Det aggressiva Finland och det s.k. “vinterkriget” del 4 (sista delen)

Denna artikelserie är skriven av en finsk kamrat under hösten 2014. Här finns del 1 och här finns del 2 och här del 3. På bilden ovan syns kommunisten Veikko Pöysti som ledde en framgångsrik väpnad motståndsgrupp mot den finska fascistregimen under andra världskriget.

Lögnen om “eniga finska folket” och lögnen om “vinterkrigsandan” formas.

Under den s.k. mellanfreden (moskvafreden) påbörjades i Finland aktiva förberedelser för nästa krig. Borgarklassen  började propagera kraftigt för att en hämnd på Sovjetunionen var nödvändig och alla soldater som stupat begravdes under högtidliga arrangemang. De lovade att befolkningen inom  Karelsk-finska Sovjetrepubliken skulle få återkomma till sina hemtrakter men de stängdes istället in i koncentrationsläger i norra Finland.

Tyska styrkor kom till Finland igen under våren 1941. Krigsplanerna vara klara och samtidigt som Nazistyskland anföll Sovjetunionen den 22 juni 1941 anföll tyska styrkor från norra Finland. Finland var uppdelat i Södra Finland och Norra Finland. Tyskarna krigade från den norra delen och österut och Mannerheims armé från södra Finland och österut. Gränsen mellan styrkorna var Ule Älv. Sovjetunionen svarade med bombningar av Helsingfors och den finska regeringen förklarade att nu skulle hämnden på Sovjetunionen komma. Man skulle “kriga mot arvsfienden” och återerövra Karelen i sin helhet. Röda armén var tvungen att backa inför det massiva anfallet från Nazitysklands sida. Mannerheims styrkor erövrade relativt snabbt stora delar av den Karelsk-finska Sovjetrepubliken. Petrozavodsk övergavs och intogs av Mannerheims stykor. Det karelsk-finska folket organiserades i ett partisankrig mot nazi-mannerheimstyrkorna och partinsankrig utvecklades i den Karelsk-finska Sovjetrepubliken såväl som i själva fascistiska Finland.

Mannerheim och Hitler lika som bär

Finlands läkarkår hade under 30-talet starka förbindelser med Nazityskland och var starkt påverkad av rasteorier. Dessa rasteorier använts inom “forskning” redan under den så kallade språkstridens dagar när den svensktalande överklassen ville bevisa att de tillhörde den germanska rasen medan de finsktalande skulle tillhöra en “lägre” mongolisk ras (det finsktalande folkets och de finskbesläktades urhem ligger nära Stalingrad vid Volgafloden).

I enlighet med dessa rasteorier delades befolkningen i det ockuperade Karelen in i följande grupper: De “nationella”, kareler och finnar, som uppfyllde raskraven, som bl.a berörde skallens storlek osv. Dessa fick vara på fri fot och fick större matransoner. De “onationella”, ryskar och kareler som inte ansågs fylla dessa raskrav stängdes in i koncentrationsläger (namnet byttes senare till “övergångsläger”) och fick genomlida svält, de avrättades av bagatellskäl och fick små matransoner. Denna del av befolkningen skulle enligt planen överlämnas åt tyskarna för vidare behandlingar. Karelen förfinskades och den ryska befolkningen fråntogs alla rättigheter. I Själva Karelsk-finska Sovjetrepublikens huvudstad Petrozavodks organiserades 6 koncentrationsläger och 95% av stadens befolkning var inspärrad. Den Karelsk-finska Sovjetrepubliken förvandlades till en koloni.

Finlands Moståndsrörelse, FKP:s partisankrig

Under svåra förhållanden organiserade det underjordiska FKP “Finlands motståndsrörelse”. De motståndsgrupper som utgjorde Finlands motståndsrörelse bestod av medlemmar ur Kommunistiska Ungdomsförbundet och av vänstersinnade soldater som rymde från fronten. Det starkaste motståndsfästena var i tammerforsområdet, åbo med omgivningar och i Norra Finland i de kommuner som var mera vänstersinnade. De lyckades spränga vissa ammunitionslager, krossa järnvägslinjer nära Tammerfors och Åbo, osv. En berömd motståndsgrupp fanns i helsingforstrakten. Det var Veikko Pöystis grupp som lyckades göra relativt stora aktioner mot fascistregimen. Han dog hjältedöden och stred till sista kulan mot poliser i Helsingforslands kommun nära Sandkulla-hållplats. Martta Koskinens grupp deltog i propagandaarbetet i Helsingfors och var FKP aktivt där. Veikko Ketonens motståndsgrupp verkade nära Åbo. Tammerforsungdomar gjorde motstånd nära Tammerfors. I Norra Finland fanns berömda motståndsaktiva som t.ex. Klemetti och Kumpulainen.

I Karelska-finska Sovjetrepubliken hölls partisankriget igång. Vissa blev invalda i ockupationsstyrets organisation och utnyttjade detta för det underjordiska motståndet. Militärpolisens chef likviderades och Sylvi Paaso var en av de mest berömda partisankrigarna.

Vissa grupper var så svaga att all deras kraft gick åt för att överleva medan vissa andra var starkare och kunde genomföra militära aktioner. Det största problemet var att de hade förhållandevis svagt masstöd.

Väl att märka är att välkända anarkister (b.la Harry Järv) krigade för fascismen och var stolta över det medan kommunisterna var mest aktiva emot det fascistiska väldet. Alla politiska partier som var lagliga utvecklade kriget för fascismen, de skyldiga fanns i varje lagligt parti.

Finland som en folkdemokrati

Efter Röda arméns seger i Stalingrad började mannerheimregimen att försöka dra sig ur kriget men det var slutligen det 4 Stalinska slaget, det stora anfallet mot Karelska halvön som tvingade mannerheimregimen att förbereda ett fredsavtal med Sovjetunionen.

Enligt fredsavtalet så skulle de politiska fångarna släppas fria men manneriheimregimen avrättade snabbt många motståndskämpar innan fredsavtal trädde i kraft.

Opportunistiska krafter som överlevde förföljelserna, flera hade suttit i koncentrationsläger och fängelser, tog makten inom FKP och de registrerade partiet. De gick till val efter kriget och de satt i landets regering tillsammans med socialfascisterna (Socialdemokraterna -red) och Jordbrukarförbundet. De förberedde en process mot de som var skyldiga till kriget. De gamla rödagardisterna krävde att FKP skulle rustas med vapnen men den opportunistiska ledningen vägrade. Det fanns starka politiska fantasier kring “Folkdemokratin” och FKP var med tillsammans med de östeuropeiska länderna i Kominform och Finland räknades politiskt in bland de östeuropeiska länderna fram till 1948.

Inrikesministerposten och vissa andra ministerposter var i FKP:s händer såsom Statspolisen och Rundradion. FKP:s valparti DFFF (Demokratiska Förbundet för Finlands Folk) förlorade valet 1948 efter en aktiv antikommunistkampanj från socialdemokraternas sida, samt en förtalskampanj om ett påstått försök till maktövertagande 1948. O.W. Kuusinens dotter Hertta Kuusinen var FKP:s viceordförande och socialminister och hennes make Yrjö Leino var FKP:s inrikesminister. Dessa opportunister hade storslagna planer om socialisering med mera men ingen av dessa lyckades. Armens officerare och generaler var de gamla mannerheimstroga slaktare som hade alla tunga vapen under sin kontroll. Trots att det vita gardet och andra fascisiska organisationer förbjöds så bevarade de sin organisation underjordiskt. Stora mängder vapen gömdes för att strida emot regeringen om så behövdes. Den s.k. Röda Statspolisen var i FKP:s händer och de fick reda på detta och lyckades arrestera en del vapenssmugglare.

Den finska borgarstaten krossades aldrig

Ännu idag finns mänger av ammunition och vapen gömda på olika ställen. Än i våra dagar hittas dessa välgömda vapengömmor. Nuförtiden är de f.d. ledarna inom FKP ganska eniga om att det gjordes ett försök att göra Finland till en folkdemokrati efter kriget och att detta var något slags projekt som utvecklades av Sovjetunionens Vetenskapsakademi. För att krossa den finska borgarstaten efter kriget så skulle det ha behövts massiva krigsinsatser utgående från den sovjetiska militärbasen nära Helsingfors, Porkala-basen samt fler angrepp över gränsen. Även om FKP hade ganska stark stöd bland folket efter kriget så hade den s.k. Röda Statspolisen enbart handvapen. Mannerheim rymde för övrigt till Schweiz 1946.

Avslutningsvis

Avslutningsvis så är det värt att notera att utan de massiva avrättningarna av arbetare efter 1918, förföljelserna och den fascistiska lagstiftningen, socialdemokraternas förrädderi före, under och efter kriget och de politiska fånglägren så skulle det ha varit möjligt för den finska borgarklassen att föra det finska folket i krig emot Sovjetunionen och delta fascisternas världserövningsplaner.

(Visited 454 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

13 thoughts on “Det aggressiva Finland och det s.k. “vinterkriget” del 4 (sista delen)

  1. Den finske kamraten

    Att spekulera om Mannerheims personliga åsikter eller dyl. och hans roll är inte det viktigaste, kriget var mellan klasserna förstås. Men jag vill ändå säga att det framgår av olika källor bl.a från f.d premiärministern Edwin Linkomies memoarer osv, att Mannerheim (dvs. huvustaben) och Ryti styrde i Finland, dessa var de ledande personligheter. Och de var storkapitalets trogna medlöpare. Emot Mannerheims vilja gjordes inte ens det minsta utnämningen till ämbete el dyl. Han bestämde vilka tjänstemän som fick stanna kvar och vilka som fick avgå. Det kanske inte har skrivits på svenskad om de senaste avslöjanden men Iltasanomat skrev i höstas om Juhani Suomis nya forskningar om Mannerheim. Där blev det helt klart vad han ville. Dvs. upprätta koncentrationsläger och genomföra massiva förföljelser. Juhani Suomi skriver även om Mannerheims emigration till Schweiz och hur rädd han för att bli fördömd trots att han var president. Han hade gjort upp speciella planer och förberedelser för att undvika arrestering. Var Finland fascistisk från och med 1930? Tyvärr var det så och här jag vill citera:

    “Den Kommunistiska Internationalens verkställande kommitténs yttrade om Finlands kommunistiska partis okunskap i att strida och kampen mot fascismen (Godkänd i november 1930).
    Det internationella kapitalet har gett den finska borgarklassen en mycket stor del av de kontrarevolutionära resurserna riktade emot socialistiska Sovjetunionen. Dessutom, den finska borgarklassen genomgår en allt mer kritisk ekonomisk kris vilket tvingar dem till radikalisering och även rädslan för Sovjetunionens enorma ekonomiska tillväxt och 5-årsplanens genomförande på fyra år. Detta gör att de själva blir allt mer aggressiva och allt mer benägna att ingripa. De rustar för öppet krig. Mer och mer oförskämda vill de göra det till en fråga om makt över Sovjetkarelen och skapandet av ett “Storfinland” från Östersjön till Vita havet. För att ingripa i och bekämpa krisen genomförde den finska borgarklassen en fascistisk kupp, (revolt) och likviderade den parlamentarisk demokratin för att med fascistdikaturens metoder allt mer beslutsamt förtrycka proletariatet, fattigbönderna och kraften i den stora finska arbetande befolkningen hos vilken det finns växande missnöje och revolutionära stämningar. Därför blev det den finska bourgeoisins viktigaste uppgift att förstöra det kommunistiska partiet, en organisatör och ledare i kampen och rikta attacken mot den finländska arbetarklassen och förberedda anfall mot Sovjetunionen samt likvidera de legala arbetarorganisationerna…”.

    Fascismen i Finland var speciell på det sättet att de alla existerande partierna utom kommunisterna var för den fascistiska politiken. Och eftet kriget blev deras ledande fascistiska politiker fördömda i krigsbrottsrättegångar 1945. Som en detalj man kan tillägga att man förenade partierna till ett och samma parti efter tyskt mönster. Finlands Riksförbund hade Mauno Vannas som ledare och var mest aktiva under 1941 (Linkomies memoarer).
    Nationella Samlingspartiet (Moderaterna) och FFO (IKL) hade mycket gemensamt. FFO föddes ur Nationella Samlingspartiet som i sitt program hade följande rader: “Nationella Samlingspartiet skall ledas i fosterländska folkrörelsens anda”. Dessa var inte tomma ord, även i verkligheten hade FFO och “Nasjonal Samling”(Moderaterna) ett mycket nära samarbete. Efter kriget gick f.d FFO-fascister tillbaka till NS (Moderaterna).
    Socialdemokraterna förklarade 1930 att de och Lapporörelsen har samma mål, dvs. att krossa kommunismen. Sossarna planerade t.o.m. förkorta sitt namn till “Finlands Arbetarparti” 1941 för att det skulle vara mer likt NSDAP.

    Avlsutningsvis. FKP stödde från början att Finland skulle bli en Sovjetrepublik, vilket förstås var riktigt. Om det skulle hade blivit verklighet t.ex. 1940 samtidigt som Baltiska länderna, så skulle detta kanske ha räddat över 400 000 soldaters liv (Sovjetunionen och det borgerliga Finlands förluster ungefär 1939-44) och över 775 000 sårade (Sovjetunionen och det borgerliga Finland 1939-44).

    Det fanns ingen tredje väg. Det finska srtokapitalet hade valt att kriga för hitlerfascismen mot Sovjetunionen. Den andra vägen var Finlands Demokratiska Republik. Kanske skulle de ha fört krig mot Tyskland tillsammans med Sovjetunionen 1941-44, men detta krig skulle det ha varit värt att föra. Vi kan förstås inte veta om Finland skulle ha ansökt om medlemskap i Sovjetunionen men hur som helst.

    Reply
    • Anonymous

      Juhani Suomis efterforskningar har nämnts på svenska i bl.a. Hufvudstadsbladet. http://hbl.fi/nyheter/2013-09-05/495706/suomi-slar-hal-pa-myten-om-mannerheim

      Men jag kan flytande finska, eli suomenkieliset tekstit eivät ole minulle ongelma.

      Jag har inget intresse av att bygga gloria kring Mannerheims huvud, men att han skulle vara fascist eller jämförbar med Hitler håller jag helt enkelt inte med om. Det är inte en frågan om antingen eller här, och jag återkommer senare med längre inblick i det här.

      God fortsättning och gott nytt år.

      Reply
  2. Anonymous

    Hörni, ni kanske ska ta och vara aningen mer källkritiska till er “finske kamrats” skriverier. Denna kamrat låter helt uppenbart relevanta detaljer förbli osagda för att inte förstöra sin egna agenda då han försöker berätta en så ensidig historia som möjligt.

    Här är ett par detaljer han låter bli att säga om Mannerheim.

    Mannerheim tjänstgjorde i Rysslands armé under tsartiden och stred mot tyskarna i första världskriget. Bl.a. därför var en del av Finlands vita misstänksamma mot honom.

    Finlands senat bad om tysk hjälp bakom Mannerheims rygg under våren 1918. Han avgick som överbefälhavare då man ville omorganisera armén enligt tysk modell, varpå också han skulle ställas under tyskt befäl. Den situationen kunde han inte godkänna. Det var P.E. Svinhufvud som var den stora tysklandsvännen, inte Mannerheim.

    Mannerheim sågs som anglofil av tyskarna, vilket nog stämmer. Hans kontaktnät sträckte sig till Storbritannien och Frankrike, inte Tyskland.

    Mannerheims hustru var rysk, Anastasia Arapova. Hon dog före andra världskriget i Paris.

    Det var Mannerheim som sa upp kontraktet med Hitler och Tyskland 1944. Han hade då valts till president, eftersom man ansåg att han inte var bunden av de överenskommelser Risto Ryti personligen hade gjort med Tyskland för att få säd och vapen i utbyte mot lojalitet.

    Bl.a. Ryti (liberal) och Tanner (socialdemokrat) dömdes 1946 till fängelse som “krigsansvariga”, men några krav på Mannerheims ansvar i det hela ställdes aldrig från Sovjetunionens håll. Han lämnade presidentposten frivilligt i mars 1946 o spenderade resten av sin tid i både Lojo i Finland o Lausanne i Schweiz. Han flydde aldrig. Det är struntprat.

    Reply
    • Redaktionen Post author

      Varför är detaljer om Mannerheim relevanta i sammanhanget? Det viktiga är väl Finlands politik under perioden? Vi skall se om kamraten i Finland har tid att svara.

      Reply
  3. Anonymous

    Terijokiregimen, skuggregeringen tillsatt av Stalin var en av hans största misstag i vinterkriget. Ingen erkände den dockteatern. Det var så uppenbart för alla vad Sovjetunionen försökte åstadkomma.

    Ska vi också minnas att Stalin o Hitler var i samma båt vid denna tidpunkt. Alla fördömde Sovjetunionen för anfallet 1939, men inte Nazi-Tyskland. De höll tyst, var neutrala och höll i sin del av Molotov-Ribbentroppavtalet.

    Under mellanfreden försökte Finland aktivt skapa en nordisk allians och hade förberett ett handelsavtal med Storbritanninen, där man skulle begränsa affärerna med nazisterna. Allt det här gick åt fanders då Tyskland invaderade Danmark och Norge. Tyskarna kontrollerade alla handelsrutter västerut. Man försökte få till stånd en konfederation med Sverige, men både Sovjet o Tyskland motsatte sig det här, allt medan Sovjet invaderade baltikum och samlade trupper längs gränsen. Pissig situation? Oroande?

    Och plötsligt en öppning från tyskarna mot slutet av 1940, först genom handelsavtal (då inga andra möjligheter längre fanns). Så gick det då, Stalin tvingade Finland in i Hitlers famn.

    Reply
    • Anonymous

      Ja just ja, inte att förglömma. Stalin hade ju redan avrättat huvuddelen av de som flytt från det vita Finland 1918. De var ju “fel typ av kommunister”.

      Reply
    • Redaktionen Post author

      Vi skickar över dina kommentarer till vår finske expert för behandling. Men fram till att vi får svar vill vi framhålla följande:

      Stalin och Hitler i samma båt? Sovjetunionen och den ledning som landet hade då hade nog koll på Hitlers avsikter. Han skrev 1925 i Mein Kampf att Tyskland måste sikta på att expandera österut. Nytt land för Tyskland fanns främst i Ryssland och staterna som gränsade till Ryssland. Sovjet ingick avtal med Tyskland för att vinna tid.

      Finland och Tyskland hade sedan länge ett intimt samarbete. Redan 1918 skickade tyskarna soldater till Finland för att kämpa på den vita sidan i klasskriget. Den socialdemokratiske försvarsministern i Sverige ställde upp med transportbåtar.

      Läs mer här om Hitlers helt öppna avsikter som kommer till uttryck i Mein Kampf:

      “We National Socialists have to go still further. The right to territory
      may become a duty when a great nation seems destined to go under unless
      its territory be extended. And that is particularly true when the nation
      in question is not some little group of negro people but the Germanic
      mother of all the life which has given cultural shape to the modern
      world. Germany will either become a World Power or will not continue to
      exist at all. But in order to become a World Power it needs that
      territorial magnitude which gives it the necessary importance to-day and
      assures the existence of its citizens.

      Therefore we National Socialists have purposely drawn a line through the
      line of conduct followed by pre-War Germany in foreign policy. We put an
      end to the perpetual Germanic march towards the South and West of Europe
      and turn our eyes towards the lands of the East. We finally put a stop
      to the colonial and trade policy of pre-War times and pass over to the
      territorial policy of the future.

      But when we speak of new territory in Europe to-day we must principally
      think of Russia and the border States subject to her.”

      http://gutenberg.net.au/ebooks02/0200601.txt

      Reply
      • Anonymous

        Du må hålla i minnet att 1918 är inte 1939. Det hann hända mycket på 21 år i relationerna mellan Finland och Tyskland (håll i minnet att det var kejsardömet Tyskland som den vita sidan i Finland hade kontakter till), och även så inom Sovjetunionen. Stalin var ingen Lenin (som också hade goda kontakter till Tyskland får man väl lov att påpeka). Finland var dessutom en parlamentarisk demokrati och även om det helt klart fanns finländska fascister på 1930-talet så var de aldrig ens nära att bli nån majoritet. Som mest hade det fascistiska IKL-partiet 14 riksdagsledamöten efter att ha fått under 9% i valet 1936. I valet 1933 var de i valallians med Samlingspartiet, som led ett snöpligt valnederlag i samband med det. Paasikivi, som valdes till Samlingspartiets ordförande efter det, rensade bort alla IKL-sympatisörer från partiet. Kekkonen från Agrarförbundet (numera Centern) försökte t.o.m. förbjuda IKL 1938. Han var inrikesminister då.

        Kommunisterna uteslöts från Finlands riksdag i samband med Lapporörelsens framfart 1930, men då rörelsen började radikaliseras allt mer o ledde slutligen till Mätsäupproret 1932 (ledaren Vihtori Kosola planerade kopiera Mussolinis marsch till Rom med en marsch till Helsingfors) så försvann rörelsens stöd o den upplöstes. 102 av ledarna fängslades. Det var från dessa spillror IKL grundades, men det blev som sagt ingen framgång.

        Ni kan annars vända er till Henrik Arnstad o fråga honom angående tyskarnas o sovjeternas vägran att godkänna en nordisk pakt. Han har ju skrivit boken om svenska utikesministern från den tiden.

        Det är självklart så att både Hitler o Stalin spelade tid då de godkände non-aggressionspakten, för båda hade nog anfallskrig mot varandra i tankarna i det långa loppet, men ni förstår väl hur det här arrangemanget såg ut för alla utomstående, speciellt efter att Sovjet intog Baltikum och östra Polen o Tyskland intog västra Polen., Danmark o Norge.

        Det förvånar mig stort att ni helt ignorerar Molotov-Ribbentroppavtalet. Att de små nationerna accepteras som lovligt byte i berättigandet av Sovjets aktioner under de åren.

        Reply
    • Redaktionen Post author

      Att den tyska finansoligarkin planerade krig talas det om i officiella tal (och Komintern) ganska tidigt på 30-talet. Hitler gömde inte heller precis sina avsikter. Det här med att de inte skulle haft koll på läget i Sovjet och att de verkligen trodde på avtalet med tyskarna är en seglivad lögn. Den text som du länkar till på hoxait-sidan ger jag inte mycket för. Det finns en hel del material publicerat av Kollontai, jag köpte precis hennes dagbok. Stalin påstås i texten som du länkar till ha sagt att ” Zionism, in a tearing hurry for world supremacy” och detta är “hittat” av en “forskare” i de ryska arkiven som naturligtvis inte kan kollas. Dagens ryska fascister gillar säkert texten. / Arvid

      Reply
    • Anonymous

      Eh, tyskarna var inte i Skandinavien ännu 1939. Sovjet o Tyskland delade upp Polen i september 1939. Den 30:e november anföll Sovjet grannen Finland. Tyskland förhöll sig neutral i den konflikten. Trupperna i Skandinavien kom först i samband med invasionen av Danmark o Norge i april 1940.

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.