Fascismen och socialfascismen

2014-11-01 01_00_

Artikeln är hämtad ur KFML(r):s tidning Klasskampen nr 3 1972. Örjan Nyström gör här en intressant analys av statens roll i det svenska samhället.

Analysen av den moderna staten är av central betydelse, särskilt här i Sverige, där statsapparaten haft en särskild betydelse för kapitalismens utveckling och arbetarrörelsen. I analysen av den svenska staten ställs socialfascismen naturligt i centrum. Ser man till statsapparatens utveckling i allmänhet i de imperialistiska länderna är det helt klart att den fascistiska rörelsen och den fascistiska diktaturen på ett avgörande sätt påverkat den politiska utveck­lingen, och ser vi oss omkring idag ser vi fascismen utvecklas överallt där klasskampen skärps. Föreliggande artikel söker överskådligt teckna den mo­derna statens utveckling och de båda rörelser som utgjort dess sociala huvud­stöd: fascismen och socialfascismen.

Den borgerliga staten har i olika länder och under olika perioder uppvisat mycket olikartade former. Den klassiska, liberala borgerliga demokratin i England på 1800-talet, över Bismarcks statskapitalism, över de fascistiska diktaturerna och till dagens svenska socialfascistiska stat – alla är de exempel på hur skilda formerna för den borgerliga klassdiktaturen kan vara. Denna mångfald av statsformer, som naturligtvis är en avspegling av det väldiga tempot i samhällsutvecklingen och tillspetsningarna av alla det kapitalistiska samhällets motsättningar, är alltid en källa för opportunistiska förvillelser bland kommunisterna. Denna opportunism underblåses ytterligare av det faktum att bourgeoisin kring frågan om staten alltid varit särskilt angelägna att sprida ideologiska dimslöjor.

Marxismen genomskådade en gång dessa dimslöjor, vaskade bort oväsent­ligheter och pekade på det enklaste, för alla uppenbara: Staten innebär att rätten till den väpnade makten, från att tidigare ha varit allmän egendom, gjordes till ett privilegium för den härskande klassens speciella väpnade förband, då klasserna uppkom. Därigenom skapades en särskild våldsapparat, som utgör kärnan i alla statsformer. Kring denna kärna byggdes så statens andra huvudbeståndsdel upp, administrationen, byråkratin. Hela denna statsapparat utgör alltid i sin tur endast en politisk överbyggnad för de eko­nomiska förhållandena, klassförhållandena i samhället. Den klass som be­härskar produktionsmedlen behärskar också staten. I själva verkat är staten ett redskap för den härskande klassens undertryckande av den förtryckta. Under kapitalismen är alltså staten alltid bourgeoisins stat.

Behovet av en massbas

Men marxismen blundade därför inte för det faktum att borgarklassens stat tog sig skilda former i skilda länder, skillnader som proletariatet måste vara förtrogen med: “Det nuvarande samhället är det kapitalistiska samhället, som existerar i alla kulturländer . .. mer eller mindre utvecklat. Den nuvaran­de staten däremot växlar med gränserna. Den är en annan i preussisk-tyska riket än i Schweiz, en annan i England än i Förenta staterna. “Dessa skilj­aktigheter berodde på klasskrafternas läge i de olika länderna, och särskilt då bourgeoisins styrka gentemot feodalismen respektive den växande arbetar­rörelsen. Bourgeoisin är på helt annat sätt än tidigare härskande klasser i historien en splittrad klass. Ett av det kapitalistiska produktionssättets mest utmärkande drag är ju den förbittrade konkurrenskampen mellan olika kapitalister och kapitalistgrupper. Detta låg till grund för nödvändigheten för den borgerliga staten att stödja sig på en egenartad dubbeltaktik, i sin tur framväxt ur nödvändigheten för bourgeoisin att stödja sig på klasser och skikt utanför de egna leden. Mot feodalismen måste sålunda bourgeoisin och den borgerliga staten dra med sig särskilt småbourgeoisin, men även arbetar­klassen. Den borgerliga demokratin var den idealiska statsformen för detta. Den uppfyllde båda förutsättningarna för en effektiv kamp mot feodalismen. Dels kunde relativt stor frihet garanteras olika fraktioner inom bourgeoisin att påverka den verkställande regeringsmakten, och på så sätt kunde den splittrade bourgeoisin hållas samman kring staten. Dels kunde genom verkliga eller skenbara eftergifter demokratiska illusioner spridas inom småbour­geoisin och arbetarklassen, och på så sätt kunde dessa mobiliseras bakom bourgeoisin. Parlamentet organiserade denna allians och var det forum där motsättningar kunde lösas. Men, som Engels påpekade:
“Allteftersom bourgeoisin utvecklar sin industri, handel och kommu­nikationsmedel producerar den proletariatet. På ett visst stadium … börjar den märka att dess proletära dubbelgångare börjar växa den över huvudet. Från och med det ögonblicket förlorar bourgeoisin den styrka som krävs för att kunna härska ensam politiskt. Den ser sig om efter allierade med vilka den kan dela sin makt.” (Förord till Det tyska bondekriget).

Behovet av en massbas förstärks istället för att försvagas allt eftersom bourgeoisin tränger feodalismen tillbaka, för samma kamp frambringar en ny, farligare fiende, proletariatet. Jämsides med kampen mot feodalismen och utvecklingen av den borgerliga demokratin, finner vi således att bourgeoisin allierar sig med den feodala reaktionen mot arbetarklassen. Att eftergifterna och kompromisserna med de undertryckta klasserna avlöses med öppet förtryck i förbund med den reaktionära godsägar- och ämbetsmannadeln. På så sätt hänger bourgeoisins behov av en massbas ihop med dess dubbel­taktik, där eftergifter och kompromisser med de undertryckta klasserna, då tiderna är ljusa, bourgeoisin stark och arbetarklassen eftergiven, avlöses av öppen terror i förbund med den feodala reaktionen, då motsatta för­hållanden råder. Som exempel kan man jämföra England och Tyskland under konkurrenskapitalismens storhetstid – åren 1850-70.

Exempel: England och Tyskland

| England var bourgeoisin vid denna tid sedan gammalt obestridd härskare och feodala rester i samhället svaga och osjälvständiga. Bourgeoisin var alltså stark gentemot feodalklassen. Dessutom kunde den engelska bourgeoisin genom sin dominans på världshaven förborgerliga och passivisera arbetar­klassen. Bourgeoisin stod alltså stark även mot arbetarklassen. Som följd härav kunde hela bourgeoisin, småbourgeoisin och delar av arbetarklassen dras in i den politiska maktutövningen genom parlamentet. De relativt lätt över­bryggade klassmotsättningarna möjliggjorde också att begränsa byråkratin och militärapparaten till ett minimum.

I Tyskland var förhållandena helt annorlunda. Här var bourgeroisin svag och försagd. Ekonomiskt suktade den under den engelska exportens stövel, politiskt var feodalmakten ovanligt stabil och stödde sig på den nationella splittring i en mängd furstendömen, som levde kvar mycket sent. Den tyska bourgeoisin måste kompromissa med den feodala godsägarklassen och mot den jämförelsevis militanta och snabbt växande arbetarklassen stödja sig på den feodala reaktionen. Bourgeoisin behövde också en stark stat som genom en protektionistisk tullpolitik och snabb uppbyggnad av handelsflottan kunde understödja bourgeoisins konkurrenskamp mot engelsmännen. Bismarcks statskapitalistiska diktatur var motsvarigheten till dessa förhållanden.

Dessa historiska skillnader vad gäller den borgerliga demokratins utveck­ling var av stor betydelse för hur djupt de borgerligt-demokratiska illusionerna kom att tränga in i arbetarklassen och småbourgeoisin senare, vilket ju statens vidare utveckling i Tyskland och England visade. De hade också betydelse för hur regeringsduglig och sammanhållen bourgeoisin skulle komma att bli.

Organisationsväsendets ansvällning

En andra säregenhet för de politiska förhållandena under kapitalismen, vid sidan av bourgeoisins dubbeltaktik, som hänger samman med bourgeoisins behov av en social bas är utvecklingen av ett må ngjörgrenat organisationsnät, som ända ned på basplanet sprider propaganda och söker aktivera massorna politiskt i olika klassers, men särskilt i bourgeoisins tjänst. Ett av den bor­gerliga demokratins viktigaste syften är just att sätta ett sådant organisations­nät i stånd att fungera.

För genom detta organisationsväsende breddas och fördjupas basen för den borgerliga statens makt och möjligheten för bourgeoisin att ända från basplanet fä en överblick av de stridande intressena i samhället ökas. (Bor­garnas oro idag för att de inte når ner till gräsrötterna är alltså inte enbart demagogi. Det är farligt för dem att på så sätt, som sker idag, isoleras från basen.) De demokratiska rättigheter som mäste till för detta kan visserligen utnyttjas för arbetarklassens organisering, men den risken far borgarna ta — det finns tusen materiella hinder, tusen förbehåll och tusen inskränkningar för arbetarna, som gör det värt för borgarna att ta den risken.

Sverige kan tjäna som exempel på hur snabbt detta organisationsväsende expanderade under den borgerliga demokratins genombrottstid — 1870-1910. Under denna period drogs över en halv miljon människor in i nya politiska och ekonomiska massorganisationer, dvs bortemot fjärdedelen av den vuxna befolkningen. Motsvarande ökning av propagandaarsenalen är lika häpnadsväckande: 1865 värden samlade upplagan på tidningspressen 100 000 exemplar, 1912 hade den ökat till I 786 000. Arbetarrörelsens tillväxt svarar här för en minoritet av ökningen – ungefär 200 000 organiserade 1910 om man inräknar kooperationen, och en inte obetydlig del av den organisations­apparaten stod i allt annat än arbetarnas tjänst!

Sammanfattning

I denna historiska inledning har vi dragit upp tre trådar, som vi nu har att följa i och med utvecklingen till imperialism – den döende kapitalismens epok, den epok då reaktionen blir den typiska politiken frän bourgeoisins sida.

1.    Nödvändigheten för bourgeoisin att söka en massbas för sin politiska maktutövning i andra befolkningsskikt.
Och som följd härav:
Den borgerliga statens dubbeltaktik, där skenreformer och kompro­misser avlöses av öppet våld.
Utvecklingen av ett mångförgrenat organisationsväsende som rotar den borgerliga makten pä basplanet som vapen för propaganda och kontroll. Vi visade slutligen hur den borgerliga demokratin är den statsform där Imperialismen ställer kapitalismens motsättningar på sin spets.

Under imperialismen exporteras kapital utanför det egna landets gränser för att säkra extraprofiter och fortsatt kapitalackumulation när gränsen för tillräckligt profitabel produktion på hemmamarknaden är nådd. Men impe­rialismen är till sitt ekonomiska väsen monopolistisk kapitalism och monopol betyder att den ena gruppen kapitalister förtrycks och utestängs från mark­naden av den andra. Under sådana betingelser betyder kapitalexport att världen delas upp i inflytelsesfarer, där extraprofiter för den ena gruppen kapitalister säkras genom att den andra stängs ute. Imperialismen innebär endast att den “överbefolkning av kapital”, som en gång sprängde gränserna pa hemmamarknaden, födde monopolen och födde kapitalexporten, nu ut­sträcks över hela världen. Den dag uppdelningen av världen i inflytelsesfärer pa känt monopolistiskt maner avslutades, stötte imperialismen bara på en ny gräns för sin expansion, en gräns som bara kan sprängas genom det im­perialistiska omfördelningskriget. Och dessutom: Genom att utsträcka sitt herravälde över hela jorden har imperialismen också utsträckt den revolu­tionära kampen över hela jorden. Den koloniala revolutionen förbinds med den proletära till en väldig revolutionär kraft.

Fråntagen sina obegränsade möjligheter att expandera utomlands söker kapitalisterna sig till alternativet att grundligare exploatera de gamla mark­naderna: genom att ruinera och proletarisera småbourgeoisin, pressa tillbaka mellanskikten och sist men inte minst genom att pressa lönerna för arbetar­klassen, öka exploateringsgraden och bredda den arbetslösa reservarmén. Men här stöter kapitalisterna återigen på gränsen för sitt välde – den kämpande arbetarklassen, som är mångdubbelt större och mångdubbelt mer välorgani­serad än tidigare.

Imperialismen ställer därmed kapitalismens motsättningar på sin spets. I sökandet etter nya marknader stöter kapitalismen på kriget och i ökande grad den koloniala revolutionen, f försöken att exploatera de gamla mark­naderna härdare, stöter de på arbetarklassens motståndskamp, och i dess förlängning den proletära revolutionen. Två uppgifter ställs i centrum för bourgeoisin: Det imperialistiska kriget och krossandet av arbetarrörelsen. Till detta behöver bourgeoisin staten under imperialismens epok.

Hur skärpta motsättningarna i det kapitalistiska samhället än ter sig, så faller inte kapitalismen av sig själv. Kapitalismen söker sig alltid en utväg: Det är lätt att se att bourgeoisin under imperialismen sökt sin utväg i staten. Redan 1916 kunde Lenin påtala den utveckling som förestod. Det var inte den borgerligt-demokratiska, svaga och passiva engelska nattväktarstaten som stod för framtiden. Hur motsägelsefullt det än kan verka var det Bis-mareks halvfeodala, reaktionära statskapitalism som skulle bilda mönster: “Särskilt uppvisar dock imperialismen — bankkapitalets epok, de gigan­tiska kapitalistiska monopolens epok, då den monopolistiska kapitalismen växer över i statsmonopolistisk kapitalism — en ovanlig förstärkning av statsmaskineriet*, en oerhörd tillväxt av dess ämbetsmanna- och militär­apparat i samband med en ökning av repressalierna mot proletariatet såväl i de monarkistiska som i de friaste republikanska länderna.’* (Lenin: Saten och revolutionen Valda Verk 11:1 sid. 229). Staten har under imperialismen utvecklats till en enorm, parasitär utväxt på samhällskroppen: en oerhörd ansvällning av den statliga byråkratin, en oerhörd ansvällning av institutionerna för spridande av borgerlig propaganda, en oerhörd ansvällning av våldsapparaten som tenderar till formlig militarisering av ekonomin (ex USA idag), samt en utökning av statens befogenheter och maktmedel för att ingripa “reglerande” i ekonomin. Antalet anställda inom offentlig sektor har i Sverige sedan 1 :a världskriget mer än femdubblats. De offentliga utgifterna har från 1914 till 1958 ökat från 100 till 4 000 miljoner kronor (den enorma expansionen under 60-talet alltså oräknad).

Denna väldiga koncentration av bourgeoisins krafter på upprustningen av statens verkställande makt, byråkratin och våldsapparaten, hänger intimt samman med en kraftig centralisering av den politiska makten. Det är rätt naturligt, att beslutanderätten över hur en sådan väldig apparat ska fungera, inte kan utlämnas till käbblet i det gamla borgerligt demokratiska parla­mentet, där de olika borgerliga fraktionerna tilläts att påverka den verk­ställande makten. En centralisering är oundviklig och denna centralisering innebär att staten från att tidigare varit ett organ för att sammanjämka hela bourgeoisins och delvis även småbourgeoisins intressen genom parlamentet, all’tmer knyts ti/1 och växer saminan med finanskapitalet. De borgerligt de­mokratiska formerna må finnas kvar. Men deras innehåll, den fria och jämlika kampen mellan olika borgerliga minoriteter om inflytandet över regerings­makten, står i motsättning till hela den ekonomiska och politiska utveck­lingen under imperialismen. Parlamentet blir ett verktyg åt finanskapitalets stat, dels för att genom en blandning av eftergifter och maktpolitik under­ordna hela bourgeoisin under finanskapitalet, dels för att korrumpera över­skikten i arbetarklassen och småborgarnas organisationer. För det senare syftet, och för att bevara de reformistiska illusionerna i arbetarklassen (i en situation då arbetarklassen utvecklade revolutionär masskamp) utsträcktes I en rad länder rösträtten till arbetarklassen som helhet efter 1 :a världskriget.

Ett exempel på hur parlamentet förlorar all betydelse idag som maktorgan i den borgerliga staten, är förhållandet mellan socialdemokratin och de borgerliga partierna i Sverige. De borgerliga partiernas kritik av socialde­mokratin för maktfullkomlighet är välgrundad. I utskotten, i kanslihuset eller i de statliga verken “översätts” och “anpassas” varje beslut som fattas i parlamentet så att det passar regeringen – monopolkapitalet.

Säkrandet av bourgeoisins sociala bas under imperialismen

Vi nämnde att parlamentarismen under imperialismen förvandlas till ett redskap för korruption av de förtryckta klassernas överskikt. Samtidigt som klasskampen skärps under imperialismen är det nämligen så att ett överskikt inom arbetarklassen avskiljs och genom politiska och ekonomiska privilegier knyts till bourgeoisin, särskilt finanskapitalet, via diverse poster i statlig och kommunal förvaltning. Och samtidigt som ruineringen av småbourgeoisin skjuter fart och antar massomfattning uppstår ett nytt priviligierat överskikt av akademiskt utbildade administratörer och tekniker, vilka genom sina poster i staten eller i den väldiga administrativa apparaten i de multi­nationella företagens moderländer, är intimt uppbundna till finanskapitalet och dess ambitioner. I dessa skikt finner bourgeoisin under imperialismen sin sociala bas. Denna bas organiseras av finanskapitalet, då parlamentet förlorat all betydelse som maktorgan, genom parlamentarismens gradvisa ersättande av utomparlamentarisk klassamarbetspolitik mellan monopol­kapitalets spetsar och småborgerlighetens och arbetarklassens över skikt. Hur påverkar då allt detta de två andra trådar vi skulle följa från konkurrens­kapitalismen: bourgeoisins dubbeltaktik och organisationsväsendets roll? Därmed är vi inne på frågan om fascismen och socialfascismen.

Socialdemokratins utveckling till socialfascism

Före 1914 var socialdemokratin (om man bortser från dess revolutionära fraktion) en småborgerligt — reformistisk rörelse som närmast är att likna vid dagens VPK. Övergången från reformistisk opposition mot bourgeoisin till allians med monopolkapitalet för kapitalismens stabilisering, hängde intimt samman med den gamla arbetararistokratins de k lassering och dess ersättande med arbetarbyråkratin. Den gamla arbetararistokratin bestod av välbetalda och kvalificerade yrkesarbetare, som närmast var att betrakta som småborgerliga rester av det gamla hantverket i arbetarklassen. Dessas led tunnade emellertid alltmer ut genom den fortgående mekaniserings- och rationaliseringsprocessen. Som överskikt framträder under imperialismen istället alltmer av arbetsköparna eller staten direkt uppköpta förmän och annan arbetsledande personal, samt funktionärer i de socialdemokratiska fack- och partiorganisationerna. Detta har flera konsekvenser:

Överskiktet blir tunnare, särskilt i början av den socialfascistiska rörelsens makttillväxt (skiktets storlek avgörs ju av i hur hög grad monopol­kapitalet anser det lönande att satsa på det).

Medan den gamla arbetararistokratin var en del av arbetarklassen är arbetarbyråkratin lösryckt från klassen och utgör ett heltigenom småbor­gerligt mellanskikt i samhället.

Dess sociala ställning stabiliseras och det blir för sin existens helt beroende av bourgeoisin och staten, vilket gör arbetarbyråkratin till ett såväl objektivt som subjektivt kontrarevolutionärt skikt i samhället, vars intressen står i den skarpaste motsättning till arbetarnas.

Dessa tendenser understryks ytterligare genom att den socialfascistiska rörelsen småningom mer och mer att dra till sig skikt som till och med till sin bakgrund är helt avskurna från arbetarklassen — särskilt borgerliga intellek­tuella.
Som följd av att arbetarbyråkratin avskiljs från arbetarklassen och de reformistiska sidorna av rörelsen vittrar bort genom uppknytningen till den borgerliga staten, blir socialfascismen alltmer beroende av t o m demagogi för att bevara sina band med arbetarklassen. Härigenom får vänstersocial­demokratin en särskild betydelse för att med vänsterfraser förgylla social­fascismens strävanden. Dessa strävanden går ut på att i bourgeoisins tjänst stabilisera kapitalismen och passivisera arbetarklassen för att i gengäld vinna privilegier. På så sätt är socialfascismen helt beroende av i vilken grad den förmår vinna bourgeoisins förtroende som stabiliserande kraft i samhället. I dessa strävanden framträder som socialfascismens viktigaste rival den fascistiska rörelsen.

Den fascistiska rörelsen

Precis som socialfascismen var en “arbetarrörelse” av ny typ var fascismen en småborgerlig rörelse av ny typ. Den svartaste reaktionen under tidigare epoker hade utvecklats bland de feodala resterna. Fascismen utvecklas i små bourgeoisin och mellanskikten. Men ledarskiktet för fascismen står inte att finna bland de gamla förtryckta och tillbakaträngda småbourgeoisin, lika lite som ledarskiktet för socialfascismen står att finna i arbetarklassen. Även här är det ett priviligierat överskikt som är den drivande kraften, nämligen uppåtstigande tekniker och tjänstemannaskikt och som deras avant­garde särskilt den akademiska ungdomen. Dessa skikt är för sin karriär beroende av den borgerliga staten eller de väldiga monopolens obegränsade expansionsmöjligheter. I förbund med bourgeoisins ungdom och reaktionära skikt i den borgerliga armén utgör de det fascistiska kaderskiktet.

Detta kaderskikt finner sin massbas i småbourgeoisin och mellanskikten genom att demagogiskt spela på den ideologiska förvirring, som är typisk för småborgerligheten då den trängs tillbaka. För ur småbourgeoisins politiskt och ekonomiskt betryckta läge spirar en opposition mot de yttringar av kapitalismen som drabbar dem. Vi känner innehållet i denna opposition; strävan att bevara och återvinna förlorade privilegier, i ekonomiskt och politiskt avseende och skräcken för att proletariseras. Denna samhälleliga strävan är dömd att förbli en reaktionär dröm som visar sin hopplöshet så snart den konfronteras med verkligheten, där den tjänar bourgeoisins strävan att passivisera arbetarklassens självständiga kamp. Den är ekonomiskt omöjlig under kapitalismen och dömd att misslyckas under socialismen. Av hela sin ställning som klass drivs småbourgeoisin och mellanskikten att söka stöd hos bourgeoisin, endast av sitt förnuft att söka det hos proletariatet. Själv­ständigt förmår klassen inget uträtta annat än att högljutt lufta sin klagan. Denna impotenta, ideologiskt desorganiserade vacklan gör småbourgeoisin och de mellanskikt som kämpar för privilegier i samhället till lätta offer för reaktionär demagogi.

Dessa förhållanden låg till grund för utvecklingen av en fascistiskt mass­rörelse kring det fascistiska kaderskiktet. Genom systematisk och utstuderad demagogi byggdes denna rörelse upp. A ena sidan antimonopolistiska vänster­fraser om kamp mot den parasitära fmansoligarkin, mot bankernas ocker, mot statens byråkratisering, mot korruptionen och mot det parlamentariska myglet. A andra sidan, som den lösning fascismen anvisade, de mest reak­tionära sidorna av den nutida kapitalismen utvecklade till fullo; “nationell samling”, “en stark stat”, “skoningslös upprensning bland dem som sprider splittring och upplösning” (dvs kommunisterna). Och slutligen, spelande på hopplösheten inom småborgerligheten, som inte ser någon utväg, den öppna krigspropagandan, där kriget framställs som det ska återge småbour­geoisin dess livsrum och rycka den ur förnedringen och bankrutten.

Organisationsväsendets roll

Fascismens och socialfascismens möjligheter att dra med sig de massor de söker stödja sig på, liksom dess attraktionskraft för bourgeoisin grundar sig i mångt och mycket på att de kring det smala kaderskiktet byggt upp starka massorganisationer. Med dessa organisationer följer också ett väldig propagandanät. Med dessa organisationer följer inte minst ett väldiet nät av kontakter på basplanet. För den revolutionära arbetarrörelsen kompliceras och försvåras kampen på tusen sätt genom att de inte längre endast har arbetsköparen och den borgerliga staten att kämpa mot. Staten är ju en särskild institution, skild från det övriga samhället och i viss mening stående utanför det dagliga livet på arbetsplatser och i bostadsområden. Men fascis­men och socialfascismen finns på basplanet, uppträder där ständigt och välorganiserat med sin propaganda, sitt angiveri och sin sabotageverksamhet gentemot det revolutionära arbetet. Därigenom är de ett ovärderligt komple­ment till den borgerliga staten och en dubbelt svårbemästrad fiende för de klassmedvetna arbetarna.

För att sammanfatta:
Genom styrkan av sina organisationer och styrkan hos sin press stödjer sig fascismen och socialfascismen på de omedvetna skikten i småbourgeoisin och mellanskikten, respektive arbetarklassen. Genom att dra dessa organisa­tioner till sig och till den borgerliga staten, bygger bourgeoisin sin utomparla-mentariska bas för sin makt på alla nivåer ner till basplanet i samhället. Med dessa rörelser som komplement till den borgerliga staten söker bourgeoisin lösa de huvudfrågor som vi nämnde ovan: krossandet av den revolutionära arbetarrörelsen och det imperialistiska kriget.

Likheterna mellan fascismen och sociaifascismen

Med detta som bakgrund — den väldiga upprustningen av staten, utveck­lingen av bourgeoisins allianspolitik och massorganisationernas nya roll — är det lätt att förstå att det finns stora likheter i fascismens och social­fascismens uppträdande och målsättningar, likheter finner vi således i vissa sidor av demagogin, särskilt klassamarbetspropagandan – såväl fascismen som socialfascismen har ju till uppgift att dämpa klassmotsättningarna (dvs förmå de undertryckta klasserna att kröka rygg) och båda är själva produkter av bourgeoisins klassamarbetspolitik$Likheter finner vi också i viktiga punkter i de politiska strävandena, särskilt vad gäller kravet på en stark stat som genom s k planhushållning understödjer monopolkapitalet, och på inordnandet av intresseorganisationerna, särskilt fackföreningarna, i den borgerliga staten for att dämpa klasskampen och ge klassamarbetspolitiken fast organiserad form (korporativstaten). Likheter finner vi slutligen i det faktum att såväl fascismen som socialfascismen stödjer sig på massorgan isa-tioner som de behärskar med en blandning av demagogi och tvångsmedel.

Men dessa likheter får inte undanskymma skillnaderna, som är oerhört viktiga för de klassmedvetna arbetarna att ta hänsyn till i sin taktik. För det första har socialfascismen och fascismen något skilda arbetsområden, och därmed i stor utsträckning skilda arbetsmetoder, i bourgeoisins tjänst. För det andra skiljer sig fascismen och socialfascismen åt vid makten.

Dubbeltaktiken i ny version

Dessa skiljaktigheter hänger samman med skiljaktigheter i fascismens res­pektive socialfascismens sociala bas. Fascismen stödjer sig på skikt i sam­hället som är lät t mobiliserade för reaktionära syften, och som för dessa syften dessutom genom sin desorientering och deklassering kan utveckla en icke oäven militans. Detta understryks ytterligare av att den fascistiska rörelsen övar stor dragningskraft på reaktionära element ur armén och tras­proletariatet, som är beredda att sälja sig till vad som helst (jmf exempelvis knutteligorna).

Som följd av dessa skillnader skiljer sig fascismens och socialfascismens uppträdande i klasskampen. Fascismen fungerar som en ständigt stridsberedd och rörlig reaktionär stormtrupp, som gentemot arbetarklassen utgör en terroristisk förgrening av den borgerliga våldsapparaten och de mest reak­tionära sidorna av den borgerliga propagandaapparaten. Socialfascismen är alltför trögrörlig, och alltför beroende av sitt anseende i arbetarklassen för att på samma sätt agera stötbrigad åt reaktionen. Socialfascismen föredrar att i sådana avseende hålla sig i bakgrunden.
På så sätt kompletterar fascismen och socialfascismen varandra i en ny version av bourgeoisins dubbeltaktik, k ena sidan socialfascismen, som ofta från regeringsställning, lovar arbetarna guld och gröna skogar under kapitalismen, för att avhålla dem från den revolutionära kampen. Detta med hela den arsenal för klassamarbetspropaganda som organisa­tionerna och den borgerliga staten har att erbjuda. De splittrar arbetar­rörelsen med alla medel, isolerar kommunisterna i fackföreningarna och på fabrikerna och sprider vacklan och passivitet i arbetarklassen.

Å andra sidan fascisterna, som med den öppna terrorns medel sopar undan där de socialfascistiska kvastarna inte når fram, eller där det för tillfallet är inopportunt för sossarna att härja. Särskilt riktar sig den fascistiska terrorn mot kommunistpartiet.

Sida vid sida, och inte sällan i samarbete eller i alla falla med tyst med­givande från ömsesidigt håll, opererar på så sätt fascismen och social­fascismen. Detta “utomstatliga” klassherravälde får allt större betydelse, ju svagare den borgerliga staten är och ju mer skärpt klasskampen blir.

Förhållandet mellan fascismen och socialfascismen

På detta stadium, då de demokratiska rättigheterna för arbetarklassen helt eller delvis består och kampen för arbetarklassens enhet står i centrum, är ännu social fascismen huvudfienden för kommunisterna, eftersom social­fascismen också planmässigt saboterar all effektiv kamp mot sin reaktionäre tvillingbror, fascismen. Socialfascismens fientliga hållning till fascismen grundar sig huvudsakligen på rivaliteten om finanskapitalets gunst. För att socialfascismen ska kunna behålla denna gunst och därmed sin maktposition behöver samtidigt socialfascismen fascismen i kampen mot deras gemen­samma fiende, kommunisterna och de militanta arbetarna. Historien visar att fascismens frammarsch driver på socialfascismen i reaktionär riktning. Socialfascismen söker återvinna det stöd de förlorar inom bourgeoisin. Dels genom demagogisk propaganda mot fascismen, dels genom allt desperatare försök att slå ned kommunisterna och de militanta arbetarna, vars växande inflytande ju just ligger till grund för bourgeoisins satsning på fascismen. På så sätt tvingas socialfascismen av sitt beroende av finanskapitalets och statens stöd (ett beroende som är större än de vanliga borgerliga partiernas eftersom det ställer hela arbetarbyråkratins existens på spel) ständigt att foga sig efter fascistiseringsprocessen i samhället. Därför måste den kommu­nistiska enhetstaktiken på detta stadium rikta sig mot såväl fascismen som socialfascismen, där det i ökande grad blir viktigt att upprätta aktionsenhet kring demokratiska krav även med demokratiska grupper inom småbour-geoisin och mellanskikten.

Exempel på samspelet mellan fascismen och socialfascismen är rikhaltiga, särskilt naturligtvis i Tyskland, där en stark kommunistisk rörelse och en svag stat gav fascismen och socialfascismen särskilt stort spelrum. A J Smålån berättar i sin bok “Från Bebel till Hitler” bl a detta exempel på hur social­fascismens materiella grundval i arbetarbyråkratin hänger samman med dess beredvillighet att gå reaktionens ärenden. Scenen är denna: En pamp i tyska LO ska på en rikskonferens förklara socialfascisternas agerande under första världskriget:

Ordföranden i Generalkommissionen der Gewerkschaften – så hette då den tyska landsorganisationen – var Carl Legien. Han öppnade mötet

Den fascistiska diktaturen

Vi har sett hur finanskapitalet och staten när socialfascismen är för svag för att till fullo kunna fylla sin funktion som den kapitalistiska stabiliseringens och arbetsfredens apostel, alltmer övergår till att satsa på fascismen. Vi har sett hur fascismen under detta stadium, fascistiseringens stadium, tjänar bourgeoisin genom att sopa upp där de socialfascistiska kvastarna inte når fram: bland kommunisterna och de militanta arbetarna (samt naturligtvis genom att fånga upp rörelserna inom den oroliga småbourgeoisin – där socialfascismen vinner insteg i småbourgeoisin har fascismen litet manöver-utrymme. Så var exempelvis fallet i Sverige före och under 30-talskrisen). På så sätt skiljer sig den fascistiska rörelsens uppträdande från den social­fascistiska.

Men än viktigare är som sagt skillnaden mellan fascismen och social­fascismen vid makten. Fascismen vid makten är en öppen terroristisk diktatur från den imperialistiska bourgeoisin. Genom att jämföra den fascistiska dikta­turens kännetecken med dagens svenska stat kan vi få en god bild av lik­heterna och skillnaderna.
Den fullständiga avsaknaden av demokratiska rättigheter för den revolutionära arbetarrörelsen. Statens regelmässiga insättande av öppet våld för att krossa varje försök från arbetarklassens sida att utveckla självständig kamp. Detta kännetecken saknas uppenbarligen i Sverige idag.

Sammanväxandet av arbetarklassens fackliga massorganisationer med den borgerliga staten. Samma sak gäller i dagens Sverige, bortsett från i sammanhanget oviktiga formella skillnader.

Frånvaron av legala medel för arbetarklassen att tillvarata sina fackliga intressen. Samma gäller för Sverige idag, där den antifackliga lagstiftningen och korporativa avtal i praktiken avskaffat strejkrätten.

Parlamentets ersättande med “ståndsrepresentation”, dvs institutiona­liserat klassamarbete mellan finankapitalets spetsar och under finanskapitalets kontroll stående intresseorganisationer för olika yrkesgrupper. I Sverige exi­sterar parlamentet sida vid sida med ett sådant system, sålunda endast en gradskillnad.

Den fascistiska diktaturen representerar finanskapitalets fullständiga diktatur över hela det övriga samhället. Även här rör vi oss med grad­skillnader: i Sverige tillåts även andra skikt ur bourgeoisin att påverka staten, men hela tiden inom ramen för det för finanskapitalet acceptabla.

Diktaturens organisering på basplanet, inte bara genom sammanväxandet av intresseorganisationerna och staten, utan också av den politiska mass­organisationen och staten. Samma sak gäller vad beträffar den socialfascistiska partiapparaten och staten i Sverige idag.

Koncentrationen av hela nationens krafter på förberedandet av impe­rialistiskt expansionskrig genom militarisering av ekonomin och samman­växandet av de militära och civila delarna av staten. Här skiljer sig uppen­barligen den fascistiska diktaturen från dagens socialfascistiska Sverige.

Vi finner alltså att den fascistiska diktaturen skiljer sig från den social­fascistiska staten på främt två punkter: Den fascistiska diktaturen innebär att arbetarrörelsen krossas med våld och landet organiseras för krig. Den fascistiska diktaturen uppstår när den traditionella statens maktmedel är otillräckliga för att lösa dessa uppgifter – upprätta “arbetsfred” och under­stödja monopolkapitalets expansion. Uppenbart är att detta på ett såpass avgörande sätt påverkar betingelserna för arbetarklassens kamp, att Dimitrovs ord till fullo bekräftas: “När fascismen kommer till makten innebär detta inte ett vanligt borgerligt regeringsskifte, utan det innebär att en av det borgerliga klassväldets statsformer – den borgerliga demokratin – ersattes med en annan form — den öppna terroristiska diktaturen.”

Likheterna mellan fascismen och socialfascismen hänger samman med allmänna utvecklingstendenser i den moderna statens utveckling, som ut­trycker imperialismen som den politiska reaktionens epok. Att just fascismen och socialfascismen varit de rörelser som klarast och stridbarast företrätt denna utveckling, är lätt att förstå med tanke på att båda är de mest konse­kventa företrädarna för monopolkapitalet och spirar i dess skugga.

I vilken situation uppkommer den fascistiska diktaturen?

Vi såg ovan i avsnittet om hur imperialismen skärper kapitalismens mot­sättningar, hur kapitalisterna i sin expansion nått systemets gränser, dels i form av kriget, som drivs fram genom den imperialistiska blockbildningen, som på känt monopolistiskt vis avstänger alla konkurrenter. Dels, då kapi­talismen söker kompensera oförmågan att expandera på nya marknader genom att grundligare utsuga de gamla, motståndet från arbetarklassen mot arbetslöshet och lönenedpressning med den proletära revolutionen i för­längningen. (Dessutom har monopolkapitalet den oroliga småbourgeoisin att räkna med som kämpar med näbbar och klor mot ruinering och inordnandet i den arbetslösa reservarmén.) Under kriserna uppreser sig dessa gränser för kapitalismens välde, och under krisen uppträder också den fascistiska dikta­turen. Men varje kris ger inte i varje land upphov till fascism. Bourgeoisin behöver staten för kriget, för krossandet av arbetarrörelsen (och för passivi-seringen av småbourgeoisin). Men för att staten ska anta fascistisk form bör situationen förete följande karaktäristiska drag:

Kapitalismen hur uttömt sina gamla marknader och ser inga möjligheter att på fredlig väg öppna nya.
En betydande rörelse bland deklasserade småborgare och mellanskikt är tillräckligt desorienterad och desperat för att låta sig mobiliseras av det fascistiska kaderskiktet.

Arbetarklassen är tillräckligt fackligt militant för att resa kraftfullt och uthålligt motstånd mot bourgeoisins offensiv, men tillräcklig politiskt splittrad och omedveten för att med socialfascismens “hjälp” avledas från den revolutionära utvägen.

Den borgerliga statens upprustning

De fascistiska diktaturerna eller andra former av öppen, terroristisk diktatur var under mellankrigstiden vanliga företeelser i Europa. Av 25 nationalstater i Europa övergick fram till 1930 10 till mer eller mindre renodlad fascistisk ordning och ytterligare 3 led under kortare perioder under den fascistiska diktaturens stövel. Under 30-talet tillkom ytterligare 7. Denna väldiga ut­bredning av den borgerliga diktaturens mest terroristiska former jämfört med vad som varit fallet under efterkrigstiden, hänger naturligtvis samman med att den första perioden skakades av tre djupa kriser, medan den senare utmärks av en lång högkonjunktur. Som en annan allmän bakgrundsfaktor måste man dock också ta med den borgerliga statens styrka under respektive perioder. Koncentrationen av bourgeoisins styrka på upprustningen av den borgerliga staten var under mellankrigstiden endast i sitt inledningsskede. Så exempelvis tvingades de borgerliga organisationerna i Tyskland på grund av den statliga våldsapparatens svaghet bygga upp väldiga privatarméer (socialfascisternas Reichbanner och fascisternas Stahlheim och SA) som var och en räknade flera hundratusen man.

Den första säregenheten man måste ta hänsyn till vid en diskussion om fascismen och socialfascismen idag är, att bourgeoisin under efterkrigstidens högkonjunktur till fulländning slipat upp den borgerliga statens alla makt­organ — såväl de ideologiska och ekonomiska som de militära och polisiära. Dessutom har många av de uppgifter, vartill bourgeoisin en gång behövde fascismen genomförts av socialfascisterna under borgeriigt-demokratiska former, särskilt då krossandet av den självständiga fackföreningsrörelsen och dess inordnade i staten. Den svenska staten har stabiliserats som en väldig apparat, där folkrörelser och fackföreningar, det socialdemokratiska partiet och en väldig statlig byråkrati, tillsammans med monopolkapitalets orga­nisationer, bildar en väldig utomparlamentarisk maktapparatet. Där denna korporativa diktatur härskar över och vid sidan om heltigenom borgerligt-demokratiska former (allmän rösträtt, men än viktigare: tryck- och yttrande­frihet, organisationsfrihet o s v). En stor del av denna apparat är sysselsatt med att sprida klassamarbetsideologin, statsreligionen i Sverige idag, och en annan del förbereder minutiöst våldsapparaten för framtida uppgifter i klasskampen. Sällan har väl bourgeoisin stått så väl rustad mot arbetarklassen. Slutsatsen av detta måste bli att den öppna borgerliga diktaturen under en längre period kan utvecklas inom ramen för den traditionella staten idag

jämfört med under mellankrigstiden. En annan slutsats måste bli att s fascismen står som den obestridde anföraren av den borgerliga reaktionen i Sverige idag. Det är ingen slump att socialfascisterna i LO varit de drivande för att strypa TV-program som inte fallit de makthavande på läppen, eller att strypa den reformistiska s k samhällskritik som en period frodades i Aftonbladet. I kampen mot reaktionen är det alltså en förstarangsuppgift att skärpa den politiska kampen och det politiska avslöjandet av social­fascismen som den drivande reaktionära kraften i vårt land, och arbetar­klassens värsta fiende. För det andra att skärpa den politiska kampen mot socialfascismens vänsterflygel, särskilt VPK, och påvisa dess beroende­ställning i förhållande till socialfascismen.

Ur detta perspektiv framstår också hela skändligheten i högeroppor­tunisternas “antiimperialistiska allianspolitik” med sossarna. (En komisk poäng är att opportunisterna försvarar denna reaktionära upphaussning av socialfascismen med hänvisning till Kominterns antifascistiska folkfronts­politik under 30-talet).

Reaktionens ställningar på basplanet

Om den borgerliga staten är bättre rustad mot arbetarklassen idag, är det emellertid sämre beställt med säkrandet av bourgeoisins sociala bas på bas­planet i samhället, på arbetsplatserna och i bostadsområdena. Den social­fascistiska parti- och fackföreningsapparaten är inte längre någon massrörelse som förr. Vi nämnde ovan om arbetarbyråkratins avskiljande från arbetar­klassen som en viktig beståndsdel i socialdemokratins reaktionära omvandling. Vad som sedan hänt är, att arbetarbyråkratin förlorat den aktiva massbas de hade i fackföreningarna och partiorganisationerna, vilket exempelvis visas i den ringa uppslutning som fackföreningsmötena idag har. Det är en ödes­fråga för socialfascismen idag att aktivera det passiva stöd de har. De försök som gjorts i den vägen – rådslagen, den fackliga grundkursen om hur LO driver på, kampanjen för de s k “miljö- och demokratifrågorna” – har inte givit märkbara resultat.

Den största framgång sossarna haft i den vägen var väl årets l:a maj­demonstration, där de med småborgarvänsterns hjälp fick lite skära fläckar på kinderna.

I det politiska vacuum som därmed uppstått på basplanet har naturligtvis betingelserna för kommunisternas arbete förbättrats väsentligt. Men i ett sådant vacuum uppträder som vi sett med förkärlek fascismen. Vi kan slå fast att det är på basplanet, inte vad gäller statens utveckling, som den fas­cistiska faran idag är störst. Men den historiska erfarenheten visar att fascismen inte kan börja sin utveckling i arbetarklassen.

Den måste ha en bas i småborgerligheten att operera från. En sådan bas saknar fascismen till stor del idag i Sverige. Erfarenheterna från de senare åren visar att fascismen idag finner sin bas i framför allt två skikt. För i första bourgeoisins och småbourgeoisins ungdom på gymnasier och UnU versitet. Dessa i sin tur drar till sig den andra gruppen: deklasserad arbetar, ungdom, som genom arbetslöshet, meningslös skolgång, upplösta familjeband och kriminalitet lösryckts från sin klass, och av den US-amerikanska fas. cistiska våldspropagandan dagligen och stundligen drivs på i reaktionär riktning. Kampen mot fascismen inställer sig därmed som en särskild uppgift för ungdoms- och studentförbundet.

Men det är lätt att inse att denna bas är otillräcklig för att fascismen ska kunna utvecklas till en samhällelig kraft, och än mer för att kunna tränga in i arbetarklassen. Fascismen måste för detta kunna tränga in i småbourgeoisin och mellanskikten. Det måste därigenom bli en viktig uppgift för våra kamrater, som arbetar inom dessa skikt att vara uppmärksamma på de reaktionära tendenserna där, avslöja dem och isolera dem. I arbetarklassen inställer sig kampen mot fascismen huvudsakligen i form av uppgiften att bekämpa de reaktionära strömningar som fascismen kan komma att be­gagna sig av, särskilt då utlänningshetsen.

En annan fråga som på sikt är viktig är kampen mot ekonomismen och den fackliga inskränkheten. Historien har ju visat att (i dagens Italien ser vi den erfarenheten återigen bekräftas) facklig militans parad med politisk omedvetenhet från arbetarnas sida, tenderar att driva småbourgeoisin (om en stark rörelse utvecklas där) i fascistisk riktning, vilket begagnas av bourgeoisin mot arbetarna. Slutligen är det vår uppgift att gå i spetsen för för­svarskampen mot inskränkningarna i de demokratiska rättigheterna och inte överlåta detta åt vacklande småborgare.

(Visited 68 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.