Strategiska problem i gerillakriget mot Japan

Maj 1938

(I början av försvarskriget mot Japan förringade många människor både i och utanför partiet den viktiga strategiska roll som gerillakriget spelade och satte sitt hopp till enbart reguljär krigföring, särskilt då till kuomintangstyrkornas operationer. Kamrat Mao Tse-tung vederlade denna åsikt och skrev denna artikel för att visa den riktiga vägen till det antijapanska gerillakrigets utveckling. Som följd härav växte Åttonde routearmén och den Nya fjärde armen, vilka då försvarskriget bröt ut 1937 hade endast litet över 40.000 man, till en väldig arme på en miljon vid den tid då Japan kapitulerade 1945. Denna upprättade många revolutionära basområden, spelade en stor roll i kriget och skrämde sålunda under denna period Chiang Kai-shek från att kapitulera för Japan och från att sätta i gång ett landsomfattande inbördeskrig. År 1946, när Chiang Kai-shek faktiskt började ett landsomfattande inbördeskrig, var Folkets befrielsearmé som skapats av Åttonde routearmén och Nya fjärde armen, stark nog att ta itu med hans angrepp.)

KAPITEL I

VARFÖR TA UPP FRÅGAN OM STRATEGIN I GERILLAKRIG?

Under försvarskriget mot Japan står den reguljära krigföringen i första rummet och gerillakrigföringen utgör ett komplement till den. Denna fråga har redan lösts riktigt. Således tycks det finnas endast taktiska problem i gerillakriget, varför då ta upp frågan om strategin?

Om Kina vore ett litet land, där gerillakrigets roll endast vore att över korta avstånd ge direkt stöd till den reguljära armens fälttåg, skulle det naturligtvis finnas endast taktiska men inga strategiska problem. A andra sidan, om Kina vore lika starkt sona Sovjetunionen och den inträngande fienden antingen kunde snabbt drivas ut eller, även om hans utdrivning skulle ta en viss tid, han vore ur stånd att ockupera stora områden, då skulle återigen gerillakriget blott spela en stödjande roll i fälttågen och skulle naturligtvis medföra endast taktiska men inte strategiska problem.

Frågan om strategin i gerillakrig uppkommer emellertid i Kinas fall, eftersom Kina varken är litet eller likt Sovjetunionen, utan ett både stort och svagt land. Detta stora och svaga land angrips av ett litet och starkt land, men det stora och svaga landet befinner sig i en period av framåtskridande: detta är upphovet till hela problemet. Under dessa förhållanden bar väldiga områden ockuperats av fienden, och kriget har blivit ett långvarigt krig. Fienden ockuperar väldiga områden i vårt stora land, men Japan är ett litet land och har inte tillräckligt med soldater utan tvingas lämna många luckor i de ockuperade områdena så att vårt antijapanska gerillakrig inte främst består i operationer längs de inre linjerna, för att stödja de reguljära truppernas fälttåg, utan i självständiga operationer på yttre linjer. Vidare är Kina framstegsvänligt, det vill säga, det äger en pålitlig arme och breda folkmassor, vilka båda leds av kommunistiska partiet, så att vårt antijapanska gerillakrig långt ifrån att vara krig i liten skala, i verkligheten är krig i stor skala. Härur uppstår en hel rad problem, sådana som det strategiska försvaret, den strategiska offensiven osv. Krigets långvariga karaktär och dess därav följande skonlöshet har gjort det nödvändigt att tilldela gerillakriget många ovanliga uppgifter; därför uppstår sådana problem som basområdena, gerillakrigets utveckling till rörligt krig, osv. Av alla dessa skäl har Kinas gerillakrig mot Japan sprängt taktikens gränser för att hamra på strategins portar och detta kräver undersökning ur strategisk synpunkt. Det som förtjänar vår särskilda uppmärksamhet är att ett dylikt såväl utbrett som långvarigt gerillakrig är något fullständigt nytt i krigets hela historia. Detta har att göra med faktum att vi nu befinner oss i 1930- och 1940-talen och att vi nu har det kommunistiska partiet och Röda armen. Häri ligger sakens kärna. Vår fiende drömmer antagligen fortfarande om att utföra en motsvarighet till mongolernas seger över Sungdynastin, manchuernas seger över Mingdynastin, den brittiska ockupationen av Nordamerika och Indien, den spanska och portugisiska ockupationen av Central- och Sydamerika osv. Men dylika drömmar har inget praktiskt värde i våra dagars Kina därför att det nu finns vissa faktorer i Kina, som saknades i de anförda historiska exemplen, och en av dessa är gerillakriget, vilket är en helt ny företeelse. Om vår fiende bortser från detta faktum kommer han förvisso att råka illa ut.

Dessa är orsakerna till att vårt antijapanska gerillakrig, trots att det spelar endast en stödjande roll i försvarskriget som helhet, ändock måste undersökas ur strategisk synpunkt.

Varför inte då på gerillakriget tillämpa försvarskrigets allmänna strategiska principer?

Frågan om strategin i vårt antijapanska gerillakrig är förvisso intimt förbunden med frågan om strategin i försvarskriget som helhet, ty de har mycket gemensamt. A andra sidan skiljer sig gerillakrig från reguljärt krig och har sina egna särdrag, och följaktligen är många säregna element förbundna med frågan om strategin i gerillakriget. Det är omöjligt att utan modifiering tillämpa försvarskrigets allmänna strategiska principer på gerillakriget med dess egenheter.

KAPITEL II

KRIGETS GRUNDPRINCIP ÄR ATT BEVARA SIG SJÄLV OCH FÖRINTA FIENDEN

Innan frågan om strategin i gerillakrig diskuteras i konkreta ordalag, är det nödvändigt att säga några ord om krigets grundproblem.

Alla de för militära operationer vägledande principerna härrör ur den enda grundprincipen: att göra sitt bästa för att bevara sin egen styrka och förinta fiendens. I ett revolutionärt krig är denna princip direkt förbunden med politiska grundprinciper. Den politiska grundprincipen i Kinas försvarskrig mot Japan, dvs. dess politiska syfte, är till exempel att driva ut den japanska imperialismen och bygga upp ett självständigt, fritt och lyckligt nytt Kina. Uttryckt i den militära aktionens termer innebär denna princip användning av väpnat våld för att försvara vårt fosterland och driva ut de japanska inkräktarna. För att uppnå detta syfte kommer de väpnade förbandens operationer att ta formen av att de gör sitt yttersta för att å ena sidan bevara sin egen styrka och å andra sidan förinta fiendens. Hur kan vi då rättfärdiga uppmuntran till heroiska offer i krig? Varje krig betingar sitt pris, ibland ett ytterligt högt pris. Står detta inte i motsättning till “bevara sig själv”? I verkligheten finns här ingen motsättning alls; mera exakt uttryckt: offer och självbevarelse både står i motsättning till och kompletterar varandra. Ty sådana offer är nödvändiga, inte blott för att förinta fienden utan också för självbevarelsen -partiellt och tillfälligt “icke-bevarande” (offer, eller betalning av priset) är nödvändigt för det allmänna och beständiga bevarandets skull. Från denna grundprincip stammar hela raden av principer, som vägleder de militära operationerna, vilka allesammans – från principen för skjutningen (ta skydd för att bevara dig själv och utnyttja eldkraften till fullo för att förinta fienden) och till de strategiska principerna – är genomsyrade av andan i denna grundprincip. Alla tekniska, taktiska och strategiska principer är exempel på tillämpning av denna grundprincip. Principen att bevara sig själv och förinta fienden är grunden för alla militära principer.

KAPITEL III

SEX SPECIFIKA STRATEGISKA PROBLEM I GERILLAKRIGET MOT JAPAN

Låt oss nu se vilka riktlinjer eller principer som måste användas i gerillakrigsoperationerna mot Japan, innan vi kan nå målet att bevara oss själva och förinta fienden. Eftersom gerillaförbanden i försvarskriget (och i alla andra revolutionära krig) i allmänhet uppstår ur ingenting och växer från små till stora styrkor, måste de bevara sig själva och dessutom måste de växa. Frågan är följaktligen, vilka riktlinjer eller principer som måste tillämpas innan vi kan nå målet att bevara och utöka våra egna styrkor och förinta fienden?

Huvudprinciperna är, allmänt sett, följande: 1) att använda initiativ, smidighet och planering vid genomförandet av offensiver inom defensivens ram, snabbt avgjorda slag inom det långvariga krigets ram och operationer på de yttre linjerna inom ramen för operationer på de inre linjerna; 2) samordning med den reguljära krigföringen; 3) upprättande av basområden; 4) strategisk defensiv och strategisk offensiv; 5) gerillakrigets utveckling till rörligt krig; 6) ett riktigt förhållande i fråga om befälet. Dessa sex punkter utgör hela det strategiska programmet för gerillakriget mot Japan och är de medel som är nödvändiga för att bevara och utvidga våra styrkor, för att förinta och kasta ut fienden, för samordningen med den reguljära krigföringen och den slutliga segerns vinnande.

KAPITEL IV

INITIATIV, SMIDIGHET OCH PLANERING VID GENOMFÖRANDET AV OFFENSIVER INOM RAMEN FÖR DEFENSIVEN, SNABBT AVGJORDA SLAG INOM DET LÅNGVARIGA KRIGETS RAM OCH OPERATIONER PÅ DE YTTRE LINJERNA INOM RAMEN FÖR OPERATIONER PÅ DE INRE LINJERNA

Detta ämne kan behandlas under fyra rubriker: 1) förhållandet mellan defensiven och offensiven, mellan långvarighet och snabbt avgörande och mellan yttre och inre linjer; 2) initiativet i alla operationer; 3) smidig användning av styrkorna och 4) planering i alla operationer.

Låt oss börja med den första.

Om vi tar försvarskriget som helhet, gör faktum, att Japan är ett starkt land och angriper medan Kina är ett svagt land och försvarar sig, vårt krig strategiskt till ett defensivt och långvarigt krig. Vad operationslinjerna beträffar opererar Japan på de yttre och vi på de inre linjerna. Detta är en synpunkt på läget. Men det finns en annan synpunkt, som är den rakt motsatta. Fiendens styrkor är, ehuru starka (ifråga om beväpning, vissa kvaliteter hos deras folk och vissa andra faktorer), numerärt små, medan våra styrkor, ehuru de är svaga (likaledes ifråga om beväpning, vissa kvaliteter hos vårt folk och vissa andra faktorer), numerärt är mycket stora. Lägger vi detta till faktum att fienden är en främmande nation, som invaderar vårt land, medan vi gör motstånd mot hans invasion på vår egen jord, bestämmer det följande strategi. Det är möjligt och nödvändigt att använda taktiska offensiver inom den strategiska defensivens ram, att utkämpa fälttåg och snabbt avgjorda slag inom det strategiskt långvariga krigets ram och att utkämpa fälttåg och slag på de yttre linjerna inom ramen för de strategiska inre linjerna. Detta är den strategi som ska tillämpas i försvarskriget som helhet. Detta gäller både den reguljära krigföringen och gerillakriget. Gerillakriget skiljer sig från det reguljära kriget endast till grad och form. Offensiver i gerillakrig tar i allmänhet formen av överrumplingsangrepp. Ehuru överrumplingsangrepp kan och bör användas även i reguljärt krig, är graden av överrumpling där mindre. I gerillakriget är behovet mycket stort att åstadkomma ett snabbt avgörande i operationerna, och vår ytterlinjecirkel för inringning av fienden i fälttåg och slag är mycket liten. Allt detta skiljer gerillakriget från reguljärt krig.

Man ser sålunda, att gerillaförbanden måste koncentrera ett maximum av styrkor, handla snabbt och i hemlighet, angripa fienden överrumplande och åstadkomma ett snabbt avgörande i striderna samt att de måste noggrant undvika passivt försvar, tidsutdräkt och spridning av styrkorna före striderna. Gerillakriget omfattar naturligtvis inte endast den strategiska utan också den taktiska defensiven. Den sistnämnda innesluter bland annat uppehållande aktioner och förpostaktioner under slag, disponering av styrkor för försvar i trånga pass, vid strategiska punkter, floder eller byar, i syfte att uttömma och utmatta fienden, och aktioner för att täcka reträtter. Men gerillakrigets grundprincip måste vara offensiven, och det är mera offensivt till sin karaktär än det reguljära kriget. Offensiven måste dessutom ta form av överrumplingsattacker, och i gerillakriget är det för oss ännu mindre tillåtligt än i reguljärt krig att blottställa oss genom att på ett iögonenfallande sätt visa upp våra styrkor. Av faktum, att fienden är stark och vi är svaga, följer med nödvändighet att slagen i gerillaoperationerna i allmänhet i ännu högre grad än i det reguljära kriget måste avgöras snabbt, ehuru gerillastriderna vid vissa tillfällen, såsom vid ett angrepp mot en liten isolerad och från hjälp avskuren fiendestyrka, kan hållas i gång under flera dygn. Till följd av sin karaktär av spridd krigföring kan gerillakriget föras ut överallt, och i många av dess uppgifter, såsom då det gäller att oroa, binda och splittra fienden och i massarbete är principen utspridning av styrkorna. Men ett gerillaförband eller en gerillaformation måste koncentrera sina huvudstyrkor, när de är i färd med att förinta fienden, och särskilt då de söker att krossa ett fientligt angrepp. “Koncentrera en stor styrka för att slå mot en liten del av fiendestyrkan” är och förblir en princip för fältoperationer i gerillakrig.

Härav kan man sålunda också se att, om vi tar försvarskriget som helhet, vi kan uppnå syftet med vår strategiska defensiv och slutligen besegra den japanska imperialismen endast genom den samlade effekten av många offensiva fälttåg och slag i såväl reguljärt krig som gerillakrig, nämligen, genom den samlade effekten av många segrar i offensiva aktioner. Endast genom den samlade effekten av många snabbt avgjorda fälttåg och strider, nämligen, den samlade effekten av många segrar uppnådda genom snabba avgöranden i offensiva fälttåg och slag, kan vi nå vårt strategiska mål att dra ut på kriget, vilket innebär att vinna tid för att öka vår förmåga till försvar medan vi påskyndar eller avvaktar förändringar i det internationella läget och fiendens inre sammanbrott för att vi ska kunna inleda en strategisk motoffensiv och driva de japanska inkräktarna ut ur Kina. Vi måste koncentrera överlägsna styrkor och utkämpa operationer på yttre linjer i varje fälttåg och slag, såväl i den strategiska defensivens som i den strategiska motoffensivens skeden, för att inringa och förinta de fientliga styrkorna, inringa en del, om inte alla av dem, och förinta en del, om inte alla av de inringade styrkorna samt tillfoga de inringade styrkorna svåra förluster såvitt vi inte kan tillfångata dem i stort antal. Endast genom den samlade effekten av många dylika förintelseslag kan vi förändra den relativa ställningen mellan oss och fienden, grundligt slå sönder hans strategiska inringning – dvs. hans plan för operationer på de yttre linjerna – och slutligen, i samverkan med de internationella krafterna och det japanska folkets revolutionära kamp, omringa de japanska imperialisterna och tilldela dem nådestöten. Dessa resultat ska uppnås huvudsakligen genom reguljärt krig, till vilket gerillakrigföringen ska vara ett sekundärt bidrag. Vad som är gemensamt för båda är emellertid hopsamlingen av många små segrar för att göra en stor seger. Häri ligger gerillakrigets stora strategiska roll i försvarskriget.

Låt oss nu diskutera initiativ, smidighet och planering i gerillakriget.

Vad är initiativ i gerillakrig?

I varje krig tävlar parterna om att ha initiativet, såväl på ett slagfält som i ett stridsområde, i en krigszon och i hela kriget, ty att ha initiativet innebär handlingsfrihet för en arme. Varje armé, som, genom att förlora initiativet, tvingas in i en passiv ställning och upphör att vara fri, står inför hotet att bli besegrad eller utplånad. Att vinna initiativet är naturligtvis svårare i strategisk defensiv och i operationer på de inre linjerna och lättare i offensiva operationer på de yttre linjerna. Emellertid har den japanska imperialismen två grundläggande svagheter, nämligen, dess brist på trupper och det faktum att den kämpar på utländsk botten. Dessutom har dess undervärdering av Kinas styrka och de inre motsättningarna mellan de japanska militaristerna givit upphov till många misstag i ledningen, sådana som att sända förstärkningar i småportioner, brist på strategisk samverkan, att då och då huvudriktning för angreppet saknas, underlåtenhet att utnyttja de tillfällen som erbjuder sig i vissa operationer och underlåtenhet att utplåna inringade styrkor. Dessa misstag tillsammans tagna kan betraktas som den japanska imperialismens tredje svaghet. Trots att de japanska militaristerna har fördelen att befinna sig på offensiv och operera på yttre linjer, förlorar de sålunda undan för undan initiativet till följd av sin brist på trupper (deras lilla territorium, lilla befolkning, otillräckliga resurser, feodala imperialism, osv.), till följd av det faktum att de kämpar på utländsk mark (deras krig är imperialistiskt och barbariskt) och till följd av sina dumheter i ledningen. Japan är för närvarande varken villigt eller i stånd att avsluta kriget, inte heller har dess strategiska offensiv ännu avslutats, men, som den allmänna tendensen visar, hålls dess offensiv inom vissa gränser, vilket är den oundvikliga konsekvensen av dess tre svagheter; det kan inte fortsätta i det oändliga tills det sväljer hela Kina. Det finns redan tecken på att Japan en dag kommer att befinna sig i en ytterligt passiv ställning. Kina, å andra sidan, befann sig i krigets början i en ganska passiv ställning, men efter att ha vunnit erfarenhet övergår det nu till det rörliga krigets nya politik, politiken att gå på offensiven, söka snabba avgöranden och operera på yttre linjer i fälttåg och slag, vilket, i förening med politiken att utveckla ett vida spritt gerillakrig hjälper Kina att dag för dag bygga upp en position i vilken det har initiativet.

Frågan om initiativet är ännu livsviktigare i gerillakriget. Detta därför, att de flesta gerillaförbanden opererar under mycket svåra förhållanden, kämpar utan stöd i ryggen, med sina egna svaga styrkor ställda inför fiendens starka styrkor, lider brist på erfarenhet (när förbanden är nyligen organiserade), är skilda från varandra osv. Icke dess mindre kan initiativet byggas upp i gerillakriget, den väsentligaste förutsättningen är att ta fasta på fiendens tre svagheter. Genom att utnyttja fiendens brist på trupper (när man ser till kriget som helhet) kan gerillaförbanden djärvt använda väldiga områden som sina operationsfält. Genom att utnyttja faktum, att fienden är en utländsk inkräktare och genomför en mycket barbarisk politik, kan gerillaförbanden djärvt försäkra sig om stöd från miljoner och åter miljoner av folket. Genom att utnyttja dumheterna som fiendens ledning begår kan gerillaförbanden ge fritt spelrum åt sin egen rådighet. För gerillaförbanden är det ännu viktigare än för den reguljära armén att ta fasta på alla dessa svagheter hos fienden och utnyttja dem till sin fördel för att besegra honom. Vad gerillaförbandens egna svagheter beträffar, kan de småningom minskas under kampens förlopp. Dessutom utgör dessa svagheter ibland själva förutsättningen för att vinna initiativet. Det är till exempel just därför, att gerillaförbanden är små och svaga, som de på ett mystiskt sätt kan dyka upp och försvinna under sina operationer bakom fiendens linjer, utan att fienden är i stånd att göra något åt dem, och sålunda åtnjuta en aktionsfrihet som aldrig står de massiva reguljära arméerna till buds.

När fienden företar ett ur flera riktningar konvergerande angrepp, kan ett gerillaförband endast med svårighet utöva initiativet och kan allt för lätt förlora det. I sådant fall kan det, om dess värderingar och dispositioner är felaktiga, råka in i en passiv ställning och följaktligen misslyckas med att krossa det konvergerande fientliga angreppet. Detta kan inträffa även då fienden är på defensiven och vi är på offensiven. Ty initiativet härrör ur en korrekt värdering av läget (både vad oss och fienden beträffar) och ur vidtagandet av korrekta militära och politiska dispositioner. En pessimistisk värdering, som inte överensstämmer med de objektiva förhållandena, och de passiva dispositioner som härflyter ur den, kommer otvivelaktigt att resultera i att vi förlorar initiativet och försätta oss i en passiv ställning. Å andra sidan kommer en överoptimistisk värdering, som inte överensstämmer med de objektiva förhållandena, och de riskabla (oberättigat riskabla) dispositioner som härrör ur denna också att resultera i att vi förlorar initiativet och slutligen hamnar i en ställning liknande pessimisternas. Initiativet är inte någonting hos geniet inneboende utan någonting som en intelligent ledare vinner genom att fördomsfritt studera och riktigt värdera de objektiva förhållanden och genom riktiga militära och politiska dispositioner. Därav följer att initiativet inte är färdiggjort utan är något som kräver medveten ansträngning.

När ett gerillaförband, till följd av en eller annan felaktig värdering eller disposition eller på grund av överväldigande fientligt tryck, tvingats in i en passiv ställning, måste det sträva att dra sig därur. Hur detta ska ske beror på omständigheterna. I många fall är det nödvändigt att “flytta bort”. Förmågan till förflyttning hör till ett gerillaförbands kännetecken. Huvudmetoden för att komma ut ur en passiv ställning och återvinna initiativet är att förflytta sig bort. Men det är inte den enda metoden. Det ögonblick, då fienden är som mest energisk och vi befinner oss i de största svårigheterna är ofta just det ögonblick då händelserna börjar vända sig emot honom och till vår favör. Ofta inträder på nytt en gynnsam situation och initiativet återvinnes såsom resultat av att man “håller ut lite längre”.

Låt oss nu syssla med smidigheten.

Smidigheten är ett konkret uttryck för initiativet. En smidig användning av styrkorna är i gerillakriget viktigare än i det reguljära kriget.

En gerillabefälhavare måste förstå att en smidig användning av hans styrkor är det viktigaste medlet att förändra läget mellan fienden och oss och till att vinna initiativet. Gerillakrigets karaktär är sådan att gerillastyrkorna måste användas smidigt i överensstämmelse med den föreliggande uppgiften och sådana omständigheter som fiendens tillstånd, terrängen och befolkningen på orten, och de viktigaste sätten att använda styrkorna är utspridning, koncentration och ställningsväxling. En gerillabefälhavare är, då han använder sina styrkor, lik en fiskare som lägger ut sin not, vilken han bör vara i stånd både att sprida ut vida och att dra tätt samman. När fiskaren lägger ut sin not, måste han försäkra sig om vattendjupet, strömmens hastighet och förekomsten eller frånvaron av ting som kan hindra hans fiske. På samma sätt måste en gerillabefälhavare, då han placerar ut sina förband, se upp så att han inte ådrar sig förluster genom obekantskap med läget eller genom felberäknad aktion. På samma sätt som fiskaren måste hålla fast i telnarna, för att kunna dra samman och hala in sin not, måste gerillabefälhavaren hålla förbindelse och kontakt med alla sina styrkor och hålla en tillräcklig del av sina huvudstyrkor tillgängliga. På samma sätt som det vid fiske är nödvändigt att ofta byta plats, är det för ett gerillaförband nödvändigt att ofta byta ställning. Utspridning, koncentration och ställningsväxling är de tre sätten att smidigt använda styrkorna i gerillakriget.

Utspridning av gerillaförbanden, eller “helhetens klyvning i smådelar”, användes, allmänt talat, huvudsakligen: 1) när vi, därför att fienden befinner sig på defensiven, vill hota honom med ett brett frontalangrepp och det för tillfället inte finns någon möjlighet att samla våra styrkor till aktion; 2) när vi vill oroa och störa fienden inom ett område där hans styrkor är svaga; 3) när vi är ur stånd att bryta igenom en fientlig inringning och försöker att komma undan så obemärkta som möjligt; 4) när terrängen eller försörjningen lägger hinder i vägen för oss; eller 5) när vi utför massarbete över ett stort område. Vilka omständigheterna än må vara, bör vi, då vi sprider oss för aktion, uppmärksamma följande: 1) vi bör aldrig företa en absolut jämn uppdelning av styrkorna utan bör hålla en ganska stor del i ett område, som är lämpligt för manövrer, så att varje tänkbart nödläge kan mötas och det finns ett tyngdpunktscentrum för den uppgift som de utspridda förbanden utför, och 2) vi bör tilldela vart och ett av de utspridda förbanden klart fastställda uppgifter, operationsfält, tidsgränser för aktionerna, platser för återsamling och sätt och medel att hålla förbindelse.

Koncentration av styrkorna, eller “delarnas sammanfogande till en helhet”, är den metod som vanligtvis användes för att förinta en fiende, när han befinner sig på offensiv, och ibland för att förinta en del av hans stationära styrkor då han befinner sig på defensiven. Koncentration av styrkorna betyder inte absolut koncentration, utan samling av huvudstyrkorna i syfte att sätta in dem i en viktig riktning medan en del av styrkorna kvarhålls eller sätts in i andra riktningar för att uppehålla, oroa eller störa fienden eller för att utföra massarbete.

Ehuru den i överensstämmelse med omständigheterna företagna smidiga utspridningen eller koncentrationen av styrkorna är huvudmetoden i gerillakriget, måste vi också veta hur vi smidigt ska låta våra styrkor växla ställning (eller förflytta dem). När fienden känner sig allvarligt hotad av gerillan, kommer han att sända trupper att angripa och undertrycka den. Följaktligen måste gerillaförbanden pröva läget. Om det är tillrådligt, ska de slåss där de befinner sig. Varom inte, bör de utan tidsförlust bege sig annorstädes. För att krossa de fientliga förbanden ett efter ett kan gerillaförband, som krossat ett fientligt förband på en plats, ibland omedelbart förflytta sig till en annan för att förinta ett annat fientligt förband. Ibland, när det befinnes otillrådligt att kämpa på en plats, kan de ha att snabbt frigöra sig från fienden och bekämpa honom annorstädes. Om fiendens styrkor på ett visst ställe utgör ett synnerligen allvarligt hot, bör gerillaförbanden inte dröja där, utan ge sig av blixtsnabbt. Ställningsbyte bör som regel göras i hemlighet och snabbt. För att vilseleda fienden, locka honom i fällan och förvirra honom, bör man ständigt använda krigslister, sådana som att finta emot honom i öster men angripa från väster, att än uppträda i söder och än i norr, att företa attacker i vilka man slår till och försvinner och nattliga aktioner.

Smidighet i spridning, koncentration och ställningsväxling är ett konkret uttryck för initiativet i gerillakriget, medan stelhet och orörlighet oundvikligen leder till passivitet och förorsakar onödiga förluster. Men en befälhavare visar sin klokhet inte enbart genom att han inser vikten av att använda sina styrkor smidigt, utan genom den skicklighet han ådagalägger i att sprida, koncentrera eller förflytta dem i god tid allt efter de särskilda förhållandena. Detta förstånd, att ha förändringar på känn och välja rätta ögonblicket att handla, är inte lätt att förvärva; det kan vinnas endast av dem som studerar med mottagligt sinne och flitigt undersöker och tänker över ting och förhållanden. Klokt övervägande av förhållandena är väsentligt, om man vill undvika att smidigheten slår över i impulsiv handling.

Slutligen kommer vi till planeringen.

Utan planering är segrar i gerillakriget omöjliga. Varje föreställning om att gerillakrig kan bedrivas slumpmässigt antyder en nonchalant inställning eller okunnighet om gerillakriget. Operationerna, inom en gerillazon som helhet eller de som ska utföras av ett gerillaförband eller en gerillaformation, måste föregås av noggrannast möjliga planering, av förberedelser för varje aktion. Det ingår i varje gerillabefälhavares uppgifter att skaffa sig grepp om läget, fastställa uppgifterna, disponera styrkorna, ordna den militära och politiska skolningen, säkerställa truppernas försörjning, se till att utrustningen bringas i god ordning, göra tillbörligt bruk av folkets bistånd osv. – och allt detta är delar av gerillabefälhavarens arbete, vilka de måste noggrant överväga och samvetsgrant utföra och hålla kontroll på. Utan att de gör detta, kan det inte bli tal om initiativ, smidighet och offensiv. Det är sant nog att gerillakrigets betingelser inte medger samma höga grad av planering som i det reguljära kriget, och det skulle vara ett misstag att eftersträva mycket grundlig planering i gerillakriget. Men det är nödvändigt att planera så grundligt som de objektiva betingelserna medger, ty man bör veta att striden mot fienden inte är någon lek.

Punkterna här ovan tjänar till att förklara den första av gerillakrigets strategiska principer, principen att använda initiativ, smidighet och planering i ledningen av offensiver inom defensivens ram, slag för snabbt avgörande inom det långvariga krigets ram och operationer på yttre linjer inom ramen för operationerna på inre linjer. Detta är nyckelproblemet i gerillakrigets strategi. Lösningen av detta problem ger den viktigaste garantin för seger i gerillakriget vad det militära befälet beträffar.

Ehuru en mängd olika ting behandlats här, rör de sig alla om offensiven i fälttåg och slag. Initiativet kan tas på ett avgörande sätt endast efter seger i en offensiv. Varje offensiv operation måste organiseras på vårt initiativ och får inte inledas under tvång. Smidigheten i användandet av styrkorna rör sig om ansträngningen att gå till offensiv, och planeringen är likaledes nödvändig huvudsakligen för att säkerställa framgång i offensiva operationer. Taktiska försvarsåtgärder är meningslösa, om de är skilda från sin roll att ge antingen direkt eller indirekt stöd åt en offensiv. Snabbt avgörande rör tempot i en offensiv, och yttre linjer gäller dess omfattning. Offensiven är det enda sättet att förinta fienden och också det viktigaste medlet till självbevarelse, medan rent försvar och reträtt endast kan spela en tillfällig och partiell roll för självbevarandet och är helt värdelösa då det gäller att förinta fienden.

Den ovan behandlade principen är i grunden den samma för såväl reguljärt krig som gerillakrig; en viss grad av skillnad finns endast i den form vari den kommer till uttryck. Men i gerillakrig är det både viktigt och nödvändigt att observera denna skillnad. Det är just denna skillnad i form som skiljer operationsmetoderna i gerillakriget från de som förekommer i det reguljära kriget. Om vi förblandar de två olika former i vilka principen uttryckes, kommer seger i gerillakriget att bli en omöjlighet.

KAPITEL V

SAMORDNING MED DEN REGULJÄRA KRIGFÖRINGEN

Det andra strategiska problemet i gerillakriget är dess samordning med den reguljära krigföringen. Detta är en fråga om att klarlägga förhållandet mellan gerillakrig och reguljärt krig på operationsnivån, i belysning av de faktiska gerillaoperationernas natur. Kunskap om detta förhållande är mycket viktig för att effektivt besegra fienden.

Det finns tre slag av samordning mellan gerillakrig och reguljärt krig, samordning i strategin, i fälttågen och i slagen.

Gerillakriget bakom fiendens linjer, som gör fienden till krympling, håller honom fast, bryter hans försörjningslinjer samt inspirerar de reguljära styrkorna och folket över hela landet är som helhet taget samordnat med det reguljära kriget i strategin. Tag fallet med gerillakriget i de tre nordöstliga provinserna. Frågan om samordning uppstod naturligtvis inte förrän det landsomfattande försvarskriget inletts, men sedan detta krig inleddes har denna samordnings betydelse blivit uppenbar. Varje fientlig soldat som gerillastyrkorna dödar där, varje kula som de förmår fienden att förbruka, varje fientlig soldat som de hindrar att rycka fram söder om Stora muren kan räknas som ett bidrag till motståndets totala styrka. Det är klart att de dessutom har en demoraliserande effekt på hela den fientliga armén och hela Japan och en uppmuntrande inverkan på hela vår arme och allt folket. Ännu klarare är den roll som gerillakriget längs järnvägarna Peiping-Suiyuan, Peiping-Hankow, Tientsin-Pukow, Tatung-Puchow, Chengting -Taiyuan och Shanghai-Hangchow spelar i den strategiska samordningen. Gerillaförbanden verkar inte blott i samordning med de reguljära styrkorna i vår pågående strategiska defensiv, när fienden är på strategisk offensiv; de kommer inte blott att samverka med de reguljära styrkorna för att bryta fiendens grepp över det ockuperade territoriet, sedan han avslutat sin strategiska offensiv och går över till att trygga sina erövringar; de kommer också att samverka med de reguljära styrkorna för att driva ut de fientliga styrkorna och återta allt förlorat land, då de reguljära styrkorna inleder den strategiska motoffensiven. Gerillakrigets stora roll i den strategiska samverkan får inte förbises. Befälhavarna i såväl gerillaförbanden som de reguljära styrkorna måste klart förstå denna roll.

Vidare fyller gerillakriget en funktion i samverkan med den reguljära krigföringen under fälttåg. Under fälttåget vid Hsinkou, norr om Taiyuan, till exempel, spelade gerillan såväl norr som söder om Yenmenkuan en beaktansvärd samordnande roll genom att förstöra järnvägen Tatung-Puchow och de motorvägar som löper genom Pinghsingkuan och Yangfangkou. Eller ta ett annat exempel. Sedan fienden ockuperat Fenglingtu, spelade gerillakriget, som redan var vida spritt i provinsen Shansi och huvudsakligen fördes av reguljära styrkor, en ännu större roll genom att det samordnades med de defensiva fälttågen väster om Gula floden i provinsen Shensi och söder om Gula floden i provinsen Honan. Och återigen, när fienden angrep södra Shantung, lämnade gerillakrigföringen i de fem provinserna i norra Kina ett betydande bidrag genom samverkan med vår armes fälttåg. Vid utförandet av en uppgift av detta slag måste ledarna i varje gerillabas bakom fiendens linjer, eller befälhavarna för en gerillaformation, som tillfälligt sänts dit, disponera sina styrkor väl och, genom att använda olika slag av taktik, anpassad till tiden och orten, energiskt gå på fiendens mest livsviktiga och sårbara punkter för att lemlästa honom, hålla honom fast, klippa av hans försörjningslinjer, inspirera våra arméer som för fälttåg på de inre linjerna och sålunda uppfylla sin skyldighet att samordna sin verksamhet med fälttåget. Om varje gerillazon eller -förband handlar för sig själv utan att ägna uppmärksamhet åt samordningen med de reguljära styrkornas fälttåg, kommer dess roll i den strategiska samordningen att förlora en stor del av sin betydelse ehuru det ännu kommer att spela en viss sådan roll i den allmänna strategin. Alla gerillabefälhavare bör ägna denna sak allvarlig uppmärksamhet. För att uppnå samverkan i fälttågen är det absolut nödvändigt att alla större gerillaförband och gerillaformationer har radioutrustning.

Slutligen, samordning med de reguljära styrkorna i slag, i de verkliga striderna på slagfälten, är en uppgift för alla gerillaförband i närbeten av ett slagfält på inre linjer. Detta gäller naturligtvis endast gerillaförband, som opererar i närheten av de reguljära styrkorna, eller reguljära förband, som sänts ut på tillfälliga gerillauppdrag. I sådana fall har ett gerillaförband att utföra vilken som helst uppgift, som det tilldelas av de reguljära styrkornas befälhavare och som vanligtvis består i att binda en del av fiendens styrkor, bryta hans tillförsellinjer, utföra spaningsarbete eller tjänstgöra som vägvisare för de reguljära styrkorna. Gerillastyrkorna bör på eget initiativ utföra sådana uppgifter, även om de inte särskilt tilldelats dem. Att sitta sysslolös vid sidan, att varken röra på sig eller kämpa, eller att röra på sig utan att kämpa skulle vara att inta en hållning som inte kan tolereras hos ett gerillaförband.

KAPITEL VI

UPPRÄTTANDE AV BASOMRÅDEN

Det tredje strategiska problemet i det antijapanska gerillakriget är upprättandet av basområden, vilket är viktigt och väsentligt till följd av krigets långvarighet och skonlöshet. Återvinnandet av våra förlorade territorier måste anstå till den landsomfattande strategiska motoffensiven. Fiendens front kommer då att ha nått djupt in i mellersta Kina och ha skurit det itu från norr till söder, en del eller till och med kanske större delen av vårt land kommer att ha fallit i fiendens händer och vara hans uppland. Vi måste då utvidga gerillakriget över hela detta väldiga, av fienden ockuperade område, göra fiendens uppland till en front och tvinga honom till oavbruten kamp över hela det territorium han ockuperar. Intill dess att vår strategiska motoffensiv inleds och så länge våra förlorade territorier inte återvunnits, kommer det att vara nödvändigt att ståndaktigt fortsätta gerillakriget i fiendens uppland, säkerligen för en ganska lång tid, ehuru man inte kan säga bestämt för hur länge. Detta är skälet till att kriget kommer att bli långvarigt. För att trygga sina vinster i de ockuperade områdena är fienden tvungen att öka sina åtgärder mot gerillan och, särskilt sedan hans strategiska offensiv stoppats, att ge sig in på ett obarmhärtigt undertryckande av gerillan. Då, skonlöshet lägges till långvarighet blir det omöjligt att fortsätta gerillakriget bakom fiendens linjer utan basområden.

Vad är då dessa basområden? De är de strategiska baser, på vilka gerillastyrkorna stöder sig vid utförandet av sina strategiska uppgifter och för att nå målet att bevara och utöka sina styrkor och förinta och driva ut fienden. Utan sådana strategiska baser kommer det inte att finnas något för oss att stödja oss på vid genomförandet av våra strategiska uppgifter och i kampen för vårt krigsmål. Det är ett kännetecken för gerillakriget bakom fiendens linjer att det utkämpas utan ett uppland, ty gerillastyrkorna är avskurna från landets allmänna uppland. Men gerillakriget skulle inte kunna pågå länge eller växa utan basområden. Basområdena är sannerligen dess uppland.

Historien känner många bondekrig av typen “kringströvande rebeller”, men inget av dem blev någonsin segerrikt. I nuvarande tid av förbättrade kommunikationer och förbättrad teknologi, finns det ännu mindre skäl att föreställa sig att man kan vinna seger genom att kämpa på de kringströvande rebellernas manér. De kringströvande rebellernas idé består emellertid alltjämt bland utarmade bönder, och i gerillabefälhavarnas tankevärld blir den till åsikten att gerillabaser varken är nödvändiga eller viktiga. En förutsättning, för att man ska besluta om en politik för upprättandet av basområden, är därför att gerillabefälhavarnas hjärnor befrias från denna idé. Frågan huruvida man ska ha basområden eller inte och om man ska betrakta dem som viktiga eller ej, med andra ord, konflikten mellan idén om att upprätta basområden och idén om att kämpa som kringströvande rebeller, uppstår i all gerillakrigföring, och i viss mån är vårt antijapanska gerillakrig inget undantag. Därför är kampen mot de kringströvande rebellernas ideologi en oundviklig process. Först då denna ideologi är grundligt övervunnen och politiken att upprätta basområden är införd och tillämpad, kommer det att finnas gynnsamma betingelser för att upprätthålla gerillakriget under en lång period.

Låt oss nu, då nödvändigheten och vikten av basområdena klargjorts, övergå till följande problem som måste förstås och lösas då det gäller att upprätta basområden. Dessa problem är typerna av basområdena, gerillazonerna och basområdena, betingelserna för upprättandet av basområden, basområdenas konsolidering och utvidgning samt de former i vilka vi och fienden inringar varandra.

1. Basområdenas typer

I det antijapanska gerillakriget är basområdena huvudsakligen av tre typer, de i berg, de på slätter och de i flod-, sjö- och havsviksområden.

Fördelen med att upprätta basområden i bergsområdena är uppenbar, och de som skapats, skapas eller kommer att skapas i bergen Changpai,[1] Wutai,[2] Taihang,[3] Taishan,[4] Yenshan[5] och Maoshanl[6] hör allesammans till denna typ. De är alla platser på vilka det antijapanska gerillakriget kan hållas i gång under längsta tid och utgör viktiga fästen för försvarskriget. Vi måste utveckla gerillakrig och upprätta basområden i alla de bergiga områdena bakom fiendens linjer.

Slätterna är naturligtvis mindre lämpliga än bergen, men det är alls inte omöjligt att utveckla gerillakrig eller upprätta basområden där. Det vittomfattande gerillakriget på Hopeis och norra och nordvästra Shantungs slätter bevisar att det är möjligt att utveckla gerillakrig på slätterna. Medan det ännu så länge inte finns några bevis för möjligheten att skapa och för längre tid upprätthålla basområden där, har det bevisats att det är möjligt att upprätta tillfälliga basområden, och det bör vara möjligt att upprätta basområden för små förband och för användning under viss årstid. Å ena sidan har fienden inte tillräckligt med soldater till förfogande och genomför en makalöst brutal politik, och å andra sidan har Kina ett väldigt territorium och ett väldigt antal människor som gör motstånd mot Japan; de objektiva betingelserna för att sprida gerillakriget och upprätta tillfälliga basområden på slätterna föreligger alltså. Förutsatt att det finns kompetent militärt befäl, bör det naturligtvis vara möjligt att upprätta baser för små gerillaförband där, baser som är avsedda att användas under lång tid men inte är fasta .[7] I stort sett, när fiendens strategiska offensiv har stoppats och han övergår till att trygga de områden han ockuperat, kommer han utan tvivel att inleda ursinniga angrepp mot alla gerillans basområden, och de på slätterna blir naturligtvis de som får ta emot första stöten. De stora gerillaformationer som opererar på slätterna kommer att bli ur stånd att fortsätta att kämpa där under längre tid och måste småningom, allt efter som förhållandena så påfordrar, förflytta sig upp i bergen, till exempel från Hopeislätten till Wutai- och Taihangbergen, eller från Shantungslätten till Taishan och östra Shantunghalvön. Men under de förhållanden som råder i vårt nationella krig är det inte omöjligt för talrika små gerillaförband att hålla verksamheten i gång i olika härad på de stora slätterna och tillämpa ett flytande sätt att strida, dvs. genom att flytta sina baser från plats till plats. Det är säkert möjligt att föra ett efter årstiderna lämpat gerillakrig genom att utnyttja både den “gröna ridå” som de högväxande grödorna bildar under sommaren och de frusna floderna vintertid. Eftersom fienden för närvarande inte har någon styrka till övers och aldrig kommer att vara i stånd att ta hand om allt, även då han har styrka till det, är det absolut nödvändigt för oss att för närvarande besluta oss för politiken att sprida gerillakriget vitt och brett och upprätta tillfälliga basområden på slätterna samt, för framtiden, förbereda oss att upprätthålla gerillakriget med små förband, om det också bara ska ske under vissa årstider, och på att skapa basområden som inte är fasta.

Objektivt sett är möjligheterna, att utveckla gerillakrig och upprätta basområden, större i flod-, sjö och havsviksområdena än på slätterna ehuru mindre än i bergen. De dramatiska, av “pirater” och “vattenbanditer” utkämpade slag av vilka vår historia överflödar och gerillakriget, som i flera år under rödaarméperioden hölls i gång runt Hunghusjön, vittnar om möjligheten att utveckla gerillakrig och upprätta basområden i flod-, sjö- och havsviksområdena. Hittills har emellertid de politiska partier och massor som bekämpar Japan ägnat föga uppmärksamhet åt denna möjlighet. Ehuru de subjektiva betingelserna ännu saknas, bör vi utan tvivel rikta vår uppmärksamhet på denna möjlighet och börja arbeta på den. Som en sida i utvecklingen av vårt landsomfattande gerillakrig bör vi effektivt organisera gerillakriget i området kring Hungtsesjön norr om Yangtsefloden, i Taihusjöns område söder om Yangtsefloden och i alla flod-, sjö- och havsviksområden i det av fienden ockuperade området längs floderna och vid havskusten, och vi bör skapa fasta basområden på och i närheten av dessa platser. Genom att förbise denna sida förser vi bokstavligen fienden med vattentransportmöjligheter. Detta är en lucka i vår strategiska plan för försvarskriget, vilken vi snarast möjligt bör fylla.

2. Gerillazoner och basområden

I gerillakriget bakom fiendens linjer finns en skillnad mellan gerillazoner och basområden. Områden, som är inringade av fienden men vilkas centrala delar inte är ockuperade av honom eller har återtagits från honom, såsom några härad i Wutaibergen (dvs. gränsområdet Shansi-Chahar-Hopei) och även en del orter i Taihang- och Taishanbergens område, är färdigställda baser som gerillaförbanden kan bruka för att utveckla gerillakriget. Men annorstädes i dessa områden är läget ett annat, till exempel i Wutaibergens östra och norra avsnitt, som omfattar delar av västra Hopei och södra Chahar, och på många ställen öster om Paoting och väster om Tsangchow. När gerillakriget började, förmådde gerillan inte att helt ockupera dessa platser, utan kunde endast företa ofta förekommande räder; de är områden som gerillatrupperna håller då de är där, och som marionettregimen behärskar då gerillan givit sig av, och de är därför ännu inte gerillabaser utan endast vad man kan kalla gerillazoner. Dylika gerillazoner kommer att förvandlas till basområden, när de genomgått gerillakrigets nödvändiga process, dvs. när ett stort antal fientliga soldater utplånats eller besegrats där, när marionettregimen förintats, massorna har rests till verksamhet, antijapanska massorganisationer bildats, folkets lokala väpnade styrkor utvecklats och antijapansk politisk makt upprättats. Med utvidgning av våra basområden menar vi att till våra redan upprättade baser foga områden sådana som dessa.

På några håll, till exempel i östra Hopei, har hela det område där gerillaoperationerna bedrivits från första början varit en gerillazon. Marionettregimen har länge funnits där, och från början har hela operationsområdet varit en gerillazon för folkets väpnade styrkor, som växt fram ur lokala uppror, och för de gerillaavdelningar som sänts från Wutaibergen. Allt de kunde göra i början av sin verksamhet var att utvälja en del ganska goda platser som tillfälliga uppland eller basområden. Dylika platser kommer inte att förvandlas från gerillazoner till relativt stabila basområden förrän de fientliga styrkorna förintats och arbetet med att resa folket är i full gång.

En gerillazons omvandling till ett basområde är sålunda en mödosam skapande process, och dess resultat är beroende av den utsträckning i vilken fienden förintas och massorna reses.

Många trakter kommer att förbli gerillazoner under lång tid. I dessa trakter kommer fienden, hur han än bemödar sig att hålla dem under kontroll, inte att vara i stånd att upprätta stabila marionettregimer, medan vi å vår sida, hur mycket vi än utvecklar gerillakriget, inte kommer att förmå att upprätta antijapansk politisk makt. Exempel på dylika områden finner man i de av fienden ockuperade trakterna längs järnvägslinjerna, i de stora städernas omgivningar och inom vissa områden på slätterna.

Vad beträffar de stora städerna, järnvägsstationerna och de områden på slätterna, där fienden har starka garnisoner, kan gerillakriget endast nå utkanterna och inte föras rätt in i dessa orter som har relativt starka marionettregimer. Detta är ett annat slags situation.

Misstag i vår ledning eller starkt fientligt tryck kan förorsaka en omkastning i de ovan skildrade förhållandena, dvs. en gerillabas kan förvandlas till en gerillazon och en gerillazon kan förvandlas till ett område under jämförelsevis stabil fientlig ockupation. Sådana förändringar är möjliga och kräver särskild vaksamhet från gerillaledarnas sida.

Som ett resultat av gerillakriget och kampen mellan oss och fienden, faller sålunda hela det av fienden ockuperade territoriet i följande tre kategorier: för det första, antijapanska baser, som hålls av våra gerillaförband och våra organ för politisk makt; för det andra, områden som hålls av den japanska imperialismen och dess marionettregimer och, för det tredje, mellanliggande zoner om vilka bägge parterna kämpar, nämligen gerillazoner. Gerillabefälhavarna är skyldiga att utöka den första och den tredje kategorin till maximum och reducera den andra kategorin till ett minimum. Detta är gerillakrigets strategiska uppgift.

3. Betingelser för upprättande av basområden

De grundläggande betingelserna för upprättande av ett basområde är att där ska finnas väpnade antijapanska styrkor, att dessa väpnade styrkor ska användas för att tillfoga fienden nederlag och att de ska resa folket till aktion. Upprättandet av ett basområde är sålunda först och främst en fråga om att bygga upp en väpnad styrka. Ledare i gerillakrig måste ägna sin energi åt att bygga upp ett eller flera gerillaförband och måste undan för undan under kampens gång utveckla dem till gerillaformationer eller till och med till reguljära förband och formationer. Uppbyggandet av en väpnad styrka är nyckeln till upprättandet av ett basområde. Om det inte finns en väpnad styrka eller om denna är svag, kan ingenting göras. Detta utgör den första betingelsen.

Den andra oundgängliga betingelsen för upprättandet av ett basområde är att den väpnade styrkan ska användas i samverkan med folket för att besegra fienden. Alla områden under fiendens kontroll är fientliga basområden och inte gerillabaser och kan uppenbarligen inte omvandlas till gerillabaser utan att fienden besegras. Därest vi inte slår tillbaka fiendens angrepp och besegrar honom, kommer även orter som gerillan håller att råka under fiendens kontroll, och då blir det omöjligt att upprätta basområden.

Den tredje oundgängliga betingelsen för upprättandet av ett basområde är att vi använder hela vår styrka, våra väpnade styrkor inberäknade, till att resa massorna till kamp mot Japan. Under denna kamps förlopp måste vi beväpna folket, dvs. organisera självförsvarskårer och gerillaförband. Under denna kamps förlopp måste vi bilda massorganisationer, vi måste organisera arbetarna, bönderna, ungdomen, kvinnorna, barnen, köpmännen och yrkesutövarna – i överensstämmelse med graden av deras politiska medvetenhet och kampentusiasm – i olika massorganisationer, som är nödvändiga för kampen mot japansk aggression, och vi måste undan för undan utöka dessa organisationer. Utan organisationer kan folkets antijapanska styrka inte göra verkan. Under denna kamps förlopp måste vi rensa ut både de öppna och de förstuckna förrädarna, en uppgift som vi kan lösa endast genom att lita till folkets styrka. I denna kamp är det särskilt viktigt att resa folket till att upprätta eller till att konsolidera sina lokala organ för den antijapanska politiska makten. Där de ursprungliga kinesiska politiska maktorganen inte förintats av fienden, måste vi med de breda massornas stöd omorganisera och stärka dessa, och där de förintats av fienden, ska vi med massornas hjälp återuppbygga dem. De är politiska maktorgan för genomförande av den antijapanska nationella enhetsfrontens politik och bör ena alla krafter bland folket till kamp mot vår ende fiende, den japanska imperialismen och dess schakaler, förrädarna och reaktionärerna.

Ett basområde för gerillakrig kan sägas var upprättat endast sedan man småningom uppfyllt de tre grundläggande betingelserna, dvs. endast sedan de antijapanska väpnade styrkorna byggts upp, fienden lidit nederlag och folket rests.

Omnämnas bör också de geografiska och ekonomiska betingelserna. Vad de geografiska betingelserna angår har vi redan diskuterat tre skilda kategorier i det tidigare avsnittet om basområdenas typer, och här behöver bara nämnas en viktig förutsättning, nämligen att området måste vara vidsträckt. I trakter där man på alla eller på tre sidor är omgiven av fienden, erbjuder naturligtvis bergsområdena de bästa betingelserna för upprättandet av basområden, som kan hålla ut under lång tid, men huvudsaken är här att det måste finnas utrymme tillräckligt för gerillan att manövrera på, nämligen att områdena måste vara vidsträckta. Förutsatt att man har ett vidsträckt område, kan gerillakriget utvecklas och hållas i gång även på slätterna för att inte tala om i flod-, sjö- och havsviksområdena. I det stora hela gör Kinas väldiga territorium och fiendens brist på soldater att gerillakriget har denna betingelse i Kina. Detta är en viktig, till och med en primär betingelse vad möjligheten att föra gerillakrig angår, och i små länder som Belgien, vilka saknar denna betingelse, finns det få eller inga sådana möjligheter.[8] I Kina utgör denna betingelse ingenting som man måste sträva efter och är heller inget problem, den finns här och väntar bara på att utnyttjas.

Vad den fysiska miljön beträffar är de ekonomiska betingelserna de geografiska lika. Ty nu diskuterar vi upprättande av basområden inte i en öken, där inga fiender finns, utan bakom fiendens linjer. Varje ställe som fienden kan tränga in på har redan sina kinesiska invånare och en ekonomisk bas för försörjningen, så frågan om att välja de ekonomiska betingelserna för upprättandet av basområden kan helt enkelt inte uppkomma. Oberoende av de ekonomiska betingelserna bör vi göra vårt yttersta för att utveckla gerillakriget och skapa fasta eller tillfälliga basområden i alla trakter där det finns kinesiska invånare och fientliga styrkor. I politisk mening utgör de ekonomiska betingelserna emellertid ett problem, ett problem rörande ekonomisk politik, vilket är av livsviktig betydelse för basområdenas upprättande. Den ekonomiska politiken i gerillans basområden måste följa den Antijapanska nationella enhetsfrontens principer genom att fördela den finansiella bördan rättvist och beskydda handeln. Varken de lokala politiska maktorganen eller gerillaförbanden får bryta mot dessa principer, i annat fall skulle basområdenas upprättande och vidmakthållandet av gerillakriget motverkas. En rättvis fördelning av den finansiella bördan betyder att “de som har pengar bör bidraga med pengar” medan bönderna inom vissa gränser bör förse gerillaförbanden med spannmål. Beskyddet av handeln betyder att gerillaförbanden måste vara starkt disciplinerade och att konfiskering av butiker, med undantag för sådana som ägs av överbevisade förrädare, bör vara strängt förbjuden. Detta är inte någon lätt sak, rasen politiken är fastställd och måste omsättas i praktiken.

4. Basområdenas konsolidering och utvidgning

För att hålla de fientliga inkräktarna inom ett fåtal fästen, det vill säga i de stora städerna och längs de viktigaste kommunikationslinjerna, måste gerillan göra allt vad den kan för att utsträcka gerillakriget så långt som möjligt från sina basområden och innesluta alla fiendens fästen och därigenom hota hans existens och skaka hans moral samtidigt som den utvidgar basområdena. Detta är väsentligt. I detta sammanhang måste vi vända oss emot konservatism i gerillakrigföringen. Vare sig konservatismen har sitt upphov i en önskan om ett behagligt liv eller i överskattning av fiendens styrka, kan den endast åstadkomma förluster i försvarskriget och är skadlig för gerillakriget och för basområdena. Samtidigt får vi inte glömma konsolideringen av basområdena varvid huvuduppgiften är att resa och organisera massorna och utbilda gerillaförbanden och de lokala väpnade styrkorna. Dylik konsolidering är av nöden, för att man ska kunna vidmakthålla ett långvarigt krig och även för utvidgning, och om den saknas är energisk utvidgning omöjlig. Om vi endast sysslar med utvidgningen och glömmer konsolideringen i vår gerillakrigföring, kommer vi att vara ur stånd att motstå fiendens attacker och följaktligen inte endast förverka möjligheten till utvidgning utan också att sätta själva basområdets tillvaro i fara. Den riktiga principen är utvidgning med konsolidering, vilket är en god metod och tillåter oss att ta till offensiven eller gå på defensiven som vi behagar. Förutsätter vi ett långvarigt krig, uppstår problemet om att konsolidera och utvidga basområdena ständigt på nytt för varje gerillaförband. Den konkreta lösningen beror naturligtvis på omständigheterna. Den ena gången kan tyngdpunkten läggas på utvidgning, dvs. på att utvidga gerillazonerna och utöka antalet gerillasoldater. Den andra gången kan tyngdpunkten läggas på konsolidering, dvs. på att organisera massorna och utbilda trupperna. Eftersom utvidgning och konsolidering är skilda till sin natur, och eftersom de militära dispositionerna och andra uppgifter kommer att vara skilda i överensstämmelse härmed, är en effektiv lösning av problemet möjlig endast om vi omväxlande lägger vikten än vid det ena och än vid det andra allt efter tid och omständigheter.

5. De former i vilka vi och fienden inringar varandra

Tar vi försvarskriget som helhet, består det inget tvivel om att vi är strategiskt inringade av fienden, ty han befinner sig på strategisk offensiv och opererar på de yttre linjerna, medan vi är på strategisk defensiv och opererar på de inre linjerna. Detta är den första formen av fientlig inringning. Vi för vår del inringar var och en av de fientliga kolonner som rycker fram emot oss längs skilda rutter, ty vi tillämpar politiken med offensiv och operationer på de yttre linjerna i fälttåg och slag genom att använda numerärt överlägsna styrkor mot dessa fiendekolonner, som rycker fram emot oss från de yttre linjerna. Detta är den första formen för vår inringning av fienden. Därnäst, om vi betraktar gerillabaserna bakom fiendens linjer, är varje basområde taget för sig på alla sidor omgivet av fienden, såsom området i Wutaibergen, eller på tre sidor liksom nordvästra Shansiområdet. Detta är den andra formen för fientlig inringning. Om man emellertid betraktar alla gerillans basområden tillsammans tagna och i deras förhållande till de reguljära truppernas stridsfronter, kan man se att vi i vår tur inringar rätt många fientliga styrkor. I provinsen Shansi till exempel har vi inringat järnvägen Tatung-Puchow på tre sidor (östra och västra flankerna och sydändan) och staden Taiyuan på alla sidor; och det finns många andra liknande exempel i provinserna Shantung och Hopei. Detta är den andra formen för vår inringning av fienden. Det finns sålunda två former av inringning företagen av de fientliga styrkorna och två former av inringning företagen av oss – det påminner rätt mycket om en weichimatch.[9] Fälttåg och slag som utkämpas av de bägge sidorna påminner om hur man tillfångatar varandras pjäser, och fiendens upprättande av fästen liksom vårt upprättande av gerillabaser påminner om dragen för att behärska utrymmena på brädet. Det är i frågan om “behärskandet av utrymmena” den stora strategiska roll blottas, som gerillans basområden spelar bakom fiendens linjer. Vi ställer denna fråga i försvarskriget för att nationens militära myndigheter och gerillans befälhavare i alla områden på dagordningen ska uppföra utvecklingen av gerillakriget bakom fiendens linjer och upprättandet av basområden överallt, där så är möjligt, och genomföra detta såsom en strategisk uppgift. Om vi på det internationella planet kan skapa en antijapansk front i Stillahavsområdet, med Kina som en strategisk enhet, och Sovjetunionen och andra länder, som kanske kommer med, såsom andra strategiska enheter, då får vi en form av inringning av fienden utöver vad han har mot oss och får till stånd operationer på de yttre linjerna i Stillahavsområdet genom vilka vi kan inringa och förinta det fascistiska Japan. Detta är förvisso av liten praktisk betydelse just nu, men denna framtidsutsikt är inte omöjlig.

KAPITEL VII

DEN STRATEGISKA DEFENSIVEN OCH DEN STRATEGISKA OFFENSIVEN I GERILLAKRIGET

Det fjärde strategiska problemet i gerillakriget rör den strategiska defensiven och den strategiska offensiven. Detta är problemet om hur den offensiva krigföringens politik, som vi nämnde under diskussionen av det första problemet, ska genomföras i praktiken vare sig vi befinner oss på defensiven eller på offensiven i vårt gerillakrig mot Japan.

Inom ramen för den landsomfattande strategiska defensiven eller strategiska offensiven (eller för att vara mera exakt, strategiska motoffensiven) förekommer i och omkring varje gerillabasområde strategiska defensiver och offensiver i liten skala. Med strategisk defensiv menar vi vårt strategiska läge och vår politik då fienden är på offensiven och vi på defensiven; med strategisk offensiv avser vi vårt strategiska läge och vår politik då fienden är på defensiven och vi på offensiven.

1. Den strategiska defensiven i gerillakriget

Sedan gerillakriget utbrutit och nått en avsevärd omfattning, kommer fienden oundvikligen att angripa gerillans basområden, särskilt under den period då hans strategiska offensiv mot landet som helhet slutförts och han går in för politiken att trygga de områden han ockuperat. Det är viktigt att inse att dylika attacker är oundvikliga, ty i annat fall kommer gerillabefälhavarna att bli tagna på sängen, och inför de kraftiga fientliga attackerna kommer de otvivelaktigt att bli oroliga och förvirrade och deras styrkor att bli slagna på flykten.

För att utplåna gerillan och dess basområden tillgriper fienden ofta konvergerande angrepp. Till exempel, i var och en av de fyra eller fem “straffexpeditioner” som riktats mot området i Wutaibergen ryckte fienden planmässigt fram i tre, fyra och till och med sex och sju kolonner samtidigt. Ju större omfattning gerillastriderna har, ju viktigare basområdenas positioner och ju större hotet mot fiendens strategiska centra och livsviktiga kommunikationslinjer är, desto ursinnigare kommer de fientliga angreppen att bli. Ju våldsammare de fientliga angreppen mot ett gerillaområde är, desto tydligare visar de att gerillakriget där är framgångsrikt och verksamt samordnat med de reguljära striderna.

När fienden sätter in ett konvergerande angrepp med flera kolonner bör gerillans politik vara att krossa det med motangrepp. Det kan lätt krossas, om varje framryckande fientlig kolonn består av endast ett förband, vare sig detta är stort eller litet, inte följes av förstärkningar och är ur stånd att stationera trupper längs framtyckningsvägen, uppföra blockhus eller bygga motorvägar. När fienden inleder ett konvergerande angrepp, är han på offensiven och opererar på de yttre linjerna, medan vi är på defensiven och opererar på de inre linjerna. Vad våra dispositioner angår, bör vi använda sekundära styrkor för att hålla fast flera fientliga kolonner medan vår huvudstyrka bör utföra överrumplingsangrepp (huvudsakligen i form av bakhåll) i ett fälttåg eller ett slag mot en enda fientlig kolonn och slå mot den, när den är på marsch. Fienden kommer, ehuru han är stark, att försvagas av upprepade överrumplingsangrepp och kommer ofta att dra sig tillbaka på halva vägen. Gerillaförbanden kan då företa flera överrumplingsanfall under förföljandet och försvaga honom ytterligare. Fienden ockuperar i allmänhet häradsstäderna eller andra städer i vårt basområde innan han inställer sin offensiv och börjar dra sig tillbaka, och vi bör inringa dessa städer, avskära hans spannmålstillförsel och övriga förbindelser så att, då han inte längre kan hålla sig kvar och börjar dra sig tillbaka, vi kan gripa tillfället att förfölja och angripa honom. Efter att ha krossat en kolonn, bör vi förflytta våra styrkor för att krossa ytterligare en och, genom att krossa dem en efter en, slå hela det konvergerande angreppet i stycken.

Ett stort basområde som det i Wutaibergen utgör ett militärområde, som är uppdelat i fyra, fem eller till och med flera militära underområden, vart och ett med egna väpnade styrkor, som opererar självständigt. Genom att använda den ovan skildrade taktiken har dessa styrkor ofta krossat fiendens attacker samtidigt eller successivt.

I vår operationsplan mot en sammanlöpande fientlig attack placerar vi i allmänhet våra huvudstyrkor på de inre linjerna. Men när vi har styrka till övers, bör vi använda våra andrahandsstyrkor (häradets eller landsbygdsdistriktets gerillaförband och även avdelningar av huvudstyrkan) på de yttre linjerna till att bryta fiendens förbindelser och uppehålla hans förstärkningar. Skulle fienden sätta sig fast inom vårt basområde, kan vi kasta om taktiken, nämligen, lämna en del av våra styrkor i basområdet för att belägra fienden, medan vi använder vår huvudstyrka till att angripa det område varifrån han kommit och stegrar vår verksamhet där för att förmå honom att dra sig tillbaka och angripa vår huvudstyrka. Detta är taktiken att “undsätta staten Chao genom att belägra staten Wei”[10].

Medan operationerna mot ett konvergerande angrepp pågår, bör de lokala antijapanska självförsvarskårerna och alla massorganisationerna mobiliseras för aktion och på alla sätt bistå våra trupper i kampen mot fienden. Vid bekämpandet av fienden är det viktigt både att upprätthålla lokalt belägringstillstånd och att, så långt det är möjligt, “stärka våra befästningar och tömma åkrarna”. Syftet med den förstnämnda åtgärden är att undertrycka förrädare och hindra fienden att få upplysningar, och den sistnämnda avser att underlätta våra egna operationer (genom att stärka befästningarna) och hindra fienden att få mat (genom att tömma åkrarna). Att “tömma åkrarna” betyder att skörda grödorna så snart de är mogna.

När fienden slår till reträtt, bränner han ofta ned husen i de större och mindre städer han ockuperat samt raserar byarna längs sin väg i syfte att förstöra gerillans basområden. Men då han gör detta, berövar han sig själv tak över huvudet och mat vid sin nästa offensiv, och den skada han åstadkommit faller tillbaka på hans eget huvud. Detta är en konkret illustration till vad vi menar med att en och samma sak har två motsatta sidor.

En gerillabefälhavare bör inte tänka på att överge sitt basområde och flytta över till ett annat, såvitt det inte efter upprepade operationer visar sig omöjligt att krossa fiendens häftiga konvergerande angrepp. Under sådana förhållanden måste han vara på sin vakt mot pessimism. Så länge ledarna inte begår missgrepp i principfrågor är det i bergsområdena som regel möjligt att krossa de konvergerande angreppen och behålla basområdena. Det är endast på slätterna som gerillabefälhavaren, då han ställs inför ett starkt konvergerande angrepp, med hänsyn till de särskilda förhållandena bör överväga andra åtgärder, nämligen, att lämna flera små förband för spridda operationer medan huvudstyrkan tillfälligt flyttas till något bergsområde, för att kunna vända tillbaka och återuppta sin verksamhet på slätterna så snart fiendens huvudstyrkor givit sig av.

Allmänt talat kan japanerna inte tillämpa den princip om blockhuskrig, som Kuomintang använde under inbördeskriget, ty deras styrkor är otillräckliga i förhållande till Kinas väldiga territorium. Vi bör emellertid räkna med möjligheten att de i viss utsträckning kan använda den mot de av gerillans basområden, som utgör ett särskilt hot mot deras livsviktiga ställningar, men även under sådana förhållanden bör vi vara beredda att vidmakthålla gerillakriget i dessa områden. Eftersom vi har gjort erfarenheter som visar, att vi var i stånd att vidmakthålla gerillaverksamhet under inbördeskriget, råder det inte minsta tvivel om att vi har större förmåga att göra detta i ett nationellt krig. Ehuru fienden, vad relativ militär styrka beträffar, kan kasta in både kvantitativt och kvalitativt mycket överlägsna styrkor mot an dal av våra basområden, kvarstår den olösliga nationella motsättningen mellan oss och fienden och de oundvikliga svagheterna i hans ledning. Våra segrar är baserade på grundligt arbete bland massorna och smidig taktik i våra operationer.

2. Den strategiska offensiven i gerillakriget

Sedan vi krossat en fientlig offensiv och innan fienden sätter i gång en ny, är han på strategisk defensiv och vi på strategisk offensiv.

Under sådana tider är vår operationspolitik inte att angripa fientliga styrkor, som är förskansade i försvarsställningar och som vi inte är säkra om att kunna slå, utan att systematiskt förinta eller driva ut de små fientliga förband och marionettstyrkor i vissa områden, vilka våra gerillaförband är starka nog att ta itu med, samt att utvidga vårt område, resa massorna till kamp mot Japan, fylla ut luckorna i och utbilda våra trupper samt organisera nya gerillaförband. Om fienden fortfarande ligger på defensiven, medan vi är i färd med dessa uppgifter, kan vi utvidga våra nya områden ytterligare och angripa städer och kommunikationslinjer, som har svaga garnisoner samt hålla dem så länge omständigheterna medger. Alla dessa uppgifter ingår i dan strategiska offensiven, och syftet är att utnyttja faktum, att fienden är på defensiven, till att effektivt bygga upp vår egen militära styrka och styrka bland massorna, effektivt reducera fiendens styrka och förbereda oss att metodiskt och kraftfullt krossa fienden, när han ånyo börjar en offensiv.

Det är av vikt att låta våra trupper vila och att utbilda dam, och bästa tiden härför är när fienden är på defensiven. Det är inte fråga om att avskärma oss från allt annat för vila och utbildning, utan att hitta tid för vila och utbildning medan vi utvidgar vårt område, rensar ut små fientliga förband samt reser folket. Detta är vanligtvis också rätta tiden att ta itu med det svåra problemet om att ordna livsmedelstillförseln och anskaffa kläder och sängkläder osv.

Det är också rätta tiden att i stor omfattning förstöra fiendens kommunikationslinjer, hindra hans transporter och ge direkt understöd åt de reguljära styrkorna i deras fälttåg.

Vid sådana tidpunkter råder hög stämning i gerillans basområden, i gerillazonerna och i gerillaförbanden, och de av fienden ödelagda områdena återuppbyggs undan för undan och lever upp på nytt. Människorna i de av fienden ockuperade områdena är också förtjusta, och gerillans lov sjungas överallt. I fiendens och hans hejdukars, förrädarnas, läger ökar paniken och upplösningen samtidigt som hatet mot gerillan och dess basområden växer och förberedelserna för att ta itu med dem intensifieras. Under den strategiska offensiven är det därför otillåtligt för gerillabefälhavarna att bli så upplivade att de underskattar fienden och glömmer att styrka enheten i sina egna led och att konsolidera sina basområden och sina styrkor. Vid sådana tidpunkter måste de skickligt bevaka alla fiendens rörelser för att finna tecknen på en ny offensiv mot oss, så att de, i samma ögonblick som den kommer, kan avsluta sin strategiska offensiv i god ordning, övergå till strategisk defensiv och därigenom krossa fiendens offensiv.

KAPITEL VIII

GERILLAKRIGETS UTVECKLING TILL RÖRLIGT KRIG

Det femte strategiska problemet i gerillakriget mot Japan är dess utveckling till rörligt krig, en utveckling som är möjlig och nödvändig därför att kriget är långvarigt och hänsynslöst. Detta skulle inte vara nödvändigt, om Kina snabbt kunde besegra de japanska inkräktarna och återvinna sina förlorade territorier och om kriget varken vore långvarigt eller hänsynslöst. Men eftersom kriget, tvärtom, är långvarigt och hänsynslöst, kan gerillakriget inte anpassas till ett sådant krig utan att det utvecklas till rörligt krig. Eftersom kriget är långvarigt och hänsynslöst är det möjligt för gerillaförbanden att undgå den nödvändiga härjningen och undan för undan förvandlas till reguljära styrkor så att deras operationsmetoder undan för undan reguljäriseras och gerillakriget utvecklas till rörligt krig. Gerillabefälhavarna måste, om de ska kunna hålla fast vid och systematiskt genomföra politiken att förvandla gerillakriget till rörligt krig, klart inse att denna utveckling är både möjlig och nödvändig.

I många trakter, sådana som området i Wutaibergen, kan det pågående gerillakriget för sin tillväxt tacka de starka avdelningar som de reguljära styrkorna skickat dit. Operationerna där har, ehuru de i allmänhet är av gerillakaraktär, från första början innehållit ett element av rörligt krig. Detta element kommer att öka undan för undan allt efter som kriget fortsätter. Häri ligger en fördel, som möjliggör den snabba utvidgningen av det pågående antijapanska gerillakriget och dess snabba utveckling till en högre nivå; betingelserna för gerillakriget är sålunda vida bättre än de var i de tre nordöstliga provinserna.

För att förvandla gerillaförband, som för gerillakrig, till reguljära styrkor, som för rörligt krig, krävs två betingelser – en ökning av numerären och en förbättring av kvaliteten. Förutom genom direkt mobilisering av folket till att ansluta sig till styrkorna, kan en ökning av numerären uppnås genom sammanslagning av små förband, medan den bättre kvaliteten är beroende av att kämparna härdas och deras beväpning förbättras under krigets gång.

Vid sammanslagningen av de små förbanden måste vi dels vara på vår vakt emot lokalpatriotismen, som leder till att uppmärksamheten koncentreras uteslutande på lokala intressen och centraliseringen hindras, och dels vara på vår vakt mot den rent militära inställningen, som leder till att de lokala intressena åsidosätts.

Lokalpatriotismen förekommer i de lokala gerillaförbanden och förvaltningarna, som ofta är så upptagna av lokala hänsynstaganden att de förbiser de allmänna intressena, eller som föredrar att handla var för sig emedan de är ovana att handla i större grupper. Befälhavarna för de viktigaste gerillaförbanden eller gerillaformationerna måste ta detta med i beräkningen och tillämpa metoden att undan för undan slå samman en del av gerillaförbanden och tillåta de olika orterna att behålla en del av sina styrkor och utvidga sitt gerillakrig. Befälhavarna bör dra med dessa förband i gemensamma operationer och sedan åvägabringa deras sammanslagning, utan att bryta sönder deras ursprungliga organisation eller flytta om deras kadrer, så att de små grupperna utan svårighet kan smälta in i de stora grupperna.

I motsats till lokalpatriotismen representerar den rent militära inställningen den felaktiga åsikt som i huvudstyrkorna hyses av de, som är inriktade på att utöka sina egna styrkor och försummar att hjälpa de lokala väpnade förbanden. De inser inte att gerillakrigets utveckling till rörlig krigföring inte betyder att gerillakriget uppges, utan att det, mitt under ett omfattande gerillakrig, steg för steg bildas en huvudstyrka, som förmår att föra rörligt krig, en styrka kring vilken det alltjämt måste finnas talrika gerillaförband, som bedriver omfattande gerillaoperationer. Dessa gerillaförband är starka hjälptrupper åt huvudstyrkan och tjänar som outtömliga reserver för dess oavbrutna tillväxt. Om därför en befälhavare för en huvudstyrka har gjort misstaget, att, till följd av en rent militär inställning, försumma ortsbefolkningens och den lokala förvaltningens intressen, måste han rätta detta på det att både huvudstyrkans utökning och mångdubblingen av de lokala väpnade förbanden ska ägnas vederbörlig uppmärksamhet.

För att höja gerillaförbandens kvalitet är det oavvisligen nödvändigt att höja deras politiska och organisatoriska nivå och förbättra deras utrustning, militära teknik, taktik och disciplin så att de gradvis formar sig efter den reguljära arméns mönster och låter sina gerillametoder falla. Politiskt är det absolut nödvändigt att förmå både befälhavarna och kämparna att inse nödvändigheten av att höja gerillaförbanden till de reguljära styrkornas nivå, att uppmuntra dem att sträva till detta mål och att medels politiskt arbete garantera att de uppnår det. Organisatoriskt är det en bjudande nödvändighet att gradvis uppfylla alla en reguljär formations krav i följande avseenden – militära och politiska organ, personal och arbetsmetoder, ett reguljärt försörjningssystem, sjukvårdstjänst osv. Ifråga om utrustningen är det nödvändigt att anskaffa bättre och mera varierande beväpning och att öka tillgången på behövlig kommunikationsutrustning. I fråga om militär teknik och taktik är det ofrånkomligt att höja gerillaförbanden till den nivå som krävs av en reguljär formation. Vad disciplinen beträffar, är det nödvändigt att höja nivån så att enhetliga normer iakttas, varje order ofelbart utförs och all slapphet avskaffas. Långvariga ansträngningar krävs för att verkställa alla dessa uppgifter, de kan inte utföras från i dag till i morgon. Men detta är den riktning i vilken vi måste utvecklas. Endast på detta sätt kan en huvudstyrka byggas upp i varje basområde och rörlig krigföring åstadkommas för mera verkningsfulla angrepp mot fienden. Där de reguljära styrkorna sänt in avdelningar eller kadrer kan målet uppnås lättare. Följaktligen har alla de reguljära styrkorna ansvaret för att hjälpa gerillaförbanden att utvecklas till reguljära förband.

KAPITEL IX

BEFÄLSFÖRHÅLLANDENA

Det sista strategiska problemet i gerillakriget mot Japan rör befälsförhållandena. En riktig lösning av detta problem är en av förutsättningarna för en obehindrad utveckling av gerillakriget.

Eftersom gerillaförbanden utgör väpnade organisationer på en lägre nivå, kännetecknade av spridda operationer, medger befälsmetoderna i gerillakriget inte en lika hög grad av centralisering som i det reguljära kriget. Om försök av något slag görs att tillämpa det reguljära krigets befälsmetoder i gerillakriget blir dess stora smidighet oundvikligen begränsad och dess livskraft undergrävd. Ett högt centraliserat befäl står i direkt motsättning till gerillakrigets stora smidighet och får och kan inte tillämpas däri.

Gerillakriget kan emellertid inte med framgång utvecklas utan något centraliserat befäl. När omfattande reguljärt krig och ett likaledes omfattande gerillakrig pågår samtidigt, måste operationerna i bägge på rätt sätt samordnas. Härav följer behovet av ett befäl som samordnar dem bägge, dvs. av ett enhetligt strategiskt befäl, utövat av landets generalstab och krigsområdenas befälhavare. I en gerillazon eller ett av gerillans basområden med många gerillaförband, finns det vanligtvis en eller flera gerillaformationer, vilka (ibland tillsammans med reguljära formationer) utgör huvudstyrkan, ett antal andra gerillaförband, stora och små, vilka representerar hjälptrupperna, och många väpnade förband sammansatta av människor som inte dragits bort ur produktionen. De fientliga styrkorna där bildar vanligtvis en sammanfogad enhet för att samordna sina operationer mot gerillan. Följaktligen uppstår problemet om att skapa ett enhetligt eller centraliserat befäl i dessa gerillazoner eller basområden.

Härav följer att befälsprincipen i gerillakriget, vilken står i motsättning till både absolut centralisering och absolut decentralisering, bör vara centraliserat strategiskt befäl och decentraliserat befäl i fälttåg och slag.

Centraliserat strategiskt befäl innebär att gerillakriget som helhet planeras och leds av staten, samordning av gerillakrig och reguljärt krig inom varje krigszon och enhetlig ledning av alla de antijapanska styrkorna i varje gerillazon eller basområde. Här är brist på harmoni, enhet och centralisering skadlig, och alla ansträngningar måste göras för att säkerställa harmoni, enhet och centralisering. I allmänna ting, det vill säga, ting rörande strategin, ska de lägre instanserna rapportera till de högre och följa deras instruktioner för att säkerställa samordnad aktion. Centraliseringen upphör emellertid på denna punkt, och det skulle likaledes vara skadligt att gå utöver den och ingripa i de lägre instanserna i detaljfrågor såsom de särskilda dispositionerna för fälttåg och slag. Ty dessa detaljer måste ordnas i belysning av särskilda förhållanden, vilka växlar från tid till annan och från plats till plats och vilka de fjärran högre befälsinstanserna alls inte kan känna till. Detta är vad som menas med decentraliserat befäl i fälttåg och slag. Samma princip gäller i allmänhet i de reguljära operationerna, särskilt då kommunikationerna är otillfredsställande. Med ett ord, den innebär att gerillakriget förs självständigt inom en enhetlig strategis ram.

Där ett gerillabasområde utgör ett militärområde, uppdelat i underområden, vart och ett bestående av flera härader, vilka i sin tur är uppdelade i distrikt, är förhållandet mellan de olika befälsinstanserna, från militärområdets och underområdenas högkvarter och ned till härads- och distriktsförvaltningarna, ett förhållande av subordination uppifrån och ned, och varje väpnad styrka måste, i överensstämmelse med sin natur, stå under befäl av en av dessa. På grundval av den nu behandlade principen ska, i befälsförhållandet på dessa nivåer, frågor rörande den allmänna politiken centraliseras till de högre nivåerna, medan de faktiska operationerna ska genomföras av de lägre nivåerna, vilka bör ha rätt att handla självständigt på basis av de särskilda förhållandena. Om en högre instans har något att säga om de faktiska operationer, som företas av en lägre instans, kan och bör den framlägga sina åsikter såsom “vägledning” och får inte ge orubbliga och fasta “order”. Ju större området, ju mera komplicerad situationen och ju större avståndet mellan högre och lägre instanser är, desto tillrådligare är det att de lägre instanserna medges större självständighet i sina faktiska operationer och därmed ger dessa operationer en karaktär som nära ansluter till de lokala förutsättningarna så att de lägre instanserna och personalen på platsen kan utveckla förmågan att arbeta självständigt, att reda sig i komplicerade situationer och att framgångsrikt utveckla gerillakriget. Beträffande de väpnade förband eller större formationer som deltar i en koncentrerad operation, är den princip som ska tillämpas en om centralisering i de inre befälsförhållandena, ty läget är klart för det högre befälet. Men i samma ögonblick som detta förband eller denna formation delas upp för spridd aktion, bör principen om centralisering i allmänna frågor och decentralisering i detalj tillämpas, ty då kan det särskilda läget inte vara klart för det högre befälet.

Frånvaro av centralisering, där sådan är behövlig, innebär antingen försummelse från de högre instanserna eller att de lägre instanserna tillvällat sig auktoriteten; ingetdera av detta kan tolereras i förhållandet mellan högre och lägre instanser, särskilt inte på det militära området. Om decentraliseringen inte genomförs, där den bör förekomma, innebär detta att de högre instanserna monopoliserar makten och brist på initiativ hos de lägre instanserna. Ingetdera av detta kan tolereras i förhållandet mellan högre och lägre instanser, särskilt inte i befälet under gerillakrig. De ovan nämnda principerna utgör den enda riktiga politiken för lösning av problemet om befälsförhållandena.

NOTER

[1] Bergskedjan Changpai ligger vid Kinas nordöstra gräns. Efter den japanska invasionen den 18 september 1931, blev denna trakt ett basområde för antijapanska gerillaförband, som leddes av Kinas kommunistiska parti.

[2] Bergskedjan Wutai ligger på gränsen mellan provinserna Shansi, Hopei och vad som då var provinsen Chahar. I oktober 1937 började den av Kinas kommunistiska parti ledda Åttonde routearmén bygga upp det antijapanska basområdet Shansi-Chahar-Hopei med Wutaibergen som mittpunkt.

[3] Bergskedjan Taihang är belägen på gränsen mellan provinserna Shansi, Hopei och Honan. I november 1937 började Åttonde routearmén att bygga upp sydöstra Shansis antijapanska basområde med Taihangbergen som centrum.

[4] Taishan är en av de högsta topparna i bergskedjan Taiyi i mellersta Shantung. På vintern 1937 började gerillastyrkor, som leddes av Kinas kommunistiska parti, att bygga upp mellersta Shantungs antijapanska basområde med Taiyibergen som centrum.

[5] Bergskedjan Yenshan ligger på gränsen mellan Hopei och dåvarande provinsen Jehol. På sommaren 1938 började Åttonde routearmén att med dessa berg som centrum bygga upp östra Hopeis antijapanska basområde.

[6] Maoshanbergen ligger i södra Kiangsu. Här började den av Kinas kommunistiska parti ledda Nya fjärde armén i juni 1938 att bygga upp södra Kiangsus antijapanska basområde, vars mittpunkt Maoshanbergen utgjorde.

[7] Erfarenheter, som vanns under försvarskriget, visade att det var möjligt att upprätta långfristiga och på många platser stabila basområden på slätterna. Detta berodde på att de var mycket stora och hade stor befolkning, på kommunistiska partiets riktiga politik, den omfattande mobiliseringen av folket samt fiendens brist på trupper. Kamrat Mao Tse-tung fastslog mera bestämt denna möjlighet i senare direktiv.

[8] Allt sedan slutet av andra världskriget har den nationella och demokratiska revolutionära rörelsen böljat framåt i Asien, Afrika och Latinamerika. I många länder har folken, ledda av sina egna revolutionära och progressiva krafter, fört en ihållande väpnad kamp för att störta imperialismens och reaktionens mörka välde. Detta visar att under de nya historiska betingelserna – när det socialistiska lägret, de revolutionära krafterna bland folken i kolonialländerna och de folkliga krafter, som i alla länder strävar för demokrati och framsteg, tar jättekliv framåt, när det kapitalistiska världssystemet ytterligare försvagas och när imperialismens kolonialvälde går mot sin upplösning – behöver de förhållanden under vilka folken i olika länder i dag för gerillakrig inte vara alldeles desamma som de, vilka var nödvändiga då det kinesiska folket förde gerillakrig mot japan. Med andra ord, gerillakrig kan föras till seger i ett land, som inte har ett stort territorium, såsom till exempel på Kuba, i Algeriet, Laos och Sydvietnam.

[9] Weichi är ett gammalt kinesiskt spel i vilket de bägge spelarna försöker inringa varandras pjäser på brädet. När en spelares pjäser är inringade, räknas de såsom “döda” (tagna). Men om det finns ett tillräckligt antal fria ytor mellan de inringade pjäserna, är de alltjämt “levande” (icke tagna).

[10] År 353 f v t belägrade staten Wei staten Chacos huvudstad, Hantan. Kungen i staten Chi, som var Chaos bundsförvant, beordrade sina generaler Tien Chi och Sun Pin att hjälpa Chao med sina trupper. General Sun Pin, som visste att Weis elittrupper hade invaderat Chao och lämnat sitt eget land med svaga garnisoner, angrep staten Wei, vars trupper då drog sig tillbaka för att försvara sitt eget land. Chis trupper drog fördel av weitruppernas utmattning och anföll och slog dem vid Kueiling (nordost om nuvarande Hotse härad i provinsen Shantung). Belägringen av Chaos huvudstad Hantan hävdes sålunda. Sedan dess har kinesiska strateger om liknande taktik använt uttrycket “att undsätta staten Chao genom att belägra staten Wei”.

(Visited 48 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

Leave a Reply

Your email address will not be published.