Revolutionär eller reformistisk metod

Vad menas med “revolutionär metod”? Ordet metod betyder tillvägagångssätt och i det här sammanhanget handlar det om kommunisternas grundläggande tillvägagångssätt i det politiska arbetet.

Släng den reformistiska metoden i papperskorgen

Typiskt för reformister är så klart att de hyllar de legala kampformerna och ”valkampen” och att de inbillar folk att man kan ”slå ihjäl” kapitalismen med legala metoder. Reformisterna har inte lust att tänka på något så besvärligt som en socialistisk revolution, proletariatets diktatur och att skola folk i en revolutionär anda. Eftersom de har övergett kampen mot borgarklassen överger de också varje form av enhetlig revolutionär teori och slänger fram motsägelsefulla teoretiska satser och brottstycken av en teori som är lösryckt från den levande revolutionära kampen och deras teser blir till föråldrade dogmer.

Anfallskrig och en uppsjö av försämringar har klubbats igenom i riksdag och kommuner de senaste decennierna och riksdagen är uppenbarligen ett redskap för borgarklassen som ger legitimitet åt allt möjligt ”jävelskap”. Men tro inte att reformisternas taktik förändras för det. Har inte ”kampmetoden” att ständigt försöka få fler platser i de borgarklassens kommuner eller borgarklassens riksdag visat sig uppenbart otillräcklig och meningslös gentemot finanskapitalets allmakt?

Vad är det väsentliga i den revolutionära metoden?

Den revolutionära metoden innebär att vi provar våra teser i kampen, i den levande praktiken. Vi återställer den rubbade enheten mellan teori och praktik. Det får det inte finnas en klyfta mellan lärosatserna och praktiken. Den revolutionära teorin måste omsättas i handling. Den revolutionära teorin inte är någon dogm den utformas i nära samband med den revolutionära rörelsens praxis, teorin måste tjäna praktiken, teorin måste besvara de frågor, som praktiken ställer, den måste prövas i ljuset av praktikens fakta.

En organisation är inte revolutionär bara för att det använder sig av revolutionära paroller. Huruvida ett parti är revolutionärt eller inte bestäms naturligtvis av dess praktik och bara genom en genuin revolutionär praktik kan man vinna och göra sig förtjänt av arbetarklassens och folkets förtroende. ”Vänstern är svag” sägs det och man suckar men det är inte så konstigt att folk inte är intresserade av s.k. vänsterpartier när de inte är ”vänster” i praktiken. En organisation vars verksamhet år efter år huvudsakligen går ut på att sälja tidningar eller studera hemmasnickrade texter eller sprida valpropaganda är inte en organisation som följer en kommunistisk metod, det är inte en ”vänsterorganisation” utan en borgerlig frasradikal fritidsförening. ”Det gäller att pröva deras uppriktighet, att jämföra orden med handlingarna, att inte ge sig tillfreds med den idealistiska eller bedrägliga frasen utan finna ut den verkliga klassrealiteten.”. (Lenin, ”Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky”, Samlade skrifter i urval, b. XII, s. 197.)

En kommunistisk organisations syfte är att skola folk till revolutionär kamp. Det är endast så kan man förbereda folk för en socialistisk revolution. En kommunistisk organisation måste idka självkritik och skola medlemmarna på grundval av egna fel eftersom det har visat sig att det är endast så man kan utbilda revolutionära kadrer och verkliga partiledare.

Sammanfattningsvis, en kommunistisk organisation måste:
1. Ha en praktik som motsvarar teorin.
2. Bryta med legaliteten och skola folk till revolutionär kamp.
3. Idka självkritik och skola medlemmarna på grundval av egna fel.

”Att öppet erkänna ett fel och blotta dess orsaker, att grundligt analysera den situation som framkallat det, att omsorgsfullt diskutera medlen att korrigera felet -det är kännetecknet på ett allvarligt parti, det är dess uppfyllande av sin plikt, det är att uppfostra och skola klassen och sedan även massan” (Lenin, ”Kommunismens barnsjukdom”, Samlade skrifter i urval, b. XVII, s. 114.). Lägg märke till att han skriver ”öppet”, man bör alltså inte, enligt Lenin, vara särskilt rädd för att politiska motståndare skall utnyttja kunskapen om våra brister mot oss.

Är detta svårt att tillämpa punkterna 1-3? Ja, det är svårt eftersom det tyvärr är ganska nytt i det politiska livet i Sverige där legalismen och reformismen slog världsrekord under 1900-talet. Var och en som bekänner sig till kommunismen bör väl uppriktigt fråga sig om man lever upp till dess krav. För man är väl inte kommunist bara för att man säger sig vara det?

(Visited 609 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

15 thoughts on “Revolutionär eller reformistisk metod

  1. Björn-Olav Kvidal

    Kommentaren från “Rickard B. Turesson 2015/02/14 at 18:44” var som alla kan se ett svar till mig, men då är det inte seriöst att min första kommentar har plockats bort som var ett inledande svar till webbsideartikeln “Revolutionär eller reformistisk metod”, “Posted on 2014/10/29 by Redaktionen in Anti-revisionism, Partibygge”.

    Gottgöra med att sätta den tillbaka.

    Vill man ha debatt måste man tåla åsikter även om man inte håller med.

    NB: att jag t.ex skulle påstå man inte kan börja bygga socialismen i ett land är direkt fel. Man kan börja bygga socialismen i ett land eller grupper av länder, men aldrig realisera socialismen innan världskapitalismen har avskaffats. Det är ingen obetydlig detalj, men får strategiska konsekvenser i om man sätter ett nationellt perspektiv före internationalismen.

    Skriver man det är möjlig att fullborda socialism som ett självständigt system i ett land eller grupper av länder har man inte bara förnekat de internationella materiella förutsättningarna för socialismens fullbordandet. Man har också lagt ett teoretiskt grundlag som förnekar att det inte behövs en gemensam ansträngning av arbetarklassen internationellt för socialismens seger. Istället har man etablerat ett perspektiv där det räcker det med det ‘egna’ landets krafter. En sådan position har därmed också avskaffat den proletära internationalismens tvingande materiella nödvändighet för socialismens seger och ersätts internationalismens berättigande med en ideologi där man stödjer arbetande människor i andra länder av rent humanitära skäl.

    Vägen från en sådan nationalistisk position till att sätta det ‘egna’ landets intressen före världsrevolutionen är enbart en fråga om kort tid vilket vi såg då Lenin/Trotsky i handling etablerade intima samarbetsrelationer med den tyska staten och dess militärapparat efter Rapallo-avtalet 16 april 1922 som accepterade att den tyska militären fick träna och utveckla sina militära kader i Sovjetunionen. Hänsynen till de ryska nationella statsintressen gick med andra ord före stödet till den arbetande befolkningen i Tyskland som hade klassintressen av att den tyska militären inte fick chansen att rusta upp en gång till. Lenin och Trotsky satte hänsynen till partistaten före den proletära internationalismen även om båda med läpparna hävdade att socialismen inte kan realiseras i ett land. Under Stalin blev partistatens överlevnad satt i system och jag påstår det hela var en form för primitiv statskapitalism som försökte överleva med att sicksacka från allians med en fraktion av den internationella borgarklassen till en annan – hela tiden på bekostnad av den internationella arbetarklassen. Stalins allianse med Hitler var uttryck för en sådan politik där man plockade bort alla anti-fascistiska böcker på landets bibliotek och Molotov i Högsta Sovjet uttalade att Nazi-Tyskland förde ett krig för fred och England för krig.

    V.Molotov, 31 oktober 1939:
    “We know, for example, that in the past few months such concepts as ‘aggression’ and ‘aggressor’ have acquired new concrete connotation, new meaning. It is not hard to understand that we can no longer employ these concepts in the sense we did, say three or four months ago. Today, as far as the European great powers are concerned, Germany is in the position of a state which is striving for the earliest termination of war and for peace, while Britain and France, which but yesterday were declaiming against aggression, are in favour of continuing the war and are opposed to the conclusion of peace.

    The relations between the Soviet Union and Germany have been based on a different foundation which had no interest whatever in perpetuating the postwar Versailles system. We have always held that a strong Germany is an indispensable condition for durable peace in Europe.”

    https://www.marxists.org/archive/molotov/1940/peace.htm

    *

    “The final victory of the socialist revolution is unthinkable in one country. It claims the most active cooperation between at least several developed countries – and this circle does not include Russia.”
    (Collected Works, book 28, p. 151, the 6th soviet congress, 8th of November 1918.)

    Leo Davidovitj Bronstein ‘Trotsky’, ‘Third International after Lenin’, side 22:
    “Den marxistiske doktrinen som forutsetter at den sosialistiske revolusjonen kun kan begynne på nasjonal basis, samtidig som sosialismens fullförelse i ett land er umulig, har vist seg dobbel og tredobbel sann.”

    http://www.bevegelsen.no/forumet/view.php3?site=bevegelsen&bn=bevegelsen_sosialisme&key=1129566748

    Björn-Olav Kvidal,
    Stockholm 01.09.2015

    Reply
  2. Rickard B. Turesson

    Den stora frågan är vad Björn-Olav Kvidal sätter i stället för partier, partiledda revolutioner och de försök som hittills gjorts att bygga socialismen i olika länder. Vilka är hans recept egentligen?

    Han påstår att ”konceptet att en liten grupp organiserat i politiska kaderpartier drivs av gammal historisk myt med rötter i kapitalismens och för-kapitalistiska samhällen”. Politiska partier representerar olika klassers intressen. I Sverige är politiska partier kända från 1700-talet och ännu tidigare i andra europeiska länder. Ett politiskt parti innebär helt enkelt en sammanslutning av människor, som delar samma intressen och delar samma mål. Därför bildas politiska partier längs hela den politiska skalan. Den inre partistrukturen kan se mycket olika ut. Det kan t.o.m. skilja sig mycket mellan olika kommunistiska partier. De marxist-leninistiska partierna, som uppstod i Norden fr.o.m. mitten av 1960-talet, skilde sig mycket till sin inre partistruktur från Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien. De förra var naturligtvis präglade av den folkrörelsekultur som redan hade hundra år på nacken i Norden.

    Kvidal tycks heller inte gilla kaderpartier. De nuvarande riksdagspartierna i Sverige finansieras alla av stat, landsting och kommun, medan medlemsavgifter svarar för en bråkdel av intäkterna. Tidigare fick de flesta av dessa partier öppet ekonomiskt stöd från borgerskapet eller från LO, som SAP kontrollerade. Egentligen behöver inte riksdagspartierna särskilt många medlemmar; huvudsaken är de har tillräckligt många kandidater att sätta upp på sina listor i riksdags-, landstings- och kommunalval och sedan passera spärrarna till de olika parlamentariska församlingarna. Vad har ett revolutionärt parti, som står oberoende gentemot staten, att sätta emot i detta sammanhang? Just det faktum att det är ett kaderparti, d.v.s. ett parti bestående av aktiva medlemmar. Fram till 1977 hade KFML/SKP/Clarté/Röd Ungdom högst 2500 medlemmar, men kunde ändå bygga västvärldens framgångsrikaste solidaritetsrörelse med Vietnam och överflygla socialdemokraterna på vissa bestämda kampområden, just på grund av att m-l rörelsen hade fler aktivister än socialdemokraterna.

    Kvidal påstår att ”det finns inga segerrika partiledda revolutioner som har krossat kapitalismen och etablerat ett system som börjar bygga socialismen – ett system som endast kan realiseras internationellt”. Här är den första motfrågan: Vilka segerrika icke-partiledda revolutioner som har krossat kapitalismen och etablerat ett system som börja bygga socialismen, finns det? Det undantag, som jag kan tänka mig är den kubanska revolutionen, som från början inte leddes av något parti. 26-julirörelsen bildades först 1958 och då hade kampen mot Batista varit igång sedan 1956. Störtandet av Batista-diktturen skedde 1959 och det sovjettrogna kommunistpartiet legaliserades1960. Två år efter revolutionen skapades ORI (Organizaciones Revolucionarias Integradas), föregångare till Cubas Kommunistiska Parti, som bildades 1965. När Che Guevara försökte överföra den kubanska revolutionsmodellen till Bolivia, ledde det som bekant till ett fullständigt misslyckande. Det finns förmodligen ingen väg utanför partimodellen. Syriza i Grekland är en koalition av vänstergrupper; Podemos började som en mer eller mindre spontan rörelse, men är idag ett parti. Vad annars?

    Kvidal påstår att det inte går att börja bygga socialismen, eftersom det är ”ett system som endast kan realiseras internationellt”. Detta är en typisk trotskistisk ståndpunk, som gör det meningslöst att ens försöka bygga socialismen. Om det är meningslöst att bygga socialismen, varför då överhuvudtaget genomföra en socialistisk revolution eller ett segerrikt nationellt befrielsekrig, som skapar möjlighet att genomföra en revolutionär omvandling av samhället, som exempelvis i Kina. Socialismen är ett övergångsstadium, som kan vara mycket länge. Däremot förutsätter övergången till kommunismen att alla länder i världen har blivit socialistiska. Mao Tse-tung fällde en gång det drastiska yttrandet att det kan ta tiotusen år innan kommunismen kan upprättas.

    Socialism kan mycket väl byggas i enskilda länder; däremot är det omöjligt att inträda i det kommunistiska stadiet, d.v.s. slutföra övergången från socialismen till kommunismen, om inte alla världens stater blivit socialistiska. Så länge det existerar starka imperialistiska och kapitalistiska stater existerar också yttre hot, ofta rent militära, mot de socialistiska staterna.

    Säga vad man vill om Sovjetunionen, Kina, Vietnam, Nordkorea, Jugoslavien, Albanien och Kuba; de lyckades alla relativt snabbt skapa en fungerande infrastruktur, skapa en grundläggande social välfärd, inkl sjukvård, liksom ett utbildningssystem, som omfattade alla. Det är en enkelt att jämföra utvecklingen i Indien med den i Kina under perioden 1948 – 1977, och då ser man att den kinesiska modellen var betydligt framgångsrikare. Sovjets framsteg inom vissa områden, exempelvis inom rymdteknologin, överträffade t.o.m. den ledande imperialistmakten USA:s i och med uppskjutandet av Sputnik. Det är betecknande att Kuba var det land, som skickade flesta läkare till det eboladrabbade Västafrika, i grund och botten ett resultat av ett framgångsrikt utbildningssystem och en framgångsrik sjukvård i Kuba.

    Jag tror inte att det går att hänga upp analysen uteslutande på partimodellen. Man måste komma att oktoberrevolutionen 1917 genomfördes i ett relativt efterblivet land, visserligen den svagaste länken i den imperialistiska kedjan. Ryssland var ett feodalkapitalistiskt land, som saknade borgerligt-demokratiska traditioner. Huvudmassan av befolkningen var bönder. Det pågick ett inbördeskrig mellan 1917 – 1923, under vilket en rad kapitalistiska stater intervenerade på den vita arméns sida. Inbördeskrig avgörs inte genom valurnorna utan avgörs av vilken sida som har flest aktiva anhängare och som är mest hängivna. Det senare partibilden i Sovjetunionen bestämdes av detta historiska faktum; enbart två mindre utbrytningar ur socialistrevolutionärerna och mensjevikerna stödde bolsjevikerna. Övriga partier hade tagit ställning för kontrarevolutionen. Sovjetunionen levde med ett latent yttre hot fram till andra världskriget, vilket kulminerade med Nazitysklands angrepp.

    Det är självklart att man måste analysera varför samtliga s.k. socialistiska stater har degenererat. Jag tror att nyckeln är frågan om statsmakten. Det måste naturligtvis finnas ett maktcentrum under det socialistiska övergångsstadiet, speciellt om de flesta länder i världen inte ännu har övergått till socialismen. Den ställföreträdande diktaturen har hittills alltid lett fel, eftersom makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Det kommunistiska partiet måste under övergångsstadiet ständigt erövra det arbetande folkets frivilliga stöd; samhällsorganisationen måste tillåta fri opinionsbildning och balanserande krafter i samhället måste byggas in.

    När Kina slog in på den kapitalistiska vägen, var det ett resultat av en kupp inom Kinas Kommunistiska Partis centralkommitté av Deng Xiao-ping och hans anhängare. Sedan genomfördes de politiska förändringarna uppifrån och ner. Det var inte ett resultat av någon massrörelse av arbetare och bönder, som drev fram denna förändring. Det som praktiseras idag i Kina är råkapitalism av värsta slag.

    Samtidigt måste man komma ihåg att såväl Sovjetunionen och Kina kunde hålla stånd så länge gentemot en fientlig kapitalistisk omvärld just på grund av att de var befolkningsrika och i princip kunde bedriva en självförsörjande ekonomisk politik. Idag är Kina en ny uppåtstigande supermakt, men det är för sent för USA att våga sig på ett preventivkrig mot Kina. Däremot är inte krig genom ombud uteslutna och exakt hur de framtida politiska allianserna kommer att formera sig är minst sagt oklart. Sovjets vasallstater i Östeuropa, inkl. Jugoslavien, Rumänien och Albanien, däremot kollapsade mycket snabbt runt 1990, eftersom de i varierande grad saknade stöd från majoriteten av befolkningen. Det är närmast ett mirakel att Kuba kunnat försvara sin nationella suveränitet gentemot USA. Om den kubanska regeringen enbart hade stötts av en liten del av det kubanska folket, skulle USA genomfört en fullskalig invasion för länge sedan.

    Rickard B. Turesson

    Reply
  3. Rickard B. Turesson

    Man måste komma ihåg att alla partier och rörelser, som lyckats genomföra en socialistisk revolution eller ett framgångsrikt nationellt befrielsekrig, som lett till en framgångsrik social omvälvning, ytterst har utgått från Marx/Engels, första och andra internationalen (fram till första världskriget) och därefter Sovjetunionen och Komintern. Det gäller oktoberrevolutionen 1917, befrielsekrigen i Kina, Vietnam, Jugoslavien och Albanien. Korea är eventuellt ett gränsfall, eftersom det är oklart vilken betydelse stödet från Sovjet och Kina hade för upprättandet av Nordkorea. Den kubanska revolutionen var från början borgerligt-nationalistisk, men orienterade sig sedan mot den sovjetiska revisionismen, men Kuba lyckades bygga upp en social välfärdsstat. Upprättandet av Demokratiska Kampuchea var också kampucheanernas eget verk.

    Trotskismen saknar all relevans i sammanhanget, eftersom ingen trotskistisk rörelse ens har hunnit halvvägs, d.v.s. lyckats leda arbetarklassen i en segerrik revolution eller folket i ett befrielsekrig.

    Det går inte att komma med pekpinnar i efterhand. När bolsjevikpartiet satte som mål att leda den ryska arbetarklassen i en socialistisk revolution, tog det ett språng ut i det okända. Däremot kan marxist-leninister lära sig av de misstag, som har begåtts under socialistiska uppbygget utan att för den skulle kasta ut barnet med badvattnet.

    Den springande punkten är hur socialismen ska kunna bestå och utvecklas. Hittills har alla s.k. socialistiska stater degenererat, med Sovjetunionen och Kina som främsta exempel. Nordkorea, Vietnam och Kuba är idag statskapitalistiska stater, givetvis alla med sina särdrag. Ett stort misstag som KFML/SKP gjorde var att idealisera Kina och Albanien. Partiet bedömde KKP/AAP enbart utifrån de officiella dokumenten och försökte aldrig se bakom kulisserna. Detta betydde att splittringen mellan KKP och AAP på slutet av 1970-talet delvis kom som en chock liksom senare Deng Xiaopings maktövertagande i KKP. Det går inte att göra ens egen verksamhet avhängig utländska förebilder. Ett revolutionärt parti måste ideologiskt stå på egna ben.

    Den här artikeln tål i detta sammanhang en omläsning: http://www.nat.nu/typo3/artiklar/article/reform-eller-revolution/

    Reply
  4. Björn-Olav Kvidal

    En politik som ser det som sitt mål att arbetarklassen och den arbetande befolkningen ska delegera makten till elitistiska partier leder bara till partistat, statskapitalism och partidiktatur.

    Rosa Luxembourg:
    “Nothing will more surely enslave a young labour movement to an intellectual elite hungry for power than this bureaucratic strait-jacket, which will immobilise the movement and turn it into an automaton manipulated by a Central Committee.” (Rosa Luxemburg in 1904 med titeln “Organisational Questions of the Russian Social Democracy”.)

    Det ska sägas att också Rosa Luxemburg använde begreppet ‘proletariatets diktatur’. Hon menade att massorna skulle ‘ledas’ av ett revolutionärt parti. På ett sätt var Luxemburg behäftat av Karl Marx tes att kampen för ett klasslöst världssamhälle skulle inledas med att arbetarklassen och den arbetande befolkningen skulle diktera samhället enligt majoritetens egna intressen. Marx trodde det var möjligt genom en så-kallad halvstat han kallade ‘proletariatets diktatur’. Men som han skrev i pamfletten Paris-Kommunen skulle det ske via val, fria val. Det är långt från Lenins förvrängda analys av Karl Marx’ lite felaktiga tes om ‘proletariatets diktatur’.

    Lenin förespråkade en partistat med befogenheter att om nödvändigt införa ett diktatur över befolkningen. Vilket också skedde eftersom Lenin och bolsjevikpartiet motsatte sig att de kapitalistiska företagen skulle ägas demokratiskt och kollektivt av de anställda med samordning av produktionen från företag till företag, bransch till bransch. Hela leninismen var fostrat i den gamla borgarklassens ideologi där en elit leder de många. Hans politik präglas således av misstänksamhet mot all folklig kamp som inte var under det “rätta” partiets ledning. Det säger sig själv att med den metoden kommer ett parti att se på arbetarklassen som ett hot som ska ledas, därefter kontrolleras och underkastas en liten grupp som från toppen tror sig veta bättre om befolkningens dagliga behov och intressen än befolkningen själv.

    Efter några veckor och månader efter revolutionsövertagande 7 november 1917 var bolsjevikpartiets smekmånad med parollen ‘All makt till sovjeterna’, dvs till arbetar- och folkråden, över och förbi. Bolsjevikpartiet hade hösten 1917 majoritet i råden i städerna och med Vänstersocialistrevolutionärerna också majoritet på landsbygden. Den majoriteten användes att sätta rådsmakten, sovjetmakten åsido med politiska, byråkratiska och till slut med militära medel.

    Det som växte fram i Ryssland var hela samhällets underordning till en stat som behärskades av en liten elit och inte arbetar- och folkråden. I det ögonblick partieliten fick makten över ekonomin och mervärdet hade den i praktiken förvandlat sig själv till en härskande statskapitalistisk klass. Det ska inte överraska någon att då arbetare och fattiga bönder strejkade från våren 1918 och i åren som följde skickade bolsjevikpartiet beväpnade Cheka-truppor som inte tvekade att öppna eld mot människorna. I mars 1921 blev då också arbetar- och soldat-rådet på flottbasen Kronstadt dränkt i blod då den krävde fria val till alla råd. De som överlevde och tillfångatogs ställdes inför rätta där några skickades till arbetsläger och flera tusen arkebuserades

    Resten är historia med en Stalin som i princip använde samma metoder som Lenin och Trotsky. Skillnaden mellan Lenin och Trotsky på den ena sidan och Stalin på den andra var att partimedlemmar under Lenin och Trotsky inte kunde fängslas och skjutas på grund av politisk kritik som under Stalin – en statsfascist och massmördare som hyllas av stalinisterna i norska Tjen Folket.

    Läs mera här:

    https://libcom.org/library/the-bolsheviks-and-workers-control-solidarity-group

    http://libcom.org/history/spartakism-national-bolshevism-kpd-1918-24-solidarity

    https://libcom.org/files/The-Guillotine-at-Work-Vol-1-The-Leninist-Counter-Revolution.pdf

    Sistnämnda ‘Guillotine at Work’ är lite subjektiv med betoning på elitisten Lenin när man borde fokusera på hur bolsjevikpartiets diktatur var ett resultat av ändrade maktförhållanden i samhället. Partieliten blev företagare och ansvarade endast till sig själva, vilket gjorde att den per automatik kom i politisk motsättning till de arbetare och arbetande människor som producerade mervärdet.

    Björn-Olav Kvidal,
    Stockholm
    http://www.bevegelsen.no/forumet/view.php3?site=bevegelsen&bn=bevegelsen_aentforum&key=1199980722

    Reply
    • Redaktionen

      Vi har en annan utgångspunkt. Vi tror att ett centraliserat parti och förtryck av den gamla överklassen var nödvändig i den meningen att de skulle ha misslyckats utan den formen av organisering och sådana åtgärder. Ett krig kräver en centraliserad ledning och att styra ett land i en extremt orolig tid kräver också det. Du verkar tro att deras upplägg är någon slags jävelskap, det tror inte vi. Om vi kämpar för socialismen på allvar så måste vi kanske acceptera att vissa saker kan vara nödvändiga för att lyckas med projektet. Ja det uppstod en ny kapitalistklass och vi håller inte ett kommunistparti för heligt och det måste förstöras eller delvis upplösas om det blir en plattform för en ny kapitalistklass. Vi tror att kulturrevolutioner är nödvändiga, att man måste resa folk underifrån och politiskt attackera de som vill återupprätta kapitalismen.

      Reply
      • Björn-Olav Kvidal

        Om man tror en socialistisk revolution bara handlar om att ta makten från vissa makthavare under ledning av det “rätta” partiet eller några få “rätta” partier så har man inte förstått socialism handlar om något annat och mera grundläggande.

        En socialistisk revolution är en fråga om att lägga grunden till ett nytt internationellt produktionssätt – ett klasslöst, dvs kommunistiskt produktionssätt över hela världen. Det är båda till form och innehåll en internationell kamp och inte en kamp för varken partistat eller “socialism i ett land”. För att lyckas med en sådan grundläggande maktförändring över hela världen är det inte bara att byta ut den gamla makten och sätta dit ett nytt ledarskap som heligt lovar att om bara det får leda massorna från toppen så kommer man att kunna ‘producera sig till ett klasslöst samhälle’ inom nationalstatens gränser. Det är fel! Ett byte av personer eller övergång från privat till statligt ägande har endast genomförd en politisk förändring och sannolikt en högst auktoritär sådan om det är en partistat man vill bygga.

        En revolution som däremot har tagit makten från ett antal privatkapitalister och toppledare i en stat och satt dit ett litet antal andra personer som istället för lojalitet till börsen är lojala till partiapparaten har i grunden inte ändrat något grundläggande. Man har under nya former bara reproducerat de gamla relationerna i produktionsprocessen. Kvar är relationen mellan en liten grupp människor som fortfarande har makt över mervärdet. Kvar är deras privilegier där det största privilegiet av alla är att härska utan att någon lägger sig i.

        Det är precis det som partielitismen leder fram till. Den är i grunden uttryck för samma ideologi som i den franska revolutionen. Ett recept på att befolkningen ska förhålla sig passiv och invänta “ledarnas” råd och politiska förmaningar som små barn på dagis fostras av vuxna. Men än värre eftersom det är en uppfostran i lydnad som präglar alla överklass-samhällen där en liten grupp härskar från toppen. Med en sådan metod skulle en socialistisk revolutionen bli en militär operation med auktoritära och odemokratiska strukturer.

        Eftersom eliten anser sig vara förutsättningen att lyckas också efter revolutionen kommer den att göra allt för att hindra varje spontanitet i befolkningen. En strejk, demonstration eller ockupation av ett företag kommer eliten att se på som kontra-revolutionär verksamhet. Varje handling från arbetare och vanliga människor som på något sätt hotar den politiska elitens makt kommer att betraktas som hot mot “socialismen” med alt vad det betyder av censur i media, övervakning, förbud mot oppositionella partier, förbud mot fria arbetar- och folkorganisationer, förbud mot en fri press, mot mötes- och demonstrationsfrihet, mot allt som hotar partistaten antigen den är ett diktatur eller kan skylta med formella val.

        Också privatkapitalismen kännetecknas av dessa diktatoriska formerna fram till ett stadium då systemet kontrollerar befolkningen i samhället med att inkorporera partierna in i statliga institutioner. I Sverige mottar de största politiska partierna väl 3 miljarder kronor i stöd, bidrag och löner under en fyraårsperiod 2010-2014. I länder där staten och kapitalet inte kontrollerar befolkningen på samma sätt är heller inte makten redo att ens acceptera yttrandefrihet eller rätt att öppet organisera samhällskritiska organisationer även om den skryter av det i några högt utvecklade länder.

        *

        En revolution som bygger på principer säger att arbetarklassen och den arbetande befolkningen inte vet sitt bästa är inte socialistisk och sätter sig heller inte som mål att avskaffa klasskillnaderna, men att bygga nya där den politiska eliten i praktiken blir en härskande statskapitalistisk klass det ögonblick den själv har den reella makten över samhällets viktigaste produktionsmedel. I praktiken vill det leda till att makten på företagen inte är kollektivt styrd av de anställda och att majoriteten av styrelserna utnämns av maktstrukturer som kontrolleras av den högsta politiska eliten. Val till olika församlingar förvandlas till ritualer med de “rätta” kandidaterna som har fått klartecken från högra ort på att de inte hotar maktstrukturen.

        Socialismen handlar inte om att bygga nya stater, men att avskaffa statsmakten till fördel för direktmakt i arbetar- och folkråd med frihet inom vissa gränser för annan icke-kapitalistisk produktion. En socialistisk revolution är på en och samma gång en politisk och ekonomisk förändring som sätter dit vanliga människor och inte ett system där människorna delegerar makten till nya eliter.

        Björn-Olav Kvidal,
        Stockholm

        Reply
        • N. C.

          Håller både med och inte.

          Ja, givetvis är itne syftet med revolutionen att en ny elit ska ta makten, eller att en ny stat ska upprättas. Och ja, historien ger exempel på att de som gör revolution har svårt att släppa makten när de väl har den. Att revolutionen förråds innifrån.

          Men samtidigt är det väldigt naivt att tro att de tidigare härskande klasserna inte har stöd även i det civila samhället . Kapitalismen gror ytters där, inte främst i de politiska systemet. Samhället måste förändras och reaktionära tendenser måste bekämpas. Lenin talar om att staten sk dö bort, det är en bra beskrivning. Döden kommer inte plötsligt, utan det handlar om en process i vilken samhället ska ställas om och därmed också människorna. Man måste förstå att det finns alternativ, och dessa måste fungera, människors intressen måste kopplas det nya samhället och de måste medvetet förstå det.

          Reply
          • Björn-Olav Kvidal

            N.C. Skrev:
            “Och ja, historien ger exempel på att de som gör revolution har svårt att släppa makten när de väl har den.”

            Det är just precis det som är problemet: “de som gör revolution”. Vem borde det egentligen vara och vad visar historien under hela 1900-talet när all makt koncentreras i en organisation och ett statsapparat där den stora majoriteten inte har tillträde?

            Vidare: “Men samtidigt är det väldigt naivt att tro att de tidigare härskande klasserna inte har stöd även i det civila samhället . Kapitalismen gror ytters där, inte främst i de politiska systemet.”

            Att fysisk ta makten från kapitalister när staten inte skyddar dom är egentligen ganska lätt bara majoriteten beslutar sig att handla. Problemen uppstår som Maurice Brinton visar i artikeln The Bolsheviks and workers’ control: the state and counter-revolution. Han analyserar vad som egentligen sker när revolutionen använder kapitalismens gamla ideologi i sina nya strukturer som också bygger på att en liten grupp ska sitta och styra från toppen samtidigt som den stora arbetar- och folkmajoriteten är passiviserade och leds via dekret från staten. Då har man återupprättat ett kommandoförhållande mellan vanliga människor och ett ledarskap som har den dagliga makten över mervärdet. De anställda är med det skild från makt över produktionsmedeln. Båda Lenin, Trotsky, Stalin, Mao och Che Guervara förespråkade att de anställda inte skulle ha den kollektiva makten på företagen. Lenin skriver om enmansledda företag där direktören mottar order från staten. I styrelserna skulle de anställda vara i minoritet och partiets utnämnda i majoritet.

            Steget vidare till att upprätta kapitalförhållandet har gång på gång visat sig vara extremt kort. När ‘ledarna’ blir medvetna om vilken makt de har tillskansat sig går dom blixtsnabbt från att ‘väljas’ till att förespråka våld mot massorna för att stoppa deras ‘äventyr’.

            Partidiktaturen i nyare historia – de flesta faktiskt med stöd från västmakterna – har endast lett till att makten har förvandlat sig till en härskande statskapitalistisk klass om den inte var det före maktövertagande.

            Man kan inte båda säga ‘All makt till demokratiska råd/sovjeter’ och ‘All makt till Partiet’.

            *

            Alt i historien går extremt fort när motsättningarna skärps på allvar. Så är det också i dagens Europa där USA-EU-NATO pressar Ryssland över kontrollen av Öst-Europa. Det kan leda till ett storkrig, kanske världskrig om Kina stödjer Ryssland. I ett sådant läge måste revolutionärer säga som man gjorde i Zimmerwald- konferensen: http://en.wikipedia.org/wiki/Zimmerwald_Conference

            Reply
            • Redaktionen

              Om man skall bygga upp en stor organistation och ett nytt samhälle så behövs det ett visst mått av centralisering och ett visst mått av demokrati. Det finns en motsättning mellan dessa två. Det är helt meningslöst att diskutera i termer av “partidiktatur”. Det blir ingen segerrik revolution utan att de som vill kämpa lite hårdare går ihop och driver fram kampen. Man kan älska eller hata det men det behövs fast sammanslutet parti för att klara av att genomföra en revolution och hålla styr på landet efteråt. Det handlar istället om att hantera detta faktum. Plockar man bort partiet så plockar man bort varje chans till ett socialistiskt samhälle. Istället måste vi få folk att förstå behovet av att fortsätta revolutionen underifrån och utveckla demokratin störta nya förtryckare som uppstår inom partiet och staten. Partier är inte heliga, det kan byggas nya.

              Reply
              • Björn-Olav Kvidal

                Partistatens och partidiktaturens logik kan bäst beskrivas som följande:

                “The revolution is a party affair. The State is a party affair. Dictatorship is a party affair. Socialism is a party affair”.

                “The party is discipline. The party is iron discipline. The party is the power of the leaders.

                The party is the most rigorous centralism. The party is militarism. The party is iron militarism, absolute, the most rigorous.”

                Man måste skilja mellan politiska partier som opinionsdrivande enheter och partier som vill koncentrera samhällsmakten i sina egna maktstrukturer och med lojalitet till parti- och statsapparaten.

                Det är mycket viktigt att befolkningen förstår att partier inte ska ges chansen att smälta samman med makten eftersom syftet med en socialistisk revolution inte handlar om att lägga all makt i händerna på en partielit som först och främst är lojal mot den egna partiapparaten med drömmar om en partistat och där okontrollerade rörelser i befolkningen betraktas med misstänksamhet eller som fientliga handlingar.

                Det finns inga segerrika partiledda revolutioner som har krossat kapitalismen och etablerat ett system som börjar bygga socialismen – ett system som endast kan realiseras internationellt. Partiledda revolutioner hittar man i borgarklassens kamp mot för-kapitalistiska formationer där målet är att byta ut en överklass med en annan. Det är ingen förebild för arbetarklassen och den arbetande befolkningen om de vill ha makt över mervärdet som de själva har skapt genom sitt arbete.

                Konceptet att en liten grupp organiserat i politiska kader-partier drivs av gammal historisk myt med rötter i kapitalismens och för-kapitalistiska samhällen. Det uttrycker en borgerlig ideologi som ser på befolkningen som ett hot som ska fostras, ledas och tuktas av en elit som kommer med kunskaper till massorna från utsidan, dvs från den borgerliga intelligentsian.

                Karl Marx var en kommunist med fel om staten – men hans analys av Paris-Kommunen visar åtminstone på en arbetar- och folkdemokrati. Marx menade att arbetarklassen var den enda verkliga revolutionära klassen i historien där frigöringen var klassens eget verk. Så inte för Lenin som degraderade arbetarklassen till en klass som på sin höjd var kapabel att resa sig till ett medvetande med militant reformism i fackföreningarna. Vem var då historiens verkliga revolutionära kraft enligt Lenin? En radikal intelligentsia som kom ned från de högre klasserna och berättade för massorna om vägen framåt under det rätta Partiets ledning. För Lenin kommer inte klassmedvetande genom relationer i produktionsprocessen. På samma sätt som medvetandet kommer till den arbetande befolkningen utifrån var “socialismen” reducerat till en teknikalitet om det “rätta” ledarskapet för att producera sig till ett klasslöst samhälle där befolkningens roll på sin höjd är att etablera kontroll med att partistatens direktiver följs till punkt och prick. I en sådan auktoritär och elitistisk värld blir ett genuint demokrati mera ett problem och belastning som inte behövs eftersom ett reellt demokrati innehåller ett hot om att massorna ska vända sig mot partistaten. Lenins “statssocialism” har slagordet att arbeta, arbeta ännu mer och den som klagar på partiet är en fiende av socialismen. Sedan skulle den samma eliten förklädd som messianska frigörarer sitta ensamma vid köttgrytorna – ha full makt över ekonomin, mervärdet, de politiska institutionerna, polisen och militären. På så sätt skapade man bara en ny härskande överklass – en statskapitalistisk klass som med tiden också tog steget till att realisera sig som båda privatkapitalister och statskapitalister på världsmarknaden.

                Överklasserna upp genom historien har legitimerat den egna makten med en ideologi som säger de har fått den av en gud eller som i dag med att vanliga människor inte vet sitt bästa, att de inte kan klara av att styra samhället och att en elit med kunskaper är nödvändig för att samhället ska utvecklas. Det var också Lenins tes i boken ‘Vad bör Göras?’ som han skrev i 1901 och publicerades i 1902 samt i andra böcker, pamfletter och artiklar. Lenin förde inte fram Paris-Kommunens principer om en revolutionär socialistisk arbetar- och folkdemokrati. Lenin var i början av 1900-talet representant för en militant socialdemokratisk rörelse som trodde på all makt till staten under parollen ‘salus revolutiae suprema lex’, att partiet ger sig själv rätten att sätta befolkningens åsikter åsido om de krockar med det som partier förstår som “revolutionen” (Plechanov med stöd av Lenin och andra på andra kongressen för det All-Ryska Social-Demokratiska Arbetar-Partiet i London 1903. Trotsky var en de få som var emot elitismen, men korrumperades då han anslöt sig till bolsjevikpartiet 1917). Vägen dit skulle gå via partiet i rollen som en generalstab med vanliga människor lika lydiga som marscherande soldater. Det är fel väg och ledde till en partistat som avskaffade rådsdemokratin, sovjetmakten, med först politiska och administrativa medel. Därefter med polisiära och militära med ‘the point of no return med massaker på Kronstadt-sovjeten som krävde fria val till sovjeterna. Allt skedde i etapper som från första början handlade om att koncentrera all makt i Sovnarkom, de rådsdeputerades regering.

                https://www.youtube.com/watch?v=LTRqXK7zZfc

                https://www.youtube.com/watch?v=QCZALt7Rntc

                *

                Under sista hälften av 1800-talet var den radikala ryska intelligentsian dominerat av elitistisk tanker och idéer. Bland annat Tkachev som Lenin och andra beundrade och kopierade. Tkachev menade att en revolution betyder ett disciplinerat kaderparti att leda mossorna och efter revolutionen upprätta en “revolutionär” “diktatur” under överinseende av ett parti som krävde underkastelse, makt till ledarskapet, ledarna och ledaren – absolut makt i händerna på en liten elit.

                En socialistisk revolution handlar inte om att bygga nya elitistiska strukturer på ruinerna av de gamla med en ny elit som strävar efter att sitta vid köttgrytorna. Socialismens uppgift är inte att skapa en ny statskapitalistisk klass som kollektivt äger produktionsmedeln och där befolkningen fostras att lyda ett visst parti. Socialismen handlar om att den politiska, ekonomiska och militära makten är i händerna på arbetar- och folkmajoriteten med ett genuint internationellt perspektiv.

                Till och med under kapitalismen går inte kapitalägarna runt på företaget och berättar hur man gör de olika jobben, svarvar metallämnen, programmerar en datamaskin, administrerar ekonomiavdelningen, bedriver forskning och utveckling, ansvarar för reklam eller transporterar varor och tjänster till detaljister och vidare till konsumenterna. Kapitalet härskar från toppen med staten med att delegera makten till elitistiska enheter på lägre nivåer för att främja systemets intressen. En “socialism” som i princip gör samma sak bekräftat det i grunden inte är någon socialism, men statskapitalism.

                Ett partidiktatur betyder i praktiken att staten upprättar en diktatur över människors rätt till yttrandefrihet, över deras rätt att ha sina egna organisationer, diktatur över den politiska debatten som i sig betyder att krossa den dialektiska dynamiken för politikens utveckling.

                Att en stat – totalitär eller inte – ska kunna leda till ett statslös kommunistisk världssamhälle är lika utopisk som att säga att socialismen kan växa fram med att man byter ut eliten i de gamla kapitalistiska företagen och institutionerna med en partiledd elit samtidigt som man bibehåller de anställdas alienation från makt över produktionsmedeln, dvs alienation från mervärdet. En sådan väg bäddar för en omedelbar kontra-revolution och partidiktatur över massorna i det ögonblick då parti- och statseliten blir medvetna om sin makt och rollen de har som en ny härskande klass. Man kan inte ha All makt till Råden/Sovjeterna parallellt med All makt till Partiet.

                Reply
  5. fd KP

    Det här är problemet för alla rörelser idag, men är inte så enkelt att “lösa” direkt. Problemen är fler: det handlar om att det är svårt att få människor att engagera sig. Och än svårare att få dem att stanna kvar.
    För att locka människor behövs kontinuerlig aktivitet, men för detta krävs att folk ställer upp. Vårt samhälle genomsyras av en individualism och en kortsiktighet, där resultat förväntas komma direkt. Detta påverkar givetvis också de socialistiska rörelserna och deras (potentiella) medlemmar.

    En annan aspekt handlar om vilken aktivitet som ska/kan bedrivas i en given situation. Det är lätt att det blir kontraproduktivt. Här finns en motsättning, å ena sidan kritiseras ofta ärlig försök till aktivitet som naiva, meningslösa eller förlegade, å andra sidan kritiseras likas bristen på aktivitet. Vänstern har många som hellre klagar är konstruktivt bidrar (se på socialism.nu, ett riktigt gnällnäste).

    Reply
    • Redaktionen Post author

      Det är svårt att bygga upp något nytt men vi måste börja med det ideologiska, det som kan förena oss. Vi måste ta studierna på allvar och ta ställning till de dokument vi studerar annars bygger organisationen inte upp någon verklig enhet. Har du lovat kollektivet att tillämpa en viss text så kan kritik föras utifrån det. Individualismen bekämpas med studier och kritik och självkritik. Exempelvis om man tillsammans studerar nedanstående text och sedan lovar varandra att tillämpa innehållet, det ger resultat, jag lovar. http://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-4/mswv4_59.htm

      Samtidigt måste vi så klart utveckla vår praktik, omsätta idéerna i praktiken.

      Reply
  6. röde orm

    Håller med. Men saknar lite självkritik, för revolutionära socialister tillhör de som talar mer än de gör. Att tala revolution är lätt, kan vara lättare än att tala reform. För att det ska bli trovärdigt måste det backas upp med en äkta praktik.

    Reply
    • Redaktionen Post author

      Ja det är sant, här får vi vara självkritiska, klart att det behövs mer praktik. Men utan en konstant ideologisk kamp för de revolutionära uppfattningarna inom kollektivet så lär det slukas av den liberala oceanen och aldrig bli någon bra praktik. Texten ovan är baserad på kapitel 2 i Leninismens grunder.

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.