Om organisationsfrågan av Sigge Åkervall

Artikeln är hämtad ur KFML(r):s tidning Klasskampen nr 4 1971 och är författad av Sigge Åkervall. Författaren till texten blev utkastad ur KFML(r) 1973 och är numera 70 år. Vi hoppas han förlåter oss för publiceringen.

“För de kommunistiska partiernas organisationsarbete i de kapitalistiska länderna gäller det att bygga upp en organisation, som möjliggör och tryggar den proletära revolutionens seger över de härskande klasserna.” (Ur resolution från Kominterns tredje kongress)

Vi står i dag inför uppgiften att skapa en organisation, som möjliggör och tryggar revolutionen. Utan ett revolutionärt parti kan arbetarklassen inte krossa kapitalets diktatur och upprätta proletariatets diktatur. Ingen klass har någonsin kunnat ta makten utan att ha haft en ledning som har organiserat och lett rörelsen. Detta gäller även arbetarklassen som under kapitalismen är splittrad och saknar ett enhetligt medvetande.

En av grunderna härtill är produktionens olikmässiga utveckling. Storproduktionen breder ut sig men fortfarande arbetar en icke föraktlig del av proletärerna inom småindustrin, där patriarkaliska förhållanden mellan kapitalister och arbetare fördunklar klassmedvetandet. En annan betydelsefull faktor är, att arbetarklassen inte faller ner fix och färdig från himlen, utan till stora delar består av bönder, hantverkare och andra småborgare, som genom kapitalackumulationen slungas ned i proletariatet. Helt naturligt drar dessa element med sig sin individualistiska livsfilosofi. Deras tänkande domineras av normer som “en bra karl reder sig själv” osv. Samarbete och solidaritet ar främmande begrepp. Att proletariatets skara utökas med sådana individer Påverkar inte precis medvetenheten i positiv riktning. För det tredje använder sig kapitalisterna av det beprövade knepet att härska genom att söndra, från vaggan till graven får proletärerna höra klassamarbetarnas falska prat om att “vi sitter i samma båt”. Arbetsköparna och deras lakejer inom LO och SAP använder alla till buds stående medel, för att splittra arbetarna till gnetigt och avundsjukt sneglande på smulorna från kapitalisternas middagsbord. “Hög”-avlönad ställs mot lågavlönad, man mot kvinna, svensk mot utlänning. Allt för att avleda ett spirande klassmedvetande.

Under sådana förhållanden är det nödvändigt att de mest medvetna inom klassen sluter sig samman i ett parti, som enar och samlar den splittrade skaran. Det gäller att underlätta arbetarklassens politiska utveckling, att vicka solidaritetsmedvetande och insikt om arbetarnas gemensamma intressen. Partiet måste fungera som en enande och samlande kraft som förmår att ingjuta en anda av disciplin och planmässighet i kampen. För att möjliggöra revolutionen är det nödvändigt att arbetarklassen blir medveten om sin historiska roll i den historiska utvecklingen och tillförs socialismen. Det blir partiets viktigaste uppgift att ihärdigt och systematiskt propagera de socialistiska idéerna och ständigt peka ut arbetarklassens långsiktiga intressen.

På det sättet kan vi vinna arbetarklassens majoritet och förbereda de avgörande striderna om makten i samhället. De stora fabrikerna, de viktiga kommunikationerna, hamnarna osv är kapitalismens nervknutar. Strejker och störningar i den kontinuerliga driften på sådana platser förlamar och desorganiserar kapitalismen, vilket i en revolutionär situation skapar förutsättningarna för en allmän revolutionär framstöt, som under gynnsamma betingelser utvecklar sig till den proletära revolutionen.

“Utan en revolutionär teori, ingen revolutionär rörelse” skrev Lenin. Teorin är grunden, men dessutom krävs det framförallt två saker, för att partiet skall lyckas med sin uppgift att vara förtrupp. För det första en stark och slagkraftig ledning som förmår att anpassa kampen efter de objektiva betingelserna. För det andra intima förbindelser med de proletära massorna. Detta ställer speciella krav på organisationen.

Lenin framhäver att proletariatets revolutionära kamp kräver största möjliga centralisation, för att göra organisationen så slagfärdig och stridsduglig som möjligt. Den politiska ledningen koncentreras till de mest medvetna och erfarna kamraterna, som har störst förmåga att leda partiet och klassen framåt. Den demokratiska centralismens ryggrad är den politiska enheten. Utan en politisk och ideologisk samstämmighet urartar centralismen och blir formell och mekanisk. Byråkratin tar överhanden. Vi får en socialdemokratisk organisationsuppbyggnad. När vi nu diskuterar organisationsfrågan är del därför viktigt att även då sätta politiken främst. Vi måste komma ihåg att bästa sättet att stärka den demokratiska centralismen är att höja den politiska medvetenheten. För det är först när centralismen av medlemmarna uppfattas som en sakligt motiverad förstärkning av deras gemensamma verksamhet och kampkraft, som den blir en praktisk arbetsform och inte en död bokstav. För att partiet ska kunna bevara sin friskhet, kravs det en hög politisk nivå och livliga, ömsesidiga förbindelser mellan de ledande partiorganen och de övriga partimedlemmarna.

Det gamla KFML insåg aldrig betydelsen av partibyggandet och de krav detta ställer på vår organisering. Kampen för socialismen försvann tidigt ur de tongivande småborgarnas tankevärld och nämns numer endast vid festligare sammanhang som I maj. Partibyggandet blev blott en till intet förpliktande fras som avslutning på varje Gnistanartikel. Längre nådde aldrig akademiker-klicken. Konkreta åtgärder för att verkligen skapa ett kommunistiskt parti lyste med sin frånvaro.

Det gamla KFML:s opportunistiska politik smittade även av sig i en opportunistisk inställning i organisationsfrågan. Ingen brydde sig om varken organisationsfrågan eller klassammansättningen inom förbundet. Vi satt och tryckte i våra lokalgrupper och så värst många arbetare såg vi inte till. Representanterna för proletariatet, den enda konsekvent revolutionära klassen under kapitalismen, var inte många inom “arbetarnas eget förbund”. KFML:s ledning var totalt oförmögen att skapa förbindelseorgan till massorna – en inte obetydlig uppgift. Vi har fört en segerrik kamp mot högeropportunisterna på det politiska området. Vi har kraftfullt tillbakavisat småborgarnas försök att leda in förbundet på för kapitalisterna ofarliga vägar. Vi valde kampens och inte försoningens väg.

Men i organisationsfrågan står vi kvar på samma nivå som före sprängningen. På det organisatoriska området lever den unkna katedersocialismen vidare. Vi har ännu inte förmått skapa förbindelseorgan till massorna. Det är hög tid att vi gör upp med ännu en rest av akademikerklickens inflytande.

Politiken bestämmer organisationen

Den organisatoriska formen för det kommunistiska arbetet kan aldrig vara något en gång för alla givet, något oföränderligt oberoende av de skiftande uppgifter som vi ofrånkomligt ställs inför. Snarare är det väl så att organisationsformerna växlar, tyngdpunkten dem emellan förskjuts just beroende på att rörelsen ställs inför och påtar sig nya uppgifter. Grundtanken måste vara den att

“hos varje institution bestäms karaktären av dess organisation naturenligt och ofrånkomligt genom innehållet i denna institutions verksamhet”. (Lenin: Vad bör göras? Proletärkultur 197), sid 143)

Med andra ord vore det att handla t blindo om vi närmade oss den organisatoriska frågan utan att först ha gjort klart vad som är förbundets huvuduppgift på politikens område i ett visst läge eller under en bestämd period.

Vilken är då förbundets huvuduppgift under den nuvarande perioden? Den uppgift som för närvarande står i centrum för all vår verksamhet för förbundets vidareutveckling och utbyggnad är “att skapa en organisation av
revolutionärer som är i stånd att trygga energi, uthållighet och kontinuitet iden politiska kampen.” (Lenin: Vad bör göras? Proletärkultur 1971, sid 148) Härvidlag skiljer sig KFML(r) radikalt från alla andra organisationer som kallar sig revolutionära och som påstår sig arbeta för bildandet av ett kommunistiskt parti i Sverige. Alla dessa “vänster’-organisationer, allt från det i rosa draperade KFML(s) till vänsterfrasmakarna inom Förbundet Kommunist talar visserligen vid högtidliga tillfällen om att skapa ett kommunistiskt parti men när det kommer till kritan, dvs till praktiken, går deras verksamhet ut på något helt annat, nämligen att skapa “breda organisationer för massornas ekonomiska, fackliga eller reformkamp”. Som en abnormt dräktig kanin ynglar KFMI.(s) av sig den ena papperskonstruktionen till “front” efter den andra. Och när Förbundet Kommunist säger sig “gå ut till arbetarklassen” går det i verkligheten in i Fria Fackföreningsfolket och sprider dess myter om att göra fackföreningarna till kamporganisationer. Se Proletären 5-6/71. Men all revolutionär erfarenhet visar inte bara att dessa låtsasrevolutionärer är medelmåttsopportunister som upprepar gamla ekonomiska “misstag” utan också att endast KFML(r) har ställt uppgiften på ett marxist-leninistiskt sätt, dvs på Lenins vis; att inga fortsatta framgångar är möjliga såvida vi inte “börjar med att på säker grund bilda en stark organisation av revolutionärer” och på så sätt “trygga stabilitet åt rörelsen i dess helhet” (Lenin: Vad bör göras? Proletärkultur 1971, sid. 162)

Vem vänder vi oss till i dag?

Uppgiften att skapa en organisation av revolutionärer och inte “breda fackliga organisationer” eller “fronter” under den nuvarande perioden är den enda riktigt formulerade uppgiften. Men den är alltför allmänt ställd. Det borde ha varit en självklarhet att det är till arbetarklassen som förbundet måste vända sig med uppmaningen att delta i byggandet av partiet.

Men förbundets praktik och de organisatoriska formerna för vårt utåtriktade arbete har ännu inte anpassats till de krav som det oundvikligen innebär att nå arbetarklassen. Det utåtriktade arbetet har snarare varit upplagt på ett sätt som om vi riktade oss till alla samhällslager utan åtskillnad. Huvudansvaret härför vilar visserligen på den tidigare högeropportunistiska förbundsledningen. Men det är hög tid att vi likviderar dessa rester av tidigare efterblivenhet och drar de organisatoriska konsekvenserna av vad vi tidigare sagt. Lenin uttrycker svaret på frågan på följande sätt:
“Vårt arbete är framför allt och till största delen inriktat på fabriksarbetarna i städerna. De ryska socialdemokraterna får inte splittra sina krafter. de måste koncentrera sig på arbetet bland industriproletariatet, som är mest mottagligt för de socialdemokratiska idéerna och mest utvecklat i intellektuellt och politiskt avseende samt har den största betydelse på grund av sitt antal och sin koncentration i landets stora politiska centra. Därför är bildandet av en sammansvetsad revolutionär organisation bland fabriksarbetarna i städerna socialdemokratins främsta och mest trängande uppgift …” (våra kursiver). (Lenin: De ryska socialdemokraternas uppgifter. Valda verk 1:1, sid 125).

Men för att verkligen nå industriarbetarna krävs en organisatorisk uppbyggnad för vårt utåtriktade arbete som verkligen tar fasta på uppgiften och leder till det resultat vi väntar oss. Vårt viktigaste instrument i detta arbete är tidningen.

Rikstidningen

För närvarande är tidningen vårt främsta redskap när det gäller att sprida de kommunistiska idéerna och bekämpa den borgerliga mytbildningen bland arbetarklassen. Det är vårt främsta vapen för att nå, vinna och dra med de politiskt mest avancerade arbetarna. Vi säger avsiktligt de politiskt mest avancerade arbetarna. Ty för närvarande när vår rörelse befinner sig i sin Hnda, när vår press har liten spridning när vår förmåga att fora ut den i större omfattning är begränsad och när tidningen utkommer så sällan som en gång i månaden, så måste det vara vår sak att inrikta oss på arbetarintelligentsian. En splittring av vår verksamhet i detta avseende skulle fördröja och försvara arbetet på att skapa en fast sammansluten skara av proletära revolutionärer.

Detta gör vi utan att for den skull ignorera övriga skikt inom arbetarklassen och andra befolkningsskikt. Men propagandans utformning bör anpassas efter vilka den i första hand vänder sig till. För närvarande måste tidningen till allra största delen vara en propagandist och till följd därav förhållandevis svårsmält för den efterblivna delen och stora delar av mellangruppen inom arbetarklassen. Men den ska inte vara svårförståelig på grund av att den är svårförståeligt och opedagogiskt skriven, utan beroende på sin förhållandevis höga teoretiska nivå.

Vi får inte heller glömma att tidningen också för närvarande har till uppgift att fungera som en vägledare och idégivare för den muntliga agitationen på arbetsplatserna. Och detta ställer mycket stora och med tiden som förbundet vinner allt större insteg på industrierna allt större krav på tidningen. Den muntliga agitationen har alltid haft och kommer alltid att ha den största betydelse när det gäller att vinna arbetarklassens massor för partiets politik. Det är tidningens uppgift att understödja och utveckla denna agitation genom ett allsidigt politiskt avslöjande av kapitalismen, socialdemokratin och småborgerliga riktningar inom socialismen.

En annan viktig förutsättning för att tidningen ska kunna vägleda agitationen är att avdelningar och arbetsgrupper i samarbete med redaktionen som centrum bygger ut ett rikligt nät av arbetarkorrespondenter till tidningen vilka å sin sida förser redaktionen med material och uppslag för artiklar i frågor som ofta kommer upp vid diskussioner på arbetsplatserna och som det visat sig svårt att “knäcka”.

Vänd förbundets ansikte mot arbetsplatserna!

Tidningen är vårt främsta vapen i dag, men någon måste ju hålla i skaftet. Hittills har det varit lokalgruppen, eller bostadscellen som vi i fortsättningen kallar den, som har gjort det. Och det är naturligtvis möjligt, och i nuvarande läge oundvikligt och nödvändigt, att försöka nå arbetarna utanför fabriken genom gatuförsäljning och husförsäljning av tidningen, flygbladsspridning på gator, i husen och utanför industrierna eller på möten anordnade av oss själva eller andra. Men detta är en ineffektiv framgångslinje, redan i dag helt otillräcklig och i längden fullständigt ohållbar, när det gäller att knyta kontakter med de politiskt framskridna arbetarna och vinna dem för varaktigt arbete under förbundets och senare partiets ledning. För att det ska bli möjligt är det absolut nödvändigt för oss att tränga in på industrierna, att slå rot där och skapa en varaktig organiserad sammanslutning av de kommunistiska arbetarna. Och detta kan endast ske genom tillkomsten av kommunistiska kärnor på industrierna, vilka vi i fortsättningen kommer att benämna driftceller (beteckningen arbetsplatsceller viker vi för kommunistiska kärnor på andra arbetsplatser än industrierna, t ex på poststationer, kontor, sjukhus, socialbyråer och dylikt).

För att i Ökande utsträckning kunna tränga in på industrierna och bilda driftceller är det nödvändigt med en koncentration av förbundets resurser i två avseenden.

För det första måste en allmän översyn av förbundets kadertillgång i förhållande till den geografiska fördelningen av industrin, och framför allt storproduktionen, i landet som helhet göras av förbundets ledning. Det politiska arbetet på varje ort måste tillskrivas en specifik vikt beroende på hur många industriarbetare som arbetar där, industrins karaktär, förekomst av storindustri osv. Med utgångspunkt från en välavvägd prioriteringsplan bör kamrater, i första hand arbetare, uppmuntras till att ta anställning på de viktiga industrierna. Men av två skäl är det också viktigt för de revolutionära intellektuella att känna sitt särskilda ansvar i fråga om kaderspridning. För det första har de av yrkesmässiga orsaker i allmänhet betydligt lättare för att byta anställning. För det andra innebär det en viktig fostran och prövning för de revolutionära intellektuella att få flytta till orter där tidigare inget förbundsarbete bedrivits. Lenin uttrycker denna uppgift för de revolutionära intellektuella i artikeln “Om partiets reorganisering” med följande ord:
“I enlighet med dessa förhållanden blir det nödvändigt att sörja för en riktig fördelning av de socialdemokratiska intellektuella, att de inte onödigtvis dröjer sig kvar på sådana ställen, där rörelsen redan står på egna ben och, om man så får säga, klarar sig med egna krafter. De intellektuella skall gå ned “i djupet”, där arbetet är tyngre, betingelserna svårare, där bristen på erfaret och kunnigt folk starkare gör sig gällande, där det finns mindre ljuskällor och det politiska livet pulserar svagare.” (Lenin: Om partiets reorganisering Samlade skrifter i urval, band 6, sid 214).

För det andra måste redan nu ett välplanerat arbete ta vid för att förbereda en tyngdpunktsförskjutning från bostadscellsystemet till driftcellsystemet som huvudsaklig organisationsform inom förbundet.

Övergången från bostadscellen till driftcellen

För närvarande är förbundet i mycket ringa utsträckning organiserat på grundval av arbetsplatsceller. Den allt överskuggande organisationsformen är bostadscellen. Det är vår viktigaste uppgift nu på det organisatoriska området att successivt och med hänsyn tagen till de lokala förhållandena och hela avdelningens eller arbetsgruppens arbete övergå från bostadscellen till driftcellen (men också arbetsplatscellen) med siktet inställt på att driftcellen ska bli den alltigenom dominerande formen för partimedlemmarnas organisering. Detta utan att på något vis likvidera bostadscellen. Den har och kommer alltid att ha sin plats och sina särskilda uppgifter i partiapparaten.

II vilka vi återkommer senare. Det är självklart att byggandet av driftceller, och det i en sådan omfattning att driftcellerna blir partiorganisationernas ryggrad, kommer att kräva väldiga ansträngningar, målmedvetenhet och tålamod. Men här finns ingen kompromiss på sikt, ingen medelväg eller nödlösning. Antingen vi vill det eller inte så är fakta en gång sådana att om vi inte lyckas utveckla detta arbete kommer vi aldrig att få någon duglig kader, kommer vi aldrig att slå rot bland arbetarklassens massor, kommer vi överhuvud taget inte att någonsin bli ett parti för den socialistiska revolutionen och den proletära diktaturen. Hur ska arbetet på att bilda driftceller konkret utformas? Det beror naturligtvis till mycket stor del på de lokala förhållandena, t ex avdelningens eller arbetsgruppens storlek, antalet arbetare i gruppen osv. Ändå tror vi det är möjligt och nödvändigt att ge några allmänna men ändå konkreta anvisningar.

1. Om det finns minst tre arbetare inom gruppen på en arbetsplats så bildar de en driftcell. I den mån det är möjligt, med tanke på arbetsgruppens eller avdelningens styrka och arbetet i övrigt, bör cellmedlemmarna succesivt övergå till att bedriva allt sitt politiska arbete inom cellen.
2. Där celler ännu inte är möjligt att bilda bör arbetarna inom avdelningen och arbetsgruppen ha särskilda möten för att dryfta det politiska arbetet på arbetsplatserna.
3. Varje bostadscell bör kartlägga sina försäljningskontakter med avseende på köparnas arbetsplats och sammanföra arbetare från samma arbetsplats.
4. Varje bostadscell får sig tilldelat en eller flera industrier, beroende på sin kapacitet, vid vilken de regelbundet bedriver propaganda och agitationsarbete. Detta bör innefatta regelbunden tidningsförsäljning, spridande av särskilda flygblad, inbjudan till möten eller försäljning av kommunistisk litteratur utanför fabriksportarna. Allt i syfte att vinna kontakter på industrin.
5. Att varje avdelning och arbetsgrupp framledes systematiskt diskuterar och följer upp hur arbetet utvecklas, att inget verksamhetsfält lämnas utanför när det gäller att komma in på industrierna, att alla goda och dåliga erfarenheter sammanfattas och vidarebefordras till förbundsledningen.

Driftcellernas arbete

Lenin skriver att “varje arbetsplats måste vara vår fästning”. Vi har tidigare betonat hur oerhört viktigt det är att vi nogsamt och ihärdigt strävar efter att särskilt bland industriarbetarklassen rota de kommunistiska idéerna. När vi väl trängt in på arbetsplatserna och bildat celler ligger den största faran för misslyckande däri att vi urartar till fackföreningskommunister. Hotet mot ett stabilt fästningsbygge lurar i vår urartning till fackföreningens trånga syn på tillvaron. Vi måste ständigt vara vaksamma så att kampen för förbättringar innanför det kapitalistiska samhällets ram inte överskuggar och ersätter kampen för löneslaveriets avskaffande. Detta är en verklig fara, som har varit en bidragande orsak till många kommunistpartiers urartning och förfall. SKP utgör inget undantag, utan snarare ett lysande exempel (se annan artikel i del här numret). Dödssynden är Överskattningen av arbetet inom de reformistiska fackföreningarna och försummelse av den dagliga agitationen bland arbetskamraterna. Lenin betonar vikten av att cellen består av verkliga revolutionärer som konsekvent för ut en allsidig kommunistisk politik.

Det interna arbetet i driftcellen bör först organiseras upp för att rusta medlemmarna för den utåtriktade verksamheten. I främsta rummet kommer den teoretiska skolningen som utgör grunden för gruppens politiska sammanhållning och enhetligheten i gruppmedlemmarnas politiska arbete. Det är en oundgänglig förutsättning för agitationen för partiets linje och mot de reformistiska idéer som idag gör sig breda inom arbetarklassen.

När en driftscell har fått grepp om studiearbetet, blir uppgiften att i görligaste mån systematiskt kartlägga arbetarna i det arbetslag, den avdelning eller den fabrik medlemmarna arbetar. Syftet är att få ett grepp om den politiska sammansättningen på arbetsplatsen. Vilka är mest medvetna och kampberedda? Vilka är medlemmar i SAP eller VPK? Vilka är gråsossar resp. rödsossar? Vilka läcker till befäl eller företagsledning? Cellen ska därefter huvudsakligen inrikta sig på att vinna de mest avancerade arbetarna för revolutionens sak. Detta är särskilt viktigt i partibyggandets period, da det gäller att skola fram ett avantgarde – en förtrupp. Vidare gäller det att slå en kil emellan de som erkänner klasskampen och klassamarbetarna. Uppgiften blir att vinnlägga sig om en kamratlig stil gentemot de ärliga och steg för steg höja deras klassmedvetande och övervinna deras reformistiska illusioner. Rabiata antikommunister och företagsspioner skall hänsynslöst isoleras, pekas ut och trakasseras.

Cellmedlemmarna måste knyta fasta band med de mest medvetna arbetarna genom att tala med dem på rasterna och under resorna till och från jobbet, för att på så vis oavbrutet påverka dem politiskt. Den muntliga och personliga påverkan är den mest fruktbringande, i varje fall till en början. Efter en tid har de intresserade blivit så pass medvetna att vi kan sälja Proletären, Klasskampen och lämpliga broschyrer. För att driftscellens medlemmar verkligen ska lyckas vinna sympatisörer är det av stor betydelse att de ägnar tillräcklig lid åt att gemensamt gå igenom i första hand Proletären och diskutera bästa sättet att föra ut och propagera innehållet. Det är nödvändigt att vi utvecklar oss till små mästare på det här området. Det krävs med andra ord studier för agitation.

I agitationen bör vi koncentrera oss på att utifrån aktuella händelser påvisa kapitalismens ruttenhet och propagera socialismens nödvändighet samt klargöra partiets roll och skapa förtroende för dess politik. Vidare måste vi skoningslöst avslöja SAP, VPK och andra organisationer som sprider borgerligt tänkande inom arbetarklassen. Det är av största vikt att vi i detta arbete försöker vara konkreta och ta välkända och åskådliga exempel, som lämpar
sig fira agitation. Allmänt och abstrakt prat är lite värt. Samtidigt måste vi undvika att agitationen blir ensidig och enbart ägnas åt den aktuella arbets-platsen och därmed blir inskränkt och provinsiell. Det gäller att skapa ett klassmedvetande, som innefattar en förståelse inte bara för läget på den egna fabriken, utan för hela klassen, och för andra klasser och skikt i samhället. Först då kan man tala om ett verkligt klassmedvetande.

När sympatisörerna blivit tillräckligt intresserade är det dags att dra med dem i organiserat studium av våra tidningar. När de vunnit en viss politisk erfarenhet är de mogna för en grundcirkel, och kan på så sätt få en djupare inblick i den vetenskapliga socialismen. Genom ett utvecklat sympatisörsarbete blir det fullt möjligt att bygga ut verksamheten till fler avdelningar. Det blir också aktuellt med ökad specialisering och skapande av särskilda undergrupper för en del aktiviteter. En grupp tar hand om symparbetet, en annan det fackliga arbetet osv. Till slut har vi den styrkan att vi kan ge ut en mindre, stencilerad driftstidning. Den kommer att bli ett utmärkt vapen för att bekantgöra partiets direktiv och paroller.
Men i dagens läge vore det helt felaktigt att starta sådana driftstidningar Nu behövs det som vi tidigare nämnt. Proletärenkorrespondenter ute på arbetsplatserna. På det sättet kan kampenheter skapas på de olika avdelningarna och på sikt majoriteten av arbetarna dras med i en bred oppositions-rörelse med driftscellen som kärna och politisk ledning.

Kaderpolitiken

I. Specialisering och arbetsfördelning.

Specialiseringen är en grundläggande förutsättning för att arbetet inom driftscellen ska utvecklas på bredden och djupet, det vill säga bli både omfattande och avancerat. Men specialiseringen är inte bara en sak för driftcellen, det är en grundprincip för hela förbundets arbete. Specialiseringen och arbetsfördelning är alltid nödvändiga för att nå hög kvalitet och effektivitet i det politiska arbetet. Och ju mer organisationens arbete växer, ju fler arbetsfält det täcker, desto större växer sig kravet på specialisering. Särskilt under nuvarande förhållanden då kadertillgången är knapp, då verksamheten språng-artat växer på bredden och arbetsuppgifterna hopar sig samtidigt som våra egna erfarenheter i mångt och mycket lyser med sin frånvaro är kravet på specialisering särskilt stort. Detta krav utgår inte från våra önskningar utan från vad omständigheterna kräver.

Opportunisterna rynkar på näsan när de hör talas om specialisering. De dras med det småborgerliga “jämlikhetstänkandet” som vill reducera varje revolutionär till en medelmåtta och som förbjuder varje kader att i något avseende höja sin förmåga över genomsnittets. Men deras “jämlikhetstänkande” är inte bara falskt eftersom det inte ens överensstämmer med den praktik de själva utvecklar utan också ett uttryck för småborgerlig rivalitet och avundsjuka. Objektivt sett tjänar sådana idéer bara bourgeoisien genom att hålla tillbaka och hämma det målmedvetna uppbyggandet av en revolutionär organisation som motsvarar de krav som uppgifterna ställer.

Mot opportunisternas “medelmåttsteori” ställer vi parollen “röd och expert” och därmed menar vi att kravet på specialisering i arbetsuppgifterna i största möjliga utsträckning ska förenas med en bred politisk skolning.
Men idag är specialiseringen den viktigaste sidan att utveckla och därför bör vi nu som riktmärke för kaderpolitiken ställa att ingen medlem i fortsättningen kan vara rätt och slätt medlem, utan att varje kamrat inom ramen för organisationens hela arbete får sig tilldelad en särskild arbetsuppgift som han eller hon självständigt har att sköta och utveckla, givetvis under samråd och vägledning.

Specialisering är oundgänglig på alla nivåer inom organisationen. Men den är alltid, och särskilt idag, framför allt oumbärlig i de centrala organen och dess utskott. Här kräver specialiseringen redan nu åtgärder av ett alldeles
särskilt slag- anlitandet av yrkesrevolutionärer.

II. Yrkesrevolutionärer.

Frågan om behovet av yrkesrevolutionärer har flera sidor och vi har redan tidigare tagit upp den till behandling i Klasskampen 1/71 (De intellektuella och den revolutionära rörelsen). Här ska vi begränsa oss till två punkter vilka hänger intimt samman.

Kravet på att vi ska anlita yrkesrevolutionärer är en förlängning av kravet på specialisering, kravet på kontinuitet och effektivitet i partiarbetet. Den mest ytliga blick in i framtiden under beaktande av de krav på smidighet, verksamhetsbredd, skicklighet och snabbhet som partiets arbete ska uppfylla avslöjar genast hur barnsligt det är att tro att detta går att uppnå med en kader som bedriver sitt politiska arbete på lediga kvällstimmar efter en hård arbetsdag. Och allmänt erkänns numera inom vår rörelse att anlitandet av yrkesrevolutionärer är den enda framkomliga vägen för att likvidera amatörmässigheten.

Det Finns dock ett men, ett argument som opportunisterna är särskilt förtjusta i men som också då och då förs fram av undrande kamrater. Det är att anlitandet av yrkesrevolutionärer t sig utgör en fara för urartning, försoffning och byråkratism “uppifrån”. Vad opportunisterna beträffar går deras resonemang uteslutande ut på att rättfärdiga den egna amatörmässigheten, ett sätt att klä det egna förräderiet mot revolutionens sak också i organisationsfrågan i “teoretisk” dräkt» eller rätt och slätt en anpassning av det organisatoriska arbetet till den spontanism och reformism de utvecklar i det politiska arbetet.

Vad de ärliga kamraterna beträffar tror vi det framför allt är två företeelser de har för ögonen: den reformistiska byråkratin, pampväldet, inom fackföreningsrörelsen och den tidigare utvecklingen inom SKP.

Nog är det sant att anlitandet av yrkesfolk i båda dessa fall hänger samman med en utveckling mot förräderi och klassförsoning. Vad gäller fackförenings’ rörelsen är det klart att urartningen inte bara vilar på det socialdemokratiska tänkandet och dess förnekande av klasskampen utan också backas upp och stadgas genom ett helt system av högavlönade poster, arvoden, mutresor osv. Så torde väl också varit fallet med SKP under dess nedgång och fall.
Men för det första är detta på intet sätt liktydigt med att anlitandet av yrkesrevolutionärer, som i SKP:s fall, var den egentliga orsaken till urartningen. Degenereringen av kommunistiska partier har sin grund i en mängd omständigheter, vilka vi tidigare sökt peka ut och behandla i Klasskampen 3/70 (Om opportunismen). Vad gäller den nu aktuella frågan om förhållandet mellan urartningen och anlitandet av yrkesrevolutionärer har vi på annan plats i detta nummer försökt påvisa hur bristerna i SKP:s politik delvis hänger samman med en felaktig användning av kadern och brister i fråga om kaderns skolning. Vi tror därför att anlitandet av yrkesrevolutionärer och stärkandet av den centralistiska sidan måste gå hand i hand med en grundlig och ständigt fortledande skolning av all kader. Det är också särskilt viktigt att ledande centra inte – som inom SKP – överhopas med praktiska bestyr i sådan utsträckning att de inte får tid över till ideologisk skolning i den omfattning som absolut krävs för att de ska kunna fungera som politisk ledning.

Slutligen anser vi att vår inställning måste vara den att om anlitandet av yrkesrevolutionärer innebär en fara för urartning, så får vi för den skull inte förledas till att förneka behovet av yrkesrevolutionärer, utan istället, sam-tidigt som vi fasthåller vid att de är oumbärliga, vidtar åtgärder för att stå emot dessa faror. Dessutom får vi inte glömma att anlitandet av yrkesrevolutionärer är nödvändigt, för att undanröja den grund för urartning mot spontanism och knäfall inför svårigheterna som amatörmässigheten ständigt innebär. Erfarenheterna från vår egen rörelse visar ju att amatörmässigheten är en verklig och hotande fara och drivfjäder för reformistisk degenerering.

III. Förhållandet arbetare – intellektuella

Högeropportunisterna förnekar konsekvent att kommunister bör bedöma de intellektuella annorlunda än arbetarna inom organisationen. Men vi fasthåller fortfarande envist vid att sprängningen inom KFML hade sin huvudsakliga grund i den intellektuella ostadigheten och att särskild vaksamhet i allmänhet måste ägnas de intellektuella. Till yttermera visso hävdar vi fortfarande att vissa organisatoriska konsekvenser vad beträffar partiets kaderpolitik måste dras utifrån denna ståndpunkt (Om Opportunismen ingår i denna bok). Vår slutsats är fortfarande den att i en kommitté (motsvarande våra avdelningsstyrelser) minimikravet är att majoriteten består av de mest avancerade arbetarna inom avdelningen såvitt detta är möjligt. Vi är av omständigheterna tvingade till betydligt större blygsamhet på denna punkt än t ex Lenin, som i artikeln “Om partiets reorganisering” har följande att säga:

“Jag uttalade på tredje partikongressen den önskan, att det i partikommittéerna borde finnas ungefär åtta arbetare på två intellektuella. Hur föråldrad denna önskan är! Nu får man önska att i de nya parti-organisationerna på en socialdemokratisk intellektuell kommer några hundra socialdemokratiska arbetare.” (Samlade skrifter i urval, band 6, sid 214).

Inte så få är de radikala intellektuella som sett sig trampade på foten för denna vår ståndpunkt. Senast i raden befinner sig Förbundet Kommunist, som i nr 3 av tidskriften Kommunist efter ett långt och snårigt referat av vår kritik mot högeropportunisternas inställning i denna fråga kommer till följande lysande – och nydanande?! – resultat:
“Vad beträffar punkt I, om arbetarmajoritet i alla ledande organ utom de centrala, så är det en modifiering av en tes som KFML(r) tidigare fört fram om arbetarmajoritet i alla ledande organ. Tesen är principiellt felaktig” (Kommunist, nr 3, sid 32)

Verkliga slughuvuden dessa trotskister! De behöver först åtta spalter text på sig för att behandla, dvs citera och i omskrivna ordalag referera, vår kritik av den högeropportunistiska linjen som går ut på att förneka skillnaderna mellan arbetare och intellektuella och de intellektuellas särskilda tendens till ostadighet i politiken, för att sedan likafullt förneka de organisatoriska slutsatserna kommunister allt sedan Lenins tid drar av denna iakttagelse. Men helt utan recept vill dessa herrar naturligtvis inte stå och därför drar de till med en, i detta sammanhang, fullständig platthet. De skriver: “Målsättningen måste ju vara den leninistiska, att i en sådan organisation måste varje skillnad mellan arbetare och intellektuella utplånas” (Kommunist, nr 3, sid 32).

Ja herrar demagoger, målsättningen är förvisso att utplåna skillnaden mellan arbetare och intellektuella inom organisationen, men därom har aldrig rått någon tvekan, och ingen — inte ens högeropportunisterna – förnekar denna målsättning. Men frågan gällde inte målet utan medlen för denna “utplåning av skillnaderna”. Och där har vi i full överensstämmelse med Lenin angivit metoden – anlitandet av yrkesrevolutionärcr. Denna fråga tar ni inte ens upp till behandling.

Ty en viktig anledning till att partiet anlitar yrkesrevolutionärer, och då i första hand från arbetarnas led, är just att komma åt de intellektuellas ostadighet och skadliga inflytande och åstadkomma den utplåning av skillnaderna dem emellan som vi strävar efter. Det är just denna slutsats, och ingen annan, till vilken vi kom fram i den av Kommunist citerade artikeln i Klasskampen 1/70.

IV Sympatisörsarbetet.

De krav på skolning, klassmedvetenhet och aktivitet som vi ställer för inträde i förbundet gör det omöjligt för oss att inom ramen för förbundet organisera alla dem som tidvis önskar utföra arbete för förbundet eller dem som är villiga att bedriva regelbundet arbete men som ännu inte i andra avseenden uppfyller kraven. Erfarenheterna visar också att en del kamrater som inträtt i förbundet efter en tid tacklat av och inte kan hänga med i arbetet i den utsträckning som tillkommer en medlem. För att organisationen ska kunna tillgodogöra sig dessa kamraters, om än något oregelbundna, bidrag till partiarbetet är det nödvändigt att organiseras i särskilda grupper — sympatisörsgrupper.

Inom SKP rådde redan tidigt, men framför allt på senare år» ett bedrövligt tillstånd i detta avseende. Kravet på fortlöpande politiskt arbete under partiets ledning upprätthölls, såvitt vi kan förstå, aldrig strikt. Därför drogs också partiet med en växande skara pappersmedlemmar, halvaktiva osv. En av följderna blev att den aktiva kadern fick ägna en inte obetydlig arbetsinsats åt att i många fall förgäves söka aktivera de passiva. Var och en förstår ju hur ödeläggande sådana förhållanden är för partiets arbete.

Våra sympatisörsgrupper har till uppgift att ta hand om halvaktiva kamrater och kamrater som håller på att förbereda sig för inträde i förbundet. Det ger oss inte bara en större krets av kamrater som kan rycka in och göra en insats vid större aktioner och i det fortlöpande arbetet utåt utan också möjlighet att under viss tid pröva dem som står i begrepp att ansöka om medlemskap.

Sympatisörsgrupperna bör dock inte bara organisera sympatisörerna för utåtriktad verksamhet. En viktig del av arbetet i dessa grupper är regelbundet återkommande studier av framförallt Proletären, Klasskampen och Soldattidningen men också studier av marxismens klassiker. Detta ar ju bland annat en förutsättning för att de i det utåtriktade propaganda – och agitationsarbetet på ett bra sätt ska kunna föra ut förbundets linje i olika frågor. Ibland är det också så att kamrater gått igenom grundkursen men ännu inte anses, eller anser sig, mogna för att ansöka om medlemskap. För dessa är arbetet i sympatisörsgruppen en viktig extra förberedelse.

Om vi därför ägnar stor uppmärksamhet åt sympatisörsarbetet så har vi möjlighet att uppnå två viktiga målsättningar: I) till förbundets förfogande står ett stort antal kamrater som deltar i det utåtriktade arbetet, 2) samtidigt som förbundets medlemsstock kan hållas tillräckligt liten för att kraven på skolning, aktivitet och klassmedvetenhet upprätthålles på erforderlig nivå. Sympatisörsarbetet är därför en mycket viktig del av vår verksamhet för att uppnå effektivitet, smidighet och slagkraft i förbundets arbete.

Lenins organisationsmodell

Den utförligaste beskrivningen av det revolutionära arbetarpartiets organisatoriska uppbyggnad efter leninistiska principer finns redovisad i Lenins uppsats “Brev till en kamrat om våra organisatoriska uppgifter”. I det följande har vi för avsikt att redogöra för Lenins modell med utgångspunkt från vad som är giltigt för vårt arbete idag och under den närmaste tiden framöver.

Den centrala ledningen

All erfarenhet visar att den centrala ledningen måste bestå av två grupper. Dels en grupp som utgör den politiska och ideologiska ledningen för förbundets hela arbete. Dels en grupp som handhar den omedelbara praktiska och organisatoriska ledningen för förbundets verksamhet. Redan tidigare har vi pekat på erfarenheterna från SKP som visar hur farligt det är att organisationens politiska ledning överhopas med organisatoriska bestyr så att det for den blir omöjligt att bedriva djupgående och omfattande studier vilka är absolut nödvändiga för att den smidigt och snabbt ska kunna orientera sig i klasskampen och undvika många fallgropar och blindskär. I Lenins uppsats benämnes den ideologiska och politiska ledningen Centralorgan (CO) och den organisatoriska ledningen Centralkommitté (CK). Vi har emellertid funnit det vara lämpligare att använda en “modernare” terminologi där hela den av kongressen valda ledningen benämnes centralkommitté, vari ingår både den politiskt-ideologiska ledningen, politbyrån, och den organisatoriska ledningen, organisationsbyrån. Båda dessa organ utser inom sig ett arbetsutskott eller ständig kommitté vilka handhar det löpande arbetet inom respektive organ.

Principerna för val av central ledning är desamma som vi redovisat ovan. dvs den ska bestå av de bästa revolutionärerna och så vitt möjligt av en majoritet av de mest avancerade arbetarna. Dessutom är det av vikt att ledningen består av kamrater som i fråga om kunnighet och skicklighet kompletterar varandra och harmoniserar väl så att inga ovidkommande motsättningar, de politiska naturligtvis undantagna, stör arbetet.

Ett antal centrala organ står under centralkommitténs omedelbara ledning. Dit hör redaktionerna för partipressen, ledningen för partiets förlag och bokhandlare, fraktionsledningen inom olika massorganisationer (framför allt ungdomsförbundet), parlamentsfraktionen osv. I första hand utgör dock centralkommittén ledningen för kommittéerna.
Lokalkommittén har hand om det lokala arbetet i en stad, i ett län eller t o m en hel landsdel, beroende på hur stark organisationen är. Kommittén ska leda alla sidor av den lokala rörelsen och förfoga över alla partiets lokala organ, krafter och medel. Det är en tvingande nödvändighet att kommittén verkligen kan gå i spetsen och vara drivande på alla områden — inte bara i det interna KFML(r)-arbetet utan även verksamheten i solidaritetsfronten, ungdomsorganisationen och på regementena. Kommittén skall samordna det lokala arbetet, så att hela rörelsen kan rycka fram på en gemensam front, när det krävs. Om förbunds-verksamheten under en viss tid koncentreras på en bestämd kampanj – ex gruvarbetarstrejken eller valet – måste hela det lokala arbetet ställas i denna kampanjs tjänst. Alla delar av rörelsen – från arbetsplatscellen till solidaritetsfronten – måste ryckas med i den samlade framstöten. Kommittén har då att organisera och övervaka arbetet.

Arbetare i ledningen

När det gäller kommitténs sammansättning betonar Lenin vikten av att vi sörjer för att så många arbetare som möjligt insätts i ledningen. Än idag lider vi av sviterna från opportunisternas herravälde. Det är fortfarande tunnsått med verkligt skolade arbetare. Kaderskolningen blir därför en oerhört viktig uppgift. Kommittén måste se till att nya, lovande arbetare sätts på sådana uppgifter som de visar sig ha anlag för, och som de kan “gå i land med”. De måste ges uppdrag som kan utveckla deras talanger och göra dem redo för ännu mera krävande uppgifter. Kaderskolningen får inte skötas med vänsterhanden, för då får vi aldrig fram dugliga kämpar. Mycket tid och kraft måste läggas ned på att Övervaka och hjälpa de mindre medvetna kamraterna i deras arbete. Om ledningen lämnar dem vind för våg så syndar de på nåden. Istället bör ledningen delge dem sina erfarenheter, komma med tips, anvisa lämplig litteratur etc. Först genom ett sådant arbete blir det möjligt att skola upp bra kamrater, som inte bara visar anlag och arbetsvillighet, utan besitter en viss revolutionär erfarenhet, vissa kvalifikationer och en viss teoretisk underbyggnad. Genom kaderskolningen blir det praktiskt möjligt att verkligen få fram dugliga och skolade arbetare som kan utgöra majoriteten i de lokala kommittéerna. Majoriteten måste vara proletärt förankrad för att Inte de intellektuellas tendenser till dålig uthållighet, pedanteri och opportunism skall förpesta den revolutionära ledningen. Ytterligare ett tungt vägande skäl för en proletär övervikt är att arbetarna är de bäst skickade att verkligen behålla goda kontakter med proletariatet och vinna klassens förtroende. Detta är synnerligen viktigt i dagens läge då vi står inför uppgiften att tränga ut bland arbetarklassen och vinna ett avantgarde för kommunismens sak.

För att kunna fylla alla de krav som ställs på kommittén måste den inom sig driva fram en långtgående specialisering så att varje kommittémedlem bär huvudansvaret för ett särskilt arbetsfält. Del kan vara frågan om propaganda, fackligt arbete etc.

Specialgrupperna.

Till sin hjälp har kommittén ett antal specialgrupper. För samtliga dessa gäller att de är direkt underställda den lokala kommittén. Till en början kan uppdragen skötas av en eller ett par kamrater. Men så snart verksamheten expanderar måste de konstituera sig som grupp, som uteslutande sysslar med specialuppgiften.

Propagandisterna skall huvudsakligen leda grundcirklar. Nu ägnas denna uppgift alltför liten uppmärksamhet, och används som en allmän kaderskolning utan tanke på att det blott är ett fåtal som verkligen är goda cirkelledare. Vi bör erinra oss Lenins anmärkning att “förste bäste student inte utan någon urskiljning kan anses för propagandist”. För au bli en bra propagandist krävs en långvarig skolning och praktik. På samma sätt som lärarna under kapitalismen får lära sig diverse knep för att kunna mata in borgarnas lögner, behöver våra kamrater skolning för att kunna lära ut marxismen-leninismens sanningar. Varje propagandist bör ha 2-3 cirklar löpande samtidigt.

Agitatorerna är obefintliga för närvarande, men inom kort kommer det säkert krävas att kamrater utbildas till denna uppgift. Det behövs talare, som har studerat speciellt några aktuella frågor, och är redo att hålla inledning kring dessa. De dugligaste kan sedan skickas runt i sympgrupperna eller rent av till kringliggande städer. Likaså behövs skickliga debattörer som kan Ställa upp på sammandrabbningar med SAP och VP”K”.

Transportgruppens nödvändighet ökar för varje dag som går. Vi får inte glömma transportförbudet för kommunistpressen under andra världskriget. Liknande förbud kommer med säkerhet att genomföras i framtiden. Redan nu saboteras en del av våra postförsändelser. Därför måste vi lita till egna krafter och bygga upp ett eget distributionsnät.

Tryckning är en annan verksamhet, som kräver sina specialister. Det räcker inte med att ett fåtal kamrater är insatta i tryckkonsten. Även på detta område måste vi kunna lita till egna krafter och kunna få fram tidningar och flygblad under dc mest pressande yttre förhållanden.

Slutligen är det nödvändigt att organisera en säkerhetsgrupp, vars huvudsakliga uppgift för närvarande blir att övervaka den allmänna säkerheten inom den lokala kommitténs verksamhetsfält, i synnerhet kommunikationsnätet. Gruppen skall se över så att inte ett onödigt stort antal medlemmars nummer kommer till polisens kännedom och att inga interna angelägenheter läcker ut via obetänksamma telefonsamtal. Vidare bör säkerhetsgruppen visa största intresse då det gäller att kartlägga och registrera företagsspioner, säkerhetspoliser och framträdande fascistrepresentanter. En annan viktig uppgift nar rörelsen växer i styrka blir att skärpa kontrollen vid invalen av nya medlemmar och på så sätt försöka undvika att provokatörer smyger sig in våra organisationer. På samma sätt måste vi uppmärksamma avfällningar och renegater. Säkerligen kommer det inom en snar framtid inträffa att uteslutna och ruttna element efter en tids passivitet åter söker sig in i rörelsen, men väljer smita in någon annan stans än där dom är avslöjade, utstötta och föraktade.

Bostadscellen

I framtiden kommer, om vårt arbete på att bilda driftsceller kröns med framgång, ett fåtal arbetare att ha sitt arbete förlagt till bostadscellen. Endast de arbetare som inte har någon möjlighet att arbeta i driftscellen ska organiseras i bostadscellen. Det beror huvudsakligen på att bostadscellens framtida uppgifter till stora delar kommer att skilja sig från dess nuvarande. I första hand kommer bostadscellen att fungera som en understödsgrupp till driftscellen. Den har till exempel till uppgift att ombesörja distributionen av tidningar och flygblad till de arbetare som finns i driftscellerna. Det är också deras sak att bistå driftscellerna i vissa industrier med sådant arbete som inte går att utföra genom driftscellen, t ex hemmafruar, pensionärer, arbetslösa osv. Bostadscellen är huvudansvarig för husförsäljningen och husagitationen, flygbladsspridning och anordnandet av möten i bostadsområdena. Tillsättandet av specialgrupper under bostadscellen följer samma mönster som för driftscellen.

Vad den slutligen beträffar regementscellernas arbete och det illegala och underjordiska organisationsarbetet så har vi, av förklarliga skäl, inte för avsikt att behandla det i föreliggande artikel.

(Visited 213 times, 1 visits today)

Dela denna text.

PinIt

9 thoughts on “Om organisationsfrågan av Sigge Åkervall

  1. Anonymous

    Har inte marxismen kommit ifrån tanken att centrera så på industriarbetarklassen i ett imperialistiskt land som Sverige där en strejk inom industrin inte leder till att ta stryptag på bourgeoisien. De överlever och kan leva gott på extraprofit från utlandet.
    Dags att ta lärdom av Mao Tsetung och omringa städerna från landsbygden… bygga en ny politsisk ekonomisk och kulturell förvaltning i Sveriges “landsbygd”, dvs där fienden är som svagast, förorter, små städer osv.
    Men det var väl just mot i sin ställning mot Mao som r-arna kom så mycket på irrvägar? Trots att de hade rätt i många frågor mot KFML / SKP så föll de in i en annan ideologisk fåra… som ledde till där de sitter idag, tyvärr.

    Reply
    • Redaktionen Post author

      Vi får ta och diskutera detta. Rörelsen måste försöka på bägge dessa fronter tror jag.

      Reply
      • bloggarbjorn

        Några reflexioner:
        + En tidig definition av ‘arbetare’ är ‘var och en som inte har något kapital’. “Arbeiter aber ist jeder der kein Kapital besitz”, 1844.
        + Industriarbetarna har aldrig varit i majoritet i folket. De har varit en stor grupp, men krymper. Idag är nog transportarbetarna och handelsanställda bland de mest centrala för att kapitalismens hjul skall snurra i Sverige.
        + En uppdatering av äldre marxistiska-sociologiska försök från 1970-talet behövs för att försöka få grepp på hur klasstrukturen i Sverige ser ut idag.
        + Eric Olin Wrights hypotes om ‘motsägelsefulla klasspositioner’ kan vara användbar. Lönearbetare finns i en skala från rena proletärer utan kapital eller inflytande och bort till sådana som har en del kapital och inflytande över sin arbetssituation. Ett fåtal av de senare kan bli riktiga kapitalister, de flesta blir de inte. Men i gruppen ‘icke renodlade proletärer’ torde finnas en hel del människor med insikter och samvete som kan bli nyttiga i en socialistisk omvandling av samhället. (Medan det bland de rena proletärerna kan finnas nötter som aldrig kommer att göra något vettigt i det avseendet.)

        Reply
        • Redaktionen Post author

          Sant att det behövs nya klassanalyser. Vi utgår från att praktiken är kriteriet för sanning så vi får göra som Mao och göra politiskt arbete och se hur olika delar av folket ställer sig i klasskampen. Intressant om Eric Olin Wrights hypotes har inte hört om detta, finns länk?

          Reply
  2. Rödöga

    Organisationen är en ödesfråga för alla kommunistiska/socialistiska rörelser. Å ena sidan krävs en handlingskraftig organisation för kontinuerlig och målinriktad verksamhet, å andra sidan blir organisationer ofta antingen kvävande eller (motsatsen) pappersprodukter.
    Hur många rörelser har inte dött på grund av att de saknar ledning? Spontana uppror eller missnöjesyttringar är inte revolutionära i sig, men kan vara en grund att utgå från. Det krävs att missnöjet riktas. Men också att det inte stannar med en aktion utan blir något mer bestående. Samtidigt krävs att organisationen inte tar död på initiativ och kamplust. Exempel på det förra kan vara alla dessa protester mot krig (kanske främst Irakkriget), där många verkligen kommer, men tröttnar efter någon demonstration. Exempel på det andra, hur t.ex. Kommunistiska partiet fördömer allt nytt och i slutänden består av en grupp övervintrande och självutnämnda yrkesrevolutionärer.

    Tror inte att det går att få en bra lösning i dagsläget. Krävs något nytt, något som löser motsättningen.

    Reply
    • Redaktionen Post author

      En ärlig revolutionär ledning kan förstås inte vara legalistisk och motståndare till att tänka i nya banor. Verkligheten förändras ständigt och organisationen måste förändras med den. Kan det inte vara så att när revisionismen dominerar i en organisation så förkvävs allt som inte gynnar ledningens icke-revolutionära målsättningar? Alltså, lösningen kanske inte ligger i “nya” organisatoriska upplägg utan i nya (för Sverige) arbetsmetoder för att hantera den interna kampen mot revisionismen. Stalin tenderade att vara emot att ideologisk kamp mot rent borgerliga ståndpunkter inom partiet. Kineserna hade en annan uppfattning, svårartade ideologiska problem kan lösas med kritik och självkritik.

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published.