Tänkande eller “-ism”?

Vad är ett vägledande tänkande? Vad skiljer det från en “ism”?
Antimarxister gillar att utnyttja ett citat av Marx som där han sa att “jag är inte marxist”. Oavsett vad deras syfte är så blir konsekvensen att de motarbetar kampen för att arbetarklassen skall ha en egen ideologi och därmed kunna existera som en egen rörelse. Citatet är taget ur sitt kontext, det fanns på Marx tid ett antal förvirrade personer som kallade sig marxister eller ”marxianer” och då sa Marx “är de marxister då är jag inte marxist”.

När vi skriver om marxism och marxism-leninism så menar vi att Marx och Lenins läror gäller för alla länder, att det inte bara är någonting för Ryssland under tidigt 1900-tal eller ännu tidigare. Själva idén med att tala i termer av “-ism” är att diskutera vad som är giltigt överallt. Med ändelsen “-ism” menas ett fullständigt ideologiskt system, dvs. världsåskådningar som marxism, konfucianism eller katolicism.

Marxismen måste utvecklas med förändringarna i samhället
Att marxismen utvecklades till marxism-leninism innebar att arbetarklassens ideologi utvecklades med den nya utvecklingen i världen. Runt år 1900 uppstod imperialismen som ett nytt ekonomiskt stadium och världen gick in i den proletära revolutionens era, de gamla borgerliga revolutionernas tid var slut. Lenin verkade och tillämpande marxismen i denna nya tid och så blev leninismen marxismens andra etapp. Men marxismens utveckling innebar inte att marxismen skrevs om eller att den reviderades. Marxismens grund stod och står fortfarande som ett stabilt fundament för hela tankesystemet. Av samma anledning är Kommunistiska Manifestet (Det kommunistiska partiets manifest) lika giltigt idag som för 150 år sedan.

“Tänkande” inte samma som “-ism”
Ett “vägledande tänkande” är tillämpandet av en “-ism” på de lokala förhållandena i ett enskilt land. Mao Tsetungs tänkande, (mtt), var tillämpningen av marxismen-leninismen på de kinesiska förhållandena och blev Kinas kommunistiska Partis (KKP) ideologi. Kampen för detta inleddes på mötet i Tsunyi 1935 när Mao tog ledningen för KKP. Ordvalet förändrades en aning på de kommande partikongresserna och kampen om detta gick fram och tillbaka. På den Nionde Partikongressen 1969 fastslogs att KKP:s ideologi var marxismen-leninismen-mao tsetungs tänkande, (mlmtt).Internationellt var det många kommunister som uppfattade att ideologin hade nått en tredje etapp men KKP kallade aldrig maoismen såsom en “-ism” för alla länder och många utanför Kina kallade sig mlmtt. Bland dessa bl.a. Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, (KFML) som grundades 1967. De använde ordet “tänkande” som om det vore en “-ism”, vilket har lett till en förvirring kring ordet som kvarstår än idag. Det finns delar av Maos gärning och lära som är en del av denna -ism och andra delar som är del av tänkandet. Dogmatiker och revisionister var snabba med att blanda ihop de av Maos idéer som bara gällde för Kina och andra fattiga länder och de som kan fungera överallt. Ett exempel är att Mao förklarade att man skulle “omringa städerna från landsbygden” varvid dogmatiker fick det till att bönderna skulle vara huvudkraften för revolutionen i Sverige. Alla ideologier och religioner och liknande har samma problem med dogmatism och/eller bokstavstroende. I Koranen förklarar Gud att muslimerna ska borsta sina tänder med en trästicka, något som var mycket bra för tandhygienen då men som idag skulle vara ett steg tillbaka från den mer avancerade tandborsten eller el-tandborsten.

En trolig anledning till att KKP inte kallade Maos idéer för en “-ism” var det internationella läget. Bland de som då som var enade mot Chrusjtjov-revisionismen (de nya kapitalisterna) i Sovjetunionen fanns det grupper som var mot Mao Tsetungs tänkande, framförallt Enver Hoxha i Albanien. Efter Maos död 1976 gick många av de som stött Maos linje mot hans uppfattningar och många partier strök mlmtt från sina partiprogram och övergick i revisionism. Kulturrevolutionen och Maos gärning smutskastades och detta hade en liknande effekt som när Chrusjtjov-revisionismen kom till makten i Sovjetunionen och började attackera Stalin. Många av dåtidens kommunister gav upp kampen.

Från Marxism-Leninism till MLM
Perus Kommunistiska Parti var troligen det första parti som internationellt framhöll maoismen som en “-ism” (1982) och därmed uppstod begreppet marxismen-leninismen-maoismen (MLM). Tillämpningen av MLM på de peruanska förhållandena kallade de för “gonzalos tänkande” efter dess ordförandes alias. Efter detta har allt fler partier runt om i världen börjat att kalla sig MLM. En del menar att det har gått så långt att det bara är revisionister som inte alls erkänner Maos bidrag till marxismens utveckling. Kanske främst med tanke på att vikten av att fortsätta klasskampen under socialismen (kulturrevolution). Bland de kommunister som idag genomför eller seriöst arbetar för att genomföra revolutioner kallar sig alla MLM (finns det något undantag?). Oavsett vad man tycker om det så kan det knappast vara en slump.

Avslutningsvis
Ideologin, (-ismen) är alltså arbetarklassens internationella erfarenheter som icke-dogmatiskt kan tillämpas på ett lands förhållanden. Denna vår ideologi förkastas alltid av kören av kapitalistvänner som har förklarat att marxismen är död.
Är det inte nu dags att vi går till motattack? Ideologin är nämligen det viktigaste för oss. Ideologin är vår drivkraft och nödvändig för att vi inte skall snubbla i mörkret. Ideologin är den eld som får oss att kämpa och förändra vår verklighet. Mao skrev en gång att: “huruvida den ideologisk-politiska linjen är korrekt eller ej avgör allt”. Det bör vi nog ta på allvar.

(Visited 138 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

66 thoughts on “Tänkande eller “-ism”?

  1. Gabriel

    Är inte detta samma artikel som var i Kommunistiska Arbetarkommunen (pappers verision)? Det numret som det står “Du, vi syns inte på stan” på framsidan.

    Reply
    • fråga

      Finns kommak som papperstidning? Var får man i så fall tag på den?

      Trist att det blir så j**la mycket tjafs om det här med mao. Ärlig vem bryr sig om han var såååå bra eller bara liiite.
      Jag tror inte nån idag bryr sig om Mao. Varför inte bara se till vad vi IDAG kan göra.

      Reply
      • Gabriel

        Kommak fanns förut som papperstidning, då det var ORs tidning. Kommak finns tyvärr inte längre som papperstidning, men det har nog med pengar problem att göra. Vill du hemskt gärna att det ska vara en papperstidning igen så kan du väll försöka att ge donationer and tjata lite. När det gäller bråket om Mao så har det med att man ska försvara Marxism-Leninism-Maoismen, och MLM är något som vi kan använda idag.

        Reply
        • Redaktionen

          Det kostar inte så mycket om man har en egen bra kopiator. Tidningen kom ut varannnan vecka och det tog mycket kraft att skriva, sätta ihop den m.m.

          Reply
      • Redaktionen Post author

        Det är sant att fokus måste vara på vår egen praktik. Men Mao-frågan berör bl.a. motivationen för hela kampen. Om kapitalisterna tar makten under socialismen hela tiden och det inte finns någon lösning på detta så blir kampen för kommunismen meningslös. Maos idé om kulturrevolutionen är väg framåt för att lösa detta.

        Reply
      • Redaktionen

        Det finns bara gamla nummer, den som vill ha det kan få det, skicka ett mail.

        Reply
  2. Röda Pennan

    Till SML. Min kommentar var angående marknadskrafter och frihandel generellt. När det gäller Kina så har välstånd ökat för många men flera tiotals, om inte hundratals, miljoner arbetare och bönder jobbar och lever i usla förhållanden. Många drivs t.ex. till självmord i de fabriker som tillverkar Apple produkter. Detta är inget positivt. De usla förhållandena för arbetare och bönder är anledningen till varför Kina har “lyckats”. Vi som kommunister kan inte stödja länder som där arbetarklassen fortsätter att utsugas. Ökat välstånd kan uppnås i borgerliga stater, det betyder inte att vi ska stödja dessa stater också. Allt beror på vilken riktning landet rör sig mot. Kina rör sig mot nyliberalismen, och när kapitalismens evigt återkommande kriser sätts igång igen, gissa vem som får bära bördan?

    Reply
  3. Hades

    Lite väl polariserat. Tror ingen socialist idag helt avskriver Mao, tror ingen helt stödjer. Istället för att tala då generellt kunde det vara givande om ni ville specialisera vad ni är emot respektive för.

    Reply
    • Redaktionen Post author

      Det kommer artiklar om detta. Vi håller på att diskutera frågan. Vi kommer inte att gå ut med något i denna viktiga fråga innan vi har diskuterat det ordentligt.

      Reply
  4. SML

    Nu stormar det i ankdammen. Roligt att läsa. Och upplysande, förstår varför socialismen i Sverige inte lyckas.

    Reply
  5. Salazar

    Ett av Maos stora bidrag till ideologins utveckling var att har förde ut den på ett klart och tydligt sätt till folket och genom att mobilisera dem politiskt fick igång flera stora rörelser som skapade en otrolig dynamik, exempelvis kulurrevolutionen. I detta formades maoismen, det handlar inte om en mans genialitet lika lite som med Marx eller någon annan, utan ett tänkande är en produkt av sin tid huvudsakligen.

    Reply
    • R M

      Okej. Men dagens svenskar kan inte likställas med analfabeta bönder på Kinas landsbygd. Tycker det finns ett djupt förakt i detta. Så fungerar ideologi, vänder på saker: Lenin blir elitistisk och maoismen folklig.

      Reply
      • Redaktionen Post author

        Förakt riktat mot vilka? Att tala om “-ismer” är att diskutera erfarenheter som kan tillämpas kreativt i alla länder. Lenins idé om partibygget kan t.ex. tillämpas i alla länder oavsett utbildningsnivå. Att t.ex. fortsätta klasskampen under proletariatets diktatur gör man nog bäst i oavsett hur många som är läskunniga.

        Reply
        • R M

          Dribbla inte, svara på det som sägs.

          Min kommentar handlar inte om något av det du nu talar om utan var givetvis på det inlägg under vilket jag tryckte på “Reply”.
          Att byta ämne eller diskutera mot något som ingen säger är inte ärligt.

          Reply
        • R M

          Börjar under om allt står rätt till.
          Jag har aldrig påstått det. Åter, ni hittar på det ni argumenterar mot. Nej, vi kan givetvis inte ta Lenins teori om tro att den går att tillämpa rakt av. Behöver man ens skriva det? Kom igen, det är en teori som utvecklades för 100 år sedan, för en halvfeodalt land. Kapitalismen såg annorlunda ut då, imperialismen likaså.
          Förutsättningarna var helt andra.

          Vi måste givetvis, utifrån erfarenheter och analyser, utveckla en teori som passar dagens samhälle och rådande förhållanden. Allt annat är ren dogmatism.

          Reply
          • Röda Pennan

            Ditt tänkande leder till sådana slutsatser. Ja vi måste utveckla nya teorier, men samtidigt finns det allmängiltiga lagar i hur det kapitalistiska produktionsättet fungerar, och därmed allmängiltig revolutionär praxis som har bevisats av historien och av den revolutionära kampens olika faser. MLM är den mest framgångs revolutionära teorin internationellt för att den har fått massorna att nå längre i den revolutionära kampen än någon annan. MLM är allmängiltig, men hur den praktiska tillämpningen ska gå till skiljer sig från land till land.

            Reply
  6. Peder Renå

    RIM-deklerasjonen om MLM, avsnittet om Mao:

    Mao Tsetung

    Mao Tsetung developed Marxism-Leninism to a new and higher stage in the course of his many decades of leading the Chinese Revolution, the world-wide struggle against modern revisionism and, most importantly, in finding in theory and practice the method of continuing the revolution under the dictatorship of the proletariat to prevent the restoration of capitalism and continue the advance toward communism. Mao Tsetung greatly developed all three component parts of Marxism – philosophy, political economy and scientific socialism.

    Mao said, “Political power grows out of the barrel of a gun.” Mao Tsetung comprehensively developed the military science of the proletariat through his theory and practice of People’s War. Mao taught that people, not weapons, are decisive in waging war. He pointed out that each class has its own specific forms of war with its specific character, goals and means. He remarked that all military logic can be boiled down to the principle “you fight your way, I’ll fight my way”, and that the proletariat must forge military strategy and tactics which can bring into play its particular advantages, by unleashing and relying upon the initiative and enthusiasm of the revolutionary masses.

    Mao established that the policy of winning base areas and systematically establishing political power was key to unleashing the masses and developing the armed strength of the people and the wavelike expansion of their political power. He insisted on the need to lead the masses in carrying out revolutionary transformations in base areas and to develop these politically, economically and culturally in the service of advancing revolutionary warfare.

    Mao taught that the Party should control the gun and the gun must never be allowed to control the Party. The Party must be built as a vehicle capable of initiating and leading revolutionary warfare. He emphasised that the central task of revolution is the seizure of political power by revolutionary violence. Mao Tsetung’s theory of People’s War is universally applicable in all countries, although this must be applied to the concrete conditions in each country and, in particular, take into account the revolutionary paths in the two general types of countries – imperialist countries and oppressed countries – that exist in the world today.

    Mao solved the problem of how to make revolution in a country dominated by imperialism. The basic path he charted for the revolution in China represents an inestimable contribution to the theory and practice of revolution and is the guide for achieving liberation in the countries oppressed by imperialism. This means protracted People’s War, surrounding the cities from the countryside, with armed struggle as the main form of struggle and the army led by the Party as the main form of organisation of the masses, mobilising the peasantry, principally the poor peasants, carrying out the agrarian revolution, building a united front under the leadership of the Communist Party to carry out the New Democratic Revolution against imperialism, feudalism and bureaucrat capitalism and establishing the joint dictatorship of the revolutionary classes led by the proletariat as the necessary prelude to the socialist revolution which must immediately follow the victory of the first stage of the revolution. Mao put forward the thesis of the “three magic weapons” – the Party, the Army and the United Front – the indispensable instruments for making revolution in every country in accordance with its specific conditions and path of revolution.

    Mao Tsetung greatly developed the proletarian philosophy, dialectical materialism. In particular, he stressed that the law of contradiction, the unity and struggle of opposites, is the fundamental law governing nature and society. He pointed out that the unity and identity of all things is temporary and relative, while the struggle between opposites is ceaseless and absolute, and this gives rise to radical ruptures and revolutionary leaps. He masterfully applied this understanding to the analysis of the relationship between theory and practice, stressing that practice is both the sole source and ultimate criterion of the truth and emphasising the leap from theory to revolutionary practice. In so doing Mao further developed the proletarian theory of knowledge. He led in taking philosophy to the masses in their millions, popularising, for example, that “one divides into two” in opposition to the revisionist thesis that “two combines into one”.

    Mao Tsetung further developed the understanding that the “people and the people alone are the motive force in the making of world history”. He developed the understanding of the mass line: “take the ideas of the masses (scattered and unsystematic ideas) and concentrate them (through study turn them into concentrated and systematic ideas), then go to the masses and propagate and explain these ideas until the masses embrace them as their own, hold fast to them and translate them into action, and test the correctness of these ideas in such action”. Mao stressed the profound truth that matter can be transformed into consciousness and consciousness into matter, further developing the understanding of the conscious dynamic role of man in every field of human endeavour.

    Mao Tsetung led the international struggle against modern revisionism led by the Khrushchevite revisionists. He defended the communist ideological and political line against the modern revisionists and called upon the genuine proletarian revolutionaries to break with them and forge parties based on Marxist-Leninist-Maoist principles.

    Mao Tsetung undertook a penetrating analysis of the lessons of the restoration of capitalism in the USSR and the shortcomings as well as the positive achievements of the construction of socialism in that country. While Mao defended the great contributions of Stalin, he also summed up Stalin’s errors. He summed up the experience of the socialist revolution in China and the repeated two-line struggles against revisionist headquarters within the Communist Party of China. He masterfully applied materialist dialectics to the analysis of the contradictions of socialist society.

    Mao taught that the Party must play the vanguard role – before, during and after the seizure of power – in leading the proletariat in the historic struggle for communism. He developed the understanding of how to preserve the proletarian revolutionary character of the Party through waging an active ideological struggle against bourgeois and petit bourgeois influences in its ranks, the ideological remoulding of the Party members, criticism and self-criticism and waging two-line struggle against opportunist and revisionist lines in the Party. Mao taught that once the proletariat seizes power and the Party becomes the leading force within the socialist state, the contradiction between the Party and the masses becomes a concentrated expression of the contradictions marking socialist society as a transition between capitalism and communism.

    Mao Tsetung developed the proletariat’s understanding of political economy, of the contradictory and dynamic role of production itself and of its interrelationship with the political and ideological superstructure of society. Mao taught that the system of ownership is decisive in the relations of production but that, under socialism, attention must be paid that public ownership is socialist in content as well as in form. He stressed the interaction between the system of socialist ownership and the other two aspects of the relations of production, the relations between people in production and the system of distribution. Mao developed the Leninist thesis that politics is the concentrated expression of economics, showing that under socialist society the correctness of the ideological and political line determines whether the proletariat actually owns the means of production. Conversely, he pointed out that the rise of revisionism means the rise of the bourgeoisie, that given the contradictory nature of the socialist economic base it would be easy for capitalist roaders to rig up the capitalist system if they come to power.

    He profoundly criticised the revisionist theory of the productive forces and concluded that the superstructure, consciousness, can transform the base and with political power develop the productive forces. All this took expression in Mao’s slogan, “Grasp Revolution, Promote Production.”

    Mao Tsetung initiated and led the Great Proletarian Cultural Revolution which represented a great leap forward in the experience of exercising the dictatorship of the proletariat. Hundreds of millions of people rose up to overthrow the capitalist roaders who had emerged from within the socialist society and who were especially concentrated in the leadership of the Party itself (such as Liu Shao-chi, Lin Piao and Deng Xiao-ping). Mao led the proletariat and masses in challenging the capitalist roaders and imposing the interests, outlook and will of the great majority in every sphere that, even in socialist society, had remained the private reserve of the exploiting classes and their way of thinking.

    The great victories won in the Cultural Revolution prevented the capitalist restoration in China for a decade and led to great socialist transformations in the economic base as well as in education, literature and art, scientific research and other parts of the superstructure. Under Mao’s leadership the masses dug away at the soil which engenders capitalism – such as bourgeois right and the three great differences between town and country, between worker and peasant, and between mental and manual labour.

    In the course of fierce ideological and political struggle, millions of workers and other revolutionary masses greatly deepened their class consciousness and mastery of Marxism-Leninism-Maoism and strengthened their capacity to wield political power. The Cultural Revolution was waged as part of the international struggle of the proletariat and was a training ground in proletarian internationalism.

    Mao grasped the dialectical relationship between the necessity of revolutionary leadership and the need to arouse and rely on the revolutionary masses from below to implement proletarian dictatorship. In this way, the strengthening of the proletarian dictatorship was also the most extensive and deepest exercise in proletarian democracy yet achieved in the world, and heroic revolutionary leaders came forward such as Chiang Ching and Chang Chun-chiao who stood alongside the masses and led them into battle against the revisionists and who continued to hold high the banner of Marxism-Leninism-Maoism in the face of bitter defeat.

    Lenin said, “Only he is a Marxist who extends the recognition of the class struggle to the recognition of the dictatorship of the proletariat.” In the light of the invaluable lessons and advances achieved through the Great Proletarian Cultural Revolution led by Mao Tsetung, this dividing line has been further sharpened. Now it can be stated that only he is a Marxist who extends the recognition of class struggle to the recognition of the dictatorship of the proletariat and to the recognition of the objective existence of classes, of antagonistic class contradictions, of the bourgeoisie in the Party and of the continuation of the class struggle under the dictatorship of the proletariat throughout the whole period of socialism until communism. As Mao so powerfully stated, “Lack of clarity on this question will lead to revisionism.”

    The capitalist restoration following the 1976 counter-revolutionary coup d’etat led by Hua Kuo-feng and Deng Xiao-ping in no way negates Maoism or the world-historic achievements and tremendous lessons of the Great Proletarian Cultural Revolution; rather this defeat confirms Mao’s theses on the nature of socialist society and the need to continue the revolution under the dictatorship of the proletariat.

    Clearly, the Great Proletarian Cultural Revolution represents a world-historic epic of revolution, a victorious high point for the world’s communists and revolutionaries, an imperishable achievement. Although we have a whole process ahead of us, that revolution left us great lessons we are already applying, such as, for example, the point that ideological transformation is fundamental in order for our class to seize power.

    Marxism-Leninism-Maoism: The Third Great Milestone

    In the course of the Chinese revolution Mao had developed Marxism-Leninism in many important fields. But it was in the crucible of the Great Proletarian Cultural Revolution that our ideology took a leap and the third great milestone, Marxism-Leninism-Maoism, fully emerged. From the higher plane of Marxism-Leninism-Maoism the revolutionary communists could grasp the teachings of the previous great leaders even more profoundly and indeed even Mao Tsetung’s earlier contributions took on deeper significance. Today, without Maoism there can be no Marxism-Leninism. Indeed, to negate Maoism is to negate Marxism-Leninism itself.

    Each great milestone in the development of the revolutionary ideology of the proletariat has met with bitter resistance and has only achieved recognition through intense struggle and through its application in revolutionary practice. Today the Revolutionary Internationalist Movement declares that Marxism-Leninism-Maoism must be the commander and guide of the world revolution.

    Hundreds of millions of proletarians and oppressed masses of the world are increasingly propelled into struggle against the world imperialist system and all reaction. On the battlefield against the enemy they search for their own flag. Revolutionary communists must wield our universal ideology and spread it among the masses to further unleash them and organise their forces, in order to seize power through revolutionary violence. To accomplish this, Marxist-Leninist-Maoist parties, united in the Revolutionary Internationalist Movement, must be formed wherever they do not exist and existing ones must be strengthened in order to prepare, launch and carry through to victory People’s War to seize power for the proletariat and the oppressed people. We must uphold, defend and, most importantly, apply Marxism-Leninism-Maoism.

    We must step up our struggle for the formation of a Communist International of a new type, based on Marxism-Leninism-Maoism. The world proletarian revolution cannot advance to victory without forging such a weapon because, as Mao Tsetung taught, either we all go to communism or none of us go.

    Mao Tsetung said, “Marxism consists of thousands of truths, but in the final analysis they all boil down to one: it is right to rebel.” The Revolutionary Internationalist Movement takes the rebellion of the masses as its starting point, and calls on the proletariat and revolutionaries the world over to take up Marxism-Leninism-Maoism. This liberating, partisan ideology must be brought home to the proletariat and all the oppressed because it alone can enable the rebellion of the masses to sweep away thousands of years of class exploitation and bring to birth the new world of communism.

    Hold High the Great Red Banner of Marxism-Leninism-Maoism!

    Reply
  7. Bulganov

    Ja uppskattar Mao mycket, men kanske mindre hans inte lika ideologiskt skarpa banerförare.
    Med riskt för att förfalla till freudiansk undrar jag lite över vad som triggar de verse maoister?
    Tänkbara förklaringar kan vara:

    -Mao framstår som “god” ideologisk och filosofisk lärare. Han har alls inte svartmålas lika mycket av de borgerliga propagandamakarna som tex Stalin.
    -Mycket han skriver är allmändagliga sanningar, utvecklat med exempel från den konkreta verkligheten från hans tid. Men tyvärr har inte alla fattat den begränsade giltigheten av viss taktik han för fram.
    -det finns visst inslag av idealism, eller moralism i Maos texter om man vill tolka det så. Det tilltalar en viss grupp av människor.

    Jag anser det fel att utesluta Mao bland de fem stora, men att ge honom himmelska proportioner är också en felaktig avvikelse. Jag inser helker varför Engels och Sralin utan förklaring tagits bort. Jag gissar att det är av det första skälet jag nämnde.

    Reply
    • Redaktionen

      Man kanske hellre borde fundera mer över vad de större MLM-partierna anser vara “maoism” än fundera vad enskilda individer har för bevekelsegrunder? Om man gör det så upptäcker man att det handlar om Maos idéer om hur man kan fortsätta klasskampen under socialismen. Det handlar också om hur revolutioner kan genomföras både i agrarländer och i industrialiserade länder samt om hur partiet, armén och enhetsfronten förhåller sig till varandra, osv. Vi kommer förmodligen återkomma till detta i artikelform de närmsta veckorna.

      Reply
      • Karelin

        Jag ser inte riktigt vad Mao tillför, mer än att vara ett revolutionärt föredöme. Det är stort nog, men varför ska vi låtsas att alla som lett en framgångsrik revolution också är stora teoretiker? Marx och Lenin, ja men faktum är att varken Stalin eller Mao är på deras teoretiska nivå utan är mer av kommentatorer. Ta fallet med Che, också en revolutionär som också skrev, men ingen skulle lyfta fram honom som en “pelare” en “ideolog” osv. Däri ligger också hans storhet, att inte eftersträva eller tillskrivas saker som inte stämmer.

        Reply
        • Anonymous

          Mao känns inte så fräsch. Tror inte det lockar folk och håller inte hans sk “tänkande” högt. Hur kommer det sig att ingen teoretiker verkar ha fötts sedan år 1900? Inte trovärdigt!! Allt går framåt. Och om nu marxismen är en vetenskap, varför inget nytt?

          Reply
          • Vättern runt

            Att bygga ett valparti på Mao är inte lönt. Det kommer inte “locka folk”. Men kommunister tänker nog inte stå på torget och dela ut karameller med partiloggan på. Maos idéer är till för att användas. Folk kommer att lockas av de som verkligen ta strid för deras intressen. Sedan kan det stå AKJDJAFJFJFKFD på jackorna, det spelar mindre roll.

            Reply
          • Peter

            Vi måste skapa nya teorier utifrån vår egen tillämpning av marxismen här i Sverige. Det saknas oerhört mycket. Men det kan vara läge att fundera över vad det är man vill åstadkomma. Det finns många teorier att välja på. Men det dräller inte precis med exempel på revolutionärer som framgångsrikt lett revolutionära krig och dessutom lyckats bygga upp en kraftfull socialistisk ekonomi och därpå utvecklat klasskampen inom landet. Praktiken avslöjar om teorierna är riktiga. Anti-kommunisterna säger att allt var åt skogen på Maos tid. Andra menar att det var precis tvärtom och att ekonomin växte t.ex. med över 10% om året trots brottet med sovjetrevisionisterna, naturkatastrofer, koreakrig, kulturrevolutionen osv. Styrkan i dagens kapitalistiska Kina visar vad som åstadkoms på några få decennier, ifråga om industrialisering och oberoende.

            Reply
          • Peder Renå

            Mao avslører hvorfor det er slik. Teori utvikles fra praksis. Det er umulig å utvikle RIKTIG ny teori uten ny praksis. Den høyeste formen for revolusjonær praksis vi har på 1900-tallet har vært oktoberrevolusjonen, sosialismen i sovjet, folkekrigen i kina, nydemokratiet og sosialismen i kina, kulturrevolusjonen i Kina. Etter dette har man hatt noen folkekriger, men ingen har nådd den strategiske offensiven. Derfor ingen “ny teoretiker” som har kunnet videreutvikle teorien.

            Alt forandrer seg, men teorien går ikke framover uten at praksis går framover. Det er den eneste måten å avgjøre hvilke nye teorier som er riktige og hvilke som er feil. For det FINNES tusentalls maoistiske teoretikere som har bidratt med tusentalls teorier. Men bare praksis kan hjelpe oss å skille de riktige teoriene fra de som er feil.

            Reply
          • Tomoyo Sakagami

            “Mao känns inte fräsch”
            Läs Rapporten från Xunwu, där Mao ständigt påpekar att det är genom praktik och förståelsen av våran materiella verklighet som för samhället framåt.
            Att det inte kommer något “nytt” då borde du läsa från Gonzalo,Eagleton eller kanske lite Noam Chomsky.
            Vad marxistiska teoretiker diskuterar är mycket mer avancerat än borgerliga ekonomer som ser världen från ett trångsynt världsperspektiv.

            Reply
            • Anonymous

              Men de båda senare är inte marxister! Chomsky säger det öppet, Eagelton kallas ibland marxist, men han har en kristen tolkning av vad marxism är. Enligt mig, och nog de flesta som vill se en revolution (alltså inte bara ser marxism som något akademiskt), väldigt lång från innebörden av marxismen.

              Men håller med om att mycket nytt finns i marxismen. Fat det var nog inte det som åsyftades, snarare var det en kritik mot att att kommak verkar sitta fast i det gamla.
              Jag tycker inte så, men skulle gärna se att kommak lyfte fram nyare analyser också.
              Kan vara Gonzalo, men även andra samtida marxister.

              Reply
              • Realisten

                Varför måste de vara marxister? Varför måste de vara revolutionära?

                Jag och många med mig skulle gärna se mer rättvisa i världen. Men att använda våld eller dogmatism hör inte hemma i politiken. Tillsammans kan förändra, men det tar tid och går långsamt. Det är något man lär sig med åldern, ungdomar kan vara revolutionära tills de märker hur världen fungerar.
                Jag håller med ovanstående, att Chomsky är ett föredöme. Håller också med redaktionen om att vi måste se de framsteg som görs i dagens Kina, även om det går för långsamt.

                Reply
                • Redaktionen

                  Ekonomiskt är Kina ett imperialistiskt land och på det politiska planet är det social-fascistiskt (socialim i ord, fascism i handling). Det som avsågs med att framhålla Kinas ekonomiska styrka idag är att visa att Kinas ekonomi inte hade kunnat fortsätta växa fort under kapitalismen om man inte industrialiserat landet ordentligt först under socialismen m.m. (före 1976). Detta skrevs i polemik mot uppfattningen att den kinesiska socialismen på Maos tid var totalt misslyckad.

                  Reply
        • Peder Renå

          Dette høres ut som meg for 10 år siden. Jeg vet ikke hvorfor du skriver det, men jeg hadde rett og slett ikke studert MLM og forsto derfor ikke hva Mao har bidratt med.

          Noen punkter:
          – Grunnloven for dialektikken (motsigelser i alle ting).
          – Folkekrigen som proletariatets militær-politiske strategi.
          – Masselinjen.
          – Tolinjekampen i partiet.
          – Kulturrevolusjonen som metode mot kontrarevolusjon.
          – Analysen av sovjetrevisjonismen og byråkratkapitalismen.
          – Nydemokratiet.

          MEN – akkurat som med leninismen så er maoismen MER enn Mao. Maoismen er konsentrasjonen og oppsummeringen av Maos bidrag. Stalin og andre kommunister var dem som konsentrerte leninismen, ikke Lenin selv. Slik er det også med MLM.

          Derfor er det ikke nok å lese Mao, men man må lese nyere bidrag.

          Reply
    • Anonymous

      Håller med. Man kan uppskatta Mao som revolutionär, men någon stor analytiker var han inte. Blir lite pajas att påstå de.

      Reply
      • Peter

        Det är luktar inte så lite universitetskorridor av den kommentaren. Marxismen är en vägledning till handling. De “teoretiker” som “analyserar” i stilla ensamhet på universiteten kan knappast ha något tungt att komma med för en kommunistisk rörelse. Marx, Lenin och Mao var tankens OCH handlingens män. Det är grunden till att folk över hela världen tar deras teorier på så stort allvar. Teorierna kan omsättas i framgångsrik praktik.

        Reply
        • Röda Pennan

          Håller med. De flesta verkar ha missat att de mest framgångsrika revolutionära rörelserna sedan Sovjetrevisionismens kollaps har varit de som bygger på Marxismen-Leninismen-Maoismen. I Peru, Nepal, Filippinerna och Indien, där pågår klasskampen som hårdast idag. Även om motgångar har mötts och misstag begåtts så har man nått betydligt längre än vad den stela och moderna Marxismen-Leninismen har gjort. Frågan är hur mycket av denna teori kan tillämpas i den utvecklade världen, och detta kan endast svaras genom nogrann undersökning, debatt och att experimentera i praktisk tillämpning.

          Reply
          • Röda Pennan

            Får rätta mig själv lite, i Indien och Filippinerna pågår idag ett framgångsrikt revolutionärt arbete. I Nepal har revisionismen segrat men det bildas nya revolutionära krafter som tänker ta upp folkets krig igen. Har inte mycket koll på Peru men Perus kommunistiska parti har sviktat alltsedan Gonzalo blev fångad.

            Reply
          • R M

            Och hur bra har det gått i dessa länder? Kina kan inte jämföras med Sovjet, i det senare byggdes industrin upp, välfärden nådde alla, de besegrade imperialistretna i det största kriget. Trots lika fattig utgångspunkt lyckades Kina under Mao endast samla in och smälta gamla kastruller.

            Reply
            • Redaktionen Post author

              Det kapitalistiska och social-fascistiska Kina är idag ekonomiskt sett 5 ggr starkare än Ryssland och grunden är den självständiga ekonomi som byggdes på Maos tid. Under språnget startades 100 000 lokala industriföretag. Man satsade på små gatuindustrier inne i städerna, över allt var folk med och byggde och ekonomin växte med över 10 % om året under hela den period, trots krig och hårda interna strider. Kina detonerade sin första atombomb 1964 och och var helt självständigt i all möjlig industriell utrustning.

              Reply
              • Jackie

                ?? Ni kan väl ändå inte mena att ni stödjer dagens Kina och hyllar Mao för utvecklingen där?

                Det ger nytt perspektiv på till vad det är ni menar med mlm

                Reply
                • Röda Pennan

                  Läs om, läs rätt. Kinas status idag som stormakt beror på att de byggde kapitalismen på de grunder som etablerades under Maos tid.

                  Reply
                • Redaktionen Post author

                  Kapitalisterna tog över Kina 1976 och vi stödjer inte dagens Kina som är ett helvete för folket på alla sätt. Men den kapitalistiska utveckling som Kina har haft hade inte kunnat ske om de inte byggt upp en självständig socialistisk ekonomi först. Jämför med Indien som inte har haft någon revolution eller socialism.

                  Reply
              • SML

                Ja, det visar hur mycket man kan göra. Frihandel och marknadskrafter kan lyfta fattiga nationer och gör det gång på gång. Den globala fattigdomen är mindre nu är någonsin, tack vara just det så många fördömer.

                Reply
                • Röda Pennan

                  Frihandel och marknadskrafter håller flera länder i fattigdom och utarmar andra gång på gång. De länder som har någorlunda “lyckats” är för att de har haft socialistiska revolutioner som har hållt imperialismen i schack. Frihandel och marknadskrafter existerar inte som något abstrakt koncept. Hur de faktiskt existerar och används beror på dess förhållande till allt annat.

                  Reply
                • Röda Pennan

                  Frihandel och marknadskrafter håller flera länder i fattigdom och utarmar andra gång på gång. Det finns ingen självständig “marknadskraft” eller frihandel. Hur det används beror på hur det förhåller sig till allt annat. Att vissa länder har “lyckats” med dessa är för att de har oftast genomfört socialistiska revolutioner som hållit imperialisterna i schack.

                  Reply
                  • SML

                    Missförstod jag? Vi tyckte ju lika om dagens Kina och att de är ett exempel på hur man kan lyfta sig ekonomiskt och i välstånd. Sen har de kvar om mänskliga rättigheter.

                    Reply
                • Redaktionen Post author

                  Helt fel, Världsbankens statistik bygger på antagandet att bönder får det bättre när de övergår från självhushållning till att producera för en marknad. De får lite pengar att röra sig med men riktigt många blir skuldsatta för livet och får det ännu sämre än förut.

                  Reply
            • Röda Pennan

              Du kanske bör läsa på om Kinas historia än att sprida nonsens, och om det var lika utgångspunkt för Kina som Sovjet (vilket inte var fallet) så är det fortfarande att ignorera vad som hände under deras utvecklingsprocess.

              Reply
              • R M

                Redaktionen påstår att dagens Kina visar att Mao lade grund för en bättre utveckling, Redaktionen ställer detta mot utvecklingen i Sovjet.

                Alltså:
                Redaktionen anser att dagens Kina är ett positivt exempel.
                Redaktionen menar att Kina utvecklades på ett bättre sätt än Sovjet. De förbiser i detta Sovjetunionens fall. Men oavsett detta: Ryssland var ett halvfeodalt, outvecklat land, Sovjet invaderades av nästan samtliga imperialistiska stater direkt efter bildandet. Dessutom dör miljontals i en andra imperialistisk invasion. Trots detta lyckades Sovjet från på under 30 år bygga upp den stormakt som slutligen besegrade nazismen. De genomförde stora vetenskapliga framsteg, byggde upp infrastruktur, och en välfärd som nådda alla medborgare. Dessutom understödde Sovjet många frihetskamper runt om i världen.

                Och nu Kina…. ja, de har fortfarande en oerhörd fattigdom, fortfarande saknar stora delar alla former av välfärd, fortfarande saknas infrastruktur osv. Dessutom, de framsteg som gjort har skett under revisionismperioden.

                Men snarare än att se till verkligheten eller bemöta argument, så ändrar ni ämnet, hittar på vad kritikerna säger eller ägnar er år osakliga personangrepp. Men vad kunde man vänta sig av personer som gjort en analys likt eran.

                Reply
                • Röda Pennan

                  Kina led enorma förluster under den Japanska invasionen. Påverkade inte detta den utvecklingen för folkrepubliken då den etablerades endast 4 år senare? Din uppfattning om Sovjet håller jag med om, men så var fallet endast fram till Stalins död.

                  Du påstår att Kina idag har ingen välfärd, men i din hyllning av Sovjet har du kanske missat att Sovjet har kollapsat och att f.d. Sovjetrepubliker idag har enormt utbredd fattigdom (för att inte tala om “välfärd”) ? Detta bör väl då enligt dig upphäva Sovjets framgångar, om nu revisionismens seger upphäver Maos framgångar? Din analys är helt anakronistisk.

                  Reply
                  • Jens

                    hehe det var ju DU som tog dagens Ryssland mfl. som ex på Sovjet och RM som sa emot.

                    Men du har rätt i att Kina hade det svårt. Men ska det få vara en ursäkt? Kuba har i 20 år gnällt på Sovjets fall och använt det som ursäkt. Men se på Sovjet och hur mycket de lyckades med på 20 år, från sämre förutsättningar.

                    Kina hade det dåligt. men det är fel att hylla dagens Kina bara för att man gillar Mao.

                    Reply
                    • Röda Pennan

                      Nej jag tog inget exempel på dagens Ryssland. Jag påstår som motargument att dagens Ryssland inte upphäver allmängiltig revolutionär praxis som uppstod under Sovjets och bolshevikernas revolutionära kamp. På samma sätt upphäver inte revisionismen i Kina de insikter som utvecklades av Mao.

                      Ursäkt för vad? Kuba är inte Sovjetunionen. Sådana jämförelser är ytliga och bidrar till ingenting.

                      Jag har inte hyllat dagens Kina. Att det är en stormakt är ett objektivt faktum oavsett om man gillar det eller inte.

                • Redaktionen Post author

                  Vilka personangrepp och ändring av ämnet? Undertecknad försökte bemöta detta: “endast samla in och smälta gamla kastruller.”. Dagens Kina är inget positivt exempel. Det är ett negativt exempel. Jämförelsen med Sovjet/Ryssland syftade att bemöta din alltför negativa bild av den dåvarande socialismen i Kina. Ekonomin växte med över 10 % om året under Maos tid. Detta tack vare en framgångsrik industrialiseringspolitik. Den negativa bild du har av socialismen i Kina stämmer inte med fakta. Den stämmer dock tyvärr med vad kapitalisterna vill att vi skall tro.

                  Reply
          • R M

            Går inte att kommentera mer ovan.

            fortsätter här. Jag skrev om Sovjet och Maokina. Röda Pennan svarade
            “Kina är idag eknomiskt sett 5 ggr starkare än Ryssland”. Alltså så jag sa, tar dagens Ryssland som jämförelsepunkt.

            Klart det är förenklande att tala om Kuba, Kina osv. Men det är alla diskussioner av den här arten, det ändrar inte att det kan finnas sakliga argument. Och det faktum att vissa länder inte lyckas bygga upp under kommunismen men väl under den följande revisionistiska perioden tyder på att det var något fundamentalt fel i deras version av kommunism.
            Det handlar inte bara om Kina/Sovjet, även Kuba eller Vietnam (båda Sovjetstödda) delade Kinas postrevolutionära impotens. Ja, Mao var en stor revolutionär ledare! All heder åt honom för det. Men uppbyggandet av någon socialism ledda han inte.
            Rent komiskt blir det när ni sen citerar ett uttalande av samtida maoister där just förmågan att försvara revolutionen och inte återfalla i kapitalism lyfts fram. Helt omvänt, då det var just det som skedde i Kina.
            Jag skyller inte på Mao, men jag ser inte heller hans teori som något svar.

            Jag är här mer ödmjuk, jag tror vi behöver en ny teori, givetvis baserad på marxismens, leninismens osv erfarenheter.

            Reply
            • Redaktionen Post author

              Att kulturrevolutionen inte hindrade kapitalismens återkomst i Kina betyder inte att metoden var fel. Tvärtom man lyckades hålla tillbaka de kapitalistiska krafterna men man skulle ha börjat redan 1949 men erfarenheten saknades. Att inte försöka resa folk mot de som vill ha tillbaka kapitalismen och mot reaktionära idéer är ju att ge upp. Vi gör om och gör bättre. Kina inte socialistiskt på Maos tid? Allt ägande var inte statligt, det fanns andra nivårer, men en mycket stor del var hela folkets egendom, alla viktiga industrier t.ex. Den politiska linjen i landet drev en utveckling som gynnade hela folket och inte en liten klick utsugare fram till Mao dog. Klassmässigt så var det en proletär linje som dominerade på den tiden. Du får gärna förklara varför inte det skulle vara socialism,

              Reply
      • Peder Renå

        Hva er en “stor analytiker”? Mao var en ENORM analytiker. Han var leder for verdens største revolusjonære bevegelser (rørelser). Og han evnet å finne hovedmotsigelsene og behandle disse korrekt. De som behandler Mao som banal er nok dessverre preget av eurosentrisme.

        Reply
        • R M

          Att vara en duktig och.framgångsrik ledare är inte samma sak som att utveckla teorin eller ge en korrekt analys. Att du verkar tro det visar på det problem som maoister så ofta uppvisar.

          Reply
          • Redaktionen Post author

            Man kan inte vara en mycket framgångsrik ledare med en usel teori i skallen. Marxister anser att människans samhälleliga praktik är det enda kriteriet på sanningen i hennes kunskap om yttervärlden. Vad som verkligen händer är att människans kunskap bekräftas endast då hon under den samhälleliga praktikens förlopp (i den materiella produktionen, klasskampen eller det vetenskapliga experimentet) uppnår de förväntade resultaten.

            Reply
            • Jackie

              Klart man kan vara. Finns gott om framgångsrika ledare med usel teori, se på kapitalismen. Kapitalism är oerhört framgångsrikt (om än helt förkastlig) och så även dess ledare (kapitalisterna och borgerliga politikerna för den delen ). De har däremot inte en korrekt analys av hur kapitalismen fungerar, det är inte så att alla kapitalister, ekonomer, politiker subjektivt “ljuger” när de talar om kapitalism, liberal demokrati osv. Nej, de tror verkligen på systemet.

              Reply
              • Röda Pennan

                I objektiva termer, så kan det inte finnas framgångsrika ledare (dvs som leder en revolution till seger) och usel teori. Lenin hade rätt när han sa: “Utan en revolutionär teori kan det inte heller finnas någon revolutionär rörelse”.

                Reply
      • Lennart Grön

        Du är väl hård. Klart Mao gjorde mycket, hans text om att bekämpa liberalismen är riktigt bra. Sen efterlevs det sällan, men det kan inte Mao beskyllas för.
        Sen är det givetvis så att Mao inte är på samma nivå som Lenin i sin analys. Det kan ha att göra med kulturella skillnader, Lenin genomför en analys så som vi vill att den ska se ut. Mao gör något annat, inte minst riktar han sig till mer obildad publik, vilket kräver mer känsloargument. Sen ska man komma ihåg att Mao egentligen är en kommentator, en som verkar inom en tradition. Att tillskriva hans tänkande en särställning eller upphöjd position är något som görs av personer idag (inte av Mao själv). Frågan blir alltså inte hur bra teoretiker Mao är utan lika mycket hur bra de som tolkar honom idag är. Vilken kunskap har de?
        Jag är ganska inläst, men har mycket kvar och blir aldrig färdig, och nog finner jag att Mao tillför mycket förståelse. Du kan inte avfärda så enkelt, han kanske inte tilltalar dig men väl andra,

        Reply
        • Peder

          Balanserat inlägg. Är nonsens att ens tala om huruvida Mao var bra eller om Lenin var bättre. Det betyder inget. Vi läser olika, och tilltalas av olika saker. Men, allt handlar inte om vad vi tycker – det finns en objektiv verklighet, och det är den som ska analyseras och förändras.

          Reply
          • Anonymous

            Är ju exakt det du gör, under sken av att vara “vidsynt”. Hur vi läser och tolkar är ointressant, marxismen/leninismen/maoismen kan inte reduceras till reklam eller något för löst tyckande.
            Frågan är inte vad vi subjektivt anser utan huruvida teorin objektivt bidrar till kampen, såväl genom sin analys/kritik av kapitalismen som sin förmåga att visa hur kampen ska föras.

            Reply
  8. Röda Pennan

    Bra artikel kamrater. Mao Tse-Tungs tänkande var också mycket så begränsad till en form av anti-revisionistisk Marxism-Leninism, snarare än en formalisering av de allmängiltiga revolutionära metoder som utgör dagens MLM, även om det pågår debatter om vilka metoder är allmängiltiga eller ej.

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.