Lasse Cornell: Det svenska klassamhället och revolutionen

Oktoberförlaget, juli 1972 (något reviderat sept. 1972).

INNEHÅLL

1. FÖR EN MARXIST-LENINISTISK KLASSANALYS

Vi måste göra en klassanalys

Förebilder och arbeten vi kan dra lärdomar av

Om den borgerliga statistiken

2. HISTORISK INLEDNING

Når uppstod kapitalismen i Sverige?

Imperialismen

Den statsmonopolistiska kapitalismen

Den grundläggande motsättningen

Huvudmotsättningen

3. KLASSERNA I DET SVENSKA SAMHÄLLET

Proletariatet

Bourgeoisin

Den egentliga småbourgeoisin

De övriga mellanskikten

Sammanfattning av klasstrukturen i Sverige

4. STRATEGIN FÖR REVOLUTIONEN I SVERIGE

LITTERATUR OCH KÄLLOR

figur1 figur2 figur3

 1. FÖR EN MARXIST-LENINISTISK KLASSANALYS

Vi måste göra en klassanalys
Mao Tsetung skrev 1926 i sin artikel »Analys av klasserna i det kinesiska sam­hället»:

“Vilka är våra fiender? Vilka är våra vänner? Detta är en fråga av synnerlig vikt för revolutionen. Grundorsaken till att alla tidigare revolutionära strider i Kina gav så ringa resultat, var revolutionärernas underlåtenhet att enas med sina verkliga vänner för att angripa sina verkliga fiender. Ett revolutionärt parti är massornas vägvisare, och en revolution kan aldrig lyckas, om det revolutionära partiet leder massorna vilse. För att försäkra oss om att vi ovillkorligen kommer att ha framgång med vår revolution och inte kommer att föra massorna vilse, måste vi ägna uppmärksamhet åt att ena oss med våra verkliga vänner för att angripa våra verkliga fiender. För att skilja verkliga vänner från verkliga fiender måste vi göra en allmän analys av det ekonomiska läget för de olika klasserna i det kinesiska samhället och deras respektive inställningar till revolutionen.” (Mao Tsetung, 1926)

Arbetet med att göra en sådan klassanalys av det svenska samhället är den viktigaste teoretiska uppgiften som KFML står inför. Hur skall vi annars kunna ut­forma ett korrekt och bra program för det parti som vi håller på att skapa? Det nödvändiga i att göra en klassanalys insåg vi tidigt. Arbetet kan sägas ha påbörjats av Nils Holmberg i hans bok »Vart går Sveriges Kommunistiska Par­ti» (Göteborg 1965), På sin konstituerande kongress midsommaren 1967 ställde sig KFML i resolutionen om de närmaste arbetsuppgifterna, som fortfaran­de gäller, uppgiften

“2. Att under aktiv medverkan av förbundets medlemmar och andra re­volutionärer företa grundliga analyser av klassförhållandena och deras ut­veckling inom och utom vårt land, att genom de anslutna organisationerna och deras enskilda medlemmar skapa en intim kontakt med massorua (för att vinna en riktig och ingående kännedom om deras läge, behov, öns­kemål och tankesätt. Detta arbete ar en nödvändig förutsättning för att såväl förbundet som det blivande partiet ska kunna tjäna massornas intressen och leda deras kamp för att bryta monopotkapitalets herravälde, upp­rätta proletariatets diktatur och bygga ett socialistiskt samhälle. Det måste därför ta en central plats i förbundets inre verksamhet”

För att genomföra en klassanalys utarbetade KFML ett studieprogram: »Det svenska klassamhället», som skulle omfatta följande sex brev:

  1. Förändringar i den svenska arbetarklassens ekonomiska läge.
  2. Den svenska kapitalistklassen – uppkomst och utveckling.
  3. Förändringarna i förhällandet mellan arbete och kapital.
  4. Den svenska statsapparaten.
  5. Den reformistiska byråkratin.
  6. Klasser och partier i Sverige.

Tyvärr blev endast de bägge första breven någonsin utarbetade, sedan avstan­nade arbetet. Sedan dess har endast ett visst arbete utförts för att klargöra skill­naden mellan grundläggande motsättning och huvudmotsättning samt vilken motsättning som är huvudmotsättningen i Sverige i dag. Detta arbete har i hu­vudsak utförts i polemik mot olika vänstersekterister, först mot appelianska mutteoretiker och sedan mot Baude-klicken. På senaste tiden har en del kam­rater hävdat att vi inte behöver göra någon teoretisk klassanalys. De säger att frågan om vilka som är våra verkliga vänner och vilka som är våra verkliga fien­der, kommer att lösas genom att vi deltar i klasskampen. Dessa kamrater hävdar att det enda vi behöver studera är olika frågor i omedelbar och direkt an­knytning till vår praktik. Med det menar de att vi bara bör studera frågor som till exempel arbetslösheten, matpriserna och EEC.

Om vi följer dessa kamraters råd kommer vi att mista både perspektivet och helhetssynen. Vi kommer inte att se skogen för alla träd och kommer därför med all säkerhet att gå vilse och så småningom, trots vår goda vilja hamna i re-
formismens träskmarker.

Vad som menas med att vi skall förena teorin med vår praktik är istället att vi ska använda teorin för att få ledning i vår praktik och dra lärdomar av vår praktik för att berika teorin. Vi ska inte sitta på en studiekammare och disku­tera akademiska frågor, utan vi ska göra en konkret analys av den svenska verk­lighetens konkreta förhållanden och sammanfatta dessa med hjälp av den marxist-leninistiska teorin till vägledning för vår praktik.

Det finns bara ett sätt att lära sig simma, nämligen genom att timma. Det är omöjligt att lära sig simma utan att ha varit i vattnet. Men om vi inte tar del av simkonstens allmänna erfarenheter så kommer det att ta mycket lång tid in­nan vi lär oss att simma, och i så fall är risken stor att vi gör misstag som försät­ter oss i livsfara.

En klassanalys värd namnet kan inte göras på en studiekammare. En klass­analys måste vara en summering av hela vår rörelses alla erfarenheter. Den mås­te alltså med andra ord vara resultatet av en massrörelse. En klassanalys kom­mer inte till utanför klasskampen utan måste tvärtom vara en produkt av den.

Detta innebär att en enskild person, hur gemål och kunnig han än är, inte en­sam och allena kan “producera” en fix och färdig klassanalys.

Av detta får vi emellertid akta oss för att dra den slutsatsen att vi ska över­lämna det hela åt spontaniteten. För att kunna genomföra en korrekt och bra klassanalys på så kort tid som möjligt, måste vi på ett systematiskt sätt kom­binera de allmänna erfarenheter vi hittills vunnit med både den marxist-leninis­tiska teorin och de uppgifter som vi kan erhålla ur den borgerliga statistiken. Utifrån detta kan vi redan nu utarbeta en grov skiss, som sedan måste diskute­ras, kritiseras och berikas av alla i hela vårt förbund och bland dess sympatisö­rer. Denna grova skiss bör samtidigt kunna utgöra en vägledning för alla de lo­kala klassanalyser av orter, bostadsområden och arbetsplatser där vi är verksam­ma.

Förebilder och arbeten vi kan dra lärdomar av Klassanalyser har utförts i många länder. Bland marxismens klassiker bör vi främst läsa Mao Tsetung: »Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan» och »Analys av klasserna i det kinesiska samhället» (1926) samt V.I. Lenin: »Kapitalismens utveckling i Ryssland» (1899)

Men det finns även flera bra samtida exempel på marxist-leninistiska klass­analyser. En av de bästa är Amado Guerrero: »Philippine Society and Revolu­tion» (Hong Kong 1971). Utförliga och bra marxist-leninistiska klassanalyser av utvecklade monopolkapitalistiska länder är dock tyvärr mycket tunnsådda. Det finns en kortfattad sammanfatttning om Nya Zeeland utarbetad av Nya Zeelands kommunistiska parti: »Classstruggle in N.Z.» (Auckland nav. 1969). Vidare har de norska marxist-leninisterna påbörjat arbetet med en klassanalys. I MLGs teoretiska tidskrift Röde Fane nr 1 och nr 2,1972 finns flera intres­santa och lärorika artiklar.

Försök till klassanalyser har även gjorts av revisionister i flera länder, dock inte i Sverige, bortsett från den summariska framställning som finns i Jörn Svensson: »Korporatismen och den borgerliga klassdiktaturen» (Budapest, 1969). Ett bra exempel på en sådan är Hans K le ven: »Klassestrukturen i det norske samfunnet» (Oslo 1965). Denna bok innehåller mycket intressant ma­terial, men som den revisionist han är, ställer Kleven inte frågan om revolutio­nen i centrum och därför blir hans analys, även i sina bästa stycken, enbart en sociologisk indelning av det norska samhället. Vidare missar han i vanlig revisio­nistisk stil helt frågan om intelligentsians karaktär och roll. Därför kommer proletariatet i hans beskrivning att omfatta alla lönearbetare utom de direkta företagsledarna. Han begår även en rad andra liknande fel. Mera om detta finns I ovannämnda nummer av Röde Fane.

På de senaste åren har även en rad »vänstern-opportunistiska grupper och sekter gjort sina försök. Bland dessa märks främst Baude-klicken. Redan i den elementära problemställningen vilket är klassanalysens syfte – hamnar också de fel. De skriver i sitt »teoretiska» organ »Klasskampen» nr 6,1971:

.»Klassanalysens grundläggande fråga måste vara den svenska revolutionens karaktär och vilken klass, som är revolutionens, respektive reaktionens huvudkraft och banerförare.»

Detta utgör endast halva sanningen. Klassanalysens uppgift är att utifrån en konkret analys av samhällets klasser och skikt visa på dels vilken klass som är revolutionens respektive reaktionens huvudkraft, dels hur mellanskikten kom­mer att ställa sig i motsättningen mellan dessa. Förutom detta har Baudeklick­en fullständigt missuppfattat begreppen grundläggande motsättning och huvud­motsättning. Mera om detta och annan kritik av Baudeklickens ingångar finns i »Om huvudmotsättningen i Sverige», meddelande från Umeå Clartésektion nr 1, dec 1971.

I en artikel »Om klasserna i Sverige 1930 -1970» i Zenit nr 28 (april – maj 1972) har även Göran Therborn gjort sitt försök. Vi bör lägga märke till hur när han står Baudeklicken i en rad viktiga frågor. Så till exempel buntar han ihop alla domstolsjurister, åklagare och högre polisbefäl, militärer och poliser till en enda repressiv apparat som utgör sen speciell kategori knuten till borgar­klassen». På samma sätt skapar han en enda ideologisk apparat av alla läroverks­lärare, flickskolelärare och högskolelärare, högre funktionärer i kulturella in­stitutioner, statskyrkans präster, utgivare och politiska redaktörer för borgerli­ga tidningar med flera, som han låter utgöra en likadan kategori. Han hänför till och med den mest underordnade kontorsflicka till mellanskikten, liksom en rad andra som hör hemma i proletariatet. Detta hindrar inte att Therborns sif­fermaterial som är mycket detaljerat, år till stor hjälp vid studiet av den borger­liga statistiken.

Om den borgerliga statistiken
Det påstås ofta, att den svenska statistiken är den bästa i världen. Uppgifterna i Sveriges Officiella Statistik (SOS) är i allmänhet korrekta och tillförlitliga.

Men inte alltid. Uppgifterna kan naturligtvis inte bli bättre än det insamla­de primärmaterialet. Inkomst- och förmögenhetsstatistiken står och faller med exaktheten hos självdeklarationerna. Den utvisar inte heller de verkliga inkoms­terna eller förmögenheterna utan i bästa fall endast vad skattelagarna anser va­ra inkomst eller förmögenhet. Industristatistiken står och faller med de uppgif­ter som de olika företagen har lämnat och så vidare.

Den största bristen ligger emellertid på ett annat plan. När vi granskar de statistiska uppgifterna närmare, finner vi ofta, att de inte avser det, som är verkligt väsentligt, och därför endast blir en svårhanterlig mängd meningslösa siffror.

Ofta har olika borgerliga moderiktningar fått bestämma urvalet och bearbet­ningsmetoden, vilket har medfört att olika definitioner, basår och index samt insamlingsmetoder ofta har ändrats. Detta försvårar naturligtvis alla jämförelser av uppgifter från olika tidpunkter. En stor del av de brister vi finner i den offi­ciella statistiken beror på att om det överhuvudtaget har funnits någon djupare tanke bakom uppgiftsinsamlandet och sammanställandet av dessa uppgifter, så har den i varje fall inte varit att underlätta en bättre förståelse av den svenska verkligheten. En stor del av statistiken har till och med fått en sådan utform­ning, att den snarast försöker dölja verkligheten, till förmån för borgerliga lög­ner och illusioner.

I detta avseende har den svenska statistiken försämrats under tiden sedan andra världskriget och särskilt på de senaste åren.

Ett för oss mycket viktigt exempel på detta är den för vår klassanalys så nöd­vändiga yrkesstatistiken. Den har på de senaste åren allt oftare ersatts av upp­gifter om något som kallas »näringsgrenstillhörighet». Si till exempel »tillhör» både Volvos chefstjänstemän och direktörer samma näringsgren som arbetarna, nämligen verkstadsindustrin! Och både godsägarna och lantarbetarna »tillhör» samma näringsgren, nämligen jordbruket! Detta är inget annat än ren korpo-rativism!

Detta medför att det ur flera aspekter faktiskt blir lättare att undersöka hur den svenska klasstrukturen har utvecklats historiskt än att exakt klargöra hur den ser ut i dag.

1 1965 års folk- och bostadsräkning fanns yrkesstatistiken fortfarande med, även om den då, i motsats till tidigare endast baserade sig på en urvalsundersök­ning. En motsvarande undersökning kommer inte att utföras på grundval av 1970 års folkräkning. Där blir näringsgrensstatistiken allenarådande.

Som tur är finns det trots allt möjlighet att leta fram en stor del av de be­hövliga uppgifterna ur andra delar av den officiella statistiken eller ur helt and­ra källor, som fackförbundsstatistik och lokala undersökningar.

I den officiella statistiken kan vi finna speciellt många intressanta uppgifter i industristatistiken (SOS Industri) som fortfarande i sin senast publicerade del (1969) innehåller yrkesstatistik.

 

2. HISTORISK INLEDNING

När uppstod kapitalismen i Sverige?
Före 1800-talets mitt hade en fri lönearbetarklass uppstått i Sverige genom att småbönder och hantverkare i stor omfattning skiljts från sina produktionsme­del. Samtidigt ackumulerades penningkapital i en våldsam omfattning i storköp­männens och industriidkarnas händer och en inre och en yttre marknad upp­stod där deras varor kunde avsättas. Allt detta banade vägen för kapitalismens genombrott.

Bourgeoisins slutgiltiga maktövertagande i Sverige ekonomiskt och politiskt kan sagas markeras av kommunreformen 1862, näringsfrihetslagarna från 1864 och riksdagsreformen 1866.

Den yttre marknaden kom hela tiden att spela en särskilt stor roll för de svenska kapitalisterna. Där avsatte de järn, trävaror, spannmål och andra vikti­ga varor. Fortfarande den dag som idag är avsätter de ungefär en tredjedel av produktionen utomlands.

Den förändring, som blev avgörande för kapitalismens uppkomst i Sverige, inträffade emellertid i jordbruket, som vid den tiden sysselsatte omkring 90 procent av hela befolkningen. Godsägarna och de rika bönderna stimulerades av den ökande varuhandeln och penninghållningen till att utöka sitt jordinne­hav samt att anställa allt fler lönearbetare. De fick god hjälp av staten, som de behärskade, till att genomdriva att de små jordtegarna skulle slås samman till större skiften, att allmänningarna skulle utskiftas och att byarna skulle upplö­sas (storskiftet 1757, enskiftet 1803 och 1807 och laga skifte 1827). Dessa skiften gynnade de stora jordägarna, godsägarna och de rika bönderna, och missgynnade de medelstora och små jordägarna. De senare fick oftast Hytta ut till de sämre och mindre bördiga utjordarna och där uppföra nya boningshus och ekonomibyggnader. Detta hade naturligtvis många inte råd med. Samtidigt ruinerades också många av den ökande skuldsättningen. Resultatet blev natur­ligtvis att småbönderna proletariserades. Speciellt hårt drabbades de lägre mel­lanbönderna, fattigbönderna och backstugesittarna. Men även torparklasscn minskade i antal. Denna klass upplevde dock en viss pånyttfödelse under 1900-talets första årtionde i och med egnahemsrörelsen, men är nu helt försvunnen.

Från 1720 till 1850 ökade de besuttna jordägarnas andel av jorden från 30 till 60 procent. Til) följd därav ökade landsbygdens proletariat från 350 000 år 1750 till över 1 300 000 år 1850 eller från 20 till 40 procent av hela Sveriges befolkning.

Det svenska jordbruket, som numera domineras av mellanböndernas övre skikt, minskar så kraftigt i omfång att det hotar att nästan helt försvinna. Sve­rige, som på 1800-talet var ett spannmåisexporterande land är inte längre själv­försörjande på jordbruksprodukter.

Från 1850-talets mitt befästes kapitalismen i Sverige. Ännu 1870 fanns det dock ännu lika många hantverkare som industriarbetare, nämligen 80 000. Men därefter fortskred den kapitalistiska industrialiseringen i en allt snabbare takt och 1870-talet brukar betecknas som industrialismens genombrotts tid i Sveri­ge. 1912 fanns det inte mindre än 300 000 industriarbetare i Sverige. Den svens­ka industriarbetarklassen organiserade sig som klass i och med fackföreningar­nas framväxt på 1880- och 1890-talen.

Landsbygden kom att inte kunna försörja hela sitt svällande proletariat. Må nga blev tvungna att emigrera till Amerika, medan andra flyttade in till stä­derna och blev industriarbetare.

Imperialismen
Omkring 1900 gick världskapitalismen in i sitt imperialistiska och högsta sta­dium. Lenin framhävde följande fem grundläggande kännetecken på imperialis­men:

  1. En koncentration av produktion och kapital, som uppnått ett så högt stadium, att den skapat monopol, som spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
  2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta finanskapital.
  3. Kapitalexport till skillnad från varuexport erhåller en särskilt stor betydelse.
  4. Det bildas internationella förbund av monopolkapitalister, truster och kar­teller, som delar upp världen mellan sig.
  5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är av­slutad.

Lenin betecknade också imperialismen som döende kapitalism, ruttnande kapitalism och övergångskapitalism och som tröskeln till den socialistiska revo­lutionen.

Se V.I. Lenin: Imperialismen som kapitalismens högsta stadium.

Om vi tillämpar Lenins definition av imperialismen på Sverige, måste vi dra den slutsatsen att den svenska kapitalismen gick över i sitt imperialistiska sta­dium under nittonhundratalets andra årtionde, det vill säga mellan 1910 och 1920.

Till stöd för detta påstående kan vi bland annat anföra följande: För det förs­ta hade de flesta av de stora monopolföretagen uppkommit just vid den tidpunk­ten, till exempel Grängesbergsbolaget (1896), Aga (1904), SKF (1907) och så vi­dare. En statlig utredning kunde därför konstatera att det 1911 fanns 150 monopolistiska sammanslutningar, som behärskade två tredjedelar av produktio­nen i respektive bransch.

För det andra erhöll också bankkapitalet en avgörande roll och växte sam­man med industrikapitalet. Antalet affärsbanker nådde sitt maximum 1908, då det fanns 84. Redan 1920 hade koncentrationen lett till att antalet minskat till 41, det vill säga mindre än halva antalet. Numera finns endast 14 kvar.

För det tredje gick Sverige 1911 över till att bli ett nettokapitalexporterande land, eller med andra ord till att bli en rentiärstat. Fram till detta år hade Sverige importerat mer kapital än det exporterat. En stor del av industrialise­ringen skedde alltså i Sverige med utländskt kapital.

För det fjärde började från denna tid svenska kapitalister också att medver­ka och ibland till och med att dominera internationella truster och karteller. Ett slående exempel på detta var den av tänd stickskungen Ivar Kreuger skapa­de Kreugerkoncernen, som genom att locka till sig småsparares pengar försök* te monopolisera världens tandsticksproduktion. Det finns många exempel på att denna politik har fortsatt; ett är LAMCO i Liberia.

Den statsmonopolistiska kapitalismen
Från och med första världskriget (1914 -1918) växte imperialismen i sin mo­nopolkapitalistiska form över i statsmonopolistisk kapitalism. Denna utgör ett sårskilt skede i imperialismens utveckling. Den statsmonopolistiska kapitalis­men befästes i de imperialistiska länderna unéei 1930-talets ekonomiska kriser och genom utvecklingen under och efter andra världskriget (1939 – 1945).

Den statsmonopolistiska kapitalismen innebär att de kapitalistiska monopo­len växer samman med den kapitalistiska staten, ofta under reformismens täck­mantel. Staten mobiliseras till att slå vakt om monopolens makt och deras väl och ve. Detta är ett tecken på den nutida kapitalismens svaghet.

Detta kan ske på många olika sätt. Så till exempel kan fallfärdiga kapitalis­tiska företag förstatligas, monopolens produkter (särskilt militärutrustning) kan köpas upp av staten. Staten kan också försälja varor och tjänster till mono­polen för extremt låga priser eller så kan monopolen få direkta subventioner

av skattemedel, skattelättnader eller krediter på förmånliga villkor. Vidare kan en statlig lönereglering och en lagstiftning mot strejker inforas. Detta kombi­neras ofta med en inflationistisk prispolitik samt reglering och »planering» av ekonomin i monopolens intresse. Ett annat utslag av den statsmonopolistiska kapitalismen är uppkomsten av sammanslutningar av EEC:s typ.

Under imperialismens statsmonopolistiska skede lurar alltid fascismen ba­kom hörnet, som den yttersta konsekvensen av det ekonomiska systemet.

Ett annat utslag av den statsmonopolistiska kapitalismen är uppkomsten av ett skikt av byråkratkapitalisterfsom rekryteras bland de reformistiska fackfö­reningspamparna och andra delar av arbetararistokratins högsta skikt, ur de in­tellektuella mellanskikten och naturligtvis från andra delar av bourgeoisin. Det­ta skikt måste betraktas som en del av bourgeoisins monopolistiska skikt, mo­nopolkapitalet.

Även den svenska imperialismen befinner sig sedan första världskriget i sitt monopolistiska skede. Liksom i andra länder har statens ekonomiska roll vuxit snabbt under första världskriget, under krisen och depressionen 1930-1933 och under andra världskriget och tiden därefter. Om vi använder den borgerliga sta­tistikens definitioner utgjorde statens och kommunernas utgifter 1938-1939 15 procent av bruttonationalprodukten, 1950 20 procent, 1960 26 procent och 1969 35 procent. Större delen av utgifterna avsåg undervisning, sjukvård, social­vård och militärapparaten. Det finns en tydlig tendens att staten tar över allt mer av monopolkapitalets utgifter på olika områden.

Ett typiskt exempel på detta är yrkesutbildningen. Men staten har också övertagit sådana utgifter som delar av lönekostnaderna genom att ge olika former av subventioner och sociala bidrag, till exempel sociallön och hyresbidrag till heltidsarbetande.

De statliga företagen spelar dock i Sverige en betydligt mindre roll än i många andra jämförbara länder, såsom Frankrike, Italien och Österrike. På den senas­te tiden har dock de statliga företagen ökat både i betydelse och antal.

Staten och monopolkapitalet samarbetar även direkt i den löpande förvalt­ningen av monopolkapitalets affärer. Denna sammanflätning, som också om­fattar toppen av den reformistiska fackföreningsrörelsen, har i en del fall gått så långt att monopolkapitalet och staten mer eller mindre fullständigt har smält samman.

Dessa skall inte förväxlas med det slag av byråkratkapitalister, som utnyttjar sin egen ställning i statsförvaltningen till att få förmåner för sig själva och si­na privata företag. Denna senare typ är en mycket vanlig företeelse i halvko­loniala länder.

Mera fakta om den svenska imperialismen och dess statsmonopolistiska ske­de samt ett försök att beräkna hur mycket mervärdet har ökat i storlek finns i den ovannämnda broschyren »Det svenska klassamhället, del 2: Den svenska kapitalistklassen – uppkomst och utveckling».

Efter andra världskriget har utsugningen av den svenska arbetarklassen ökat kraftigt, liksom dess fysiska nedslitning. Mer om det finns i broschyren »Det svenska klassamhället, del 1: Förändringarna i den svenska arbetarklassens eko­nomiska läge» med bilaga.

Den grundläggande motsättningen
För att fä svar på frågorna om vilka klasser, som är det svenska samhällets hu­vudklasser och vilka som utgör mellanskikten, så måste vi först klargöra vilken motsättning som är den grundläggande motsättningen i samhället.

Det kapitalistiska samhällets grundläggande produktionsförhållande är för­hållandet mellan arbete och kapital. Den egendomslösa klassen — arbetarklas­sen eller proletariatet — är för sitt uppehälle tvungen att sälja den enda vara den äger, nämligen sin arbetskraft, till ägarna av produktionsmedlen — kapita­listklassen eller bourgeoisin. I kraft av sitt egendomsmonopol på produktions­medel tillägnar sig kapitalistklassen arbetarklassens merarbete i form av profit, räntor och jordräntor. Detta använder kapitalisterna till att anställa mer arbets­kraft, utöka sin egendom, till sin egen konsumtion, samt slösar en växande del på diverse improduktiva, det vill säga ickevärdeskapande tjänster.

Av detta följer, att i ett kapitalistiskt samhälle utgör alltid motsättningen mellan det privata tillägnandet och den samhälleliga produktionen den grund­läggande motsättningen. Denna motsättning träder i dagen som en motsättning mellan proletariat och bourgeoisi. Detta gäller naturligtvis även för kapitalis­mens monopolistiska stadium, imperialismen, och detta stadiums statsmonopo­listiska skede.

Den grundläggande motsättningen i det kapitalistiska samhället kan lösas en­bart genom den socialistiska revolutionen, genom vilken hela den kapitalistiska samhällsordningen och produktionssättet ersätts av ett annat, nämligen först av socialismen och längre fram av kommunismen.

Huvud klasserna i det svenska samhället utgörs alltså av proletariatet, som är revolutionens huvudkraft och som utgör den överväldigande majoriteten i sam­hället, nämligen omkring 70 procent av hela befolkningen, och bourgeoisin, vars monopolistiska del utgör reaktionens huvudkraft. Hela bourgeoisin utgör omkring 2 procent av befolkningen.

Vid sidan om dessa finns flera olika mellanskikt. Dessa utgör dels rester av tidigare samhällsförhållanden, vilka vi kallar för den egentliga småbourgeoisin, dels skiktet av tjänstemän med en självständig eller överordnad ställning i sta­tens och de monopolistiska företagens svällande byråkrati.

En genomgripande klassanalys måste, förutom de ovan nämnda klasserna och skikten och deras beståndsdelar, även undersöka andra grupper, såsom de nationella minoriteterna samerna och finnarna, invandrarna, kvinnorna, pensio­närerna, ungdomen och arbetararistokratin.

Huvudmotsättningen
Orsaken till samhällets förändring och utveckling är klasskampen. Samhällets grundläggande motsättning är klasskampens drivfjäder.

Under samhällets utveckling uppstår även en rad andra motsättningar, som till exempel mellan monopolkapitalet och småbourgeoisin, mellan monopolka­pitalet och mellanbourgeoisin, mellan mellanbourgeoisin och proletariatet och mellan småbourgeoisin och proletariatet. Vid ett givet tillfälle är det alltid en motsättning som utgår huvudmotsättningen, det vill säga den motsättning som är överordnad alla de andra och som bestämmer deras utveckling.

Huvudmotsättningen kan vara, men behöver inte vara, densamma som den grundläggande motsättningen. 11920-talets Tyskland hade kampen för socia­lismen en aktuell karaktär och i den kampen stod proletariatet i huvudsak en­samt. De klasser och skikt som stod emellan proletariatet och bourgeoisin kun­de endast i mycket liten utsträckning mobiliseras i den kampen. Huvudmotsätt­ningen gick mellan proletariatet och bourgeoisin. Men i och med nazisternas framväxt och seger förändrades huvudmotsättningen. Kampen för socialismen måste nu underordnas kampen mot fascismen, och i den kampen kunde inte bara proletariatet utan också småbourgeoisin och till och med delar av den icke-monopolistiska bourgeoisin mobiliseras.

Tidigare gick huvudmotsättningen i Sverige liksom i 1920-talets Tyskland mellan proletariatet och bourgeoisin. Men efter andra världskriget, vi kan ännu inte fastställa exakt när, har en betydelsefull förändring inträtt. Visserligen gick den svenska kapitalismen, som vi har konstaterat, tidigt in i sitt imperialistiska eller monopolistiska stadium. Detta inträffade ju redan på 1910-talet. Men först genom att den statsmonopolistiska kapitalismen befästes på 1930- och 1940-talen, lade monopolkapitalet grunden till den fullständiga dominans, som det nu har uppnått.

Denna dominans har monopolkapitalet utnyttjat för en våldsam offensiv, dels mot proletariatet, dels mot mellanskikten. En av de grupper som har bli­vit hårdast drabbade av monopolkapitalets offensiv är bönderna. Småbönderna har så gott som helt försvunnit och antalet mellanbönder har också minskat starkt i antal. Denna offensiv har dock inte bara drabbat bönderna utan har gått hårt ät de flesta grupper inom den egentliga småbourgeoisin, speciellt de inom handel samt hantverk och industri. Dessutom har stora grupper av intel­lektuella fått sitt ekonomiska läge starkt försämrat.

Monopolkapitalets och den av dem behärskade regeringens planer och för­sök, att ansluta Sverige till EEC, måste ses som ett ytterst viktigt led i denna offensiv.

Av allt detta måste vi dra slutsatsen att huvudmotsättningen i Sverige nume­ra går mellan monopolkapitalet och folket. På monopolkapitalets sida står en­dast bourgeoisin och en mycket liten del av intelligentsian. Med folket menar vi proletariatet och dess allierade, huvuddelen av mellanskikten. Folket utgör mer än 95 procent av hela befolkningen.

För att mera i detalj klargöra huvudmotsättningens innebörd måste vi under­söka proletariatets respektive bourgeoisins storlek och sammansättning liksom deras ekonomiska läge. Dessutom måste vi klargöra mellanskiktens storlek och sammansättning och deras ekonomiska läge och utvecklingstendenser.

Mycket av resonemangen i detta och föregående avsnitt om grundläggande motsättning och huvudmotsättning bygger på en artikel i Clarténr 4,1972.

3. KLASSERNA I DET SVENSKA SAMHÄLLET

Proletariatet
Proletariatet utgör, som vi har konstaterat, den ojämförligaste största klassen i det svenska samhället. Som huvuddefinition på proletariatet använder vi följan­de: Proletariatet består av alla de som inte själva äver några produktionsmedel och därför för sitt uppehälle är hänvisade till att sälja sin arbetskraft. Anställda företagsledare hör dock till bourgeoisin och anställda i självständiga och över­ordnade ställningar hör till mellanskikten. Begreppet arbetarklassen i vid be­märkelse använder vi liktydigt med begreppet proletariatet.

Vi har här inte möjlighet att närmare ga in på den viktiga frågan om prole­tariatets och dess beståndsdelars ekonomiska läge, utan vi måste begränsa oss till frågan om dess storlek och struktur. Proletariatet är ingen allt igenom en­hetlig klass, utan består av flera olika grupper och skikt. Den största av dessa grupper utgör vad vi kan kalla för det egentliga proletariatet eller arbetarklassen i inskränkt bemärkelse. Till denna grupp räknas alla som är direkt sysselsatta i varuproduktionen. Eftersom deras arbete är värdeskapande säger vi att de är produktiva. Denna grupp är den enda som skapar ett mervärde åt kapitalister­na och de är alltså därför den enda grupp som är utsugen i egentlig bemärkelse. Hit hör för det första alla som är sysselsatta i den direkta tillverkningen av va­rorna. Vi kallar dessa för tillverkningsarbetare.

För det andra hör till denna grupp alla som är sysselsatta i varuproduktio­nens fortsättning in i cirkulationssfären. Dessa kallar vi för lager- och transport­arbetare.

Med cirkulationssfären menar vi den del av ekonomin som handlar om va­rornas cirkulation. Enligt marxismen bestäms ert varas värde av det genomsnitt­liga samhälleliga arbete som är nedlagt i den. En vara är inte färdig förrän den når konsumenten. Alltså är det paketerings-, lager- och transportarbete som be­tingas av naturens, geografins eller teknikens krav värdeskapande. Däremot är det finansiella handhavandet av varorna eller annat transportarbete än det som har samband med varuproduktionen inte värdeskapande.

tabell1 tabell3 tabell4 tabell5 tabell7 tabell9 tabell10

 

tabell10b tabell12a tabell12b tabell13 tabell14 tabell15

4. STRATEGIN FÖR REVOLUTIONEN I SVERIGE

Svftet med vår klassanalys är dels att klargöra vilka klasser som är revolutionens respektive reaktionens huvudkrafter i det svenska samhället, dels att klargöra hur mellanskikten kommer att ställa sig i motsättningen mellan dessa klasser.

Som klart framgår av det ovan framlagda materialet kan konstateras att, me­dan den grundläggande motsättningen går mellan proletariatet och bourgeoisin, går huvudmotsättningen i dagens läge mellan monopolkapitalet och folket. På folkets sida i huvudmotsättningen står förutom proletariatet även den egentli­ga småbourgeoisin, vars viktigaste del fortfarande utgörsa v bönderna, samt sto­ra delar av de intellektuella mellanskikten.

Vad innebär då detta i fråga om strategin för den socialistiska revolutionen i Sverige? Innan den frågan slutgiltigt besvaras, bör den bli föremål för en om­fattande diskussion. Därför lämnas den tills vidare öppen. De kamrater som ger sig i kast med frågan bör tänka på att svaret måste bli sådant att det klart mar­kerar vårt avståndstagande från diverse »vänstensekteristiska idéer och ström­ningar och samtidigt noga undviker att falla i någon av revisionisternas fallgro­par.

Källor (SOS = Sveriges Officiella Statistik)

SOS Folkräkningen 1950

SOS Folk- och bostadsräkningen 1965

SOS Industri 1965 och 1969

Marxismen-Leninismens klassiker (urval)*
V.I. Lenin: Kapitalismens utveckling i Ryssland, Samlade skrifter i urval, bd 1
V.I. Lenin: Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Valda verk, bd 1:2
Mao Tsetung: Analys av klasserna i det kinesiska samhället, Valda verk, bd 1.
Mao Tsetung: Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan, Valda verk, bd 1.

Tidskriftsartiklar
Albania Today nr 3 1972*
Clarté nr 4 1972
Klasskampen (organ för Baudeklicken) nr 6 1971 Rode Fane nr 1 och 2 1972* Zenit nr 28

Övrig litteratur
Classtruggle in N.Z., Auckland nov 1969 (CPNZ)**
Det svenska klassamhället 1-2 (KFML)*
Hermansson, C.H.: Monopol och storfinans, Uddevalla 1971 (TEMA)
Holmberg Nils: Vart går Sveriges Kommunistiska Parti?, Göteborg 1965*
Guerro, Amado: Philippine Society and Revolution, Hong Kong 1971 (Ta Kung Pao)*
Kleven, Hans: Klassestrukturen i det norske samfunnet, Oslo 1965 (Ny Dag) Om huvudmotsättningen i Sverige, meddelande från Umeå Clartrfsektion, dec. 1971*
Svensson, Jörn: Korporatismen och den borgerliga klassdiktaturen, Budapest 1969 (Cavefors)
Vem äger Sverige? Sammandrag av koncentrationsutredningen, Halmstad 1968 (Prisma)

Dessutom rekommenderas den som är intresserad att följa diskussionen i dessa frågor i tidskrifterna Albania Today, Marxistiskt Forum, N.Z. Review och Rode Fane.

De böcker som markeras med * rekommenderas i första hand till studium.

 

 

 

 

 

 

 

[1]flera av dessa, till exempel kranförare vid byggen, hör egentligen hemma

bland tillverkningsarbetarna.

Tabell 3: Arbetarklassen i inskränkt bemärkelse 1965

Grupp___Antal

tiUverkningsarbetare 1 071 000

lager- och transportarbetare 268 000

summa arbetarklassen i inskränkt bemärkelse 1 229 000

Källa: Tabell 1-3: SOS Folk-och bostadsräkningen 1965, del LX.

Om vi jämför dessa siffror med tidigare folkräkningar finner vi att en förskjut­ning skett inom arbetarklassen med avseende på näringsgrenar. 1930 var 332 000 sysselsatta inom jord- och skogsbruket mot endast 190 000 1960 och 101 000 1965. Antalet industriarbetare var 1930 574 00 och hade 1960 ökat till 1 076 000.1965 hade dock antalet åter minskat något, till 742 000.

Hurdan utvecklingen har varit sedan 1965 kan vi inte, utan mycket omfat­tande foskningar och lokala undersökningar, följa för andra grupper än indust­riarbetarna, som ju endast utgör en del av tillverkningsarbetarna. Mycket tyder dock på att tillverkningsarbetarna och möjligen hela arbetarklassen i inskränkt bemärkelse har minskat sin relativa andel av befolkningen eller i varje fall av proletariatet. Som framgår av nästa tabell har antalet industriarbetare minskat något aven absolut sett.

Men detta hindrar naturligtvis inte att en helt dominerande och ständigt o-kande del av det produktiva arbetet i samhället utförs av arbetarklassen i in­skränkt bemärkelse.

del av denna grupp bör ev. föras till cir kula tionsai b et arnä.

del av denna grupp bör ev. föras till cir kula tionsai b et arnä.

(Visited 175 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.