Arbetarklassen har alltid kämpat

En av de första arbetaraktionerna som vi känner till genomfördes för ca 350 år sedan av gruvarbetare i Dalarna. 8 gruvarbetare vägrade arbeta eftersom de hade fått en lönesänkning. Några år senare gick en större grupp arbetare till Stockholm från Dalarna för att protestera mot att en ny chef hade gett dem sämre villkor. Att protestera och strejka kunde enligt lagen på den tiden vara förenat med dödsstraff men makthavarna vågade inte straffa någon. Kampen fortsatte och några decennier senare blev 8 arbetare dömda till döden men straffet omvandlades till kroppsstraff. Under det stora dalupproret 1743 marscherade tusentals bönder till Stockholm för att protestera mot regeringen krigspolitik. Gruvarbetare i Dalarna deltog helhjärtat. Arbetarna stormade gruvchefens hus och krävde att få följa med bönderna till Stockholm. Chefen vågade inte kalla in militär. Han gav bönderna stora mängder mat som de kunde äta på vägen till Stockholm mot att gruvarbetarna stannade kvar vid gruvan. Under denna tid var det även hård kamp på järnfabrikerna i Jönköping. Där strejkade arbetare mot att lönerna sänkts. Arbetarrörelsen var i början oorganiserad vilket ledde till svåra bakslag. Med tiden slogs man allt enigare och man satte sig i bättre respekt hos de kapitalistiska företagarna. Vid varje slag lärde man något nytt.

Arbetarna insåg att man var tvugna att öka kunskaperna och diskutera sig fram till hur man skulle kämpa och 1845 bildades studieföreningar som sysselsatte sig med föreläsningar och de försökte försvara de fattigaste arbetarnas intressen. I dessa ingick även personer som inte direkt stod på arbetarklassens sida och som tyckte synd om arbetarma. Studieföreningarna spred sig till 30 orter runt om i landet. 1846 bildades den första verkliga arbetarföreningen för arbetare på tryckerier.

1847 bildades Kommunistiska sällskap som arbetade för att göra medlemmarna bekanta med kommunistiska och socialistiska strömningar i utlandet. Flera av medlemmarna hade i Paris varit medlemmar i det underjordiska och internationella Kommunisternas Förbund där Karl Marx också var medlem. Karl Marx och Freidrich Engels skrev “Det kommunistiska partiets manifest” åt detta förbund 1848 och den översattes och spreds även i Sverige. Denna skrift kom att bli grunden för arbetarklassens ideologi runt om i världen. 1848 var ett revolutionernas år. I Frankrike, Tyskland, Ungern och andra länder gick folket till storms mot makthavarna. I Stockholm samlades sig tusentals inne i centrum och gick sedan till flera kända politikers hus och slog in portar och krossade fönster. Militären sattes in och började skjuta, folk gjorde motstånd och flera dödades. Revolten fortsatte dagen efter. Arbetarna åkte på stryk och hade lärt sig att de krävdes större självständighet och bättre organisering. 1849 gjordes nya försök att samla arbetarna i egna organisationer och bygga upp särskilda tidningar som riktade sig till arbetarna. Den första arbetartidningen startade 1849 och hette Folkets Röst.

På 1850-talet steg livsmedelpriserna kraftigt och arbetarprotester utbröt på olika håll i landet. I Jönköping gick en stor grupp arbetare till en kapitalist med bila och block (utrustning för halshuggning). Militären kallades in och arbetarna angrep militärerna och många militärer fick föras till sjukhus. Dessa massomfattande aktioner gav den svenska arbetarklassen betydelsefulla erfarenheter. En rad lokala framgångar för kraven vanns. Priserna sänktes för att lugna folket.

De första arbetarföreningarna lades ner på 1850-talet utan att ha fått någon större utbredning. Men det fanns en livlig arbetarrörelse under denna tid men den saknade organisation och ledning. Den gav uttryck åt arbetarnas egna uppfattningar. Det var arbetarklassens spontana kamprörelse.Även utan ledning eller mot en ledning, som söker hindra arbetarklassens rörelsefrihet, finner arbetarna uttryck för kampen mot de kapitalistiska företagarna och de myndigheter, som står i de senares tjänst. Men arbetarklassen saknade en vägledande teori, en ledande politisk organisation, det vill säga partiet. Den hade inte någon vetenskaplig strategi, visste inte vart den var på väg. Arbetarrörelsen hade ännu inte förenats med Karl Marx vetenskapliga socialism.

1864 blev det häftiga oroligheter och strejk i en fabrik i Nyköping. Militär tillkallades och ett lokalt överklasshemvärn på 150 man bildades för att nslå ner strejken. 1867 och 1868 rådde det svår hungersnöd i landet, vilket fick hastigt stigande levnadskostnader till följd. Eftersom svälten förorsakats av missväxt och därför ansågs ha en naturlig förklaring blev det inte massaktioner mot svältpolitiken som på 1850-talet. 1869 blev ett stridens år för arbetarna i Stockholm. I juli strejkade murarna tre dagar mot lönesänkning och lyckades förhindra den. Efter några dagar bildade de sin första yrkesorganisation, Stockholms murarförening. Även andra yrkesgrupper försökte följa exemplet, fast organisationerna fick kort varaktighet. Det är vid denna tid som ordet strejk på allvar börjar komma till användning. Det hade kommit från England och stavades därför också i Sverige till en början ”strike”.

Mot slutet av 1870-talet började strejkerna att bli utan framgång och även allt färre. Detta medförde att arbetsgivarna blev mer och mer utmanande i sina krav. I Sundsvallsområdet, där ett flertal sågverk var koncentrerade, hade kapitalisterna utnyttjat den långvariga lågkonjunkturen för att steg för steg pressa ned lönerna. Arbetarna satte igång en strejk och samlade ett protesttåg. Man saknade organisation och kände ett starkt behov av sammanhållning. Skulle strejken lyckas var det nödvändigt att ingen svek och började arbeta igen och man ville skydda sig mot repressalier. Därför marscherade de strejkande upp på ett berg och slog läger där. De lär då ha varit något över 2.000 man. Dagen efter växte strejken ytterligare och omfattade sammanlagt 4.000 arbetare vid 18 sågverk. Kapitalisterna begärde sex kanonbåtar och tre kompanier med militärer som åkte från Stockholm. 400 militärer var på väg från annat håll vilket kapitalisterna lät arbetarna få reda på. Ännu fler arbetare kom till lägret och där var till slut 6000 arbetare.Andra arbetsplatser hade anslutit sig till strejken och Sundsvalls byggnadsarbetares nya fana, som var röd syntes. Kapitalisterna blev rädda för den röda fanan och skrek: ”Internationalen är häri”, dvs. Första internationalen som var den internationella kommunistiska organisation som leddes av Karl Marx i London. Lägret upplöstes så småningom och en allmän höjning av de lägsta lönerna företogs under sommaren, men arbetarnas motståndare hade redan då lärt sig att försöka dölja för arbetarna att lönehöjningarna i själva verket var ett resultat av strejken. Lönehöjningar på upp till 50 procent är kända.

De enda organisationer för arbetare som på 1870-talet hade någon utbredning i landet var ännu arbetarföreningar som ofta ledddes av kapitalistiskt sinnade personer som inte ville ta upp frågan strejker i Sverige. De fyllde inte på något sätt rollen som kämpande arbetarorganisationer. 1879 ordnades ett första svenskt arbetarmöte. Det kom omkring 250 ombud från ett 80-tal arbetarföreningar till mötet.

Paris arbetare störtade kungen i september 1870 och i mars året 1871 upprättade de Pariskommunen. Det var första gången i världshistorien, som arbetarklassen tagit ledningen av statsmakten i egna händer. Kommunen började omedelbart att genomföra ett flertal reformer som arbetarna krävt. Den stående militären upplöstes och i stället beväpnades folket. Pariskommunen hade en oerhörd betydelse för den internationella arbetarrörelsen.

I Danmark bildades en avdelning av Första Internationalen som leddes av Karl Marx. En av medlemmarna där var den svenske skräddaren August Palm, som skulle bli den förste att på nytt introducera de socialistiska idéerna i Sverige. Han flyttade till Sverige 1881 beslöt att försöka grunda en socialistisk rörelse i Sverige. Han höll det första öppna socialistiska mötet i Sverige på ett hotell i Malmö. Palm var en duktig och humoristisk talare och åkte runt i landet och höll ofta möten för tusentals personer åt gången. På så sätt knöt han nya kontaker i hela landet. På hösten 1882 var Palm med och ombildade Allmänna svenska arbetarföreningen till Socialdemokratiska föreningen andra föreningar kom sedan att bildas runt om i landet. Det hade uppstått ett allt starkare behov av en text som klargjorde den rörelsens riktlinjer och målsättningar och 1882 skrev Palm den svenska socialistiska arbetarrörelsens första principprogram. Palm skrev även organisationsplan för arbetarrörelsen i vilken det stod:

Förtryck kan endast brytas med makt.
Organisationen ger arbetarna makt.
För att organisera sig behöver de endast vilja.

Genom ledningen av en utomparlamentarisk aktionsrörelse vann den socialistiska rörelsen allt större auktoritet bland arbetarna och lyckades i alla fall bli den politiska ledaren för Stockholms arbetare.

Axel Danielsson en viktig arbetarledare som ledde arbetet med det Socialdemokratiska partiets tidning och han publicerade ett program för tidningen. I detta stod att de arbetade måste genomföra en “revolution på det andliga och ekonomiska området … Den sociala revolution vi avser skall ha till följd alla klass- och ståndsskillnaders utjämnande … Mot överklassen eller bourgeoisin skall vi städse uppträda fientligt, emedan dess intressen är motsatta arbetarnas och deras mål.”. Danielsson publicerade också “Det kommunistiska manifestet” i tidningen. Axel Danielsson förföljdes av kapitalisterna och dömdes till 18 månaders fängelse för texter som han skrivit.

De Socialdemokratiska föreningarna och diverse fackförbund bildade 1889 Det Socialdemokratiska arbetarpartiet och lokalen pryddes med banderoller till minnet av Pariskommunen. 1894 hade partiet 7 000 medlemnnar men vid 1900 steg partiets medlemstal till 44 000. Landsorganisationen (LO) blev en paraplyorganisation för fackföreningarna och bildades 1898. Då beslutade man om en obligatorisk anslutning till partiet om man var med i en fackförening. Axel Danielsson var mot detta eftersom han ansåg fackföreningarna var för alla arbetare. men att de som var med i själva partiet skulle vara beredda att kämpa för det långsiktiga socialistiska målet. Det Socialdemokratiska partiet kom efter 1900 inte att få någon riktig organisation med fast struktur och partidisciplin. Partiet hade representerat den revolutionära socialistiska strömningen men detta förändrades bl.a. av ledaren Hjalmar Branting. Partiet försvagades genom att ansvarigheten för rätt genomförda beslut var obefintlig. Allmänna medlemsmöten blev sällsynta. Partiarbetet blev byråkratiskt lett och den politiska verksamheten saknade partimässig ledning, vilket ledde till att riksdagsgruppen så småningom blev partiets egentliga politiska ledning. Organisationstaktiken påverkades av läror som sa att fackföreningsrörelsen skulle bära den huvudsakliga tyngdpunkten av allt arbete. Huvudvikten av allt arbete skulle ligga på den praktiska verksamheten för närliggande mål. Istället för långsiktigt partiarbete skulle de ekonomiska dagskraven bestämma partiets politik.

Det socialdemokratiskt ledda LO:s avslöjades med att stå på kapitalisternas sida under storstrejken 1909. Ca 300 000 arbetare strejkade 1909. Militären mobiliserades och arbetarna väntade på order. Men ingen tog ledningen i strejken. Vare sig partiet eller LO. Inga krav ställdes och förhandlingarna uteblev och därmed avblåstes strejken. Strejken blev till ett nederlag för arbetarklassen när det kunde ha blivit en av deras ditintills största segrar, svikna bl.a. av Hjalmar Branting. Efter storstrejken avskedades de lokala strejkledarna av kapitalisterna och de hamnade på svarta listor. De fick aldrig mer anställning utan var tvungna att emigrera utomlands. Därmed förlorade arbetarrörelsen sin lokala ledare. 1907 var LO:s medlemsantal 186 000 medan det år 1911 hade sjunkit till ca 80 000 medlemmar.

I Ryssland hade de hungrade och missnöjda arbetarna gripit makten och störtat utsugarna och infört en rådsrepublik 1917. Den ryska arbetarrörelsen var den första som lyckades ta makten och behålla den under en lång period. Deras symbol var hammaren och skäran och den blev efter detta den revolutionära arbetarrörelsens symbol över hela världen. Ett rekordartat antal strejker ägde rum i Sverige under denna tid och på flera platser lade folket beslag på kapitalisternas livsmedelsförråd och allt våldsammare hungerdemonstrationer ägde rum. Kapitalisternas var mycket rädda för att det skulle bli revolution även i Sverige och i Finland utbröt en revolution 1918 som slogs ner med tysk hjälp.

Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV) bildades 1917 när det socialdemokratiska ungdomsförbundet bröt med partiet i protest mot att partiet utvecklade ett intimt samarbete med kapitalisternas representanter. SSV hade en skakig kongress och man lyckades inte komma till politisk enighet då partiet bestod av människor med olika politisk färg. De var inte alla socialister utan de enda som de alla hade gemensamt var att de inte ville underkasta sig Hjalmar Brantings kommando, dess riksdagsgrupp eller dess funktionärsstab. SSV anslöt sig till den Kommunistiska Internationalen, Komintern, 1919. 1921 bytte partiet namn till Sveriges Kommunistiska Parti och så bildades det första kommunistiska partiet i Sverige. Detta var betydelsefullt för arbetarrörelsen eftersom den typen av parti hade visat sig nödvändig för att föra kampen hela vägen till socialismen.

Stormklockan som syns på bilden startades 1908 av oppositionella krafter inom socialdemokratin. Från och med 1909 blev den organ för Socialdemokratiska Ungdomsförbundet och den förblev ett språkrör för vänsteroppositionen inom socialdemokratin fram till partisplittringen 1917. Då lämnade tidningen det socialdemokratiska arbetarepartiet och kom att höra till Sverges socialdemokratiska vänsterparti och därefter bli organ för Sveriges kommunistiska parti.

(Visited 139 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.