Mao den onde. Hur bemöter vi anti-kommunisternas argument? Del 2

Bilden ovan föreställer socialismens fiender som beskriver det socialistiska projektet som något ensidigt dåligt. Är någon av dessa bekant för dig? Maila oss så att vi tillsammans kan göra upp en plan för att ta itu med dem.

Del 1 av artikeln nedan finns här. Artikeln nedan är andra delen av en artikel som handlar om hur våra politiska motståndare använder stora språnget i Kina för att undergräva Maos rykte.

En mer sannolik version om vad som hände under stora språnget

Livslängden ökade från 35 under 1949 till 65 under 1970-talet när kapitalisterna tog över
Tanken att “Mao var ansvarig för folkmord” har använts som en språngbräda för att smutskasta de ganska uppseendeväckande framgångar man hade under socialismen innan kapitalistanhängarna med Deng Xiaoping i spetsen tog över 1976.
Men även en person som Judith Banister, en av de mest framstående förespråkarna för hypotesen om “massiva dödssiffror” måste erkänna framgångarna under socialismen fram till 1976. Hon skriver om att livslängden i Kina 1973-1975 var högre än i Afrika, Mellanöstern, Sydasien och många länder i Latinamerika (1). År 1981 var hon medskribent i en artikel där hon beskrev Folkrepubliken Kina som en “superframgång” i fråga om minskad dödlighet. Den förväntade livslängden ökade med cirka 1,5 år per kalenderår sedan det kommunistiska styret inleddes 1949 (2). Livslängden ökade från 35 under 1949 till 65 under 1970-talet när kapitalisterna tog över (3).

Den som läser vad moderna författare skriver om det socialistiska Kina när Mao levde (4) får intrycket att jordbruks- och industripolitiken ledde till en ekonomisk katastrof. En modern ekonom som Peter Nolan (5) påstår att levnadsstandarden inte steg i Kina under den efterrevolutionära perioden fram till att Deng Xiaoping tog makten. Naturligtvis är ökad levnadsstandard inte den enda orsaken till en ökad förväntad livslängd. Det är dock absurt att hävda att medellivslängden skulle ha ökat så mycket under socialismen fram till mitten av 70-talet utan förbättrad levnadsstandard.

Mellan 1949-1978 växte Kinas livsmedelsproduktionen per capita från 204 kilo till 328 kilo
Till exempel hävdar många som har studerat siffror som släpptes av Deng Xiaoping efter Maos död att spannmål per capita produktionen inte ökade alls under perioden före Maos död (
6). Men hur är det möjligt att förena sådan statistik med siffrorna om förväntad livslängd som samma författare citerat? Förutom dessa siffror så finns det andra uppgifter som tyder på en helt annan utveckling. Guo Shutian, en f.d. chef för “Policys och riktlinjeavdelningen” inom det kinesiska jordbruksdepartementet under tiden efter Maos död, ger en helt annan bild av Kinas totala jordbruksutveckling under perioden före Dengs “reformer”. Han skriver att jordbruksproduktion minskade under fem år mellan 1949-1978 på grund av “naturkatastrofer och misstag i arbetet.”. Han konstaterar dock att avkastningen per hektar mark besådd med livsmedelsgrödor under 1949-1978 ökade med 145,9% och den totala livsmedelsproduktionen ökade med 169,6 %. Under denna period växte Kinas befolkning med 77,7%. Utifrån dessa siffror växte Kinas livsmedelsproduktionen per capita från 204 kilo till 328 kilo under perioden i fråga (7).

Industriproduktionen ökade med 11,2% per år 1952-1976
Även enligt siffror från Deng Xiaoping-regimen så ökade industriproduktionen med 11,2% per år 1952-1976 (med 10% per år under den “katastrof” som kulturrevolutionen sägs ha utgjort).
År 1952 utgjorde industrin 36% av bruttovärdet av den nationella produktionen i Kina. Under 1975 utgjorde industrin 72% och jordbruket utgjorde 28%. Det är ganska uppenbart att den politiska linje som Mao förespråkade banade väg för en snabb (men ojämlik och obalanserad) kapitalistisk utveckling efter 1976 (8).

Det finns bra argument för att den politik som drev fram stora språnget faktiskt gjorde mycket för att upprätthålla Kinas totala ekonomiska tillväxten (efter en inledande period av störningar). I slutet av 1950-talet stod det klart att Kina med egna medel skulle behöva utvecklas utan att kunna använda en stor mängd maskiner och teknisk know-how som importerats från Sovjetunionen.

Språnget som en konsekvens av brottet mellan Kina och Sovjet
I slutet av 1950 var Kina och Sovjetunionen på väg mot en schism.
Delvis var detta beroende på de ideologiska och klassmässiga förändringar som inträffade några år efter Stalins död. Det hade funnits många ideologiska skillnader mellan Stalin och Mao. Bland annat ansåg Mao att Stalin misstrodde bönderna och att han la för stor vikt vid utvecklingen av den tunga industrin. Mao ansåg att Chrusjtjov och hans anhängare som tog makten några år efter Stalins död använde fördömandet av Stalin som en täckmantel för att dumpa den progressiva utvecklingen av socialistisk ideologi och praktik som dittills varit i Sovjetunionen.

Splittringen berodde även på Chrusjtjovs tendens att försöka påtvinga Sovjetunionens egna sätt att göra saker på sina allierade. Chrusjtjov agerade inte i en anda av socialistisk internationalism utan snarare i en anda av att behandla ekonomiskt mindre utvecklade länder som klientstater. För ett land som Kina, som hade kämpat så bittert för sin frihet från utländsk dominans, skulle en sådan relation har aldrig varit acceptabelt. Med tanke på stämningarna i landet så skulle den kinesiska ledningen inte ha kunnat sälja ut landets oberoende även om de hade velat.

År 1960 ställdes konflikten mellan de två länderna på sin spets. Sovjet hade gett en hel del stöd till Kinas industrialiseringsprogram. År 1960, lämnade alla sovjetiska tekniska rådgivare landet. De tog med sig ritningar till de olika industrianläggningar som de hade planerat att bygga.

Mao argumenterade för att stora språnget var nödvändigt för att Kina skulle kunna utveckla en mer självständig ekonomisk politik. Kinas alternativ till ett beroende av Sovjetunionen var ett program för att utveckla jordbruket vid sidan av industrins utveckling. Därigenom ville man använda de resurser som Kina kunde uppbåda i fråga om extra arbetskraft och folklig entusiasm. Användningen av dessa resurser skulle kompensera för bristen på kapital och avancerad teknik.

Stora vattenprojekt och lokala industrier la grunden för industrialiseringen
Även om problem inträffade under stora språnget, är det rimligt att påstå att denna politik spelade en mycket viktig roll i den pågående utvecklingen av jordbruket.
Åtgärder såsom projekt för vattenbesparing och bevattningsanläggningar tillät en ihållande ökning av jordbruksproduktionen när väl tiden för dåliga skördar var över. Detta hjälpte också landsbygden att övervinna återkommande problem med torka. Projket för översvämningsskydd utvecklades också. Terrasseringar hjälpte gradvis till att öka mängden odlad area (9).

Den industriella utvecklingen genomfördes under parollen, “gå på två ben.” Detta innebar utveckling av små och medelstora industrier på landet samtidigt som man utvecklade den tunga industrin. Förutom stålugnarna så öpnnades många andra verkstäder och fabriker på landsbygden. Tanken var att landsbygdsindustrin skulle möta behoven hos lokalabefolkningen. Landsbygdsverkstäderna stödde kommunernas insatser för att modernisera jordbrukets arbetsmetoder. Landsbygdsverkstäderna var mycket effektiva i att förse kommunerna med gödsel, verktyg, jordbruksmaskiner och cement (nödvändigt för vattenvårdssystemen) (10).

Sovjets delvis stela och centraliserade system var inget för Kina
Jämfört med det stela, centraliserade ekonomiskt system som tenderade att råda i Sovjetunionen var det stora språnget en demonstration i flexibelt tänkande. C
ement och gödsel, till exempel, skulle inte produceras i stora fabriker i stadsområden långt borta från landsbygden som behövde dem. I ett fattigt land var problemet att få tag i det kapital och i de maskiner som behövdes för att producera industriprodukter. En infrastruktur som band ihop landsbygden med städerna skulle då behövas för att transportera dessa produkter. Detta skulle i sig innebära stora kostnader. Ett resultat av problem som dessa var att utvecklingen i många fattigare länder gick framåt mycket långsamt eller inte alls.

Den landsbygdenindustri som etablerades under stora språnget använde arbetsintensiva snarare än kapitalintensiva metoder. Den lokala industrin tjänade lokala behov och var inte beroende av utvecklingen av en dyr landsomfattande infrastruktur av vägar och järnvägar för att kunna transportera de färdiga varorna.

Goda resultat efter inledande problem
I själva verket var utfallet av den påstått kaotiska politiken under stora språnget ganska bra efter de första årens inledande problem. Den l
okala cementproduktionen tillät genomförandet av vattenskyddsprogram. En omfattande bevattning gjorde det möjligt att sprida mera gödsel. Denna gödsel kom i sin tur från lokala fabriker. Ökad produktivitet inom jordbruket frigjorde mer arbetskraft för den industriella tillverkningssektorn och underlättade den övergripande utvecklingen av landet (11). Detta tillvägagångssätt nämns ofta som ett exempel på “Maos ekonomiska analfabetism” (arbetsfördelningen och vinsterna av den regionala specialisering osv ). Detta var dock rätt för Kina vilket de positiva effekterna av  politiken i fråga om mänsklig välfärd och ekonomisk utveckling visar.

Jordbruk och småskalig landsbygdsindustri var inte de enda sektorer som växte under Kinas socialistiska period. Den tunga industrin växte en hel del under den här perioden också. Exempel på utveckling såsom inrättandet av oljefältet Taching under stora språnget gav ett stort uppsving för utvecklingen av den tunga industrin (12). Detta utvecklades efter 1960 med hjälp av inhemsk teknik snarare än sovjetisk eller västerländsk tekniker (arbetarna användde ett tryck underifrån för att utvinna oljan. De kunde inte förlita sig på att konstruera en mängd lyftkranar, vilket är brukligt på oljefält).

Språnget handlade lika mycket om att förändra tänkandet som att omedelbart öka produktionen
Produktionssiffrorna visar att stora språnget handlade minst lika mycket om att förändra sättet att tänka som det handlade om industriell produktion.
De s.k. “bakgårdsstålugnar” där bönderna försökte att producera stål i små landsbygdsgjuterier blev ökänd för den låga kvaliteten på stålet de producerade. Men de handlade lika mycket om att utbilda bönderna i fråga om industriell produktion som det handlade om att generera stål för Kinas industri. Det är värt att komma ihåg att de “språng” Mao brukade prata om inte främst var språng i de mängder av varor som producerats utan språng i människors medvetande och förståelse. Misstag gjordes och många måste ha blivit demoraliserade när de insåg att en del av resultaten från språnget var en besvikelse. Men framgången för den kinesiska ekonomin under de kommande åren visar att lektionerna inte var bortkastade.

Källor: 

  1. J. Banister, China’s Changing Population, Stanford University Press 1987.
  2. J. Banister and S. Preston ‘Mortality in China’ in Population and Development Review Volume 7, No. 1, 1981.
  3. M. Meissner, The Deng Xiaoping Era. An Inquiry into the Fate of Chinese Socialism, 1978-1994, Hill and Way 1996.
  4. For example see J. Becker, Hungry Ghosts. China’s Secret Famine, Murray 1996.
  5. see J. Eatwell, M. Milgate, P. Newman (eds) Problems of the Planned Economy, Macmillan Reference Books 1990.
  6. ibid
  7. see Guo Shutian ‘China’s Food Supply and Demand Situation and International Trade’ in Can China Feed Itself? Chinese Scholars on China’s Food Issue. Beijing Foreign Languages Press 2004.
  8. M. Meissner, The Deng Xiaoping Era. An Enquiry into the Fate of Chinese Socialism, 1978-1994, Hill and Wray 1996.
  9. see for example the report of the American Rural Small-Scale Industry Delegation, Chair Dwight Perkins, Rural Small-Scale Industry in the People’s Republic of China, University of California Press 1977 and E.. Wheelwright and B. McFarlane The Chinese Road to Socialism, Penguin 1973.
  10. ibid
  11. ibid
(Visited 182 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.