Politisk ekonomi: Pengarna i det kapitalistiska samhället

ABBA:s låt som kom 1976 handlar om en fattig kvinna som drömmer om ett lättare liv med en rik man. Det kapitalistiska samhället lär oss att det är eftersträvansvärt att göra sig rik på andras bekostnad och kan man inte bli rik själv så finns möjligheten att vara i närheten av mammon. Kanske stänker guldet också på dig?

För den som inte orkar igenom hela texten som kommer från Politisk Ekonomi, Sovjetunionens vetenskapsakademi, 1954 så följer här några grundpunkter som är värda att hålla i minnet.
1. Pengarnas huvudfunktion är att tjäna som värdemått för varorna.
2. För att kunna fungera som värdemått måste pengarna själva vara en vara, de måste ha värde.
3. Pengarna fungerar som cirkulationsmedel. Varubyte med hjälp av pengar kallas varucirkulation.

Pengarnas funktioner.

Efterhand som varuproduktionen breder ut sig utvecklas pengarnas funktioner. I den utvecklade varuproduktionen tjänar pengar rollen som: 1) värdemått, 2) cirkulationsmedel, 3) ackumulationsmedel, 4) betalningsmedel och 5) internationell valuta.

Pengarnas huvudfunktion är att tjäna som värdemått för varorna. Med hjälp av pengarna företas en spontan beräkning och mätning av alla varors värde. En varas värde kan inte uttryckas direkt i arbetstid, då de privata varuproducenterna är så isolerade och splittrade, att det är omöjligt att beräkna den arbetsmängd som icke den enskilde varuproducenten, utan samhället som helhet använder till att producera den ena eller andra varan. Av denna orsak kan varans värde endast uttryckas indirekt, genom att varan mätes medelst pengarna i bytesprocessen.

För att kunna fungera som värdemått måste pengarna själva vara en vara, de måste ha värde. Liksom vikten av den ena eller andra kroppen bara kan mätas med hjälp av en vikt av en bestämd tyngd, kan en varas värde bara mätas med hjälp av en vara som har värde.

Mätning av varornas värde med hjälp av guld försiggår redan innan vederbörande vara bytes mot pengar. För att uttrycka varornas värde i pengar är det inte nödvändigt att ha kontanta pengar till hands. När ägaren sätter ett bestämt pris på varan uttrycker han i tankarna eller, som Marx säger, ideellt, varans värde i guld. Detta är möjligt då det i verkligheten råder ett inbördes bestämt förhållande mellan guldets värde och vederbörande varas värde. Vad som tigger till grund för detta förhållande är det samhälleligt nödvändiga arbete som är nedlagt i varornas produktion.

En varas värde uttryckt i pengar kallas dess pris. Priset är det penningmässiga uttrycket för varuvärdet.

Varorna uttrycker sina värden i bestämda mängder av silver eller guld. Dessa mängder penningvara måste å sin sida mätas. Därför blir det nödvändigt att ha en måttenhet för pengarna. En sådan enhet är ett bestämt viktkvantum av penningmetall.

I England kallas t ex penningenheten pund sterling. En gång i tiden motsvarades den av ett pund silver. Sedan avskiljdes penningenheterna från viktenheterna. Detta försiggick genom att man lånade utländska mynt, övergick från silver till guld, men huvudsakligen till följd av att regeringen lät prägla dåliga mynt, och successivt minskade deras vikt, För att det skulle bli lättare att mäta, indelades penningenheterna i mindre delar: en rubel delades i hundra kopek, en dollar i hundra cent, en franc i hundra centimes osv. Penningenheten och dess indelningar tjänar som måttstock för priser. Som prismåttstock spelar pengarna en helt annan roll än i egenskap av värdemått. Som värdemått mäter pengarna värdet hos andra varor, i egenskap av prismåttstock mäter de mängden av själva penningmetallen. Penningvarans värde ändrar sig med ändringen i den arbetsmängd som är samhälleligt nödvändig för att framställa penningvaran. Förändringarna i guldvärdet inverkar inte på dess funktion som prismåttstock. Hur guldvärdet än förändras är en dollar alltid hundra gånger mera värd än en cent. En stat kan förändra guldhalten i penningenheten, men den kan inte förändra värdeförhållandet mellan guld och andra varor. Om staten reducerar det kvantum guld som penningenheten innehåller, dvs minskar dess guld-halt, så kommer marknaden att reagera på detta med prisstegring. Varuvärdet kommer i framtiden att ta sig uttryck i det kvantum guld som svarar mot det arbete som nedlagts i denna vara. Det enda är att det nu kommer att krävas fler penningenheter än förut för att uttrycka samma kvantum guld.

Varupriserna kan stiga eller falla under inflytande av förändringar såväl i varuvärdet som i guldvärdet. Guldets värde, liksom värdet av alla andra varor beror på arbetsproduktiviteten. Sålunda ledde upptäckten av Amerika med dess rika guldfyndigheter och i synnerhet upptäckten av de brasilianska guldfyndigheterna under 1600-talet till en revolution i priserna. I Amerika utvanns guldet med mindre arbetsinsats än i Europa. Strömmen av billigare guld från Amerika till Europa ledde till en allmän prisstegring.

Pengarna fungerar som cirkulationsmedel. Varubyte med hjälp av pengar kallas varucirkulation. Varucirkulationen hänger oupplösligt samman med själva pengarnas omlopp: när en vara övergår från säljaren till köparen går pengarna över från köparen till säljaren. Pengarnas funktion som cirkulationsmedel består i att de uppträder som förmedlare i varornas cirkulationsprocess. För att fylla denna funktion måste pengarna finnas till hands.

Ursprungligen uppträdde pengarna vid varuutbytet direkt i formen av silver- eller guldstänger. Detta skapade svårigheter för varuutbytet: det var nödvändigt att väga metallen, dela den i sm ås ty eken och undersöka halten. Så småningom avlöstes stänger av penningmetall av mynt. Ett mynt är ett metallstycke av bestämd form, vikt och värde, som tjänar som lagfäst cirkulationsmedel. Myntprägling koncentrerades i statens händer.

Under cirkulationsprocessen blir pengarna slitna och förlorar en del av sitt värde. De praktiska erfarenheterna från penningcirkulationen visade att slitna pengar kunde fungera som cirkulationsmedel sida vid sida med fullvärdiga mynt. Detta har sin förklaring i att pengarna i sin funktion som cirkulationsmedel spelar en flyktig roll. I regel tar varuförsäljaren emot pengar i utbyte för att köpa en annan vara för dessa pengar. Följaktligen är det inte absolut nödvändigt att pengarna i egenskap av cirkulationsmedel hareget värde.

På grundval av de praktiska erfarenheterna som visade att slitna pengar också kan cirkulera, började regeringarna medvetet att prägla dåliga mynt, minskade vikten och sänkte halten i penningmetallen men utan att ändra pengarnas nominella värde, dvs den penningenhet som präglingen visade. Mynten förvandlades mer och mer till värdetecken, till ett penningtecken. Deras verkliga värde är mycket mindre än det värde som de nominellt representerar (d v s till namnet).

Varans dubbelkaraktär av vara och pengar vittnar om utvecklingen av motsättningarna inom varuproduktionen. Vid direkt byte av en vara mot en annan, har varje transaktion en isolerad karaktär, försäljningen kan inte åtskiljas från köpet. En annan sak är det vid byte med hjälp av pengar, d v s varucirkulation. Här förutsätter bytet ett allsidigt samband mellan varuproducenterna och en oupphörlig sammanflätning av transaktionerna dem emellan. Detta öppnar möjligheter för att försäljningen kan åtskiljas från köpet. Varuproducenten kan sälja sin vara och tills vidare behålla de pengar han har fått för varan. När många varuproducenter säljer utan att köpa kan det uppstå ett stopp i varucirkulationen. Redan i den enkla varucirkulationen ligger således en möjlighet av kriser. Men för att denna möjlighet till kriser skall bli till en oundviklighet krävs en rad förutsättningar som först uppstår i och med övergången till det kapitalistiska produktionssättet.

Pengarna fungerar som ackumulationsmedel eller medel för ansamling av rikedomar. Då pengarna är rikedomens allmänna representant, kan de alltid förvandlas till vilken vara som helst. Pengarna förvandlas till penningskatter i de fall då de dras ut ur penningcirkulationen. De kan förvaras i vilka mängder som helst. Varuproducenterna samlar pengar, exempelvis för att köpa produktionsmedel eller som sparmedel. Bara fullvärdiga pengar kan fungera som skatt: guld och silvermynt, guld och silverstänger liksom föremål av guld och silver.

Pengarna fungerar som betalningsmedel. Som betalningsmedel uppträder pengarna när köp och försäljning försiggår på kredit, dvs med fördröjning av betalningen. Vid köp på kredit övergår varan från säljarens till köparens hand utan någon ögonblicklig betalning av den vara som köps. När fristen för den köpta varan utgår, betalar köparen pengarna till säljaren utan överlåtelse av varan, eftersom detta skett tidigare. Som betalningsmedel uppträder också pengarna vid inbetalning av skatt, jordränta osv.

Pengarnas funktion som betalningsmedel återspeglar den fortsatta utvecklingen av varuproduktionens motsättningar. Förbindelserna mellan de enskilda varuproducenterna blir alltmer omfattande, deras beroende av varandra ökar. Nu blir köparen gäldenär, säljaren blir fordringsägare. När många varuproducenter köper varor på kredit, kan det förhållandet att en eller flera gäldenärer underlåter att uppfylla sina förpliktelser i rätt tid, inverka på hela kedjan av betalningsförpliktelser och leda till konkurs för en rad varuproducenter som är sammanknutna genom kreditförbindelser. Så starkes den möjlighet av kriser som ligger i pengarnas funktion som cirkulationsmedel.

Undersökningen av pengarnas funktion som cirkulationsmedel och betalningsmedel gör det möjligt att klarlägga den lag som bestämmer den penningmängd som är nödvändig för varucirkulationen.

Varorna köpes och säljes på många ställen samtidigt. Den penningmängd som är nödvändig för cirkulationen i ett givet ögonblick beror framför allt på summan av priserna på de cirkulerande varorna, som i sin tur bestämmes av varumassan och av priset på varje enskild vara. Dessutom är det nödvändigt att ta hänsyn till hastigheten i pengarnas omlopp. Ju snabbare pengarna cirkulerar, desto mindre av dem behöver man till cirkulationen, och omvänt. Om det exemelvis under loppet av en viss period, låt oss säga ett år, säljes varor för omkring en miljard dollar, och varje dollar i genomsnitt gör fem omlopp, så behöver man 200 miljoner för att hela varumassan ska kunna cirkulera.

Tack vare den kredit som varuproducenterna beviljar varandra, reduceras penningbehovet med summan av priserna på de varor som säljes på kredit, samt summan av de betalningar som täckes ömsesidigt. Kontanta pengar behövs bara för att göra upp de penningskulder som förfallit till betalning.

Penningcirkulationens lag består alltså i att den penningmängd som är nödvändig för varucirkulationen måste vara lika med summan av priserna på alla varor delat med det genomsnittliga antalet omlopp av sistnämnda penningenheter. Då måste man från summan av priserna på alla varor dra summan av priserna på varor som sålts på kredit, samt summan av betalningar som täcker varandra ömsesidigt, samt därtill lägga summan av betalningar som förfallit.

Denna lag har allmän giltighet för alla samhällsformationer med varuproduktion och varucirkulation.

Slutligen spelar pengarna rollen av internationella pengar i omsättningen mellan länderna. Rollen av internationella pengar kan inte fyllas av mindervärdiga mynt eller papperspengar. På världsmarknaden kastar pengarna av sig myntformen och uppträder i sin ursprungliga skepnad — som stänger av ädla metaller. På världsmarknaden i omsättningen mellan länderna, är guldet ett allmänt köpmedel, ett allmänt betalningsmedel och ett allmänt förkroppsligande av den samhälleliga rikedomen.

Utvecklingen av pengars funktioner ger uttryck för tillväxten inom varuproduktionen och dess motsättningar. Under varuproduktionen som bygger på privategendom av produktionsmedlen, blir pengarna ett medel för några människors utsugning av övriga.

Guld- och papperspengar.

När guldmynt fungerar som pengar, anpassas deras mängd spontant efter varucirkulationens behov. När varuproduktionen och varucirkulationen minskar, försvinner en del av guldmynten från cirkulationen och hamstras. När produktionen och varucirkulationen ökar, blir dessa pengar på nytt satta i omlopp.

Under den utvecklade varuproduktionen använder man ofta i stället för guldmynt till köp och betalning, papperspengar som ersätter guldmynten. Emissionen av papperspengar har uppstått genom cirkulationen av slitna och mindervärdiga mynt som förvandlas till guldtecken, penningtecken.

Papperspengar är penningtecken med tvångskurs som staten utfärdar. De är allmänt gångbara och ersätter guldet i dess funktion som cirkulationsmedel Papperspengar har i sig själva intet värde, därför kan de inte fungera som måttstock på varuvärdet. Hur mycket papperspengar som än utfärdas representerar de blott värdet av den guldmängd som behövs för att betjäna varucirkulationen. Papperspengar inväxlas inte i guld.

När det utfärdas papperspengar motsvarande den guldmängd som behövs för varucirkulationen, motsvarar papperspengarnas köpkraft, dvs den varumängd som skall köpas för den, guldpengarnas köpkraft. Men i allmänhet utfärdar staten papperspengar för att täcka sina utgifter, i synnerhet i krigstid, under krisår och andra orostider, utan att ta hänsyn till cirkulationens behov. När produktionen och varucirkulationen inskränkes, eller när det utfärdas alltför mycket papperspengar överstiger de den guldmängd som är nödvändig för cirkulationen. Låt oss säga att det utfärdas dubbelt så mycket pengar som nödvändigt. I så fall kommer varje papperspenningenhet (dollar, mark, franc osv) att representera hälften så stor guldmängd, dvs papperspengarna kommer att reduceras till hälften av sitt påtryckta värde.

Det första försöket att utfärda papperspengar hänför sig från slutet av 1600-talet och början av 1700-talet: i USA 1692 ( i samband med kriget mot Kanada), i Frankrike 1716.I Ryssland utfärdades de första papperspengarna under Katarina den andra.

En omåttligt stor emission av papperspengar, med den påföljd att de sjunker i värde, något som de härskande klasserna använder för att övervältra statsutgifterna på de arbetande massorna och öka utsugningen, kallas inflation. Inflationen framkallar prisstegring på produkterna och drabbar de arbetande hårdast eftersom arbetarnas och tjänstemännens löner släpar efter prisstegringarna. Det är kapitalisterna och godsägarna som tjänar på inflationen.

(Visited 118 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

3 thoughts on “Politisk ekonomi: Pengarna i det kapitalistiska samhället

  1. Redaktionen Post author

    Ta t.ex. den gamla 10 000 kronors sedeln, skulle värdet av den motsvara det nedlagda arbetet? Pengarnas huvudfunktion är ju att tjäna som värdemått för varorna. Pengar är en vara men de har en särskild roll. Mellan 1998 och 2007 har produktiviteten ökat enormt och därmed också kapitalet. Om penga-mängden ökades utan att det motsvarades av verkliga rikedomar i samhället på det sätt som du beskriver ovan så borde det påverka inflationen kraftigt men inflationen har varit låg i Europa under denna period. Det skedde verkligen en dold omfördelning men det beror nog inte på beslut ifråga om penningmängden.

    http://www.economicshelp.org/blog/5887/economics/uk-labour-productivity/

    http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Ekonomi/Produktion-och-Investeringar/Produktivitetsutvecklingen-i-naringslivet/

    Reply
    • Jakob

      Fast det är inte jag som påstår att pengamängden dubblades, det är ett faktum (jag länkade till sidan där ECB har statistik, se på m3-talet). Inflation blir det bara om pengamängden kommer alla till del (då får alla mer, vilket gör att priset ökar i motsvarande grad). Om däremot pengarna samlas hos några få så påverkar inte det inflationen nämnvärt, däremot innebär det en omfördelning av resurser (köpkraften hos de som får den nya pengamängden ökar avsevärt).
      Pengar och värde är två olika saker, enbart genom att de åtskiljs kan kapitalister tjäna på att öka produktiviteten. Ökad produktivitet (främst via nya produktivkrafter, ytterst teknik utveckling) innebär att varorna får lägre värde, men under en kort period, tills andra producenterna gjort motsvarande produktivitetsförbättring, kan de säljas till samma pris eller tom. ett lägre pris än övriga försäljare. Därmed kan kapitalisten ta skillnaden mellan värdet och priset i egen ficka. Efter ett tag kommer dock priset att återgå till att kretsa kring varans värde. Varpå nya investeringar krävs av den enskilde kapitalisten för att åter kunna öka sin profit. De som inte gör det slås ut.
      Det är detta som, enligt Marx, driver utvecklingen av produktivkrafterna i det kapitalistiska. samhället.

      Men i finanskapitalismen så har saker ändrats. För även om ovanstående givetvis även där stämmer för stora delar av ekonomin så är det nu möjligt att föra vinst utan att ta steget över varor (P-V-P´ men nu också P-P´, där P´>P). Finanskapitalet ändrar också ägandeförhållandena, det är inte längre primärt industrikapitalister som äger produktivkrafter utan banker, finansiärer, riskkapitalister, osv.
      Ytterst kan de inte få mer profit utan att värdet i samhället ökar, utan att de suger ut mervärde. Men de kan fördela om de existerande resurserna i enlighet med finanskapitalismens logik. Att öka pengavolymen innebär en oerhörd omfördelning. Om folk förstod hur mycket denna volym ökar – och det är helt officiella siffror – så skulle de förstå att de löneökningar de får är helt obetydliga. Att ens diskutera löneökningen i relation till inflationen är närmast ett hån, om den totala pengamängden dubblas på några år, så måste lönerna göra det också, annars har det skett en omfördelning uppåt.

      PS1.
      Och nej, pengar är inte enbart en värdemätare, åtminstone inte enligt Marx. I första volymen av Kapitalet diskuteras detta utförligt. Hans teori är att pengars värde kommer av den arbetsmängd som nerlagts i dem, dvs när de är kopplade till guld (eller annan metal). Guldets värde sätts som alla andra värden, sen används den som allmän ekvivalens. Men åter, Marx levde långt innan finanskapitalismen hade uppkommit. Lenin skriver dock om den.

      PS2.
      Någon kanske anför ”singel system” i TSSI. Och ja, men har inte riktigt plats att ta upp det här. Men det är potentiellt en reell invändning.

      Reply
  2. Jakob

    Men hur får pengar sitt värde?
    Enligt Marx, på samma sätt som alla andra varor, genom den nerlagda arbetsmängden. Men medan detta stämmer i en ekonomi där valutan är direkt bunden till t.ex. guld är det inte helt självklart att så är fallet i dagens ekonomi.
    Ett av de vanligaste felen som görs är att man bortser från pengavolymens expansion, den är idag det effektivaste sättet för omfördelningen av resurser i alla samhällen. Exempel: Vi är 10 personer som var och en har 1 vara och denna kostar 1 peng, alla har också en peng. Allt lika men dubblad pengamängd, rimligen kostar nu varje vara 2 pengar och alla har 2 pengar. Men anta istället att en person har fått alla nyas pengar. Det ser inte ut som något har förändrats, men i realiteten har 1 individ nu möjlighet att lägga under sig allt ägande.
    Genom pengavolymens ökning kan kapitalet lätt ge ökade löner till arbetarna, som tycker att de får det bättre, samtidigt som de i realiteten behåller eller rent av stärker sitt ägande.

    Detta är inte ett påhittat exempel. Mellan 1998 och 2007 dubblades volymen i eurozonen. Om inte alla fick dubbelt så mycket innebär det att några fick mer, alltså skedde en dold omfördelning.
    Officiell statstik finns på:
    http://www.ecb.europa.eu/stats/services/downloads/html/index.en.html

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.