En passande propaganda i vår tid

OMEDELBARA PROBLEM. Varje organisation som vill nå ut med ett budskap måste fundera över vilka former som är lämpliga och vilka frågor man skall fokusera på. I vårt nuvarande läge så vill komma igång med affischering igen, dels för att vår verksamhet är okänd och del för att aktivismen stärker oss organisatoriskt. Frågan är dock vilket budskap som är lämpligt att sprida just nu.

Vi skulle kunna göra om någon äldre snygg kommunistisk affisch och lyfta någon av de grundfrågor som är strategiskt viktiga, t.ex. frågan om statens klasskaraktär. Men är detta lämpligt och vilken effekt får detta på sikt på den typiske mottagaren i en arbetarförort? Vi kanske framstår som alltför udda om vi i ett läge när vi är helt okända lyfter övergripande ideologiska frågor i en kampanj som riktar sig till allmänheten? Någon kanske tänker att ingen bryr sig om affischer men om man verkligen bombarderar ett bostadsområde med en viss affisch så “bryr sig” rätt många trots allt.

Vad kan vi lära av Kominterns instruktioner?

Nedan följer ett kapitel ur bok från Komintern. Det finns en hel del handfasta tips. Vilka av dessa råd passar oss utifrån det läge vi nu har?

Det är ett det största fel om kommunisterna, under åberopande av det kommunistiska programmet och den väpnade revolutionära slutkampen, förhålla sig passiva och ringaktande eller till och med motsträviga till arbetarnas dagliga strider om små förbättringar av arbetsvillkoren. Hur små och obetydliga även de fordringar äro, för vars skull arbetarna redan i dag äro beredda till kamp mot kapitalismen, får aldrig detta vara skäl för kommunisterna att hålla sig borta från kampen.” (Ur texten nedan)

Även om partiet ännu är svagt, så kan det likväl alltid utnyttja uppseendeväckande politiska händelser eller stora strejker, som skaka hela det ekonomiska livet genom att det systematiskt organiserar och genomför en radikal propagandaaktion. Har ett parti i en sådan situation fattat beslut om det, så måste all energi från alla partimedlemmars och partiavdelningarnas sida inriktas på denna kampanj. …

Alltefter läget måste även den praktiska parollen göras känd för de intresserade arbetar-massorna genom plakat och flygblad eller också måste utförliga flygblad utdelas till de stridande, vilka i anknytning till situationen och med hjälp av dagsparollerna göra dem förtrogna med kommunismen. En skicklig plakatspridning kräver särskilt organiserade grupper, som måste finna de bästa uppklistringsställena och ha att utvälja lämplig tid för uppklistrandet. Flygbladsspridningen i och framför fabrikerna, på de platser där de stridande arbetarna träffas, i trafikcentra, arbetsförmedlingskontor, järnvägsstationer etc. skall, såvitt möjligt, kombineras med slagfärdiga debatter, som äro ägnade att sprida sig bland arbetar-massorna. Större flygblad bör om möjligt blott utdelas i lokaler, bostäder och där man kan påräkna uppmärksamt intresse för dem.” (citaten kommer ur samma bok men kapitlet som följer på det som finns nedan, vår fetstil)

Propaganda och agitation

Vår allmännaste uppgift före den öppna revolutionära resningen är den revolutionära propagandan och agitationen. Denna verksamhet och dess organiserande bedrives ännu ofta till största delen på det gamla formella sättet, genom tillfälligt uppträdande utifrån, inför massförsamlingar och utan särskild omsorg om det konkreta innehållet i föredragen, talen eller skrifterna.

Den kommunistiska propagandan och agitationen måste framför allt tränga in i proletärernas intimaste mitt. Den måste växa fram ur arbetarnas verkliga liv, ur deras gemensamma intressen och strävanden och särskilt ur deras gemensamma kamp.

Det revolutionerande innehållet är det viktigaste i kommunisternas propaganda. Ur denna synpunkt fordrar ställningstagandet till de konkreta frågorna i de olika situationerna alltid ett uppmärksamt övervägande. För att kunna fatta riktig ställning måste icke blott yrkesagitatorerna och propagandisterna, utan även alla andra partimedlemmar ständigt och utförligt instrueras.

Huvudformerna för den kommunistiska propagandan och agitationen äro: muntlig, personlig övertalning, deltagande i den fackliga och politiska rörelsens aktioner, påverkan genom partipressen och partilitteraturen. I all denna verksamhet skall varje partimedlem deltaga på det ena eller andra sättet.

Den muntliga personliga propagandan måste i första rummet bedrivas som en systematiskt organiserad husagitation av därtill utsedda arbetsgrupper. Intet hus inom den lokala partiorganisationens område får bli utanför denna agitation. I större städer kan också en särskilt organiserad gatuagitation, understödd med affischer och flygblad, ha stor framgång. Dessutom måste cellerna eller fraktionerna på arbetsplatserna organisera en regelbunden personlig agitation i samband med litteraturspridning.

I länder, vilkas befolkning räknar nationella minoriteter, är det partiets plikt att ägna nödig uppmärksamhet åt agitationen och propagandan inom de proletära skikten av dessa minoriteter. Denna agitation och propaganda måste givetvis utföras på respektive nationella minoriteters eget språk; för detta ändamål bör därtill ägnade partiorgan inrättas.

I den kommunistiska propagandan i sådana kapitalistiska länder, där proletariatets stora flertal icke har någon medveten revolutionär böjelse, måste man oupphörligt söka nya förbättrade arbetsmetoder för att ständigt komma den ännu icke revolutionära arbetaren till mötes vid hans begynnande revolutionsring och öppna för honom möjligheter till kontakt med den revolutionära rörelsen. Den kommunistiska propagandan med dess paroller skall i de olika situationerna understödja de groende, omedvetna, ofullständiga, tveksamma och halvborgerliga revolutioneringstendenserna i sådana arbetares andliga kamp mot de borgerliga traditionerna och lockelserna.

Därvid får den kommunistiska propagandan icke nöja sig med proletärmassornas nuvarande blygsamma, oklara fordringar eller förhoppningar. Det revolutionära fröet i dessa fordringar eller förhoppningar bildar blott den nödvändiga utgångspunkten för vårt inflytande, emedan proletärerna endast genom dessa anknytningar kunna bringas närmare kommunismen.

Den kommunistiska agitationen bland proletärmassorna måste bedrivas så, att vår kommunistiska organisation för de kämpande proletärerna framstår som den modiga, insiktsfulla, energiska och ända till slutet trogna ledaren av deras egen gemensamma rörelse.

För att uppnå detta måste kommunisterna deltaga i arbetarklassens alla elementära strider och aktioner och leda arbetarnas angelägenheter i alla konflikter mellan dem och kapitalisterna angående arbetsdagen, arbetslönen, arbetsvillkor o. s. v. Kommunisterna måste därvid intensivt sysselsätta sig med arbetarlivets konkreta frågor, de måste hjälpa arbetarna att utreda dessa frågor, rikta deras uppmärksamhet på de viktigaste missförhållandena, hjälpa till att noggrant och praktiskt formulera deras krav till kapitalisterna, söka utveckla solidaritets-medvetandet hos arbetarna, väcka medvetandet om deras gemensamma intressen och om den gemensamma saken för landets alla arbetare som en enhetlig arbetarklass, som bildar en del av proletariatets världsarmé.

Blott genom detta dagliga, obetingat nödvändiga detaljarbete, genom ständigt uppoffrande deltagande i proletariatets alla strider kan det ”Kommunistiska Partiet” utveckla sig till kommunistiskt parti .

Blott därigenom kommer det att skilja sig från de utlevade socialistiska, rena propaganda- och värvningspartierna, vars aktivitet uttömmes i samlandet av medlemmar, i tal om reformer och i utnyttjandet av parlamentariska omöjligheter. Det målmedvetna och uppoffrande deltagandet av partimedlemmarnas stora massa i de dagliga stridernas skola och i de utsugnas tvister och avtalsförhandlingar med utsugarna är den oeftergivliga förutsättningen icke blott för erövrandet av utan i ännu högre grad för genomförandet av proletariatets diktatur. Endast genom att ha lett arbetarmassorna i ständiga småkrig mot kapitalets övergrepp sättes de kommunistiska partierna i stånd att bli sådana avantgarden för arbetarklassen, som faktiskt systematiskt lära sig att leda proletariatet och vinna duglighet till ett medvetet förberett avskaffande av bourgeoisins makt.

Särskilt vid strejker samt vid lockouter och andra massavskedanden av arbetare måste kommunisterna talrikt mobiliseras till att deltaga i arbetarnas aktioner och överläggningar.

Det är ett det största fel om kommunisterna, under åberopande av det kommunistiska programmet och den väpnade revolutionära slutkampen, förhålla sig passiva och ringaktande eller till och med motsträviga till arbetarnas dagliga strider om små förbättringar av arbetsvillkoren. Hur små och obetydliga även de fordringar äro, för vars skull arbetarna redan i dag äro beredda till kamp mot kapitalismen, får aldrig detta vara skäl för kommunisterna att hålla sig borta från kampen. Vår agitatoriska verksamhet får visserligen icke ge anledning till tal om att vi kommunister äro blinda uppviglare till dumma strejker och andra obetänksamma aktioner, men bland de kämpande arbetarna skola kommunisterna överallt förtjäna ryktet som dugliga stridskamrater.

I den fackliga rörelsens praktiska verksamhet stå de kommunistiska cellerna och fraktionerna ofta tämligen rådlösa inför de enklaste frågor på dagordningen. Det är lätt men fruktlöst att alltid predika blott kommunismens allmänna principer och sedan inför de konkreta frågorna förfalla till den vulgära syndikalismens negativa hållning. Därigenom underlättas blott den gula Amsterdamledningens spel.

I stället skola kommunisterna överväga sitt revolutionära ställningstagande efter det sakliga innehållet i varje förekommande fråga. I stället för att nöja sig med t. ex. ett teoretiskt-principiellt motstånd mot alla tariffavtal skola de heller föra kampen om det sakliga innehållet av den tariff, som Amsterdamledarna rekommendera. Naturligtvis måste varje boja för proletariatets kampberedskap fördömas och bestämt bekämpas, och det är som bekant kapitalisternas och deras Amsterdammedhjälpares mål att binda händerna på de kämpande arbetarna genom alla avtal. Därför är det kommunisternas självklara plikt att avslöja dessa avsikter för arbetarna. Men detta avslöjande kunna kommunisterna i regel göra allra bäst genom att de föreslå en sådan form för avtalet, som icke skapar några bojor för arbetarna.
Samma ställningstagande är att förorda t. ex. mot fackföreningarnas hjälpkassor och understödsinrättningar. Samlandet av kampmedel och utbetalandet av strejkunderstöd ur de gemensamma kassorna är bra i och för sig. Ett principiellt motstånd mot denna verksamhet är icke på sin plats. Blott sådant samlande och sådant bruk av dess medel, som Amsterdam-ledarna rekommendera, står i motsägelse till arbetarnas revolutionära klassintressen. Gentemot fackföreningarnas sjukkassor och dylikt är det på sin plats att kommunisterna t. ex. fordra upphävandet av den särskilda bidragplikten samt upphävandet av alla bindande villkor vad det gäller de frivilliga kassorna. Men om en del av medlemmarna fortfarande vilja försäkra sig om sjukunderstöd genom sina avgifter, skulle de icke förstå, om vi utan vidare ville förbjuda dem detta. Det är nödvändigt, att genom en intensiv propaganda så småningom befria dessa medlemmar från deras småborgerliga strävanden.

I kampen mot fackföreningarnas socialdemokratiska och andra småborgerliga ledare och mot de olika arbetarpartierna, kan man icke hoppas vinna något genom övertalningar. Mot dem måste man organisera kampen med all energi. Man bekämpar dem emellertid säkert och framgångsrikt blott på det sättet, att man skiljer anhängarna från dem, i det man överbevisar arbetarna om dessa deras socialförrädiska ledares drängtjänster åt kapitalismen. Man skall alltså om möjligt först bringa dessa ledare i sådana situationer, i vilka de äro tvungna att avslöja sig, för att efter sådan förberedelse sedan angripa dem på det skarpaste.

Det räcker därför icke att helt enkelt skymfa Amsterdamherrarna som ”gula”. Deras ”gula” karaktär måste tvärtom undan för undan bevisas med praktiska exempel. Deras verksamhet i Nationernas förbunds internationella arbetsråd, i de borgerliga regeringarna och förvalt-ningarna, de förrädaraktiga orden ur deras anföranden på konferenser och i parlamenten, de avgörande punkterna i deras många lugnande frasartiklar i hundratals tidningar och särskilt deras villrådiga och tvekande hållning vid förberedelsen och genomförande av till och med de minsta lönerörelser och strider på arbetsplatsen, allt detta bjuder dagligen tillfälle att genom enkelt formulerade framställningar, -resolutioner och klara tal avslöja och känneteckna Amsterdamsinternationalens ledares opålitliga och förrädiska bedrifter som ”gula”.
Cellerna och fraktionerna måste systematiskt leda de praktiska attackerna. Inte ens de lägre fackföreningsbyråkraternas svepskäl, vilka i sin svaghet – ofta till och med trots god vilja – förskansa sig bakom stadgar, konferensbeslut och anvisningar från sina centralstyrelser, får hindra kommunisterna att gå fram med all energi och ständigt fordra klara svar av dem på vad de gjort för att undanröja ifrågavarande hinder och om de äro beredda att öppet gå med medlemmarna mot dessa hinder och kämpa för deras övervinnande.

Kommunisternas deltagande i de fackliga organisationernas möten och konferenser måste med stor omsorg i förväg förberedas av fraktionerna och arbetsgrupperna, vilka t ex. utarbeta egna förslag och motioner, välja referenter och opponenter, uppställa dugliga, erfarna och energiska kamrater som kandidater o. s. v.

Likaså måste de kommunistiska organisationerna genom sina arbetsgrupper med omsorg förbereda sig till alla av de fientliga partierna arrangerade offentliga arbetarmöten, valmöten, demonstrationer, politiska arbetarfester o. dyl. Då kommunisterna själva ordna offentliga arbetarsammankomster måste största möjliga antal kommunistiska arbetsgrupper såväl i förväg som vid själva mötesplatsen samverka efter en enhetlig plan för att säkerställa det organisatoriska utbytet av dem.

Kommunisterna måste även allt bättre lära sig förstå att dra in oorganiserade, oskolade arbetare varaktigt under partiets inflytande.

Genom våra celler och fraktioner skola vi förmå dessa arbetare att ansluta sig till fackföreningarna och att läsa våra partitidningar. Som förmedlare av vårt inflytande kunna även andra arbetarföreningar användas, t. ex. bildningsförbund, studiecirklar, idrottsklubbar, amatörsällskap, konsumtionsföreningar o. s. v.

I de fall då det kommunistiska partiet måste arbeta illegalt, kunna sådana arbetarföreningar med de ledande partiorganens tillåtelse och under deras kontroll bildas även utanför partiet genom partimedlemmarnas initiativ (sympatiserande föreningar). Även de kommunistiska ungdoms- och kvinnoorganisationerna kunna genom sina kurser, läsaftnar, exkursioner, fester, söndagsutflykter o. s. v. först väcka många politiskt indifferenta proletärers intresse för organisationslivet för att sedan varaktigt dra dem med in i organisationerna och på detta sätt få dem med till nyttigt hjälparbete för vårt parti (till spridning och försäljning av flygblad, partitidningar och broschyrer o. s. v.) Genom dagligt deltagande i den gemensamma rörelsen bli de lättast befriade från sina småborgerliga böjelser.

För att vinna halvproletära lager av det arbetande folket som sympatiserande för det revolutionära proletariatet måste – kommunisterna utnyttja deras särskilda intressemot-sättningar till storgodsägarna, kapitalisterna och till den kapitalistiska staten och genom energiska förklaringar avlägsna dessa mellanlagers misstroende mot proletariatets revolution. Detta kan ofta kräva att man länge måste umgås med dem. Förståendefullt intresse för deras levnadsbehov, avgiftsfria upplysningar och hjälptjänster vid små svårigheter, som de ha att övervinna, men som de icke kunna klara upp själva o. s. v. skall underlätta deras förtroende för den kommunistiska rörelsen. Därjämte är det nödvändigt att försiktigt och outtröttligt motverka alla fientliga organisationer och personer, som äga auktoritet i orten eller som ha inflytande på de arbetande småbönderna, hemindustrins folk och andra halvproletära existenser. De närmaste fienderna, som de exploaterade av egen erfarenhet känna som undertryckare, måste avslöjas som representanter för och personifikationen av det kapitalistiska förbrytardömet i dess helhet. Alla dagshändelser, i vilka den statliga byråkratin kommer i konflikt med den småborgerliga demokratiens och ”rätts-statens” ideal måste utnyttjas intensivt och populärt i den kommunistiska agitationen och propagandan.

Varje lokal organisation på landet måste noga fördela uppgifterna med husagitation bland sina medlemmar och utsträcka denna agitation till samtliga byar, alla herrgårdar eller gods och alla enstaka hus inom dess verksamhetsområde.

För propagandan inom den kapitalistiska statens armé och flotta måste de lämpligaste metoderna undersökas speciellt för varje särskilt land. Antimilitaristisk agitation i pacifistisk anda är mycket fördärvlig. Den befordrar blott bourgeoisins strävanden att avväpna proletariatet. Proletariatet är principiellt motståndare till och bekämpar på det mest energiska sätt alla den borgerliga statens och borgarklassens militaristiska inrättningar överhuvud. Å andra sidan utnyttjar det dessa institutioner (armén, skytteföreningarna etc.) för att draga nytta av arbetarnas militära övning till revolutionär kamp. Alltså, icke mot ungdomens och arbetarnas militäriska skolning utan mot det militära systemet och mot officerarnas envälde måste den intensiva agitationen riktas. Varje möjlighet för proletariatet att få vapen i sina händer måste energiskt utnyttjas.

Den klassmotsättning, som visar sig i det materiella gynnandet av officerarna och i den dåliga behandlingen av menige man, måste klarläggas för de senare. Dessutom måste i agitationen klargöras för de menige att hela deras framtid på det intimaste sammanhänger med den utsugna klassens öde.

I en period av begynnande revolutionär jäsning kan agitationen för demokratiskt val av alla officerare genom soldaterna och matroserna och för grundande av soldatråd visa sig mycket verksam för att undergräva det kapitalistiska klassherraväldets stöd.

Största uppmärksamhet och skärpa är alltid nödvändig i agitationen mot bourgeoisiens speciella klasskrigstrupper, särskilt mot de frivilliga beväpnade banden. Där dessas sociala sammansättning och korrupta bevekelsegrunder gör detta möjligt, måste vid lämplig tidpunkt den sociala upplösning inom deras led systematiskt främjas. Där de ha en jämn borgerlig klasskaraktär (t. ex. officerstrupper) måste de blottställas, göras föraktade och hatade av hela befolkningen, så att de, genom sin isolering, förlora sin styrka.

 

(Visited 89 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.