Hur var det nu med “öppen terroristisk diktatur” ? Varför felciteras Dimitrov i fascismfrågan?

Bilden är som bekant ett montage av John Heartfield och uttrycker fascismens klasskaraktär.

När Dimitrov citeras så tas gärna nedanstående citat om en “öppen, terroristisk diktatur” fram. Men han sa (se uttraget ur talet nedan) inte att fascismen alltid måste vara en öppen fascistisk diktatur, tvärtom. Det han sa var att fascismen VID MAKTEN är en “öppen, terroristisk diktatur”. Så var det också på den tiden (i Tyskland 1936). Att klippa av ett enskilt citat för att “bevisa” att Dimitrovs analys inte duger är i bästa fall slarvigt. Istället för att föra fram en påhittad dogm kan det vara på sin plats att visa att Dimitrov menade att fascismen kan se helt olika ut beroende på hur den tillämpas i olika länder:

“Fascismens utveckling och själva den fascistiska dikta­turen antar olika former i olika länder, beroende på his­toriska, sociala och ekonomiska förhållanden, på det ifrå­gavarande landets nationella säregenheter och internatio­nella läge. I en del länder, företrädesvis i sådana, där fascismen inte har en bred massbasis och där kampen mellan olika grupperingar inom den fascistiska bourgeoisins eget läger är tillräckligt stark, beslutar sig fascis­men inte genast för att likvidera parlamentet utan upp­rätthåller en viss legalitet för de andra borgerliga partierna och även för socialdemokratin. I andra länder, där den härskande bourgeoisin befarar ett snart utbrott av revolutionen, upprättar fascismen antingen genast sitt oinskränkta politiska monopol eller skärper alltmera ter­rorn och övervåldet mot alla konkurrerande partier och grupperingar. Detta utesluter inte, att fascismen i sådana ögonblick, då dess läge är särskilt skärpt, söker utvidga sin basis och förena den öppna terroristiska diktaturen med en grov förfalskning av parlamentarismen — utan att likväl ändra sitt klassväsen.”.


FASCISMENS KLASSKARAKTÄR

(Nedanstående text är en del av ett tal på Kominterns VII världskongress 1936 hämtat ur Arbetarkultursutgåva 1971. Hela talet finns här på engelska https://www.marxists.org/reference/archive/dimitrov/works/1935/08_02.htm)

Kamrater, såsom Kommunistiska Internationalens Exe­kutivkommitté på sitt XIII plenum riktigt fastställde, är fascismen vid makten en öppen, terroristisk diktatur av finanskapitalets mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska element.

Fascismens mest reaktionära avart är av tysk typ. Den nämner sig fräckt nationalsocialism, ehuru den inte har någonting gemensamt med socialismen. Hitlerfascismen är inte bara borgerlig nationalism. Den är en bestialisk chauvinism. Den är den politiska banditismens regerings­system, ett system av provokation och tortyr gentemot arbetarklassen och mot böndernas, småbourgeoisins och de intellektuellas revolutionära element. Den är medeltida barbari och bestialitet, den är tygellös aggressivitet gent­emot andra folk och länder.

Den tyska fascismen uppträder som den internationella kontrarevolutionens slagklubba, som det imperialistiska krigets främsta anstiftare, som organisatör av ett kors-tåg mot Sovjetunionen, det stora fosterlandet för de arbe­tande i hela världen.

Fascismen är inte en form av statsmakten som skulle “stå över båda klasserna, över proletariatet och bourgeoi-sin”, såsom exempelvis Otto Bauer påstått. Den är inte den “revolterande småbourgeoisin, som bemäktigat sig statsmaskineriet”, såsom den engelske socialisten Brailsford förklarar. Nej. Fascismen är ingen över klasserna stående makt och inte någon småbourgeoisins eller tras­proletariatets makt över finanskapitalet.   Fascismen är finanskapitalets egen makt. Den är en organisation av ter-roristiskt övervåld mot arbetarklassen, mot böndernas och de intellektuellas revolutionära skikt. I utrikespolitiken är fascismen chauvinism i dess allra grövsta form, som uppammar ett djuriskt hat mot andra folk.

Denna fascismens innersta karaktär måste särskilt starkt framhävas, därför att fascismen under den sociala demagogins täckmantel fått möjlighet att i flera länder draga med sig de av krisen ruinerade småborgerliga mas­sorna och t.o.m. vissa delar av de mest efterblivna prole­tära skikten, vilka aldrig skulle ha följt fascismen om de hade förstått dess verkliga klasskaraktär, dess riktiga natur.

Fascismens utveckling och själva den fascistiska dikta­turen antar olika former i olika länder, beroende på his­toriska, sociala och ekonomiska förhållanden, på det ifrå­gavarande landets nationella säregenheter och internatio­nella läge. I en del länder, företrädesvis i sådana, där fascismen inte har en bred massbasis och där kampen mellan olika grupperingar inom den fascistiska bourgeoisins eget läger är tillräckligt stark, beslutar sig fascis­men inte genast för att likvidera parlamentet utan upp­rätthåller en viss legalitet för de andra borgerliga partierna och även för socialdemokratin. I andra länder, där den härskande bourgeoisin befarar ett snart utbrott av revolutionen, upprättar fascismen antingen genast sitt oinskränkta politiska monopol eller skärper alltmera ter­rorn och övervåldet mot alla konkurrerande partier och grupperingar. Detta utesluter inte, att fascismen i sådana ögonblick, då dess läge är särskilt skärpt, söker utvidga sin basis och förena den öppna terroristiska diktaturen med en grov förfalskning av parlamentarismen — utan att likväl ändra sitt klassväsen.

När fascismen kommer till makten innebär detta inte ett vanligt borgerligt regeringsskifte, utan det innebär att en av det borgerliga klassväldets statsformer: den borgerliga demokratin, ersattes med annan form: den öppna terroristiska diktaturen. Det vore ett allvarligt fel att ignorera denna skillnad, som skulle hindra det revolutionära proletariatet att mobilisera de bredaste skikten de arbetande i stad och på land till kamp mot fascisternas hotande makterövring, och även att utnyttja de inom bourgeoisins eget läger existerande motsättningarna. Men ett inte mindre allvarligt och farligt fel är att underskatta bourgeoisins för närvarande allt mer reaktionära åtgärder i den borgerliga demokratins länder, samt dessa åtgärders betydelse för den fascistiska diktaturens upp­rättande, där man kväver de arbetandes demokratiska friheter, förfalskar och beskär parlamentets rätt och skärper förföljelsen mot den revolutionära rörelsen.

Kamrater, man får inte föreställa sig att fascismen kommer till makten så enkelt och ledigt, som om någon av finanskapitalet tillsatt kommitté skulle avgöra, vilket datum den fascistiska diktaturen skall upprättas. I verk­ligheten kommer fascismen vanligen till makten under en ömsesidig, stundom skarp kamp mot de gamla borgerliga partierna eller en bestämd del av dem, under kamp t.o.m. inom själva det fascistiska lägret, vilken kamp ibland går ända till väpnade sammanstötningar, såsom vi sett i Tyskland, Österrike och andra länder. Allt detta för­svagar likväl inte betydelsen av det faktum, att de bor­gerliga regeringarna före den fascistiska diktaturens upprättande vanligen genomgår en rad förberedande etap­per och genomför en rad reaktionära åtgärder, vilka di­rekt hjälper fascismen att komma till makten. Den som inte under dessa förberedande etapper kämpar mot bourgeoisins reaktionära åtgärder och mot den växande fa­scismen, han är inte i stånd att hindra, utan han tvärtom underlättar fascismens seger.

Socialdemokratins ledare suddade ut och dolde fascis­mens sanna klasskaraktär för massorna och manade inte till kamp mot bourgeoisins allt mer reaktionära åtgärder. De bär ett stort historiskt ansvar för att en betydande del av de arbetande massorna i Tyskland och i en rad andra fascistiska länder i den fascistiska offensivens av­görande ögonblick inte i fascismen kände igen finansens blodtörstiga rovdjur, sin värsta fiende, och att dessa mas­sor inte var redo till motstånd.

Var ligger då källan till fascismens inflytande över massorna? Fascismen lyckas draga massorna till sig där­för, att den demagogiskt appellerar till deras särskilt ömmande behov och krav. Fascismen inte endast underblåser massornas djupt inrotade fördomar, utan den vädjar även till massornas bästa känslor, till deras rättfärdighetskänsla och ibland t.o m. till deras revolutionära traditioner. Varför utger sig de tyska fascisterna, dessa storbourgeoisins lakejer och socialismens dödsfiender, för massorna som “socialister” och framställer öitt maktövertagande som “revolution”? Därför, att de försöker utnyttja den tro på revolutionen, den dragning till socialismen, som le­ver i hjärtat hos Tysklands breda arbetande massor.

Fascismen handlar i de ytterliggående imperialisternas intresse, men den framträder inför massorna under mas­ken av en kränkt nations försvarare och vädjar till den kränkta nationalkänslan, så som t. ex. den tyska fascis­men dragit med sig massorna med parollen “mot Ver­sailles”.

Fascismen strävar till den mest hejdlösa exploatering av massorna, men närmar sig dem med en skicklig anti-kapitalistisk demagogi, utnyttjar de arbetandés djupa hat till den rovlystna bourgeoisin, till bankerna, trusterna och finansmagnaterna och uppställer de i det givna ögon­blicket för de politiskt omogna massorna mest lockande parollerna: i Tyskland — “det allmännas bästa står över det enskilda”. I Italien — “vår stat är inte kapitalistisk, utan korporativ”. I Japan — “för ett Japan utan exploa­tering”. I Förenta staterna — “för rikedomens fördel­ning” o. s. v.

Fascismen utlämnar folket att sönderslitas av de mest korrumperade, fala elementen, men framträder inför fol­ket med krav på en “ärlig och omutlig makt”. Fascismen spekulerar i massornas djupa besvikelse över den bor­gerliga demokratins regeringar och hycklar förtrytelse över korruptionen (t. ex. Barmat- och Sklarekaffärerna i Tyskland, Stavitzskyaffären i Frankrike och flera andra).

Besvikelsen hos de massor, som överger de gamla bor­gerliga partierna, utnyttjar fascismen i de mest reaktio­nära borgerliga kretsarnas intresse. Men den imponerar på dessa massor genom sina skarpa angrepp mot de bor­gerliga regeringarna, genom sin oförsonliga inställning till bourgeoisins gamla partier.

I sin cynism och falskhet överträffar fascismen alla den borgerliga reaktionens andra avarter och anpassar sin demagogi till varje lands nationella säregenheter och t.o.m. till olika sociala skikts säregenheter inom samma land. Och småbourgeoisins massa, t.o.m. en del arbetare, som bragts till förtvivlan av eländet, arbetslösheten och osäkerheten i sin existens, faller offer för fascismens so­ciala och chauvinistiska demagogi.

Fascismen kommer till makten som ett angreppsparti mot proletariatets revolutionära rörelse, mot de i jäsning befintliga folkmassorna, men den iscensätter sitt makt­övertagande som en “revolutionär” rörelse mot bourgeoi-sin i “hela nationens” namn och. för “nationens räddning” (vi erinrar om Mussolinis “marsch” mot Rom, om Pilsud-skis “marsch” mot Warszawa, om Hitlers nationalsocialis­tiska “revolution” i Tyskland o. s. v.).

Men vilka masker fascismen än iklär sig, i vilka for­mer den än framträder, på vilka sätt den än kommer till makten så måste det fastslås, att

fascismen är kapitalets mest våldsamma offensiv mot de arbetande massorna;

fascismen är otyglad chauvinism och erövringskrig;

fascismen, är rasande reaktion och kontrarevolution;

fascismen är arbetarklassens och alla arbetandes värsta fiende!

(Visited 124 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.