Brandkåren och miljonområdena

Ratatosk har skrivit en artikel som delvis är ett svar på bloggaren Björn Brums kommentarer.

Våren 2002 slogs elen ut på stora delar av Järvafältet. Under fyra dygn var 1000-tals bostäder utan ström bland annat i Tensta och Rinkeby. Området mörklades helt, hissarna i höghusen slutande att fungera, det gick inte att laga mat, innehåll i kylar och frysar förstördes. Samtidigt drabbades samhället av en kollaps, skolor och förskolor kunde endast ha öppet i begränsad omfattning, tunnelbanan slutade fungera, stadsdelskontoret stängde och flyttade till andra lokaler utanför områdena. Innevånarna i Tensta-Rinkeby stod mycket ensamma i denna situation men snabbt ordnades gemensam matlagning på grillplatser på gårdarna, mat och varmvatten ordnades till äldre och handikappade som satt instängda i höghusen, småbutikerna i området skaffade egna elaggregat och delade ut varmvatten och höll igång sin matförsäljning.

Samhällets hjältar

Staten och Stockholms kommun stod i stora delar handlingsförlamade under de fyra dagarna som strömavbrottet varade. Undantaget var brandkåren som snabbt kom ut i områdena med ett fordon i varje centrum. Brandkåren värmde vatten och delade ut till medborgarna och man informerade om brandrisker vid tillagning av mat, om risker för koloxidförgiftning om man använde grillar inomhus och stöttade på andra vis upp medborgarna. Det var uppskattade insatser och brandmännen var områdets hjältar.

Några år senare vågar inte brandkåren åka in i Tensta och Rinkeby utan poliseskort. Man tillämpar en taktik där man har så kallade ”säkra brytpunkter” som ligger utanför området där brandbilarna samlas och inväntar polis innan man åker in i områdena. Dyrbara minuter går förlorade, liv och egendom hotas. När Rinkebyskolans annex brann 2014 ner stod brandkåren på Mc Donalds i Rissne.

På några år gick brandkåren från att ha varit ”områdets hjältar” till att inte ”våga åka in i området”. Vad hände egentligen, hur blev det så här?

Jag tror att svaret ligger i den mentalitetsförändring som skett under 2000-talet som bland annat manifesterats i Sverigedemokraternas framgångar, i den allt mer ökade segregationen i storstäderna och i många brandkårers uppbyggnad och sammansättning. Många etniska svenskar, till och med på vänsterkanten, ser idag samhället som ”vi” och ”dom”. (Vi – svenskarna och dom – invandrarna) Om ”dom” gör fel så ska ”vi” lära dom.

Vi har sett hur Storstockholms Lokaltrafik utdelar kollektiva bestraffningar mot Tensta och Rinkeby och stängt av kollektivtrafiken dagar i sträck för att ”dom” som bor där bråkar i tunnelbanan. Vi har sett hur brandkåren har skaffat en taktik med ”säkra brytpunkter” som gör att boende i miljonprogramsområdena har större risk att brännas inne när brandkåren inte rycker ut så snabbt den kan. ”För att ”dom” kastar sten på oss.” Men det händer ju tyvärr lite varstans att brandkåren inte bemöts på bästa sätt, problemet är att dessa kollektiva bestraffningar bara drabbar invandrartäta förorter. Om någon slänger en sten mot en brandbil på Södermalm är det ”en förvirrad människa”, om någon gör det i Tensta är det hela områdets fel.

Branden på Kuddbygränd i Rinkeby

På kvällen lördagen den 25 juni 2009 brann det i en lägenhet på bottenvåningen i Kuddbygränd i Rinkeby. De tretton personerna i lägenheten lyckades ta sig ut men röken spred sig i trapphuset. På sjunde våningen uppmärksammade en mamma att det brann och hon försökte ta sig ut genom trapphuset tillsammans med sina sex hemmavarande barn. Alla sju hittades i trapphuset när rökdykare kom till platsen. Den 45-åriga mamman, en elvaåring, en tioåring och en sjuåring var döda då de togs ut ur trapphuset. En femtonåring, en trettonåring och en åttamånader gammal bebis levde då de kom till sjukhus men avled på grund av koldioxidförgiftning, syrebrist och multippel organsvikt. Samtliga sju avlidna hade medelsvåra brännskador framför allt på armar och ben.

Haverikommissionen som tillsattes kunde konstatera att rökluckorna i trapphuset inte fungerade. Den närmaste brandkåren (Kista) kom inte först till platsen utan det gjorde en mer avlägsen station (Järfälla). Om Kistabrandkåren först åkte till en ”säker brytpunkt” framgår inte av utredningen. Varken fastighetsägaren Familjebostäder eller någon ansvarig inom Brandkåren har ställts till svars för händelsen. Ingen journalist har heller grävt djupare i ansvarsfrågorna.

Kvinnor och invandrare göre sig icke besvär?

Kritiken mot dagens brandkår är stark på många håll. Såväl kvinnor som människor med invandrarbakgrund utgör en försvinnande minoritet inom brandkårerna och på många håll frodas rasistiska och kvinnofientliga stämningar. För att skapa en större mångfald inom Räddningstjänsten Syd, där Lund och Malmö ingår, startade 2008 en tio månader lång utbildning för personer med utomnordisk bakgrund. Utbildningen var ett ESF-projekt (Europeiska socialfonden) och sorterar under EU. Detta initiativ möttes av starka protester från enskilda brandmän och från lokala avdelningar av Kommunal som protesterade mot att ”invandrare skulle få en gräddfil till brandkåren”.

I Dagens Nyheter citeras en brandman som heter Victor. Till DN-journalisten säger han:

”Sånadär Muhammeds vill vi inte ha på gatorna. De kan ju spränga en bomb närsomhelst. Nä, bort ska de. I Boden har vi inte så många, de som finns bor alla i samma hyreshus. Det är skönt att ha dem samlade sådär, så man kan hålla koll. Du vet, de gör ingenting. De vill inte jobba. Lever på våra skatte­pengar och driver omkring.” Han skakade på huvudet. ”Mina pengar ska inte gå till att försörja sånadär.”

Efter en stund fortsatte han: ”Du vet, det började en Muhammed på brandstationen för ett tag sen. Vi ville inte ha honom där, gjorde livet surt för honom. Han fick nog, slutade efter ett tag.” 3 juni 2014.

Istället för att vidta normala säkerhetshöjande åtgärder som att sätta en säkerhetsfilm på bilrutor (som för övrigt Västerortspolisen nu beslutat göra) så väljer vissa brandkårer att skuldbelägga hela områden och särbehandla dem och därmed utsätta alla dess innevånare för en ökad risk vid bränder på grund av enstaka incidenter. Man är kränkt då man inte längre betraktas som hjältar som har varenda innevånares sympati och utdelar kollektiva bestraffningar. Är det så konstigt att förtroendet försvinner?

Kränkta vita män

Bloggarbjörn har mycket synpunkter om Tensta-Rinkeby och om de som bor där. På många sätt är Bloggarbjörn en typisk representant för gruppen ”kränkta vita män” som vill ta i med hårdhandskarna mot förorternas innevånare. ”Vi” och ”dom”. ”Dom” bär sig dumt åt, ”dom” kanske rent av inte är tillräckligt tacksamma för att ha få kommit till ”vårt” land? Trots en förment vänsterinställning i vissa frågor kan Bloggarbjörn inte se skillnaden mellan orsak och verkan. Han tar ställning för förtryckarna, han avskyr de förtryckta. Han känner mer sympati för en förskräckt svensk brandman som fått en sten på bilen än för en ihjälbränd invandrarfamilj. Skäms du inte?

Ratatosk

(Visited 238 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

One thought on “Brandkåren och miljonområdena

  1. A.C.

    Brandmän och ambulans vågar inte åka dit utan får stenar kastad på sig. Invandrarungdom som skriker och bråkar. Nej vi vuxna måste säga ifrån.

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.