Marxistisk kortkurs: Vad är kapital?

De borgerliga ekonomerna hävdar att varje arbetsredskap, varje produktionsmedel, ända från den primitiva männi­skans sten eller käpp, är kapital. Den här definitionen av ka­pitalet har till avsikt att dölja kärnan i kapitalistens utsug­ning av arbetaren och framställa kapitalet som ett evigt oföränderligt livsvillkor för varje mänskligt samhälle.

Stenen och käppen tjänade verkligen som arbetsredskap för den primitiva människan, men de var inte kapital. Kapi­tal är inte heller hantverkarens verktyg eller råämnen, bon­dens redskap, utsäde eller dragdjur, när dessa bedriver ett företag som baseras på personligt arbete. Produktionsmed­len blir kapital först på ett visst historiskt utvecklingssta­dium, när de är privategendom som tillhör en kapitalist och tjänar som medel för att utsuga lönearbetare.

Kapital är värde som — genom utsugning av lönearbetare — inbringar mervärde. “Kapitlet är dött arbete. Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levade arbetet och lever desto intensivare, ju mera det insuger.”

Kapitalet förkroppsligar proauktionsförhållandet mellan kapitalistklassen och arbetarklassen, vilket består i att kapitalisterna, såsom ägare av produktionsmedel och pro­duktionsbetingelser, utsuger lönearbetarna som skapar mervärde åt kapitalisterna. Detta produktionsförhållande, liksom alla andra produktionsförhållanden i det kapitalisti­ska samhället, antar formen av ett förhållande mellan ting och framträder som en egenskap hos själva tingen — pro­duktionsmedlen — att de inbringar kapitalisterna vinst.

I detta består kapitalets fetischkaraktär: under det kapi­talistiska produktionssättet uppstår det bedrägliga skenet att produktionsmedlen (eller en bestämd summa pengar som man kan köpa produktionsmedel för) i sig självt har den mirakulösa egenskapen att de kan inbringa sin ägare en regelbunden arbetsfri inkomst.

De olika delarna av kapitalet spelar inte samma roll i pro­duktionen av mervärdet. En viss del av kapitalet använder företagaren till att uppföra fabriksbyggnader, för att skaffa sig redskap och maskiner och att köpa in råvaror, bränsle och hjälpmaterial. Värdet av denna del av kapitalet över­förs till den nyproducerade varan i samma förhållande som produktionsmedlen förbrukas eller utslites i abretsprocessen. Den del av kapitalet som består i form av produktions­medlens värde, förändrar inte sin storlek i produktionspro­cessen och kallas därför konstant kapital.

Den andra delen av kapitalet lägger kapitalisten ut på att köpa arbetskraft — för att anställa arbetare. I gengäld för denna del av det använda kapitalet får företagaren efter produktionsprocessens slut ett nytt värde, som skapats av arbetarna på hans företag. Detta nya värde är som vi har sett, större än värdet av den arbetskraft kapitalisten har köpt. Den del av kapitalet som användes till arbetslön åt ar­betarna, förändrar alltså sin storlek i produktionsproces­sen: den växer genom att arbetarna skapar ett mervärde som kapitalisten tillägnar sig. Den del av kapitalet som lägges ut på köp av arbetskraft (dvs på lön till arbetarna) och som växer under produktionsprocessen, kallas variabelt kapital.

Marx betecknar det konstanta kapitalet med bokstaven C och det variabla kapitalet med bokstaven V. Det var Marx som första gången slog fast kapitalets indelning i en kon­stant och en variabel del. Härvid blev det möjligt för honom att avslöja den särskilda roll som spelas av det variabla kapi­talet som användes för köp av arbetskraft. Kapitalisternas utsugning av lönearbetarna är den verkliga källan till mer­värdet. Upptäckten av arbetets dubbelkaraktär förkroppsligat i varan, gav Marx nyckeln till att fastslå skillnaden mellan det konstanta och variabla kapitalet, att avslöja den kapitalis­tiska utsugningens väsen. Marx påvisade att arbetaren med sitt arbete samtidigt både skapar nya värden och överför värdet av produktionsmedlen till den färdiga varan. Såsom bestämt konkret arbete överför arbetarens arbete värdet hos de förbrukade produktionsmedlen till produkten, och i egenskap av abstrakt arbete, såsom insats av arbetskraft över huvud taget, skapar samma arbetares arbete nytt vär­de. Dessa två sidor i arbetsprocessen skiljer sig mycket märkbart från varandra. När arbetsproduktiviteten inom en bestämd bransch ökar till det dubbla, kommer exempel­vis en spinnare under loppet av en arbetsdag att överföra dubbelt så mycket värde av produktionsmedlen till pro­dukten eftersom han kan bearbeta dubbelt så mycket bo­mull, men av nytt värde kommer han att skapa lika mycket som förut.

Läs mer här.

(Visited 134 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.