Samtal med undersöterska på vårdhem i centrala Stockholm

Hon bjuder på en kaffe latte, ler lite och skojar att det här det dricker man i “den kungliga huvudstaden”, jag tackar och vi pratar lite om tidningen, om läget i Sverige osv. Jag förklarar att jag kommit för att informera mig om läget på hennes arbetsplats. Hon, som själv beställt vanligt kaffe, undrar givetvis varför och jag förklarar att vi som gör tidningen arbetar med att bygga upp ett kontaktnät.

Vi talar om marxismen, om utsugningen och problemen med att göra en revolution i ett rikt land som Sverige. Då Marx förklarat att kapitalismen har förenklat klassmotsättningarna är det svårt att hävda att samhället har blivit mer komplicerat, men läget är inte helt enkelt för oss som förespråkar en revolutionär omgestaltning av hela samhället. Det finns en utveckling som kommit efter Marx tid och som i Sverige och liknande rika länder delat in arbetarklassen i flera skikt. En del av dessa får högre lön och andra lägre lön och en del har relativt säkra anställningar (eller de tror de har det) och andra ytterst osäkra.

Arbetararistokrati

De översta skikten som har det bättre ställt tenderar så klart att uppskatta det ekonomisk-politiska systemet mer än de arbetare som är under dem i samhällshierarkin. Även om arbetarklassens högre skikt kan vara benägna att kämpa för högre lön och kan vinnas på klasskampens grund bör rimligen revolutionärerna och kommunisterna gå till de mest undertryckta och exploaterade skikten för att bygga upp en revolutionär rörelse.

Det är ingen hemlighet att många av de yrkeskategorier där folk har det tuffast är dominerade av kvinnor, ungdomar och invandrade arbetare och de kan ha det svårare att kämpa kollektivt pga. språk, social formering och osäkra anställningar (rädsla för att få sparken). Att arbeta inom vården innebär som bekant låg lön och att man nästan alltid måste arbeta på dåliga villkor.

Samtalet glider naturligt in på det konkreta: Vårdhemmet där hon arbetar har en kärna av tillsvidareanställda som skapar den nödvändiga stabiliteten men som ofta är utslitna och ofta sjukskrivna p.g.a. arbetets hårda fysiska och psykiska karaktär. Utöver dessa finns det en majoritet av tillfälligt anställda och vikarier. Arbetsplatsen har stor genomströmning av den sistnämnda gruppen som säljer sin arbetskraft billigare än den första. De får inga ordentliga löneökningar och de kan de “max-utnyttjas” genom att de arbetar utan att få övertidsersättning. De får heller ingen betald semester och arbetar därför när ingen annan vill.

Detta garanterar att lönerna för majoriteten hålls nere med argumentet att ”andra har sämre” och nästan överallt tillämpar de ”individuell lönesättning” och lönen för var och en är hemlig. Konsekvensen av detta system är att en inställsam och lismande attityd premieras och att kapitalisterna genom sina underhuggare, småcheferna (arbetararistokrati) kan välja och vraka i vilka de ska behålla och vilka som flyger ut och att ingen arbetare vågar använda den illusoriska “yttrandefriheten” som kapitalisterna påstår sig värna om här i landet.

Men… detta räcker bevisligen inte för de profithungriga och maktfullkomliga kapitalisterna. De sparkar sina “timmisar” och vikarier och låter bemanningsföretagen anställa en del av dessa och sen sätta dem tillbaka i tjänst.

Efter två år som vikarie är kapitalisterna skyldiga enligt LAS (Lagen om anställningsskydd) att ge en tillsvidareanställning, men där detta inte förhandlats bort så bara vägrar de att göra detta. De ger dem inget nytt vikariat och tar istället in ny personal. Trots att en bemanningsanställd kostar mer per timme än en som har en vanlig anställning föredrar kapitalisterna ofta dem. De har ingen som helst skyldighet att ta hand om dem då de enligt avtalen inte är knutna till arbetsköparen och dessa arbetare har ingenting att säga till om.

Patienterna, ”kunderna”, är de som drabbas värst av snabba personalbyten och besparingar vilket förtjänar ytterligare en text.

Hon lovar att arbeta för att organisera RFO (Röd facklig opposition, http://fackligopposition.blogspot.se/) på arbetsplatsen och sätta upp affischer och lägga ut flygblad i fikarummet. Kaffet har vi sedan länge druckit upp, vi skiljs åt och jag känner att jag fått ytterligare en pusselbit och att mönstret blir allt tydligare i hur kapitalisterna agerar idag i sina attacker mot arbetarklassen.

(Visited 113 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.