Béla Kun: Kapitalistiskt slaveri eller socialistisk revolution?

Bela-kun--outlawsdiary00tormuoft

Béla Kun (1886-1938) var en ungersk revolutionär som ledde den ungerska sovjetrepubliken som existerade mellan den 21 mars till 1 augusti 1919. Den ungerska sovjetrepubliken blev det andra socialistiska landet i världen efter Sovjetunionen.

Efter den ungerska revolutionens nederlag emigrerade Kun till Sovjetunionen där han arbetade som funktionär i den Kommunistiska internationalen. I slutet av 1930-talet greps, förhördes och avrättades han i Sovjetunionen. I det av Stalin ledda arbetet för att undertrycka kontrarevolutionärer var det en hel del folk som arbetade för utländska makter (tänk Norge, Frankrike osv.) som förtjänade att straffas. Men samtidigt förekom det att oskyldiga människor med orätt dömdes. Och under 1937 och 1938 gjordes felet att utvidga omfattningen av kontrarevolutionärernas undertryckande. Möjligen var Béla Kun en av de som drabbades av detta (mer info om detta mottages tacksamt).

Nedanstående utdrag kommer ur en text som är skriven av Béla Kun under tiden för upprättandet av ungerska sovjetrepubliken.

Kapitalistiskt slaveri eller socialistisk revolution?

Staten, den där också fädernesland kallas, är ett organiserat våld för att de besuttna klasserna med tillhjälp därav skall kunna förtrycka och klavbinda de egendomslösa. Staten är förtryck satt i system och heligförklarat. Staten är klassmotsättningarnas upprätthållare, samtidigt som den binder arbetarna till händer och fötter. Och i denna sin verksamhet begagnar den sig då sannerligen av våldsmetoder: krigsmakten, gendarmerna, poliserna, fängelserna o.a. Officerarna, ämbetsmännen och domarna som handha dessa maktmedel är varje minut redo att använda dem.

“Fäderneslandets försvar är en oeftergivlig plikt”, den uppfattningen representerar ämbetsmännen; skolorna, och kyrkan uppfostrar arbetarna att omfatta den och den borgerliga liksom den såkallade socialdemokratiska pressen, skärper den uppfattningen. Men staten står orörlig och hotande bakom, stundom tar den fram sina verktyg: militären, gendarmeriet, polisen, fängelserna, kulorna och galgarna för att driva arbetarna ut på slagfälten för att mörda varandra.

Staten är alltså icke någon över partihänsyn stående makt, utan själva våldets system. Statsförfattningen är detta vålds yttre dräkt. Utan staten skulle de ägande klasserna inte kunna förtrycka någon utan detta organiserade våld kunde de icke upprätthålla sitt förtryck av arbetarna en enda minut längre. Därför bör proletariatets kamp i främsta rummet rikta sig mot statsmakten.

Frågan är blott: vilken betydelse har proletariatets enade strid i denna strävan?

De besuttna klasserna hålla ett starkt förtrycksystem, staten, med våld i sina händer. Och mot detta våld kan endast våld sättas. Arbetarna måste därför mot borgarnas våldsförtyck möta upp också de med våld.

Mot vapen är endast vapen det tillräckligt verksamma medlet. Arbetarna måste gripa till vapen, emedan de uteslutande på sådant sätt kan beröva bourgeoisin makten, styrkans och våldets system.

Beväpnat uppror är det, som skall bringa den politiska makten i händerna på proletariatet och leda till den socialistiska revolutionen.

Den gör ingen revolution, som blott ändrar härskare och styrelsesätt. Det kan icke anses för revolution, att som härskare i stället för någon bekant Nikolai, Wilhelm eller Karl, placera ett opersonligt kapital i en presidents gestalt.

Till vår revolution hör, att proletariatet tar i sina händer det som utgör maktens grundfaktor: kapitalet, maktmedlet: staten; och att proletariatet upphäver det politiska förtryckets följd: utsugningen; att det skapar organ, vilka behövas vid danandet av det socialistiska systemet, och tillägnar sig den målmedvetenhet som måste finnas vid övergåendet till socialismen. Denna överflyttning eller övergångstid, är proletariatets envåldstid eller helt kort: Proletariatets diktatur.

Storstrejken, det väpnade upproret, den socialistiska revolutionen och proletariatets diktatur ligger, enligt den kommunistiska läran, framför proletariatet på den väg, som leder till frihet och avskaffar utsugningen.

De skiljevägar imperialismen förelagt proletariatet är till antalet två: den till frihet förande revolutionära vägen eller också den väg som leder till absolut elände.”

http://marxists.org/svenska/kun/1919/revolution.htm

 

(Visited 129 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

2 thoughts on “Béla Kun: Kapitalistiskt slaveri eller socialistisk revolution?

  1. Stålmannen

    Mycket går att säga om Stalin och klasskampen i Sovjetunionen. Tycker det är bra att ni ärligt erkänner att oskyldiga dog i den rättfärdiga kampen mot reaktionärerna. Verkligheten är inte ren. Men, att påstå att kampen felaktigt utökades på slutet av 30-talet är märkligt, trots allt låg utrensningarna av kontrarevolutionärer till grund göt Sovjets seger i världskriget. Om någonsin utrensningar visat sig vara rätt, var det då.

    Reply
    • Redaktionen Post author

      Det var rätt att försöka sätta dit de som samarbetade med utländska makter men vi menar att de utökade utrensningarna kom att omfatta alltför många som avrättades. Det är sant att utrensningar var särskilt viktiga då inför det kommande anfallet. Vi diskuterar alltså omfattningen och inte företeelsen som sådan. Det verkar som partiledningen själv insåg att utrensningarna hade blivit alltför omfattande utifrån de förutättningar man hade.

      Från sidan 163 i denna bok som är läsvärd diskuteras utrensningarna:
      http://kommak.org/wp-content/uploads/2014/11/Another-view-of-Stalin.pdf

      “In January 1938, the Central Committee published a resolution on how the purge was taking place. It reaffirmed the necessity of vigilance and repression against enemies and spies. But it most criticized the ‘false vigilance’ of some Party Secretaries who were attacking the base to protect their own position. It starts as follows:
      ‘The VKP(b) Central Committee plenum considers it necessary to direct the attention of party organizations and their leaders to the fact that while carrying out their major effort to purge their ranks of trotskyite-rightist agents of fascism they are committing serious errors and perversions which interfere with the business of purging the party of double dealers, spies, and wreckers. Despite the frequent directives and warnings of the VKP(b) Central Committee, in many cases the party organizations adopt a completely incorrect approach and expel Communists from the party in a criminally frivolous way.’ The resolution shows two major organizational and political problems that made the purge deviate from its aims: the presence of Communists who were only concerned about their careers, and the presence, among the cadres, of infiltrated enemies.”

      “On November 11, 1938, Stalin and Molotov signed a clear decision, putting an end to the excesses that took place during the purges.
      ‘The general operations — to crush and destroy enemy elements — conducted by the NKVD in 1937-1938, during which investigation and hearing procedures were simplified, showed numerous and grave defects in the work of the NKVD and prosecutor. Furthermore, enemies of the people and foreign secret service spies penetrated the NKVD, both at the local and central level. They tried by all means to disrupt investigations. Agents consciously deformed Soviet laws, conducted massive and unjustified arrests and, at the same time, protected their acolytes, particularly those who had infiltrated the NKVD.”

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.