Kamp för socialistisk revolution eller folkhemmets reformer?

Ett kommunistiskt partis själva existensberättigande är att det kämpar för en socialistisk revolution vilket skiljer det från alla borgerliga samhällsbevarande partier. Om inte frågan om den socialistiska revolutionen finns med i propagandan och planeringen så kommer den naturligtvis inte bli av. Det som folk inte är bekanta med kan man inte förvänta sig att de skall medverka till.

Av detta enkla konstaterande kan man dra slutsatsen att de partier som inte öppet propagerar för en socialistisk revolution inte heller har för avsikt att verka för en sådan. Några tänker kanske att “vänstern” är svag och att det som därför bör prioriteras är försvarskamp för “folkhemmets” (innebörden av begreppet är motsatsen till klasskamp eftersom alla klasser ingår i “folkhemmet”) reformer och för socialdemokratins gamla politik. Detta är dock ett stort misstag även ur ett reformistiskt perspektiv. Utfallet av borgarstatens politik bestäms av läget i klasskampen i landet och det är kapitalisterna som har makten genom staten. Det finns ingenting annat som kan få kapitalisterna att göra stora eftergifter än hotet om en socialistisk revolution. Omfattande reformer blir bara accepterade och genomförda i skuggan av hotet från socialismen.

“Kamp mot högerpolitik” en lämplig paroll?
När kampen för socialismen genom en revolution tas bort ersätts den vanligen med uttryck i stil med “kamp mot högerpolitiken” eller liknande. Men detta är ett sätt att leda in det politiska arbetet på (för kapitalisterna) helt ofarliga parlamentariska vägar. Var skall denna s.k. kamp föras, jo naturligtvis i det kapitalistiska kommunerna i kommunfullmäktige. Vi väljer att inte kalla detta en kamp överhuvudtaget. Eller om det är en kamp så är det nog ofta i praktiken en kamp mot arbetarklassen för de härskandes statsapparat. Att försvaret av reformer i kommunerna skulle vara en “utmaning mot hela det kapitalistiska systemet” eller att “försvarskampen antar en revolutionär karaktär” som någon sa är ett riktigt dåligt och obehagligt skämt. De som ständigt babblar om “folkhemmet” och kallar förstatliganden inom kapitalismen för “socialistisk politik” bidrar inte till lösningar utan är själva en del av problemet.

(Visited 205 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

8 thoughts on “Kamp för socialistisk revolution eller folkhemmets reformer?

  1. Bulganov

    Jag höjer på ögonbrynen över att VPK:s gamla paroll: gör facket till en kamporganisation finns på denna sida! Det var inte en särskilt lyckosam taktik vet vi nu. Kommunisterna i facket rensades ut på 30-talet av SAP och Säpo/SAF. Facket är fortfarande toppstyrt av sosseriet. Tro inget annat. Parollen “leve de vilda strejkerna” hade fog för sig när det begavs, men lyckades nog tack vare att det fanns en större politisk medvetenhet och progressiv rörelse på den tiden. Tyvärr är det väl inte så idag?
    För stunden är det väl passivitet som många väljer, eftersom det inte finns några som går i täten och leder “massorna” istället för att gå efter gestikulerande och kritiserande! (Mao).

    Reply
    • Peter

      Att det går att radikalisera lokala fackklubbar är helt klart. Det har vi redan provat. Parollen avser inte LO-byråkratin. Det är sant att utrensningsförsök kommer drabba alla (framgångsrika) kommunister som verkar helt öppet i fackföreningarna. Det finns alternativ. Man behöver inte göra en stor sak av sin organisationstillhörighet. Kanske räcker det med att man berättar om detta för de som man kan lita på?

      Reply
    • Rickard B. Turesson

      De var KFML/SKP, som formulerade parollen “Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!”. Den var helt i linje med Kominterntraditionen och dessutom lyckosam liksom att den revitaliserade det fackliga oppositionsarbetet. SKP hade t.ex. en mycket stark ställning bland grafikerna i Stockholm, särskilt på DN. SKP stödde också bildandet av Hamnarbetarförbundet och hade medlemmar i HF i flera hamnar. KFML(r) var inledningsvis emot Hamnarbetarförbundet. På Kockums varv med 4000 kollektivanställda fick SKP:are 25 procent av rösterna i ett fackligt val 1974. VPK hade ingen fungerade verksamhet på Kockums. SKP:are deltog i många vilda strejker; den största var skogarbetarstrejken 1975, där SKP hade medlemmar i strejkkommittén. Se för övrigt “KFML(r) och facket! – http://www.marxistarkiv.se/sverige/kfml-skp/kfmlr_och_facket.pdf “Det fanns viktiga skillnader mellan KFML/SKP:s fackliga arbete och SKP/VPK:s, eftersom de senare länge framhärdade i att ställa upp med partilistor mot socialdemokraterna i de fackliga valen.

      KFML(r) ledde inte en enda vild strejk till seger och talet om “en hemlig allsvenska strejkkommitté” var bara plakatpolitik. Deras fackliga linje var anarkosyndikalistisk och hade ingenting med masslinjen att göra.

      Reply
  2. Bulganov

    Betänk klasskampens former och stadier. Den lägsta formen beskrevs roligt av nån som namninsamlingarna (offensivs favorit ett tag). Den högsta förment av klasskamp är revolten (Stalin).
    Man får aldrig utesluta den revolutionära propagandan bara för att man är rädd för att skrämma någon. Sådana mesar har man ingen nytta av i alla fall. Man kan aldrig vinna genom att ständigt fega ur. Men även om man har ett klart mål uppsatt så måste man naturligtvis ha en realistisk analys om styrkepositionen hos klassen och rörelsen. Det kan bli tokigt annars.

    Reply
  3. A.C.

    Tycker Kommunistiska partiet är revolutionära. vi säljer proletären som är enda revolutionära tidningen i Sverige. Våra torgmöten är uppskattade och många lyssnar. Nickar och håller med. Inget akademiskt och så bara äkta arbetare.

    Reply
    • Kagarin

      Behöver egentligen inte kommenteras, är talande nog. Men, fåfänga från min del och kan inte avstå ett öppet mål, att tolka tidningsförsäljning utanför systembolaget som revolutionär verksamhet eller tro att glesa torgmöten lockar massorna är verkligen att bedra sig. Inte bara är det meningslöst utan värre, rent kontraproduktivt: skrämmer bort fler än det lockar, och de som kommer är muppar. Att sen KP har en avsky för akademiker är ju inget nytt, och visst det ligger något i att rörelsen inte ska får kapas av teori och ändlös diskussion, men ärligt, där är vi inte idag. Tvärtom behövs idag alla bra krafter, och vi är i stort behov av en bättre analys av dagens kapitalism. Många sitter tyvärr kvar i en föreställningsvärld som avviker från den verkliga – vilket också syns i förlegad, missriktad och kontraproduktiv verksamhet.
      Det är inte självklart så att all aktivitet är av godo, den är det enbart om den leder framåt. Och även då är inte alla lika bra, frågan är hur når vi längst med minst möda. För detta krävs äkta analyser, inte bara “åsikter” och försanthållanden.

      Reply
    • Peter

      “Men verken regjeringa eller LO-toppene eller Eidsvåg griper fatt i røttene til problemet. De setter faste ansatte opp mot arbeidsløse, de setter friske folk i arbeiderklassen opp mot sjuke folk fra samme klasse.”.

      Artikeln är svår att förstå. Hur sätter de folk mot folk? Vad är NAV? Vilka är det som strejkar?

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.