Reform eller revolution?

Artikeln är hämtad ur Nya Arbetartidningen (ursprungligen Kommunistiska Arbetartidningen). Tidningen startades 1980 som organ för SKP(m-l). SKP(m-l) hade bildats av medlemmar från KFML/SKP, som antingen uteslutits eller lämnat partiet frivilligt.

UR NAT NR1 2002. Det råder ett vänsteruppsving bland Sveriges ungdom. Dess främsta måltavla är den så kallade globaliseringen. Det är en kamp vi stöder. Men det räcker inte att bekämpa kapitalismens yttringar, eftersom en sådan kamp förr eller senare kommer att ebba ut.

Kampen måste ha ett långsiktigt mål, nämligen kapitalismens ersättande med socialismen. Det betyder också att en rörelse med detta mål måste ha en korrekt analys av kapitalismens väsen och en strategi och taktik för att nå sitt mål.

Enligt vår uppfattning är det föga sannolikt att kapitalismen kan avskaffas med reformer – huvudlinjen är den revolutionära vägen. Låt oss förklara!

Kapitalismens väsen är ackumulation av kapital, vilket betyder ständig och evig expansion. Ett kapitalistiskt företag måste växa och växa och växa. Alternativet är stagnation och eventuell död. Kapitalistiska företag kan i längden bara växa om ekonomin som helhet växer. Denna process har pågått alltsedan kapitalismens födelse.

Växandets mekanism är att samhällets merprodukt – vad som återstår sedan de faktiska producenterna, arbetarna, försetts med en relativt låg försörjning – omhändertas och kontrolleras av en liten ägarklass, som vi kan kalla monopolborgerskapet. Monopolborgerskapet lever i många fall i stor lyx, men det kan inte konsumera hela merprodukten och önskar heller inte göra det. Största delen ackumuleras, det vill säga investeras i syfte att göra profiter och på sätt ytterligare öka merprodukten i framtiden.

Men denna process kan fortsätta endast så länge som lönsamma marknader växer i proportion till kapitalet, vilket långt ifrån är garanterat. Om marknaderna inte växer tillräckligt blir det avbrott i processen – kris, depression eller stagnation. Detta betyder med nödvändighet att utvidgning av befintliga av befintliga marknader och skapandet av nya är en högt prioriterad uppgift för både företag och regeringar i den kapitalistiska världen. De medel som används varierar förstås. Om nödvändigt är de våldsamma och hänsynslösa. Exempel är uppfinnandet av nya eller skenbart ny produkter, territoriell expansion, inträngande på konkurrenters marknader, erövring av främmande länder, skapande av krediter, underskottsfinansiering, reklam, rustningar och krig.

Men trots alla dessa metoder för att skapa och utvidga marknader har periodiska sammanbrott i ackumulationsprocessen förekommit alltsedan kapitalismens tidigaste dagar. Det räcker med att nämna den stora depressionen i början av 1930-talet, oljekrisen i mitten av 1970-talet, krisen i Sverige i början av 1990-talet, krisen i Sydostasien i slutet av 1990-talet och senast krisen i Argentina.

Kapitalismen har under sina tre hundra år gått igenom en enorm expansion. Den har starkt ökat det mänskliga arbetets produktivitet och ökat per-capita-konsumtionen av varor och tjänster många gånger om. Kostnaderna för dessa framgångar har också varit väldiga. Systemet har exploaterat och ofta våldsamt undertryckt inte bara sin egen arbetsstyrka (fria och slavar) utan också ett väldigt antal människor världen runt. Kostnaden för den ökade produktiviteten har varit en avhumanisering av arbetsprocessen, som tar den bästa delen av människors liv. Kapitalismen har en stor och kanske i det långa loppet dödsbringande brist. Och det är att den försöker utvidga sig utan gräns i en begränsad omgivning. Detta är en levande motsättning, en tidsinställd bomb, som förr eller senare måste explodera med förintande och dödsbringane ekologiska konsekvenser. Kapitalismen har redan från början förgiftat och förstört sin omgivning utan hänsyn, men fram till 1960-talet tycktes detta inte betyda alltför mycket, globalt sett. Men idag är miljöförstöringen bara alltför uppenbar, med till exempel den pågående uppvärmningen av jorden, den så kallade växthuseffekten.

Klass- och inkomstskillnader är på samma sätt som kriser inbyggda i det kapitalistiska systemet. De kan variera från tid till annan. Efter ryska revolutionen 1917 genomfördes i många kapitalistiska länder inte bara allmän politisk rösträtt utan också sociala reformer som gynnade arbetarklassen. Syftet var att förhindra framväxten av en revolutionär arbetarrörelse. I Sverige, och i många andra kapitalistiska stater, minskade förmögenhetsskillnader och framför allt inkomstskillnader från början av 1930-talet till slutet av 1980-talet. Men sedan samtliga socialistiska eller föregivet socialistiska stater kollapsat upphörde så småningom behovet av att gå arbetarklassen till mötes. Den nya borgerliga politiken – den nyliberala offensiven – får därmed sin ideologiska förklaring.

Kapitalismen har under 1900-talet inneburit en snabb ekonomisk och teknologisk expansion och en ökning av den genomsnittliga absoluta levnadsstandarden i världen. Men detta står inte i motsättning till att inkomstskillnaderna mellan länderna i världen och inkomstskillnaderna inom länderna har ökat, i synnerhet från och med 1980-talet. Denna så kallade relativa utarmning liknade redan Marx i ”Lön, pris och profit” med att samtidigt som ditt hus ökar i storlek, växer grannens ännu mer.

De flesta inom vänstern är väl överens om denna karakteristik av kapitalismen och dess inneboende motsättningar. Men hur ska då det kapitalistiska systemet störtas? Synen på staten är därvid kärnfrågan.
Staten – monopolborgerskapets redskap

I Sverige råder borgerlig demokrati. Formellt innebär det att medborgarna har likhet inför lagen och att all makt utgår från folket. I verkligheten är emellertid lagarna, domstolarna och den administrativa apparaten på alla nivåer borgarklassens redskap för att bevara utsugningen och förtrycka det arbetande folket. De parlamentariska församlingarna (riksdag, kommunalfullmäktige och landsting) påstås representera folket, men tjänar i stället borgarklassens intressen och håller arbetarklassen utanför samhällets förvaltning. Den borgerliga staten är och förblir endast ett organ för att förvalta borgarklassens gemensamma affärer. Det faktum att arbetarklassen vart fjärde år kan rösta på vilket som helst parti i valen förändrar inte detta. De historiska erfarenheterna visar att borgarklassen aldrig tillåter att en rörelse får majoritet i parlamentet om den hotar kapitalismen. Arbetarklassens maktövertagande kan inte gå via borgarklassens parlament.

En revolutionär rörelse måste försvara de demokratiska rättigheterna – yttrandefrihet, organisationsfrihet, tryckfrihet, demonstrationsfrihet, strejkrätt, frihet att bilda fackföreningar och så vidare. Dessa rättigheter har arbetarklassen tillkämpat sig, och de måste försvaras mot varje form av inskränkning. Eftersom borgarklassen kontrollerar press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler blir dessa rättigheter ytterst på den härskande klassens villkor. Försvaret av de demokratiska fri- och rättigheterna blir därför alltid en kampfråga, och försvaret av dem blir ofta en kamp mot borgarklassens sätt att förvalta dem och en kamp om deras konkreta innehåll.

I Sverige råder borgerlig demokrati, men när det kommer till kritan gör ändå monopolborgerskapet och dess olika företrädare som de vill. Sverige har till exempel formellt sett varit neutralt sedan andra världskriget. Det har dock inte hindrat den svenska krigsmakten och de olika svenska regeringarna, oftast socialdemokratiska, att i praktiken liera Sverige med Nato. Den socialdemokratiska regeringen inrättade ytterligare en säkerhetstjänst, Informationsbyrån (IB), utöver Säpo, som var så hemlig att inte riksdagen kände till den, när den avslöjades på 1970-talet. Säpo och IB – och dess efterföljare – bedrev och bedriver en omfattande hemlig kartläggning av kommunister och andra radikaler. Redan på 1980-talet började de socialdemokratiska och borgerliga regeringarna anpassa Sveriges ekonomiska politik till EU:s, trots att svenska folket då ännu inte hade tagit ställning till ett EU-medlemskap. När EU-omröstningen ägde rum 1994 förfogade ja-sidan över 50 gånger så stora ekonomiska resurser som nej-sidan. Nästa omröstning om EMU-anslutning kommer inte att ske förrän den socialdemokratiska regeringen är helt säker på att vinna den. Händelserna i Göteborg sommaren 2001 ledde till att hårda politiska domar fälldes mot vänsteraktivister, medan högerextremister aldrig fått lika hårda straff för liknande handlingar.

Det socialdemokratiska partiet utger sig för att representera arbetarklassen. Men det har förvandlats från ett reformistiskt parti till ett, vars ledning öppet och aggressivt försvarar det kapitalistiska systemet. Det socialdemokratiska partiets byråkratskikt har utvecklats till ett skikt inom borgarklassen och till en förvaltare av ett enormt samhälleligt kapital genom fackföreningarna, staten, kommunerna, AP-fonderna och pensionsfonderna. Givetvis ligger der i borgarklassens intresse att den öppna klasskampen inte skärps. Därför är socialdemokratin kapitalismens bästa förvaltare så länge den kan dominera arbetarklassen med sin klassamarbetsideologi, vilken innebär att arbetarklassen ska ta ansvar för de enskilda företagens vinster och för samhällsekonomin som helhet. Att samarbeta med det socialdemokratiska partiet – som vänsterpartiet gör – är att underkasta sig dettas partis villkor. Det innebär att vänsterpartiet sanktionerar SAP:s politik i utbyte mot att vänsterpartiet får välja mellan ”pest och kolera”. Det betyder bara att vänsterpartiet, trots eventuell retorik på kongresser och konferenser, också är ett reformistiskt parti.

Att ta makten

På sistone har det inom vänsterpartiet lagts fram ett förslag till hur socialismen ska genomföras. Det går ut på att kapitalisterna ska köpas ut! Detta är på sin höjd en radikalare variant av löntagarfonderna. Men det finns inget historiskt exempel på att kapitalisterna frivilligt avstått från sin äganderätt till produktionsmedlen. Dessutom förutsätter det att vänsterpartiet kan vinna majoritet i riksdagsval, samtidigt som media helt är borgarklassens händer.

Det senaste försöket att införa socialism på fredlig väg genom parlamentet skedde i Chile i början av 1970-talet. Men eftersom Allendes parti aldrig insåg nödvändigheten av att krossa den borgerliga militärapparaten, så vändes denna mot honom och hans regering, och denna störtades i en blodig kontrarevolution. Vänsterpartiets förslag är reformism och förmodligen bara ett försök att hålla en radikalare flygel inom partiet lugn.

Arbetarklassen kan bara ta makten då det råder en allmän kris i samhället, då de förtryckta klasserna inte vill eller kan leva på det gamla sättet och då den härskande klassen inte kan regera på det gamla sättet. Arbetarklassen kan inte erövra statsmakten genom en fredlig utveckling inom ramarna för den borgerliga demokratin. Istället måste den besegra borgerskapet genom en socialistisk revolution som krossar den borgerliga statsapparaten och ersätter den med arbetarklassens egen statsmakt. Att skapa en sådan är helt avgörande om man vill skapa en socialistisk stat.

Det parti eller den rörelse som utgår från att den befintliga statsapparaten kan erövras inifrån med gradvisa reformer, är reformistisk och upprätthåller själv det kapitalistiska systemet.
Vägen till maktövertagandet

Huvudmotsättningen i Sverige går mellan proletariat och borgerskap. Staten, som garanterar det kapitalistiska systemets fortbestånd, är ett redskap för borgerskapet, framför all monopolborgerskapet. Därför måste arbetarklassen och en revolutionär rörelse rikta huvudstöten mot denna stat. Det arbetande folket måste i första hand mobiliseras kring dagliga och näraliggande frågor i kampen på arbetsplatser och i bostadsområden.

En svensk revolutionär rörelse måste utveckla sin politik i dagspolitikens alla frågor utifrån följande huvudlinjer:

Rörelsen måste sträva efter att gå i spetsen för de arbetande människornas dagskrav, till exempel löner, arbetsvillkor, hyresfrågor och andra näraliggande intressen. Segrar i denna kamp blir aldrig bestående under kapitalismen, och kampen för dagsfrågorna måste därför förenas med kampen för ett socialistiskt samhälle.

Den spontana kampen på arbetsplatserna, till exempel strejker för högre löner, leder inte automatiskt till insikt om att socialismen är nödvändig. Därför måste revolutionärer i varje kampfråga påvisa nödvändigheten av socialismen.

Använd enhetsfrontens metod. Det betyder att ena alla som kan enas i varje given aktion för att uppnå maximal styrka och slagkraft för en riktig politik.

Revolutionärer bör inte avstå från att arbeta i de befintliga massorganisationerna, framför allt i fackföreningarna och andra rörelser med betydelse för klasskampens utveckling. Alla lämpliga kampformer – legala och illegala – som stärker den revolutionära rörelsens och arbetarklassens positioner måste användas.

Det är nödvändigt att bedriva en teoretisk kamp mot reformism, revisionism, trotskism och anarkism inom arbetarklassen och den progressiva rörelsen. En riktig linje kan bara utvecklas i kamp mot felaktiga linjer.
Vad kan vi lära av socialismens utveckling?

En organisation som till exempel inte förstår varför det gick snett i Sovjetunionen saknar trovärdighet i fråga om den socialistiska målsättningen. Vänsterpartiet ansåg att Sovjetunionen visserligen var behäftat med en rad brister men att det likafullt var socialistiskt. Ett parti som KPML(r) försvarar Stalins Sovjet och Sovjetunionen under Brezjnev.

Med socialism menas att proletarietet har upprättat sitt eget klassherravälde och att de viktigaste produktionsmedlen har övergått i gemensam ägo. Det parti som företräder proletariatet måste regera med proletariatets frivilliga stöd – inte upprätta en ställföreträdande diktatur. Det som hände i Sovjetunionen var att det redan från slutet av 20-talet växte fram ett nytt borgerskap – nomenklaturan – som var omöjligt att avsätta med fredliga medel och som lade under sig en oproportionerligt stor del av den sociala merprodukten. Formellt var alla produktionsmedel statliga eller kooperativa, men nomenklaturan bestämde helt på eget bevåg hur mycket den själv respektive de arbetande klasserna skulle ha av den gemensamma kakan. Reellt var detta statskapitalism.

Trotskisterna (läs Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna idag) är i mångt eniga med denna analys, men problemet var att de aldrig drog konsekvenserna av den. De fortsatte att kalla Sovjetunionen en degenererad arbetarstat och motsatte sig också karakteristiken av Sovjet som socialimperialistisk stat från och med 70-talet. Trotskisterna har haft en vacklande hållning till Sovjetunionen. När Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien initierade den stora polemiken mot Sovjetunionens Kommunistiska Parti på 60-talet, ställde sig trotskisterna i realiteten neutrala i konflikten. Den kinesiska och albanska kritiken mot den sovjetiska statskapitalismen och mot den moderna revisionismen var i grunden korrekt. Den innehöll naturligtvis också felaktigheter, som till exempel det onödiga försvaret av Stalin (som den svenska maoistiska rörelsen, KFML/SKP, sedan okritiskt övertog).

Trots den stora polemiken upprepade både KKP och AAP de misstag som gjordes i Sovjetunionen. Både Kina och Albanien var visserligen mer jämlika samhällen än Sovjet, men i grund och botten var den proletära diktaturen enbart ställföreträdande. Det fanns en nomenklatura i båda länderna – den enda skillnaden gentemot Sovjet var att nomenklaturans privilegier inte var lika iögonenfallande och att klasskillnaderna mellan det arbetande folket och nomenklaturan inte var lika stora som i Sovjet. Det betyder också att Mao Zedongs insatser framför allt låg på det teoretiska planet, exempelvis tesen att klasskampen fortsätter under socialismen och att det hela tiden finns risk för att det uppstår ett nytt borgerskap. Själv kunde han inte förhindra att det uppstod ett nytt statsborgerskap i Kina, framför allt på grund av att KKP under hans ledning inte förstod vikten av att söka de arbetande massornas frivilliga stöd. En socialistisk stat måste per definition vara demokratisk, annars kommer den att urarta eller försvinna. Det albanska arbetarpartiet (AAP), som var mer förtryckande än det kinesiska, och som överskattade sin förmåga att klara landets ekonomi utan stöd från Kina, sköljdes bort då revisionistpartierna i Sovjet och Östeuropa förlorade statsmakten.

Det finns alltså inga socialistiska stater idag. Om socialismen ska kunna ersätta kapitalismen som samhällssystem så måste de rörelser som bär upp den revolutionära ideologin dra lärdom av de historiska misstagen. En viktig anledning till att socialismen också degenererade i Kina var att kommunistpartiets maktmonopol stadfästes både i teorin (författningen) och i praktiken.

En socialistisk vision

Socialism var, enligt Lenin, proletariatets diktatur och förstatligande av de viktigaste produktionsmedlen. Termen proletariatets klassherravälde är att föredra framför proletariatets diktatur. Därigenom markeras ett avstånd från den diktatur som utvecklades framför allt i Sovjetunionen under Stalins tid. Proletariatets klassherravälde innebär att proletariatet och dess parti kontrollerar staten, att produktionsmedlen är i kollektiv ägo, att ekonomin är planerad och att hela den ekonomiska utvecklingen sker till förmån för folkflertalet. Det måste finnas en stat under socialismen; det måste finnas ett ledande parti som driver utvecklingen framåt.

En socialistisk stat kan upprättas antingen som ett resultat av en väpnad stadsrevolution eller ett folkkrig. Ännu har den aldrig röstats fram i fria, hemliga val, men det går naturligtvis inte att utesluta att det kommer att hända i framtiden, till exempel om flertalet stater redan har blivit socialistiska. I stadsrevolutioner och befrielsekrig avgörs utgången ytterst av vilken sida som har flest antal aktiva, hängivna och beslutsamma anhängare. Men detta tillstånd av aktivitet, hängivenhet och beslutsamhet kan inte permanentas efter ett maktövertagande.

Det statsbärande partiet måste därför hela tiden söka stöd bland de arbetande människor som det säger sig företräda. Det bör ske genom fria och hemliga val till en beslutande folkförsamling, det vill säga en form av socialistisk parlamentarism. De demokratiska fri- och rättigheterna måste vara minst lika starka som i en avancerad borgerlig demokrati. Det betyder att om det statsbärande partiet – som alltså kommit till makten genom en väpnad stadsrevolution eller ett befrielsekrig – förlorar ett parlamentsval, måste det överlämna regeringsmakten till oppositionen. Det hedrar sandinisterna i Nicaragua att de förstod detta. Det hade inte kommit något gott av att de hade klamrat sig fast vid makten.

I princip finns det bara två sätt att organisera den proletära statsmakten om den ska vara avsättlig, vilket den aldrig var i Sovjetunionen, Kina och andra så kallade socialistiska stater: socialistisk parlamentarism eller en styrande församling av arbetarråd. Båda lösningarna har sina för- och nackdelar.

Problemet är att socialismen är ett övergångsstadium som kan vara mycket länge. Under tiden kommer det att bestå vissa klass- och inkomstskillnader. Småföretag och enmansföretag kommer inte att försvinna med en gång. Även om storföretagen har förstatligats, kommer deras tidigare ägare att finnas kvar. Det kommer att finnas regionala motsättningar, olika särintressen, olika uppfattningar om hur en socialistisk stat ska byggas upp. Frågan är om inte olika intressen och olika ideologier bäst uttrycks genom partier.

Under alla förhållanden måste de socialiserade produktionsmedlen förvaltas av de arbetande själva, av arbetarråd. På det sättet byggs det också upp en motvikt till den centraliserade staten. Det stora problemet med planekonomin i Sovjetunionen, Kina och övriga så kallade socialistiska stater har varit att planeringen och ordergivningen har skett uppifrån och ned, och att det aldrig förekom en öppen och fri debatt. En centralt fastslagen plan måste ha karaktär av en ram som uppställer vissa mål för landet. Inom denna ram måste självförvaltade statliga företag, kooperativa företag och mindre privata företag tillåtas operera tämligen fritt, ja, till och med konkurrera. Om vissa företag därigenom skulle visa sig vara lönsammare än andra kan det korrigeras med hjälp av progressiv beskattning.

Det är också viktigt att upprätta en maktbalans mellan olika institutioner och krafter i en socialistisk stat. Självklart innebär en centraliserad stat alltid ett faromoment. Statsapparatens exekutiva makt, det vill säga regering och folkförsamling (eller församling av arbetarråd), måste balanseras av lokala självförvaltningsråd (arbetarråd), fackföreningar, självständiga domstolar – som enbart följer och tillämpar lagarna – och fria och självständiga medier.

Under det socialistiska uppbygget får överbyggnaden, och i synnerhet kampen om överbyggnaden, en särskild betydelse i relation till den ekonomiska basen. Teorin om nödvändigheten av en kulturrevolution i Kina var ett utslag av denna insikt. Hela den ekonomiska utvecklingen måste vara ett resultat av en medveten plan där största möjliga antal människor har engagerats; där man hela tiden har för ögonen att klasskillnaderna oavbrutet ska minska tills klasserna försvinner, att inkomstskillnaderna likaså ska minska tills de saknar betydelse, att motsättningarna mellan manuellt och andligt arbete liksom motsättningarna mellan stad och land ska försvinna.

Det finns en ekonomistisk utgångspunkt i fråga om synen på socialismen, som ytterst sett är ett arv från Stalin-tiden, nämligen att byggandet av den ekonomiska basen, produktivkrafternas utveckling, är avgörande. Först mätta människor, sedan kan man tänka på andra frågor. Men den viktigaste produktivkraften är människorna själva; om det är folkets flertal som verkligen styr utvecklingen, kommer också den ekonomiska utvecklingen att bli snabb och uthållig. Ett kommunistiskt partis roll är enbart att gå före och försöka visa vägen, aldrig att tvinga någon att bli socialist eller stödja byggandet av socialismen.

Säkert kommer det en renässans för socialismen, men när? De kvarvarande statskapitalistiska staterna – Kina, Nordkorea och Vietnam – kommer säkert att utvecklas till rent kapitalistiska stater. Även Kuba måste karakteriseras som en statskapitalistisk stat, även om det kubanska statsborgerskapet inte är lika framträdande som i de asiatiska staterna. Merparten av produktionsmedlen är i kollektiv ägo; det finns en grundläggande social trygghet, vilket innebär att systemet fortfarande har ett starkt stöd hos det kubanska folket. Men det vore bättre om det kubanska kommunistpartiet och Castro tillämpade demokratiska fri- och rättigheter, tillät konkurrerande partier och fria och hemliga val, och finge ett odiskutabelt frivilligt stöd. Nu kommer ändå det kubanska kommunistpartiet att förlora sin makt när Castro dör. Risken finns att allt rasar samman som ett korthus, som i Rumänien eller Albanien. Det är märkligt att inget så kallat socialistiskt land har kunnat reformera sig självt, bevara de socialiserade ägandeförhållanden och demokratisera beslutsprocessen. Alla har hittills återvänt till den kapitalistiska vägen.

Det är alltså möjligt att alla realsocialistiska, egentligen statskapitalistiska länder, kommer att försvinna. Förekomsten av framtida revolutioner och befrielsekrig beror på imperialismens och kapitalismens inneboende motsättningar. Själva är vi övertygade om att socialismen och kommunismen till sist kommer att segra. Problemet är bara att det kan ta tiotusen år, som Mao Zedong påpekade.

Kommunismen är ett samhällssystem där ingen tillåts utsuga någon annan människa, där ojämlikheten mellan stad och landsbygd, mellan handens och hjärnans arbetare, och mellan man och kvinna försvunnit. I det kommunistiska samhället finns inte längre några klasser, och därför fyller inte längre staten någon uppgift utan kan avskaffas. Kommunismens seger förutsätter att socialismen har segrat i hela världen, att den materiella grundvalen har säkrats och en fullständig omdaning av människors tänkande. I det kommunistiska samhället fördelas produktionens resultat rättvist: ”Av var och en efter förmåga – åt var och efter behov.”
Imperialismen

Imperialismen betyder att ett fåtal imperialistiska stormakter strävar efter att dominera världen, exploatera och förtrycka massan av världens folk. De kapitalistiska monopolen bedriver en förtvivlad jakt på nya marknader och nya profiter. Några nya världar att upptäcka och kolonisera finns inte längre. Därför leder imperialismen till utökad exploatering och förtryck av världens folk, särskilt i tredje världen. Imperialismen leder också till konflikter och krig i kampen om råvaror och marknader.

Men imperialismens förtryck leder också till motstånd. Befrielsekrig och revolutioner i tredje världen är de oundvikliga svaren. Inom det imperialistiska blocket växer det fram en proteströrelse mot exploateringen, en anti-globaliseringsrörelse som lyckats knyta band med liknande proteströrelser i den tredje världen. Dessa rörelser är progressiva, eftersom de kritiserar och bekämpar imperialismens avarter. De bör stödjas, samtidigt som man måste vara medveten om att det är omöjligt att reformera imperialismen inifrån.

Efterkrigstiden, framför allt tiden från 1960-talet och fram till 1990, kännetecknades av att två supermakter, USA och Sovjetunionen, kämpade om världsherraväldet. Denna kamp slutade med att Sovjetunionen föll samman på grund av inre motsättningar. Den härskande klassen, nomenklaturan, förlorade tron på sitt eget system, en byråkratisk planekonomi som till slut förlorade det arbetande folkets stöd och inte längre kunde bära de relativt sett allt större rustningskostnaderna. I dag är USA ensam supermakt.

USA står i spetsen för en imperialistisk koalition bestående av andra imperialistiska stater i Europa, Japan och Oceanien.  Ryssland och Kina har i stor utsträckning inlemmats i det kapitalistiska världssystemet. För närvarande dikterar USA villkoren för samarbetet inom denna koalition.

Det finns givetvis motsättningar även inom det imperialistiska blocket – mellan USA och EU, mellan USA och Japan osv. – men ingen annan imperialistisk makt kan idag mäta sig mot USA. Dess ledande ställning kommer dock inte vara för evigt. Imperier uppstår och går under, lär oss historien. I en framtid, till och med i en nära framtid, kan USA-imperialismen utmanas av andra uppåtgående imperialistiska stormakter. USA-imperialismens företrädare räknar själva med att Kina är den främsta strategiska konkurrenten. EU:s grundläggande mål är också att utvecklas till en supermakt, men EU saknar idag både politisk och framför allt militär styrka. Skulle EU mot förmodan lyckas i sin strävan, blir en konflikt med USA förr eller senare oundviklig.

USA och dess allierade använder sig av alla slags metoder – ekonomiska, politiska och militära – för att dominera världen. Genom olika organisationer som Världsbanken, IMF (Internationella Valutafonden) och WTO (Värdshandelsorganisationen) försöker de rika länderna påtvinga länderna i tredje världen en nyliberal politik som ska öppna dörren för de rika ländernas export och lukrativa investeringar. Regeringar i tredje världen, som stödjer den nyliberala ordningen, kan räkna med politiskt stöd.

Så länge imperialismen existerar är krig oundvikliga. Redan har imperialismen givit upphov till två förödande världskrig och ett otal lokala krig, senast krigen i Kuwait, på Balkan och i Afghanistan. Det ligger också i imperialismens intresse att underblåsa lokala konflikter – härska genom att söndra – som i Ruanda/Burundi och Zaire.

Det är nödvändigt för arbetande människor och förtryckta folk i hela världen att samla revolutionär styrka och göra revolution. Endast det kan hindra nya krig och skärpt utsugning. Men om imperialismen störtar världen i brand med nya omfördelningskrig, måste folken genom folkkrigets metod försvara sig och utnyttja de imperialistiska konflikterna till nationell befrielse och socialistiska revolutioner.

Proletariatets kamp är nationell till formen, men internationell till innehållet!

(Visited 402 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

3 thoughts on “Reform eller revolution?

  1. Redaktionen Post author

    De finns alltid de som inte vill kämpa och de som kanske vill kämpa och de som faktiskt vill kämpa. Det som händer över tid är att de olika grupperna ökar eller minskar i storlek. Eftersom det alltid finns de som vill kämpa gäller det att hitta arbetsmetoder som gör att de som vill kämpa ansluter sig.

    Reply
  2. A.C.

    Vad fel de hade. Inget vänster bland ungdomarna var det. Vi hade kämpat i år, men att hjälpa vill de inte. Snabbt ska det gå.

    Reply
    • clartéare

      Jag kan hålla med om att det ofta finns en överdriven optimism, en tro att “nu kommer den nya vänstervågen”. Men är det så konstigt? Att hoppas på något bättre är, som Marx framhåller, en kritik mot det rådande.
      Men många inom den “gamla vänstern” håller envist fast vid en viss analys och viss form av verksamhet. Helt utan att utvärdera, vara ärlig med vad som inte fungerar och självkritiskt lära sig av sina misstag. Istället skyller man på omgivningen, att de tär dess fel att det man gör inte fungerar. Om t.ex. inte Kommunistiska partiet inte lyckas dra in nya yngre människor och behålla dessa så ligger kanske inte felet hos “ungdomarna” utan i hur partiet ser ut och bedriver sin verksamhet. Jag är pessimist här, jag tror inte KP kommer förändra sig och slutligen går under, när de sista av 70-talsvänstern försvinner. Hade KP istället vågat bjuda in, varit öppna för att förändra sin verksamhet (inte allt på en gång, men på ett öppet, självkritiskt och genomtänkt sätt) så skulle ha partiet kunna ha vuxit istället för att som nu tyna bort.

      PS. Jag misstänker att Du inte håller med, att Du inte ser några brister i det ni gör. Men för vissa är det viktiga inte att kampen går framåt utan att man själv behåller sin ställning i gruppen, även om denna blir allt mindre.

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.