Arbetet i de reformistiska fackföreningarna

Ur KOMMUNISTISK TIDSKRIFT, november-december 1932 (årgång 4).


Av Paul Thunell. Kominterns exekutivkommittés XII:te plenum ägnade frågan om arbetet i de reformistiska fack-föreningarna stor uppmärksamhet. Det strök under med skärpa i sina uttalanden nödvändigheten för de kommunistiska partierna att i detta arbete genomföra en verklig omställning och påpekade särskilt vikten av detta arbete i länder, som bl. a. Sverge, där den reformistiska fackföreningsrörelsen har ett starkt såväl politiskt som organisatoriskt inflytande över de arbetande massorna.

Med vetskap om hur XII:te plenum ställde frågan om det kommunistiska partiets uppgifter i dagens läge under de förhållanden som den relativa kapitalistiska stabiliseringens slut har skapat, är det lätt att förstå varför framförallt i sådant land som Sverge omställningen av fraktionsarbetet och arbetsmetoderna i de reformistiska fackföreningarna måste ställas som en av partiets viktigaste uppgifter. XII:te plenum slog fast att den nuvarande grunduppgiften som i dag ställes för de kommunistiska partierna är att i de ekonomiska och politiska stridernas process förbereda arbetarklassen och de utsugna massorna till den förestående kampen om makten. Det gäller därför, utan att förlora ett ögonblick, att förstärka och påskynda det bolsjevikiska massarbetet för erövrandet av arbetarklassens majoritet, för höjandet av arbetarmassornas revolutionära aktivitet.

Vad betyder det nu att erövra arbetarklassens majoritet i Sverge. Det betyder att vi måste erövra majoriteten av de väldiga arbetarmassor som är organiserade i de reformistiska fackföreningarna och står under reformismens inflytande. Det går inte att endast genom propaganda erövra arbetarklassens majoritet och höja arbetarklassens revolutionära aktivitet. Avgörande för att uppnå detta är att de arbetande massorna genom egna erfarenheter i kampen för dags- och delkraven lär sig förstå riktigheten av partiets kamplinjer och syften.

Därför framhåller XII:te plenum i sin resolution om de ekonomiska strejkernas lärdomar att ”en av de viktigaste uppgifterna för alla sektioner av Kommunistiska Internationalen, särskilt under förhållandena av den kapitalistiska stabiliseringens slut är – att med alla krafter utveckla och förstärka proletariatets kamp mot lönesänkningar och försämring av arbetsvillkoren, att spänna alla krafter i de kommunistiska partier och de revolutionära fackorganisationerna för att säkra den självständiga ledningen av strejkstriderna och arbetslöshetsrörelsen, att höja massornas kampduglighet och föra dem, på grundval av deras egen erfarenhet från kampen om de dagliga delkraven till kamp för proletariatets allmänna klassuppgifter.”

Då plenum i samma resolution konstaterar att ”en av de viktigaste orsakerna till de kommunis-tiska partiernas otillräckliga mobilisering av massorna till kamp mot kapitaloffensiven är det otillåtligt svaga arbetet i de reformistiska fackföreningarna”, understryker detta med skärpa nödvändigheten av en omställning av arbetet i de reformistiska fackföreningarna.

Det är gammal skåpmat ni kommer med, invänder kanske någon. Det är ingen kommunist som är motståndare till att arbeta inom de reformistiska fackföreningarna. Den saken har ju fastslagits i flera resolutioner. Ja, visst, man skall inte inskränka sig till vad som skrivits i resolutioner, man måste undersöka vad partiets praxis visar. Den visar otvivelaktigt, att när XII:te plenum i sin resolution talar om svagheterna och felen i de kommunistiska partiernas praxis, bland annat pekar på det ”faktiska motståndet mot arbetet i de reformistiska fackföreningarna” så gäller detta också svenska partiets praxis.

Faktum är att trots massarbetslöshet, lönesänkningar och de reformistiska ledarnas kapitulations- och strejkbryteripolitik, trots det faktiska växandet av det revolutionära uppsvinget partiet inte har stärkt sina positioner inom de reformistiska fackföreningarna. Tvärtom, med några få undantag har det istället försiggått ett försvagande av partiets positioner och inflytande i de reformistiska fackföreningarna. T. o. m. i Norrbotten, där var fjärde valman i senaste riksdagsmannavalet röstade kommunistiskt, har i en del fall kommunisterna tillbakaträngts från viktiga positioner i de reformistiska fackföreningarna. Röstsiffrorna i en del större Stockholms-fackföreningar t. ex. Metall vid val av styrelser, kongressombud har visat ett försvagande av vårt inflytande och väldiga svagheter i arbetet i de reformistiska fackföreningarna. Dessa svagheter har inte minst kommit till uttryck i den skandalöst usla representationen av kommunister vid viktiga förbundskongresser (t. ex. Sågverks, Metall). Man kan tyvärr endast som undantagsfall anteckna det glänsande resultat våra Göteborgskamrater gjorde vid ombudsvalet till Metall ,vilket är ett lärorikt exempel som visar, att där vi förstår använda riktiga arbetsmetoder i vårt arbete i reformistiska fackföreningar vinner vi framgångar.

Denna utveckling talar allvarligt till oss alla i partiet. Det är en allarmsignal för partiet, som ofrånkomligen ställer för partiet kravet att i den omställning i massarbetet, ej i ord utan i handling, XII:te plenum ålade partierna, det svenska partiet måste som en av de främsta uppgifterna ställa reorganiseringen och utvecklandet av fraktionsarbetet och arbetsmetoderna i de reformistiska fackföreningarna, men även i röda fackliga oppositionen och i arbetslöshets-organisationerna. I denna omställning i de kommunistiska partiernas massarbete krävde XII:te plenum, att ”det ofördröjliga återställandet och utvidgningen av de revolutionära positionerna inom de reformistiska fackföreningarna måste säkras. Förberedelsen av varje strejk, varje aktion från arbetarnas sida måste säkras också inom de reformistiska fackföreningarna”. Vidare ”koncentration av partiorganisationernas verksamhet och krafter på utvecklandet på strejkkampen och arbetslöshetsrörelsen isynnerhet i de utslagsgivande branscherna (metallindustrin, transportväsendet och rustningsindustrin). Det gäller att snabbast bilda och befästa och åstadkomma ett regelbundet arbete i de kommunistiska fraktionerna (däribland RFO) och arbetslöshetsorganisationerna, ty utan fraktionerna är det inte tänkbart, vare sig att fastställa en riktig politisk linje och kontrollera dess genomförande eller en riktig instruering (som inte tillåter någon som helst ersättning genom partiorganisationerna eller några kommandometoder) eller att överhuvudtaget förstärka parti- och de revolutionära fackorganisationernas roll som den riktningsgivande och ledande kraften i strejkstriderna, i arbetslöshetsrörelsen och i proletariatets allmänna klasskamp.”

I artiklar, resolutioner och cirkulär har vi ofta och riktigt ställt frågan om fraktionsarbetet och arbetet i de reformistiska fackföreningarna, men i vår praxis har vi underskattat betydelsen av detta arbete och i den omfattning det genomförts har det varit abstrakt och propagandistiskt. Vi har underskattat betydelsen av det dagliga småarbetet i fackföreningarna och på arbetsplatsen, alla frågor som intimt berör arbetarna på arbetsplatsen, avtalen, olycksfallsförsäkring, arbetarskydd o. s. v. överlämnas till reformisterna, vi uppträder inte på fackföreningsmöten, på konferenser och kongresser och gör förslag och talar, och i den mån detta göres är det inte förberett i fraktionerna. Reformistledarna är naturligtvis tacksamma för detta sorts arbete. Kommunisterna är i många fall passivt inställda till att erövra positioner i de fackliga organisationerna. Det är i verkligheten att hjälpa reformistbyråkratin. Därför säger XII:te plenum, att ”den reformistiska fackföreningsbyråkratins inflytande, särskilt i länder med gamla och starka reformistiska fackföreningar, är ett av de största hindren för klasskampens utveckling och kan varken brytas med skrik om splittring av fackföreningarna, som kommunisterna inte strävar till, eller genom flykt ur fackföreningarna, utan genom kamp om varje medlem i fackföreningarna, om varje valbar post i fackföreningen, för bortjagande av den reformistiska fackföreningsbyråkratin och erövring av lokalorganisationerna av de olika fackförbunden, samt lokalkartellerna av de reformistiska fackföreningarna.”

Kommunistiska partiet måste göra alla partimedlemmar samt de revolutionära partilösa arbetarna klara över, att ett framgångsrikt avslöjande av fackföreningsbyråkratins inflytande av de medlemsmassor, som står i de reformistiska fackföreningarna, som i Sverge utgör omkring 600,000 arbetare i över 5,000 fackföreningar (i Stockholm 70-80,000 medlemmar i 150 fackföreningar, som t. ex. i Metall är uppdelade i verkstadsklubbar), endast är möjligt i det fall, då röda fackliga oppositionens anhängare jämte det dagliga småarbetet, i sina tal och sina förslag och motioner vid alla möten, konferenser och kongresser tar ställning till samtliga frågor om omorganisering och taktik i den ekonomiska kampen, kritiserar de fackliga ledare, som för underhandlingar bakom kulisserna med arbetsköparna, frivilligt går med på en försämring av arbetsvillkoren, spränger massornas kamp, klavbinder medlemsmassornas och enskilda medlemmars initiativ, och om inte de kan förhindra kampen, börjar den försenat och bakom arbetarnas rygg gör kapitulation.

Ett framgångsrikt genomförande av detta arbete kräver kamp mot kapitulationstendenserna för den reformistiska fackföreningsbyråkratin, de högeropportunistiska elementen och de ”vänster”-sekteristiska tendenserna. De högeropportunistiska tendenserna tar sig uttryck i motståndet till att organisera RFO och det självständiga ledandet av de ekonomiska striderna, som de vill ersätta med parollen: ”tvinga ledarna”. De respekterar stadgarna och reformistbyråkratins beslut. Det är det kilbomska partiets politik, vars resultat alltid blir solidaritet med reformistbyråkratin. De ”vänster”-sekteristiska tendenserna, vilka liksom högeropportunistiska tendenser åtskilliga gånger kommit till synes i vårt partis praxis, tar sig uttryck i avståendet från kampen av de val-bara posterna i fackföreningarna, i propagerandet av omedelbart bildande av nya fackföreningar osv. och som egentligen är ett försök att beslöja rädslan för den svårare kampen mot reformist-byråkratin inom de reformistiska fackföreningarna.

Även den tendensen finns att RFO-arbetet sättes mot arbetet i de reformistiska fackföreningarna. I verkligheten förhåller det sig på det sättet, att varför RFO inte utvecklats i Sverge till en massorganisation beror huvudsakligen på våra svagheter i arbetet i de reformistiska fackföreningarna. Röda fackliga oppositionens uppgift är att organisera såväl de organiserade som oorganiserade i arbetsplatsgrupper, att med hjälp av oppositionen i fackföreningen skapa en organisatorisk basis för förberedandet och genomförandet av de självständiga striderna. Det är oppositionens i fackföreningens uppgift att genom olika förslag och sitt arbete på fackföreningen mobilisera denna för RFO:s politik. Denna uppgift att arbeta i fackföreningarna och verkstadsklubbarna och erövra dem är desto viktigare då i metallindustrin, pappers- och sågverksindustrierna och andra av de viktigaste industrierna fackföreningarna och verkstadsklubbarna omsluter i allmänhet en arbetsplats’ alla arbetare, är verkliga arbetsplatsorganisationer. Arbetet för utvecklande av RFO till en verklig massorganisation har naturligtvis då till sin viktigaste förutsättning arbetet i de reformistiska fackföreningarna.

En av de allra betydelsefullaste förutsättningarna för att genomföra denna omställning i arbetet i de reformistiska fackföreningarna är att partiets alla partiledningar från den centrala partiledningen till grundorganisationernas ledningar inställa alla sina krafter på detta arbete. I förra numret i Kommunistisk Tidskrift har återgivits Kominterns presidiums anvisningar för hur alla partiledningar måste systematiskt behandla alla fackliga frågor och kontrollera fraktionsverksam-heten. Inte endast med cirkulär, utan genom levande personlig instruktion måste vi genomföra denna uppgift inom partiet, vilken intill och på partiets kongress i februari måste bli en av de ”stora” frågorna.

(Visited 30 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.