som marxismen-leninismen alltid intagit:

“I varje kapitalistiskt land är proletariatets styrka ojämförligt större än proletärernas andel i hela befolkningen. Det kommer sig av att proletariatet har det ekonomiska herraväldet över centrum och nerven i kapitalismens hela ekonomiska system, men också av att proletariatet ekonomiskt och politiskt ger uttryck åt den väldiga arbetande majoritetens verkliga intressen under kapitalismen. Därför är proletariatet — även om det utgör en minoritet av befolkningen (eller om proletariatets medvetna och verkligt revolutionära avantgarde utgör en minoritet av befolkningen) — både i stånd att störta bourgeoisien och att sådan värva många bundsförvanter från den massa av halvproletärer och småborgare, vilken aldrig på förhand uttalar sig för proletariatets herravälde, som inte förstår detta herraväldes betingelser, och uppgifter och som först senare på grund av den egna erfarenheten blir övertygad om den proletära diktaturens oundviklighet; riktighet och lagmässighet.” (V I Lenin — “Valen till konstituerande, församlingen och proletariatets diktatur) …

Betyder, då detta att proletariatet skulle avstå från att eftersträva att vinna bundsförvaner och allierade före den socialistiska revolutionen? Ingalunda: ju fler bundsförvanter och allierade proletariatet kan vinna bland andra klasser och skikt, desto enklare kommer den socialistiska revolutionen att segra, desto färre offer kommer den att kräva. Dessutom måste proletariatet eftersträva att beröva en annalkande fascism dess enda egentligt möjliga massbas, nämligen småborgerskapet och trasproletariatet.

Vilka klasser eller vilka skikt måste då proletariatet framför allt eftersträva att vinna som bundsförvant? I första hand, menar jag, bönderna inom småborgerskapet. Det är visserligen sant att bönderna utgör en mycket liten del -av folket, endast 340 000 (1965) och att deras antal ytterligare minskat. Men bönderna, särskilt små- och mellanbönder, har stor strategisk betydelse med tanke på Sveriges självförsörjningsgrad, men också med tanke på krigsfaran. Om den borgerliga krigsmakten visar sig vara oduglig i händelse av exempelvis en socialimperialistisk attack blir det kommunisternas uppgift att ställa sig i spetsen för ett långvarigt och utdraget folkkrig mot ockupationsmakten. Skulle segern i ett sådant krig vara möjlig utan ett omfattande stöd av bönderna?

Proletariatets därnäst viktigaste allierade är mellanskikten, dvs främst de lönearbetare, som i kraft av sin ideologiskt-politiska position, befälsställnihg eller arbetets självständiga organisering idag tenderar att solidarisera sig med småborgerskapet. Dessa mellanskikt uppgick 1965 till maximalt 486 000 människor. Väljer man Christer Romilsons beräkningsgrunder: i “Tjänstemännen i det svenska klassamhället” reduceras mellanskikten till.förmån för proletariatet. Det som underlättar vinnandet ay dessa skikt är just de nära förbindelserna med proletariatet, förbindelser som obönhörligen kommer förstärkas i takt med klasskampens skärpning.

Huruvida den socialistiska revolutionen i Sverige kommer att bli en verklig folkrevolution eller inte, avgörs av i vilken utsträckning proletariatet lyckas vinna insteg för revolutionens sak bland övriga klasser och skikt. Uttryckt med Lenins ord: “Få Europas kontinent utgjorde proletariatet inte folkmajoriteten i ett enda land. En folkrevolution, som verkligen drar in folkmajoriteten i rörelsen kunde bli en sådan endast genom att omfatta såväl proletariatet som bönderna. Just dessa båda klasser utgjorde då folket.” (V I Lenin — “Staten och revolutionen”, V:V 1:1, sid 236)

VAR STÅR BORGERSKAPETS OLIKA SKIKT?
Skall det kommunistiska partiet och proletariatet betrakta hela borgerskapet som sin huvudfiende? Nej, det vore oriktigt. Även om hela borgerskapet utgör en försvinnande  liten  klass, endast cirka 60 000 människor, så domineras det idag av det monopolistiska borgerskapet, monopolkapitalet. Det monopolitiska borgerskapet (maximalt 10 000 människor, varav själva eliten uppgår till högst 1000 människor) äger och kontrollerar merparten av produktionsmedlen behärskar statsapparaten och kan således befordra en utveckling som huvudsakligen stöder monopoliserings- och koncentrationstendenserna. Men det vore rent önsketänkande, att tro att mellanborgerskapet (dvs icke-monopolistiska kapitalister, som inte bara äger sina egna produktionsmedel utan även lever på andras arbete) skulle förtryckas av monopolkapitalet. Det står tvärtom i ett alliansförhållande med monopolkapitalet och delar makten med detta — på det senares villkor. Dessutom är monppolkapitalet inget enhetligt skikt, ty konkurrensen fortsätter ju mellan monopolen, varför vissa monopolkapitalister faller bort (t ex Wehtje, Ericsson och Åhlén) och ersätts med expanderande mellanborgerskap (Beijerinvest, Salén och Malmroos). De medelstora företagarna blottställs inte vid konkurser — de köps oftast upp och forisätter som direktörer i sina tidigare ägda företag.

Att rikta huvudslaget mot monopolkapitalet innebär helt enkelt att det kommunistiska partiet och proletariatet särskilt urskiljer monopolkapitalet i den politiska kampen och propagandan, att partiets krav, som t ex höjd företagsbeskattning, hårdast skall slå mot monopolkapitalet.

Per-Åke Lindblom

 

(Visited 150 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.