Kaderpartiet, lösning eller hot? Turessons svar till Kvidal

Björn Olav Kvidal har skrivit flera längre kommentarer denna sida där han bl.a. förkastar vad han kallar “elitistiska partier”. Här svarar Rickard Turesson på några av dessa frågor. Turesson skriver att “makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut”. En annan uppfattning i denna fråga är att det är borgerliga idéer som korrumperar.
/ Arvid

Den stora frågan är vad Björn-Olav Kvidal sätter i stället för partier, partiledda revolutioner och de försök som hittills gjorts att bygga socialismen i olika länder. Vilka är hans recept egentligen?

Han påstår att ”konceptet att en liten grupp organiserat i politiska kaderpartier drivs av gammal historisk myt med rötter i kapitalismens och för-kapitalistiska samhällen”. Politiska partier representerar olika klassers intressen. I Sverige är politiska partier kända från 1700-talet och ännu tidigare i andra europeiska länder. Ett politiskt parti innebär helt enkelt en sammanslutning av människor, som delar samma intressen och delar samma mål. Därför bildas politiska partier längs hela den politiska skalan. Den inre partistrukturen kan se mycket olika ut. Det kan t.o.m. skilja sig mycket mellan olika kommunistiska partier. De marxist-leninistiska partierna, som uppstod i Norden fr.o.m. mitten av 1960-talet, skilde sig mycket till sin inre partistruktur från Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien. De förra var naturligtvis präglade av den folkrörelsekultur som redan hade hundra år på nacken i Norden.

Kvidal tycks heller inte gilla kaderpartier. De nuvarande riksdagspartierna i Sverige finansieras alla av stat, landsting och kommun, medan medlemsavgifter svarar för en bråkdel av intäkterna. Tidigare fick de flesta av dessa partier öppet ekonomiskt stöd från borgerskapet eller från LO, som SAP kontrollerade. Egentligen behöver inte riksdagspartierna särskilt många medlemmar; huvudsaken är de har tillräckligt många kandidater att sätta upp på sina listor i riksdags-, landstings- och kommunalval och sedan passera spärrarna till de olika parlamentariska församlingarna. Vad har ett revolutionärt parti, som står oberoende gentemot staten, att sätta emot i detta sammanhang? Just det faktum att det är ett kaderparti, d.v.s. ett parti bestående av aktiva medlemmar. Fram till 1977 hade KFML/SKP/Clarté/Röd Ungdom högst 2500 medlemmar, men kunde ändå bygga västvärldens framgångsrikaste solidaritetsrörelse med Vietnam och överflygla socialdemokraterna på vissa bestämda kampområden, just på grund av att m-l rörelsen hade fler aktivister än socialdemokraterna.

Kvidal påstår att ”det finns inga segerrika partiledda revolutioner som har krossat kapitalismen och etablerat ett system som börjar bygga socialismen – ett system som endast kan realiseras internationellt”. Här är den första motfrågan: Vilka segerrika icke-partiledda revolutioner som har krossat kapitalismen och etablerat ett system som börja bygga socialismen, finns det? Det undantag, som jag kan tänka mig är den kubanska revolutionen, som från början inte leddes av något parti. 26-julirörelsen bildades först 1958 och då hade kampen mot Batista varit igång sedan 1956. Störtandet av Batista-diktturen skedde 1959 och det sovjettrogna kommunistpartiet legaliserades1960. Två år efter revolutionen skapades ORI (Organizaciones Revolucionarias Integradas), föregångare till Cubas Kommunistiska Parti, som bildades 1965. När Che Guevara försökte överföra den kubanska revolutionsmodellen till Bolivia, ledde det som bekant till ett fullständigt misslyckande. Det finns förmodligen ingen väg utanför partimodellen. Syriza i Grekland är en koalition av vänstergrupper; Podemos började som en mer eller mindre spontan rörelse, men är idag ett parti. Vad annars?

Kvidal påstår att det inte går att börja bygga socialismen, eftersom det är ”ett system som endast kan realiseras internationellt”. Detta är en typisk trotskistisk ståndpunk, som gör det meningslöst att ens försöka bygga socialismen. Om det är meningslöst att bygga socialismen, varför då överhuvudtaget genomföra en socialistisk revolution eller ett segerrikt nationellt befrielsekrig, som skapar möjlighet att genomföra en revolutionär omvandling av samhället, som exempelvis i Kina. Socialismen är ett övergångsstadium, som kan vara mycket länge. Däremot förutsätter övergången till kommunismen att alla länder i världen har blivit socialistiska. Mao Tse-tung fällde en gång det drastiska yttrandet att det kan ta tiotusen år innan kommunismen kan upprättas.

Socialism kan mycket väl byggas i enskilda länder; däremot är det omöjligt att inträda i det kommunistiska stadiet, d.v.s. slutföra övergången från socialismen till kommunismen, om inte alla världens stater blivit socialistiska. Så länge det existerar starka imperialistiska och kapitalistiska stater existerar också yttre hot, ofta rent militära, mot de socialistiska staterna.

Säga vad man vill om Sovjetunionen, Kina, Vietnam, Nordkorea, Jugoslavien, Albanien och Kuba; de lyckades alla relativt snabbt skapa en fungerande infrastruktur, skapa en grundläggande social välfärd, inkl sjukvård, liksom ett utbildningssystem, som omfattade alla. Det är en enkelt att jämföra utvecklingen i Indien med den i Kina under perioden 1948 – 1977, och då ser man att den kinesiska modellen var betydligt framgångsrikare. Sovjets framsteg inom vissa områden, exempelvis inom rymdteknologin, överträffade t.o.m. den ledande imperialistmakten USA:s i och med uppskjutandet av Sputnik. Det är betecknande att Kuba var det land, som skickade flesta läkare till det eboladrabbade Västafrika, i grund och botten ett resultat av ett framgångsrikt utbildningssystem och en framgångsrik sjukvård i Kuba.

Jag tror inte att det går att hänga upp analysen uteslutande på partimodellen. Man måste komma att oktoberrevolutionen 1917 genomfördes i ett relativt efterblivet land, visserligen den svagaste länken i den imperialistiska kedjan. Ryssland var ett feodalkapitalistiskt land, som saknade borgerligt-demokratiska traditioner. Huvudmassan av befolkningen var bönder. Det pågick ett inbördeskrig mellan 1917 – 1923, under vilket en rad kapitalistiska stater intervenerade på den vita arméns sida. Inbördeskrig avgörs inte genom valurnorna utan avgörs av vilken sida som har flest aktiva anhängare och som är mest hängivna. Det senare partibilden i Sovjetunionen bestämdes av detta historiska faktum; enbart två mindre utbrytningar ur socialistrevolutionärerna och mensjevikerna stödde bolsjevikerna. Övriga partier hade tagit ställning för kontrarevolutionen. Sovjetunionen levde med ett latent yttre hot fram till andra världskriget, vilket kulminerade med Nazitysklands angrepp.

Det är självklart att man måste analysera varför samtliga s.k. socialistiska stater har degenererat. Jag tror att nyckeln är frågan om statsmakten. Det måste naturligtvis finnas ett maktcentrum under det socialistiska övergångsstadiet, speciellt om de flesta länder i världen inte ännu har övergått till socialismen. Den ställföreträdande diktaturen har hittills alltid lett fel, eftersom makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Det kommunistiska partiet måste under övergångsstadiet ständigt erövra det arbetande folkets frivilliga stöd; samhällsorganisationen måste tillåta fri opinionsbildning och balanserande krafter i samhället måste byggas in.

När Kina slog in på den kapitalistiska vägen, var det ett resultat av en kupp inom Kinas Kommunistiska Partis centralkommitté av Deng Xiao-ping och hans anhängare. Sedan genomfördes de politiska förändringarna uppifrån och ner. Det var inte ett resultat av någon massrörelse av arbetare och bönder, som drev fram denna förändring. Det som praktiseras idag i Kina är råkapitalism av värsta slag.

Samtidigt måste man komma ihåg att såväl Sovjetunionen och Kina kunde hålla stånd så länge gentemot en fientlig kapitalistisk omvärld just på grund av att de var befolkningsrika och i princip kunde bedriva en självförsörjande ekonomisk politik. Idag är Kina en ny uppåtstigande supermakt, men det är för sent för USA att våga sig på ett preventivkrig mot Kina. Däremot är inte krig genom ombud uteslutna och exakt hur de framtida politiska allianserna kommer att formera sig är minst sagt oklart. Sovjets vasallstater i Östeuropa, inkl. Jugoslavien, Rumänien och Albanien, däremot kollapsade mycket snabbt runt 1990, eftersom de i varierande grad saknade stöd från majoriteten av befolkningen. Det är närmast ett mirakel att Kuba kunnat försvara sin nationella suveränitet gentemot USA. Om den kubanska regeringen enbart hade stötts av en liten del av det kubanska folket, skulle USA genomfört en fullskalig invasion för länge sedan.

Rickard B. Turesson

(Visited 244 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

2 thoughts on “Kaderpartiet, lösning eller hot? Turessons svar till Kvidal

  1. Rickard B. Turesson

    Svar till Björn-Olav Kvidal

    Kvidal och undertecknad har helt olika referensramar. Han utgår tydligen från någon slags anarkistisk tradition. Anarkism och trotskism är två förlorarideologier, som aldrig någonsin lett till att arbetarklassen erövrat den politiska makten, medan reformismen leder till att de partier som tillämpar denna ideologi endast förvaltar kapitalismen. Revisionism är reformism i vardande.

    På min föregående fråga ” “Vilka segerrika icke-partiledda revolutioner som har krossat kapitalismen och etablerat ett system som börja bygga socialismen, finns det?” svarar Kvidal:

    ”Det bästa exemplet är det som skedde i Ryssland 1917 före bolsjevikpartiet lade beslag på makten med att förvandla råden till statister utan makt och arbetarna på arbetsplatserna till mottagare av order om “kontroll” från de nya ägarna.”

    Det var bolsjevikpartiet som ledde oktoberrevolutionen. Vilka annars? Eller menar Kvidal den borgerligt-demokratiska revolutionen februari 1917, som innebar att kriget mot Tyskland fortsatte och att de arbetande massornas materiella villkor fortsatte att försämras till oktober?

    Mest intressant är hans avståndstagande från kaderpartier:

    ” Alla kaderpartier är uttryck för elitism och toppstyrning som inte har något gemensamt med socialismen.”

    Men han anger ingen alternativ bättre partimodell. Det kanske inte ens behöver skapas arbetarpartier?

    Den grundläggande skiljelinjen mellan kommunistiska kaderpartier och borgerliga partier i olika skepnad är att de förra bygger på ett aktivt medlemskap och tillämpar demokratisk centralism. Det aktiva medlemskapet innebär att alla medlemmar förutsätts ta del i utformningen av partiets politik. I borgerliga partier i olika skepnad krävs inget aktivt medlemskap; en medlem kan vara hur passiv som helst. Det leder inte till uteslutning. I Sverige är det heller egentligen inte viktigt att medlemmarna betalar sin medlemsavgift. Samtliga riksdagspartier i Sverige finansieras till 90 procent av bidrag från stat, landsting och kommuner. Därför minskar också de flesta partiers medlemsantal. I andra länder som exempelvis USA finansieras partierna genom privata donationer. Den som ger mest pengar har störst inflytande. Det betyder att de två största partierna, demokraterna och republikanerna, är uttalade valmaskiner. Uppstickarpartier, som bygger på folkligt stöd, har mycket svårt att utmana dessa två etablerade borgerliga partierna.

    Kommunistiska partier tillämpar alltså demokratisk centralism. Det demokratiska momentet innebär att partiets politik bygger på demokratiska diskussioner. När väl beslut har fattats, genomförs beslutet samfällt och genom en enad front utåt, d.v.s. centralismen träder i funktion. Det finns alltid ett spänningsförhållande mellan demokrati och centralism. Det går inte att diskutera vissa frågor i det oändliga, fr.a. inte frågor, där klasskampen kräver att partiet agerar. I så fall blir partiet handlingsförlamat och förlorar initiativet i klasskampen. Om ledningen avstår från att försöka förankra politiska ställningstaganden hos kadern, påverkar detta ofelbart partimoralen om kadern inte är övertygad om linjens riktighet. Ett parti, som tillämpar byråkratisk centralism i den förrevolutionära perioden, är dömt att förr eller senare att splittras.

    Min erfarenhet, som bygger på medlemskap i olika vänsterorganisationer tiden 1968 – 1993, är att den demokratiska centralismen i regel fungerat tillfredsställande. Om den interna debatten sker på lika demokratiska villkor, d.v.s. öppen åsiktskamp, segrar vanligtvis den riktiga linjen. Självfallet behöver inte öppen åsiktskamp leda till att enighet uppnås inom organisationen. Den kan tvärtom blottlägga djupgående, principiella skiljelinjer, som leder till partisplittring. Den största faran representeras av opportunister i ledningen, som tillväller sig makten genom fraktionering, förhindrar en öppen partidebatt och till slut utesluter oppositionen. Detta kan ha förödande konsekvenser om partiet är statsbärande.

    I partier av borgerlig modell, d.v.s. i nästan alla riksdagspartier i Sverige, spelar förtroendevalda, d.v.s. riksdags-, landstings- och kommunfullmäktigeledamöter liksom funktionärer av olika slag en oproportionerligt stor roll. Övriga medlemmar reduceras till statister, som fr.a. förväntas agera i samband med valen. Den regelbundna utomparlamentariska verksamheten är mycket begränsad.

    Det fanns naturligtvis andra organisationsmodeller. Fascistiska och nazistiska organisationer utgår från en ledare, eller en ledande kärna, varvid medlemmar i princip bara kan lyda diktat ovanifrån. Jag tvivlar på att Kvidal ens reflekterar över denna modell.

    I slutet av 1960-talet, särskilt under studentrevolterna, var stormöten en populär beslutsform. Problemet med dessa var naturligtvis att stormöten leder till bristande kontinuitet och stabilitet. Stormöten favoriserar också karismatiska talare, som vädjar till känslor snarare än till förnuftet. Ytterligare en organisationsmodell är självfallet grupper, som inte handlar politiskt förrän man uppnått koncensus, fullständig enighet, inom gruppen. Dessa grupper kan aldrig vara särskilt stora och dessutom kräver en sådan arbetsmetod gott om tid.

    Vilken partimodell föreslår Kvidal, om han nu överhuvudtaget anser att partier är en lämplig organisationsmodell?

    Reply
  2. Björn-Olav Kvidal

    Man kan självklart börja bygga socialismen, men inte att färdigställa den i ett land. Lenins och Trotskys partistat eller andra former för partidiktatur var däremot nationalistiska projekt där syftet var att rädda en partistat i ett land istället för att vara redo att offra makten för att främja revolutionen till alla andra länder. Jag påstår inte att man inte kan börja bygga socialismen i ett land, reell gräsrotsmakt och inte partistater där massorna är underkastat ett partidiktatur som t.ex under Lenin och Trotsky, senare under Stalin eller partidiktaturen på Kuba som ännu finns kvar eftersom den primitiva statskapitalismen inte är krossad av den stora arbetar- och folkmajoriteten. Däremot kan man inte färdigställa socialismen i ett land eftersom den kräver en långt driven internationalisering som ett system som koordinerar massornas egen politiska och ekonomiska makt över landgränserna.

    Lenin och Trotsky var inte anhängare av “socialism i ett land”, men anhängare av en partistat som till slut skulle härska över hela planeten. Det var den de ville sprida med sin falska internationalism: http://www.bevegelsen.no/forumet/view.php3?site=bevegelsen&bn=bevegelsen_sosialisme&key=1129566748

    Alla kaderpartier är uttryck för elitism och toppstyrning som inte har något gemensamt med socialismen. Kaderpartierna som kallar sig socialistisk eller kommunistiska har blott kopierat borgarklassens ideologi där massorna ska ledas av en elit och på så sätt konservera makten till strukturer som är fientlig inställda till befolkningens egen direktmakt. Ett parti som menar det och endast det kan leda till “socialism” kommer självklart att klamra sig till makten med absolut alla medel om det skulle befinna sig vid maktens köttgrytor.

    Skulle man anamma en sådan metod i kampen för socialismen kommer de demokratiska strukturerna att avskaffas till fördel för en elit som definierar sig som oumbärlig för socialismens seger. Därmed har man bara lagt ett grundval som först alienerar och passiviserar befolkningen på arbetsplatserna och där de bor till fördel för eliter som legitimerar sin makt med att anklaga befolkningen att den inte vet sitt eget bäste. Därefter kommer den samma eliten att befinna sig i maktpositioner där den har den dagliga och reella makten över produktionsmedlen som vi såg under Lenins och Trotsky där de anställda var manövrerad bort från makten över mervärdet. I och med att parti- och statseliten fick makten över mervärdet och de arbetande massorna var utan reell makt så kan man också säga att eliten blev en ny klass, en statskapitalistisk klass där elitens högsta medlemmar ingick som enskilda medlemmar.

    Rickard B. Turesson skriver:
    “Vilka segerrika icke-partiledda revolutioner som har krossat kapitalismen och etablerat ett system som börja bygga socialismen, finns det?”

    Det bästa exemplet är det som skedde i Ryssland 1917 före bolsjevikpartiet lade beslag på makten med att förvandla råden till statister utan makt och arbetarna på arbetsplatserna till mottagare av order om “kontroll” från de nya ägarna. Under mitten av 1918 blev den ekonomiska makten identisk med statliga Sovnarkom som var under bolsjevikpartiets kontroll. Allt detta skedde samtidig som man steg för steg inskränkte valen till råden som blott var en fasad utan reell makt. Till slut var det bara bolsjevikpartiets representanter som släpptes fram i ett system med utnämningar från toppen. I företagens styrelser var de anställda alltid i minoritet och partiets utnämnda representanter i majoritet. Läs mera här: https://libcom.org/library/the-bolsheviks-and-workers-control-solidarity-group

    Alla länder som nämns av Rickard B. Turesson, landet med det missvisande namnet “Sovjetunionen, Kina, Vietnam, Nordkorea, Jugoslavien, Albanien och Kuba” var partidiktatur där fria demokratiska val till landets organisationer och institutioner var avskaffade med våld. Fria politiska partier var förbjudna, fria fackföreningar var förbjudna, strejker var förbjudna, öppna möten och demonstrationer mot regimerna var förbjudna, en fri press var förbjuden och organiserade oppositionsmöten var förbjudna. Alla dessa regimerna var fientlig inställda till en demokratisk arbetar- och folkmakt eftersom de egentligen representerade en form för totalitär statsfascism och statskapitalism typisk för utvecklingsländer som befann sig i konflikt med starkare kapitalistiska stormakter. Det var ingen tillfällighet att regimen på Kuba som i och för sig har dödat långt, långt färre människor än diktatur i Latinamerika som har fått stöd från dockteaterdemokratierna i Väst samtidigt gav politiskt stöd till partidiktaturen i Öst-Europa. Che Guevara hyllade t.ex båda Stalin och Mao. Castro fördömde de polske arbetarnas kamp för demokratiska rättigheter i början av 1980-talet som kontra-revolutionära. På samma sätt fördömde den kubanska statens tidningsorgan Granma demonstrationerna på Tienanmen i Beijing i juni 1989 som kontra-revolutionära.

    Worth Reading Cuban Laws

    – Disrespect, insults against state leader: 1-3 years in jail.

    – Propaganda against the state system: 1-8 years.

    – Using mass media against the state: 7-15 years in jail.

    – Three or more persons meeting for anti-social activities or
    discussing plans to commit crimes: 1-3 years in jail.

    – Spreading ‘false’ information against ‘world peace’ or putting in
    danger the prestige of the state of Cuba: 1-4 years in jail.

    – If the Cuban state considers a person to be a threat who may commit
    crimes against the state in future: up to 4 years in jail.

    http://www.bevegelsen.no/forumet/view.php3?bn=bevegelsen_aentforum&key=1208896447&pattern=kuba+lover

    Turesson prater om ett kupp av Deng Xiao-ping mot maoistene i det statsbärende partiet, men Mao själv var i högsta grad anhängare av samma metoder i kampen mot andra fraktioner i partieliten – en elit som aldrig var vald av arbetarklassen och den stora befolkningen på landsbygden och som härskade över den samma befolkningen med metoder som inte skilde sig från fascismen med fängelse, tortyr och dödsdomar mot oppositionella människor.

    Regimer där massornas öden bestäms av en liten klick på toppen är i mer eller mindre despotiska regimer antigen de viftar med en falsk röd flagga eller en flagga från några av de stora kapitalistiska nationalstaterna i Väst som med “sitt” kapital behärskar världsmarknaden med båda monopoler, ekonomisk krigföring, kupper, krig och ockupationer.

    Hälsning,
    Björn-Olav Kvidal,
    Stockholm

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.