Kampformer: Gatukampen

Bilden ovan visar en barrikad byggd av tyska kommunister under upproret i Berlin 1919.

I konfrontation med polisen så kan manifestationer övergå i regelrätt gatukamp. Då kommer de försöka stoppa, bekämpa och bura in oss. Vi måste lära oss att handskas med dessa situationer och även välja när vi ger oss in i konfrontationer och när vi inte gör det.

Stockholmspolisen gillar kravallstaket. När helst något ska spärras av, så släpar de fram kravallstaketen. Det behövs färre poliser för att hålla en gata ifall de har staket, och de är ofta få! Staketen verkar även ha en stark psykologisk effekt, de är nämligen lätta att välta och de välts ofta, men folk hoppar sällan förbi dem.

I konfrontationen är poliserna ofta få, men använder hundar och hästar som uppbackning för att hålla avspärrningar, skapa panik och skingra oss med. Det faktum att poliserna är få, de är nästan alltid färre än oss, gör att vi nog
alltid är i stånd att i alla fall för stunden vinna gatukamper, det handlar bara om att våga.

De använder civilare, som står bakom (eller mitt i bland!?) oss och försöker se vilka som gör vad. Civilarna brukar välja ut folk som ska gripas och väntar tills personen går ensam, lite avsides från klungan och då går de till aktion. Civilarna har även vid åtminstone ett tillfälle pekat ut folk för kravallpoliserna, som gör batongchocker och försöker gripa de utpekade personerna.

För att kunna handskas med kravallpoliser i en gatukamp, måste vi skapa ett litet befriat område, där folk kan känna sig någorlunda säkra. Detta förutsätter att vi rensar gatan från alla civilpoliser. Det behövs små grupper som letar upp civilarna och jagar iväg dom.

Polisen fotograferar och filmar alla våra demonstrationer och självklart även vid sådana här situationer. Var maskerad! Även fast man valt att inte vara maskerad under t ex en demo, så ska man alltid ha med sig något för oväntade situationer. I gatukamp med polisen måste vi hela tiden behålla initiativet. Vi får aldrig börja vela och vänta på polisens nästa drag, för då är det bara en tidsfråga innan polisen får kontroll över situationen. Om vi tillåter polisen att få
initiativet, då har vi förlorat. Det gäller att vi hela tiden håller oss i rörelse och hittar på nya saker. När vi märker att vi förlorat initiativet och polisen börjar få kontroll över situationen, då är det bättre att upplösa gatukampen och
försvinna därifrån i små grupper, än att stå kvar och se vad som händer. Vi kan naturligtvis också ta tillbaka initiativet från polisen, det kräver bara en god handlingskraft och vilja från oss inblandade.

Det bästa sättet att splittra polisens resurser och förvirra dem är genom avledande manövrar. Några personer kan lämna gatukampen och t ex angripa ett mål några kvarter bort eller bygga en gatubarrikad i någon stor trafikkorsning. Andra som av någon anledning inte befinner sig i gatukampssituationen, men som hör talas om den medan den fortfarande pågår, kan ge sig ut på gatan och avleda polisens uppmärksamhet. Därigenom skulle det kunna uppstå svårigheter för polisen på flera håll i staden samtidigt. Detta skulle naturligtvis ge polisledningen hjärnblödning. De skulle tvingas avdela polisresurser för att lösa dom mindre “problemen” runt om på stadens gator och därigenom skulle det bli färre poliser kvar vid den egentliga gatukampen. Denna strategi har använts med framgång i bl a Holland och Danmark för att stoppa/försena pågående stormningar av ockuperade hus.

Texten är en modifierad version av ett kapitel ur “Lila svarta, handling, organisering, motstånd”.

(Visited 45 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.