Revolutionen är hemsk, låt oss inte göra det?

Är unga människor som beskriver sig som revolutionärer naiva stackare som inte har förstått hur fruktansvärd en revolution egentligen är? Ett sådant resonemang för Malcolm Kyeyune på sin Power & Politics-blogg. För er som inte känner till bloggen så tillhör han en grupp som blev utelsutna ur Ung Vänster för sin radikalitet och som ofta bidrar med intressanta insikter i den “röda” debatten.

“Man växer upp, inser att något är ”fel”, och bestämmer sig sedermera för att det behövs ”förändring”, vilket man sedan engagerar sig i. Låt oss tala klarspråk: människor med denna sorts bakgrundshistoria har aldrig utgjort underlag för någon av de revolutioner som faktiskt inträffat genom historien. Det står varje läsare fritt fram att gå igenom några av de tusentals historiska fallstudier som gjorts om olika revolutioner genom tiderna; jag tror det kommer visa sig ganska svårt att hitta särskilt många som menar att tonåringar som frivilligt bestämde sig för att rädda världen utgjorde en nödvändig, kritisk eller dominerande faktor.”

Eller är det inte precis tvärtom, att alla framgångsrika revolutioner behöver just dessa personer som inser att något är fel och engagerar sig. Just dessa personer som ofta kommer ur en “medelklassmiljö” är helt nödvändiga eftersom rörelsen inte kan klara sig utan intellektuella. Självklart kan (eller får) de inte vara en dominerande faktor (kvantitativt sett) eftersom en revolution förutsätter en massrörelse men de är precis lika nödvändiga som en ficklampa i gamla gruvgångar. Javisst, kritiken riktar sig mot vänsterpartister och deras inställning men resonemanget leder ändå i grunden fel. Problemet är inte allmänt talat att det är något fel på de vänstersinnade ungdomar som vill engagera sig utan att det inte blir något vettigt av engagemanget i en reformistisk genomparlamentarisk miljö.

“Nu ligger det faktiskt till så att ingen normalt funtad människa vill ha en revolution. Det är inte direkt god ton att påpeka detta inom vänsterkretsar, men vi talar här om en väldigt grundläggande mänsklig och historisk observation och alltså inte någon sorts smygborgerlig propagandaploj. Revolutioner utgör seriösa medtävlare i samma superetta som krig och pandemier när det kommer till mänskligt lidande, barbarism och meningslös, ond bråd död; detta är som bekant tre saker som människor normalt sett försöker undvika att falla offer för.”

Det är vanligt förekommande att personer som tänker sig en revolution (i dåtid eller framöver) eller en revolutionär rörelse bara tar fasta på det destruktiva. Det är också i den andan en stor mängd anti-kommunistisk propaganda serveras allmänheten. Men finns det inte en annan sida av det revolutionära projektet? Det han skriver är till stor del sant men det är extremt ensidigt. För det första så blir den ingen utbredd sammanhållning, ingen solidaritet, ingen stark klassbaserad gemenskap utan en revolutionär rörelse. Man kan liksom inte skilja på den rörelse som kan genomföra revolutionen och den förväntade upplevelsen av den revolutionära processen, det revolutionära kriget. Och är det revolutionära kriget ensidigt destruktivt? Hur utvecklades revolutionerna i Ryssland och Kina?  Det är vanligt att man “glömmer bort” att den konstruktiva aspekten t.ex. var långt viktigare i det revolutionära kriget i Kina än den destruktiva. Kommunisterna byggde upp stödbaser och folkmakt som gav en stark gemenskap, upprättelse och ett hopp för de utfattiga som inte hade skådats tidigare. “Byggandet” var alltså viktigare än rivandet, det nya livet tog större plats än döden. Man kan förstå att borgarklassen utifrån ser detta som något ensidigt negativt och som ett meningslöst dödande men vi har väl inte de glasögonen på oss?

Önska eller inte önska en revolutionär utveckling? Det beror naturligtvis vem man är som social produkt, man kan inte hoppa över sig själv. Man kan inte göra klasslös analys. Det spelar liksom ingen roll om man försöker vara objektiv, klasståndpunkten avlöjas ofta redan i valet av ämne.

(Visited 103 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

4 thoughts on “Revolutionen är hemsk, låt oss inte göra det?

  1. Redaktionen Post author

    Exploateringen och våldet hänger ihop som ler och långhalm. Den som inte gillar ett samhälle vars ryggrad är ett våldsförhållande mellan människor och önskar ett verkligt fredligt samhälle bör fundera över hur man kan besegra exploatörerna och deras lag och ordning. Det är en självförsvarskamp som mycket riktigt kostar på men dödgrävarna blir allt fler. Hellre slagen och fängslad än evig slav åt kung kapital. Eller hur?

    Reply
    • Manfred

      Våldsförhållandet existerar i samhället som vardag för alla medborgare, det uppträder inte som slagsmål med polisen, utan existerar som ekonomi, som tillverkar bruksföremålen för att erhålla mera pengar, och som distribuerar dem med syftet att tjäna pengar. Det är alltså ägarens rätt att förfoga över sina produkter, som står i vägen för andra människors intresse att begagna sig av dessa bruksföremål. Äganderätten utestänger alla andra från nyttan av bruksföremålen. Förutsättning, utgångspunkt och grundval för den existerande arbetsdelningen är alltså en motsättning mellan tillverkning och behov.
      Produkternas ekonomiska “egenskap” att ha priser, beror på att de rådande maktförhållandena i samhället bestämmer, att arbete måste skapa värde. Ur sig själv kan mänskligt arbete enbart tillverka nyttiga saker. Om arbete måste skapa bytesvärde, så begränsas arbete till att resultatet, produkten, ska förvandlas till pengar.
      Detta är ett våldsförhållande som inrättats och förvaltas och skyddas av staten. Samhällets arbetskraft används för att skapa ännu mera pengar. Den förbrukas och slits ned för att arbetet ska tjäna den egendom, som löntagare inte förfogar över; egendomsmakten stänger ut arbetskrafterna från alla subsistens- och produktionsmedel som ju finns och likaså från allt de behöver. De har inte har chancen att använda sig av egendomens makt själva. Arbetskrafter skapar värde med sitt arbete, för att de är tvingade till det – för samhället har ingen arbetsdelning som ska försörja människorna, utan de är beroende av att ägarna till produktionsmedlen sysselsätter dem. Det är våldsförhållandet som gäller och som majoriteten av medborgarna anser vara den frihet de vill ha! Så länge det förhåller sig så, räcker det inte att försvara sig mot poliser på demonstrationer.

      Aktuellt är pressfriheten på tapeten efter attentatet i Köpenhamn: Pressfriheten som måste försvaras – den utomordentliga insatsen för västerlandets värden har en ganska löjlig sida:
      Är det verkligen så, att Västerlandets frihet och kultur är beroende av att chefredaktörer innehar bedömningsfrihet när det gäller att trycka karikatyrer som visar islams religionsgrundare?
      Att ingen kan förhindra att man flinar fem sekunder åt satiriska bilder som visar profeten, är det värdet som skiljer vår upplysta tid från den mörka medeltiden? Ska det vara förnuftet?
      I en värld, där vardagen bestäms av privata investerare i finanstitlar och där stormakter som är befälshavare över atomvapen, bestämmer över krig och fred – ska det viktigaste tydligen vara, att karikatyrtecknare får publicera avbilder som kränker muslimer?
      Å andra sidan har yttrandefrihetens advokater alldeles rätt med principrytteriet:
      Att man besvärjer demokratiska grundsatser skärper konturen av den hotbild som islam utgör för väststaterna.
      Diskussionen om pressfrihetens rätt att förlöjliga islams profeter speglar just i överdriften den principiella fiendskap, som väststaterna har förkunnat emot anti-västliga motståndsgrupper i den arabiska världen och som även gäller regeringsform och (o)sedlig moral.
      Så länge den kampagnen pågår, och så länge som politiska och moraliska raseriutbrott i den muslimska världen fortsätter, passar pressfrihetens korstågsetos till USAs uppröjningsakter i området.

      Reply
      • Peter

        “överdriften den principiella fiendskap, som väststaterna har förkunnat emot anti-västliga motståndsgrupper i den arabiska världen”. Ja det är verkligen en överdrift för t.ex. ISIS retorik är just bara retorik.

        Det här är riktigt bra: “I en värld, där vardagen bestäms av privata investerare i finanstitlar och där stormakter som är befälshavare över atomvapen, bestämmer över krig och fred – ska det viktigaste tydligen vara, att karikatyrtecknare får publicera avbilder som kränker muslimer?”

        Reply
  2. Manfred

    Kommaks: i Onda andar 2 antyds i stället, att det inte är särskilt ”radikalt” att vilja vara konstruktiv gentemot det våld som faktiskt existerar och att kalla det ”revolutionärt” i den historiska mening som framläggs ovan; att vilja korrigera ”fel” i det existerande samhället, innebär väl att man tycker polisens våld är något sjukt. Tvärtom:
    Rättsordningen är samhällets regelverk som man måste hålla sig till. Lagen gäller, likgiltigt vad man själv tycker är rimligt. Och om nu någon ”har rätten på sin sida”, så är det för att överheten licenserat det – den är den högsta vilja som gäller i landet. Gentemot undersåtarna är statsvåldet den auktoriserade instansen som bestämmer vad folk bör och får göra. Myndigheternas åtgärder utövas av människor, som innehar ämbeten, alltså har makt – därför är det ett våldsförhållande mellan människor.
    Staten, som har makten över landet och folket, bestämmer vilka regler som gäller. Dess suveränitet måste vara oantastlig, staten måste ha det absoluta, suveräna väldet över sitt samhälle. Därför har den även en polis, som skyddar lag och ordning!
    Det ska nu inte betyda, att det vore fel att börja tänka efter, att söka svar på vad det nu är man inte gillar.

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.