Vad är småborgerlig individualism?

I början av en revolutionär rörelses utveckling (vi ser oss som en del av en större rörelse som nu är i ett slags omstartsläge) är det naturligt att rörelsen till stor del består av personer som kommer ur “medelklassen”, dvs. småborgerskapet. Men vad är en “småborgare”? I Sverige är det ett skällsord och ett ord som just småborgare gillar att göra sig lustiga över. Men småborgerskapet är också en social kategori och en grupp som existerar “mellan” arbetarklassen och kapitalisterna, en klass som ofta har en viss självständighet i sitt arbete och en högre utbildning än genomsnittet. Tjänstemän, lärare och småföretagare tillhör denna ganska stora klass i Sverige.

Småborgerligt tänkande

Vi människor är sociala produkter. Det innebär att vårt tänkande är präglat av den sociala roll vi spelar. Man kan inte hoppa ut ur sig själv. Vårt tänkande är format av de erfarenheter vi har som sociala varelser och vårt eget och våra föräldrars yrken är det som främst har gett förutsättningarna för våra liv. Småborgaren är på grund av sin relativa självständighet i produktionen mer benägen än arbetarklassen att tänka och agera individualistiskt.

En person som präglas av småborgerlig individualism hävdar gärna sin “självständighet” gentemot organisationen. Han ser hellre till delens och inte till det helas intressen. Han lägger ofta obefogad vikt vid den del av arbetet som han själv är ansvarig för och önskar att få helhetens intressen underordnad sin egen dels intressen. Han förstår inte revolutionärernas system med demokratisk centralism och vill inte inse att en kommunistisk organisation inte blott behöver demokrati utan också i ännu högre grad behöver centralisering.

Vad gör man åt problemet?

Individualismen är något av kärnan i den liberala ideologi som propageras i den kapitalistiska kulturen i det svenska samhället. Vi är därför alla präglade av individualismen och det föreligger så klart endast gradskillnader i hur mycket enskilda har lyckats frigöra sig från skräpet. Men om vi inte tar ideologisk strid mot olika uttryck för individualismen och kritiserar den så kommer vi aldrig kunna bygga upp en växande revolutionär arbetarrörelse. Indivualismen känns naturlig eftersom vi har fått den med modersmjölken men den är likväl historiskt sett en rutten relik från ett döende samhälle. Den revolutionära rörelsen behöver folk som helhjärtat och oegennyttigt arbetar för att genomföra beslut som fattats i organiserad form. Det småborgerliga “frifräseriet” representerar en döende klass som vi kan låta följa med när badvattnet rinner ut.

(Visited 436 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

3 thoughts on “Vad är småborgerlig individualism?

  1. Redaktionen

    Hur mycket energi man vill lägga på att organisera motstånd (partibyggande eller frontarbete) mot kapitalistdiktaturen och deras pågående offensiv är väl beroende på ens klasståndpunkt och hur prekärt ens eget läge är? Revolutionärernas arbete i Sverige från 1800-talet till nu har gett oss en massa erfarenheter och har tillsammans med “hotet från öst” skapat pressen som gjorde att borgarklassen kände sig tvingade att genomföra defensiva “välfärds”-reformer. Så istället för att säga att deras arbete har varit meningslöst så skulle jag vilja påstå att de har gett oss allt.

    Håller med om att man måste kunna ena sig tillfälligt med vacklande personer men hur skall du kunna ha dem med i partiet? Det är väl bl.a. därför man har enhetsfrontsorganisationer? Jan Myrdal har skrivit mycket som är riktigt bra om andra länder men hans anslutning till dengxiaopingismen och dess fokus på borgerlig nationalism istället för klasskamp tar vi avstånd ifrån. Det känns lite trist att “hacka på” en enskild person som inte ens är med i något parti men med tanke på att han har en del inflytande och fortfarande sprider borgerlig nationalism (läs Fib och hans blogg, AB:s kultursidor osv.) så fort han får chansen och dessutom skall gälla för att vara maoist så har vi nog inget val.

    Vi uppfattar att vi är en del av en revolutionär arbetarrörelse tillsammans med flera andra mindre grupper och att vi nu på 10-talet är i ett slags nystartsläge. Att vi värderar våra föregångares arbete högt har vi väl gjort klart på denna sida?

    Reply
  2. bloggarbjorn

    “Ner med icke-partiförfattare! Ner med litteraturens övermänniskor!” utropar Lenin i broschyren ‘Om partiorganisationen och partilitteraturen’ från 1905. (Utgiven av Oktoberförlaget 1977.) Men det finns hopp i alla fall. Kufiska element, även kristna och mystiker (här kommer jag själv att tänka på Mohamed Omar i Uppsala som en något ‘mystisk’ muslimsk-sufisk kommunist) kommer enligt Lenin att ansluta sig till partiet, men “Vi är bergfasta marxister och har inte sämre magar än att vi kan smälta även dessa vacklande element”. Jan Myrdal kan ju ses som ett mycket frisvängande, både kritiskt och positivt element i skrivarvärlden.

    “I början av en revolutionär rörelses utveckling …” Nja, nu är ju inte rörelsen så ny, såvida man inte sätter startpunkten vid Kommaks bildande. Gör man det finns en massa förhistoria och erfarenheter som gör att varje vettig person undrar hur mycket energi man skall lägga på ännu ett partibildande försök. Det har ju varit rätt många, om man säger så. Mycket transpiration men rätt små praktiska resultat.

    Reply
    • Redaktionen Post author

      Tack för kritiken, har precis gjort några ändringar utifrån dina anmärkningar.

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.