Yttrandefrihet under socialismen?

“Röda Pennan” diskuterar här bl.a. kring frågan om hur frågan om yttrandefrihet fungerar i ett kapitalistiskt samhälle och hur man kan tänka sig att denna fråga kan hanteras under socialismen.

Yttrandefrihet – mänsklig rättighet eller borgerligt vapen?

Vad är yttrandefrihet? FN definierar yttrandefrihet som “”Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”.

Först och främst är det viktigt att slå fast att yttrandefrihet, dvs friheten att säga vad man vill utan ingripanden, faktiskt taget inte existerar. I Sverige har vi lagar som t.ex. förbjuder “hets mot folkgrupp” och förtal. Redan här ser vi att den svenska yttrandefriheten inskränker mot FNs definition. Den liberala yttrandefriheten grundar sig på och försvaras utifrån Mills skadeprincip, som  innebär att man får yttra sig så länge det inte skadar någon annan. Gränsen för vad som anses skadligt eller ej är väldigt otydlig. Sverigedemokraterna demagogiska propaganda om att muslimer är ett det störsa hotet (!) mot Sverige kan vid en första anblick ses som ett politiskt uttalande som inte orsakar direkt skada. Det är dock embryot för en framtida anti-humanistisk politik. Det är det skelett vars överbyggande substans är aktiv förföljning och förtryck.

Sedan måste man enligt den materialistiska synsättet placera yttrandefriheten i ett kapitalistisk samhälle. Yttrandefriheten står sig inte som självständig från samhällssystemet. I och med att borgarklassen äger media så är yttrandefriheten ojämn, dvs den spridning och effekt som ett yttrande kan ha i ett kapitalistiskt samhälle varierar enormt beroende på klass. Borgarklassens yttranden har en enorm spridning genom dess ägande av tidningar, tv, radio etc. En revolutionär rörelse kan aldrig konkurrera med med den borgerliga median. Revolutionära tidningar och radiokanaler, byggda och finansierade av proletariatet och ev. småbourgeoisin, kommer alltid att utkonkurreras av borgerlig media, då den senare kommer alltid att genom sina rikedomar ha mer att betala till, exempelvis, privatägda tv-kanalerna för att framföra sin propaganda. Att ett anti-kapitalistiskt och revolutionärt (anti-parlamentariskt) budskap skulle ens överhuvudtaget sändas genom en privatägd eller statlig kanal är dessutom osannolikt. Kort sagt, den kapitalistiska yttrandefriheten nekar arbetarklassen någon likvärdig spridningskapacitet.

En tredje aspekt är att den kapitalistiska yttrandefriheten baserar sig på en förtryckande karaktär. Exploatering av arbetarklassen (klassamhället) rättfärdigas, även om borgerlig media vill oftast ge ett sken av objektivitet när man ställer upp borgerliga företrädare och reformister i en televiserad debatt. Det krävs inte mycket för att se hur t.ex. Aftonbladet eller Svenska Dagbladet konstant publicerar falska nyheter och pro-imperialistiska artiklar om Nordkorea/Afghanistan eller en annan nation som imperialistmakterna (Sverige inkluderat) har siktat sig in på. Medieformer med rasistiskt och sexistiskt innehåll (tydligt eller subtilt) tillåts att produceras och reproduceras inom den kapitalistiska yttrandefrihetens ramar. Utanför media så tillåts förtryckande grupperingar, främst fascister, att på gator och torg öppet yttra rasistiska budskap med hjälp av borgarstatens (polisens) skydd och attacker mot motdemonstranter. Mills skadeprincip hamnar i en självmotsägelse i det fall då polisen rider över (bokstavligen talat) demonstranter för att skydda nazisternas yttrandefrihet. Borgarstaten skyddar yttrandefriheten för en reaktionär grupp medan man krossar det progressiva motståndet. Bör polisen varit frånvarande? Ja. Skulle det leda till att nazisterna åkte på däng? Troligtvis. Kamp mot rasism/fascism är också en del av klasskampen. Antifascism är ett slag mot borgarnas försök att sätta det arbetande folket mot varandra.

Sverigedemokraternas hatpropaganda mot muslimer

Den kapitalistiska yttrandefriheten är en borgerlig ideologi, som används för att möjligöra och rättfärdiga förtryck och tjäna borgarklassens intresse. Yttrandefriheten gynnar borgarna inte bara i direkta propagandasyften men också till att lura folket att vi lever i ett samhälle där information och dess spridning står självständigt från klasskampen, och att reaktionärer måste tillåtas sprida sina idéer för att vi också har lika möjligheter till att säga emot dem. Det har vi inte, arbetarklassen och en revolutionär rörelse står alltid i underläge. Den förtryckande borgarklassens röst bör inte rättfärdigas för att den både reproducerar och rättfärdigar förtryck i alla dess former.

Bör vi då kämpa för att kriminalisera förtryckande yttranden inom kapitalismen? Nej, detta är endast en form av reformism för att den leder till att ändra borgarstatens form snarare än dess funktion. Det vi dock bör göra är att inse att vi ej har samma förutsättningar för spridning av socialistiska budskap. Det är därför högst problematiskt när vänstersinnade syftar på rätten till yttrandefrihet i sin kritik mot socialistiska länder. Vissa erfarenheter från de många f.d. realsocialistiska länderna kan givetvis kritiseras, t.ex. att kritik mot kommunistpartiet ledde till förföljning vilket var en av flertal anledningar till att en revisionistisk utveckling möjliggördes. Den proletära linjen i Kina ledd av Mao Zedong insåg detta och kulturrevolutionen var delvis ett försök att lösa detta problem genom att inse att partiet innehåller borgerliga företrädare, och att arbetarklassen borde därmed “bombardera högkvarteren!”, d.v.s. öppet kritisera borgerliga partimedlemmar. Dock bör propagandaverktyg (tidningar, tv etc) tas från borgarklassen, utrensas från dess förtryckande borgerliga innehåll, och användas av arbetarklassen i dess revolutionära kamp. Marx påpekade en gång att ”teori blir till en materiell kraft, så snart den griper massorna”. Varför skall vi tillåta förtryckets ideologi att spridas?

I sin essä ”Om den riktiga behandlingen av motsättningarna inom folket” tar Mao upp frågan om yttrandefriheten och ger viktiga insikter:

”Vilken politik bör vi föra mot icke-marxistiska idéer? Såvitt det gäller omisskännliga kontra-revolutionärer och sabotörer mot socialismens sak är saken lätt: vi berövar dem helt enkelt yttrandefriheten. Men det är en helt annan sak när vi har att göra med oriktiga idéer bland folket. Går det för sig att förbjuda sådana idéer och inte ge dem möjlighet att komma till uttryck? Visst inte. Det är inte bara fåfängt utan mycket skadligt att använda summariska metoder vid behandlingen av ideologiska frågor inom folket, av frågor som rör människans andliga värld. Man må förbjuda folk att uttrycka felaktiga idéer, men idéerna finns ändå där. Å andra sidan, om riktiga idéer fostras i drivhus, utan att härdas av elementen eller immuni-seras mot sjukdomar, kommer de inte att vinna i kampen mot oriktiga idéer. Det är därför vi endast genom att använda metoden att diskutera, kritisera och argumentera verkligen kan befrämja riktiga och övervinna oriktiga idéer och verkligen avgöra frågorna.

Bourgeoisin och småbourgeoisin måste nödvändigtvis ge uttryck för sina ideologier. Det är oundvikligt att de envist kommer att yttra sig på alla upptänkliga sätt i politiska och ideologiska frågor. Man kan inte vänta sig att de ska göra annat. Vi bör inte använda undertryckningsmetoder för att hindra dem att yttra sig utan bör tillåta dem att göra det och samtidigt argumentera med dem och rikta lämplig kritik mot dem.”

(Visited 396 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.