April 1944. Kommunisterna antar socialdemokraternas handlingsprogram som sitt eget

I april 1944 antog Sveriges Kommunistiska parti socialdemokraternas (SAP) handlingsprogram som sitt eget. Bara dagar innan SKP:s kongress när handlingsprogrammet antogs hade en socialdemokratisk arbetsgrupp presenterat de s.k. 27 punkterna under namnet Arbetarrörelsens efterkrigsprogram. SKP:s partiledare Linderot och hans närmaste krets beslöt att omedlebart att rekommendera kongressen att anta socialdemokraternas “efterkrigsprogram” som kommunisternas handlingsprogram.

Sveriges Kommunistiska Partis marsch åt höger

Förföljelserna under de första krigsåren gjorde att partiet var tvunget att fungera i en slags halvillegalitet. I takt med Nazi-Tysklands motgångar och partiets kamp måste statsapparaten, den reformistiska fackföreningsbyråkratin och de andra krafter, som hetsade mot partiet, göra reträtter. I omvandlingen av partiet från en halvillegal organisation till en legal, lurade flera faror. Under de svåra åren hade den inre diskussionen om partilinjen liksom studierna blivit lidande. När trycket släppte på partiet åtgärdades inte detta utan bristerna kvarstod. Vidare låg det en fara i att när staten var tvungen att acceptera partiets legalitet, partiet greps av illusioner om den borgerliga demokratin och den reformistiska ledningens karaktär. Partiledningen gick inte fri från detta heller.

Partiet utan eget program vid Kominterns upplösning

Komintern upplöstes 1943 under brinnande världskrig. SKP stod därmed utan sin ledning och utan eget program.
Man samlade detta år en rikskonferens som beslöt om att tillsätta en programkommission, vars arbete skulle vara klart till kongressen året därpå. På konferensen slogs fast att man vidhöll enhetsfrontstaktiken. Men i den konkreta utformningen av denna taktik ser man tecken på en förvanskning av enhetsfronten och förhållandet till socialdemokratin.

Ett exempel på detta är resonemangen kring 1:a maj: I denna fråga var linjen att söka åstadkomma gemensamma demonstrationer med socialdemokratin. När detta misslyckades skulle kommunisterna gå med i socialdemokratins tåg utan egna fanor och banderoller. Det uttalades ett generellt förbud från partiledningens sida mot separata förmöten ( AU 18.2 1944). I första maj-tågen invände ofta medlemmar mot att kommunister och deras sympatisörer skulle vara med i firanden, som utnyttjades av socialdemokrater för att angripa SKP. På detta svarade partiets sekreterare:

“Ja. Det kan tänkas att en del talare som socialdemokraterna sänder ut första maj inte är klyftigare än att de angriper det kommunistiska partiet, och under sådana förhållanden kan ju ett sådant obehag inte und-vikas. Men känslorna får inte ta överhanden i politiken. Förnuftet miste alltid bestämma.'(Gunnar Öhman: Skadliga strömningar i partiet. Kommunistiska meddelanden nr 2 1943)”

SKP:s 12:e kongress 1944

På SKP:s 12:e kongress 1944 antogs ett mycket kortfattat principprogram. Det byggde på Erfurt-programmet. Anledningen till det var taktisk. SAP var vid samma tid i gång med att helt omforma sitt principprogram. Deras gamla byggde också på Erfurt-programmet.

Erfurtprogrammet kallades det program som den tyska socialdemokratin antog 1891. Utmärkande för det är att frågan om statens klasskaraktär, revolutionens nödvändighet och proletariatets diktatur, förbigås. Genom att anta ett liknande hoppades man på att vinna insteg bland vänstersossar. (Se G. H. Hermansson: Kommunistisk programdebatt i Kulturfront 3-4 1944 och Hilding Hagberg: Vårt program, Sthlm 1944 )

SKP:s nya program var i likhet med Erfurt-programmet vagt på den viktiga frågan om staten och revolutionen. Det sägs att:

”Det är arbetarklassens historiska uppgift att i förbund med övriga utsugna och utplundrade klasser erövra den politiska makten och skapa sin egen demokratiska stat för att upprätta en socialistisk samhällsordning.”

Bristen med ovanstående skrivning är att man inte klart och entydigt slår fast huruvida socialismen uppnås genom revolutionärt maktövertagande eller om den kan uppnås genom en reformering av statsapparaten.

Den går att tolka i båda riktningarna. Vagheten på denna punkt underlättade ett överslätande av motsättningarna inom partiet. I följd med att revolutionen inte tas upp förbigås också frågan om arbetarklassens beväpning. Det finns ej heller något med om det kommunistiska partiet och dess roll.

Termen ”proletariatets diktatur” används inte. Motiveringen var rent opportunistisk: diktatur låter inte bra. När ämnet tas upp i programmet betonas den demokratiska sidan av arbetarklassens herravälde men dess karaktär av klassherravälde tas ej upp.

Att SKP i sitt principprogram på ett vagt och otillfredsställande sätt behandlade frågan om vägen till socialismen visade sig inte vara någon tillfällighet. Senare utnyttjades oklarheten i grundsatserna för att propagera den parlamentariska vägen till socialismen.

SKP antar socialdemokraternas handlingsprogram som sitt eget.

Den mest uppseendeväckande tilldragelsen på partikongressen var att SKP antog det socialdemo-kratiska handlingsprogrammet som sitt eget.

Några dagar innan SKP:s kongress hade en socialdemokratisk arbetsgrupp presenterat de s. k. 27 punkterna. Dessa skulle antas av SAP som handlingsprogram under namnet Arbetarrörelsens efterkrigsprogram. På stående fot beslöt Linderot och hans närmaste krets att rekommendera kongressen att ta efterkrigsprogrammet som SKP:s handlingsprogram. Så skedde också.

Partiets ordförande Sven Linderot tog i sitt inledande anförande upp efterkrigsprogrammet till behandling. Han antyder i sitt anförande att programmet kan innebära en inledning till ändrad inställning från den socialdemokratiska ledningens sida. Han konstaterar att programmet innehåller en rad förslag om förbättringar för arbetarna, som höjda löner, sänkta priser, lägre hyror osv., men analyserar också programmets målsättning. Han konstaterar att delar av programmet och dess målsättning innebär illusioner om socialismens genomförande genom kapitalismens gradvisa inväxande i socialismen:

”Det finns ur kommunistisk synpunkt inte mycket att anmärka mot denna målsättning, då den egentligen anger den ekonomiska lösning som socialismen ställer såsom alternativ till det kapitalistiska systemet. Det är bara den haken att detta program inte kan genomföras så länge kapitalismen består. De som framlagt programmet har emellertid inte utdömt kapitalismen utan vill genomföra sina planer inom dess ram.”

Han tonar ner dessa illusioner och ansluter sig till programmet i dess helhet:

“Det avgörande för vårt ståndpunktstagande till detta program är emellertid inte frågan om hur mycket av försök till illusionspolitik som ligger bakom detsamma. Avgörande för oss är frågan om dess innehåll. Och härvid måste konstater4att arbetarrörelsens kommitté för efterkrigsplanering formulerat en rad positiva och riktiga synpunkter av stor betydelse för den svenska arbetarklassens kamp. Vi skall allvarligt gå in för detta arbetarrörelsens efterkrigsprogram och utlösa aktioner bland massorna för genomförandet av alla de punkter som är fotade på verklighetens mark.”

Frågan om skillnaden mellan den proletära och den borgerliga demokratin och kommunisternas syn på staten behandlar han knappast alls. Vägen till socialismens genomförande lämnar han öppen, men antyder den parlamentariska vägens möjlighet:

”Det är därför på tiden att den nuvarande samlingsregeringen får träda tillbaka för att ersättas med en framstegsvänlig regering, en verklig vänsterregering i detta ords djupaste mening. Bakom en sådan vänsterregering kan hela den svenska arbetarklassen, de arbetande bondemassorna och alla progressiva borgerliga grupper samlas som vill en framstegsvänlig politik på den grundval som skisserats bl. a. i arbetarrörelsens efterkrigsprogram.

När vi föreslagit kongressen att ansluta sig till dessa båda program,(SKP:s grundsatser och SAP:s handlingsprogram. Vår anm.) förutsättes alltså inte att vi omedelbart går in i en revolutionär situation där maktfrågan ställs på dagordningen, då kampen rör det kapitalistiska systemets störtande och upprättandet av arbetarnas socialistiska samhälle. Kan dessa båda program genomföras på vanliga parlamentariska vägar, genom fackliga förhandlingar, avtalsuppgörelser, lagstiftning, riksdagsbeslut, regeringsåtgärder o. s. v. är vi kommunister helhjärtat beredda att understöda en dylik utveckling.” (Beträffande principerna för arbetarregering, som Linderot tar upp i formen av vänsterregering, se sid överst.)

Vad var nu efterkrigsprogrammet? Det innehöll en del radikala förslag beträffande socialpolitiken. Som helhet kan programmet sammanfattas som klassamarbetspolitik på ny och högre nivå. På pränt var här satt den utökade ekonomiska roll som staten har i ett statsmonopolistiskt stadium. Denna politik förekom öppet på 30-talet och borde inte ha varit någon nyhet för SKP:s ledning. SKP hade visserligen kritik att rikta mot en del punkter. Efter ett par år hade man glömt även denna.”

I stället för att stödja och verka för de punkter som var positiva för arbetarklassen, valde man att stödja programmet i dess helhet. Bara ett år tidigare hade man varit medveten om vad som skulle komma. Nu fann man det bekvämast att glömma följande ord:

”Vi skall inte tro att bourgeoisin saknar förmåga att manövrera t. o. m. bättre nu än efter föregående krig. Socialdemokratin kommer att vara med och söka rädda det borgerliga samhället med nya metoder, med Beveridgeplaner (engelsk liberal som konstruerade projekt i stil med efterkrigsprogrammets. Vår anm.), som förkunnar att ingen skall svälta, ingen skall vara arbetslös o. s. v. eller andra vackra löften. Och kanske skall arbetarna, medan bourgeoisin återigen får tid att ordna sig i de nya förhållanden, som kommer, återigen fästa tillit till vackra framtidsplaner för att sedan stå där bedragna.” (Sven Linderot: Svensk arbetarrörelse i brytningstid s. 392 Tal på rikskonferensen 1943

I och med konferensen 1943 och kongressen 1944 var SKP djupt ute i revisionismens sumpmarker. Partiets princip-program var vagt formulerat, avgränsningen högerut var suddig och principerna för enhetsarbetet inom arbetarklassen oklart formulerade. SKP/VPK/VP:s historia kom härefter att bli de kränkta principernas. Det var säkert inte så att vägen till förfallet var oundviklig och ödesbestämd. Men en kursändring i revolutionär riktning hade krävt en uppgörelse med opportunismen och en grundlig självkritik,

(Visited 244 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.